Slottet i saknadens dalar

Finska mainstreamhårdrockarna Lordi, som slog den sista spiken i kistan för schlagermusiken, ska bli filmstjärnor. Man undrar om Lordi, som drog skam över såväl hårdrocksgenren som schlagern, genom att skjuta dem bägge i sank vad trovärdigheten anbelangar, kommer att kunna göra en trovärdig skräckfilm.

Filmen kommer att vara inspirerad av japansk skräck och spelas in med i övrigt engelska och amerikanska skådespelare. Lordi ska göra titellåten men också medverka i filmen. Jag kanske är fördomsfull men jag anar aromen av kalkontillagning i vårluften.

Jag undrar vad Lordis gamla fans tänker, om de nu hade såna, men det borde de väl ha haft, nu när schlagerns mainstreampublik tagit deras lättsamma hårdrockspop till sina hjärtan? Är inte det kanske det värsta som kan hända en hårdrockare - att få se sina husgudar sälja sig så kapitalt? Vi får väl se om filmen kommer att återupprätta de finska latexmonstrens trovärdighet eller om det bara är frågan om ytterligare en selloutgrej. Jag känner mig i alla fall otroligt skeptisk till projektet.

Jag har, påverkad av rådande mediehysteri, skrivit mycket om dokumentärserien Ordförande Persson, här i Slottet i saknadens dalar. Naturligtvis har jag påverkats av uppståndelsen kring dokumentärserien, men också av programmen i sig. De gav kanse, nu när vi summerar de fyra timmarna, någon riktig helhetsbild av varken människan eller politikern Göran Persson. Som Carl Otto Werkelid påpekar så handlade dokumentärserien förvånansvärt lite om politik. Dessutom, menar Werkelid, omöjliggör den alla Perssons chanser att få ett eftermäle som en stor statsman, i och med det ensidiga fokuserande på den förre statsministerns känsloliv.

Det är inte utan att man undrar över hur mycket inflytande Persson själv haft över slutresultatet och hur han känner så här i efterhand, sedan det sänts. Är han nöjd med alla örfilar han delat ut eller känner han sig rentav lite dum? Visste han att det inte rörde sig om ett hyllningsporträtt över en statsman utan om en skildring av en ensam människas frustration? Visste han att Fichtelius verksamhet skulle kunna betecknas som lika "snuskig" som Persson själv raljerande kallar medier i allmänhet?

Som avslutning skulle jag vilja använda de ord Persson fällde om Carl Bildt ute på Harpsund: Det är inte utan att jag tycker lite synd om killen. Vart ska han ta vägen nu?

Förra SSU-ordföranden Anna Sjödin nekas resning i högsta domstolen och ingen är förvånad förutom Anna Sjödin själv som hela tiden har hävdat att hon är oskyldig. Huruvida hon är skyldig eller inte har jag ingen aning om. Krogvakters trovärdighet i såna här sammanhang känns ofta låg och att medierna redan från början förklarat henne skyldig torde snarare vara ett uttryck för många journalisters vällust när de har chansen att klämma åt en politiker än något annat.

Jag undrar dock om inte bilden av Anna Sjödin hade varit en annan i medierna, ja om hon inte rent av kanske hade fått sin önskade resning, om hon bara bemödat sig lite grann om att göra ett sympatiskt intryck?

Nyligen konstaterades det att det absolut bästa sättet att undvika fetma var att äta enligt den så kallade Atkindieten som går ut på att minimera mänden kolhydrater. Detta var resultatet av den första riktigt genomgripande utvärderingen av olika bantningsmetoder. När man då trodde att bantningskriget skulle vara över en gång för alla kommer plötsligt nya rön. De emotsäger visserligen inte de tidigare men visar på nya faror.

Forskare vid Uppsala universitet har visat att medelålders kvinnor som äter enligt Atkinsmodellen, det vill säga undviker kolhydrater och äter proteinrik mat, riskerar ett förkortat liv. Studien bygger på enkätsvar om matvanor från drygt 42.000 kvinnor i Uppsala sjukvårdsregion. Kvinnorna har följts upp under i snitt tolv år sedan de besvarade frågorna.

Själv tillhör jag de hurtiga tråkmånsar som inte tror på bantning utan att en sund livsstil med blandad kost och aktivt motionerande främjar såväl hälsan som figuren.

Noterar en smula förvånad att en ny Tolkienbok kommer att släppas inom kort. Det är JRR Tolkiens son, Christopher Tolkien, som under trettio års tid arbetat med att omarbeta efterlämnade anteckningar från fadern till litterärt material. The Children of Húrin är det första "nya" verket från Tolkien sedan Silmarillion 1977, även den färdigställd av sonen efter författarens död 1971.

Man får hoppas att boken är tillkommen av kärlek till faderns verk och inte på grund av lockelsen från projektets luckrativa sidor. Framför allt hoppas jag att det inte ska bli någon Hollywoodfilmatisering av boken. Intressannt ska det bli att se om det var tidsbrist som gjorde att materialet stannade vid att vara just anteckningar eller om Tolkien helt enkelt inte tyckte att det höll streck.

Så fortsätter cirkusen kring Erik Fichtelius dokumentärserie Ordförande Persson. Idag rapporteras det om nya påhopp i den sista delen av serien. Persson pratar och pratar och medierna hänger gladeligen på. I kölvattnet kommer alla bloggare som bara inte kan avhålla oss från att hoppa på karusellen. Sällan har väl en enskild Persson fått så total uppmärksamhet i Sverige,  och sällan har väl så många följt och debatterad en teveproduktion i vårt land. Såväl Persson som Fichtelius kan vara nöjda.

Persson skriver sitt eftermäle och lyckas dessutom dmed hjälp av sin smått bisarra humor dela ut råsopar till höger och vänster, råsopar som kränker eller adlar hans gamla kollegor. Det är dock tur att vi nått fram till seriens sista del, för frågan är hur länge vi skulle orka med detta, att förtjusas och förfasas över en före detta statsministers privata skitsnack. Men att det rört sig om vad man i kommersiella sammanhang kallar för "bra teve" tycks ställt bortom allt tvivel...

Professorn i internationell historia vid Lunds universitet Kim Salomon resonerar i e en lång debattartikel kring den västeuropeiska synen på USA och amerikanerna, en syn som är övervägande kritisk. Trots att vi dagligen och stundligen inflöueras av amerikansk populärkultur är vi i västeuropa ryggradsmässigt fientliga mot den amerikanska livsstilen. Sina resonemang grundar han på den amerikanske statsvetaren Andrei S Markovits nya bok Uncouth Nation: Why Europe Dislikes America.

"I Västeuropa kan de växande antipatierna dateras till perioden efter terrorattacken i New York den 11 september 2001. Omedelbart efter dådet var medkänslan med USA förvisso stor. Men de första veckornas sympatier förbyttes ganska snart till kritik och skadeglädje. Amerikanerna ansågs ha sig själva att skylla. Äntligen straffades de för alla tidigare illgärningar, från Vietnam till globalisering", skriver Salomon.

"Orsakerna till den europeiska opinionens snabba vändning är flera enligt Markovits: Bushadministrationens arrogans och oansvariga politik. Det började med USA:s militära engagemang i Afghanistan, därefter följde Guantánamo, Irakkrigets kaos och Abu Ghraib. Men viktigare än själva händelseförloppet är enligt Markovits föraktet för USA som förgrenar sig djupt ned i den västeuropeiska politiska kulturen. Dagens antiamerikanism bygger på gamla etablerade stereotyper och fördomar."

Vid läsningen av artikeln får man dock snart intrycket av att boken går ut på ett avfärdande av de kritiska uppfattningarna mot den amerikanska livsstilen som historiskt grundade fördomar. Intensiteten och omfattningen av kritiken mot USA förklarar Markovits med fördomar om amerikansk livsstil. Tonen i de västeuropeiska medierna vittnar om irritation och förargelse och de använder sig av en förlöjligandes retorik, menar han. Termer som amerikanisering och amerikanska förhållanden fungerar som nedsättande för allt som man önskar att misskreditera och stigmatisera. Det stora landet i väst blir en ?Mr Big? som många önskar på fall. Som så ofta när anklagelser om fördomsfullhet slungas ut mot en motståndare tycks inte mycket energi ägnas åt hur underbyggda de påstådda fördomarna i själva verket kan vara.

Höjden nås emellertid när antiamerikanismen påstås grundas i en europeisk antisemitism.  Enligt Markovits är det visserligen fullt möjligt att skriva om europeisk antisemitism utan att nämna antiamerikanism. Det omvända är emellertid omöjligt. Sambandet mellan antisemitism och antiamerikanism spårar han till slutet av 1800-talet. USA och judar utgjorde modernitetens sinnebild och förknippades med det urbana och individualitet. Båda utpekades dessutom som de främsta representanterna för kapitalismen. En stor del av skulden för den aktuella antisemitismen lägger Markovits på den europeiska vänstern, en häpnadsväckande men intressant tanke som går ut på den utgår från en specifik förståelse av global imperialism och Israels betydelse i ett större sammanhang där USA spelar en helt central roll. Lite magstarkt känns det dovck att  beskriva denna Israelkritik i termer av antisemitism.

Hängivna anhängare av såväl USA:s politik som den amerikanska livsstilen tycks emellertid i Markovitj bok ha fått en samling argument att ta till vid en svartmålning av den amerikakritiske fienden. Och vilket argument är slagkraftigast i en politisk debatt idag om inte möjligheten att utmåla motståndaren som antisemit?

Regeringen lovar nu hårdare tag mot bidragsfuskare. Personer som får bidrag efter att ha lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan ska kunna dömas till fängelse. Att man försöker komma till rätta med bidragsfuskandet är bara bra, eftersom fuskandet i sig utgör en av orsakerna till den misstänksamhet som idag vidlåder försäkringskassans verksamhet.

En viss oro infinner sig dock att hårdare tag kommer att drabba även dem som rättmätigt uppbär sina bidrag. I viss mån känns det också som att förslaget, som bara kommer en knapp vecka efter förslaget om de skärpta reglerna för arbetssökande, är en del i denna allmänna misstänksamhet motde mindre bemedlade som tycks dominera den nuvarande regeringens social- och arbetsmarknadspolitik. Det är lätt att man frågar sig vad som är hönan och vad som är ägget i den svenska bidragskarusellen, misstänksamheten eller bidragsfuskandet. Så länge de som verkligen behöver stöd åtnjuter det har jag dock ingenting emot att man sätter åt fuskarna.

Det pratas mycket om diskriminering på arbetsmarknaden. Mona Sahlin har till exempel gjort det till en käpphäst. Idag rapporterar våra två största dagstidningar om en etnisk diskriminering som pågår i sydsverige och som sällan tas upp i debatten: diskrimineringen av Stockholmare på arbetsmarknaden!

- Stockholmare här nere ses som ett skällsord av många, förklarade den ansvarige chefen på ett företag i Lund när en Stockholmare sökte jobb som IT-konsult. Trots att han var lämplig för jobbet blev han inte ens kallad till intervju. Efter påtryckningar fick han veta att skälet var att han var född i Stockholm.

Enligt diskrimineringsombudsmannen räknas stockholmare inte som en etnisk minoritet och kan därför nekas jobb med hänvisning till ursprunget. Sif kommer inte heller att driva ärendet trots att man anser att företagets beteende är ytterst märkligt. Det är närmast komiskt hur vi i Sverige idag värderar olika grupper mot varandra och rangordnar vilken typ av diskriminering som ska anses som värst.

Waldorfskolorna är upprörda. Regeringen låter dem nämligen inte undantas från de nya direktiv som säger att alla tredjeklassare skall genomgå nationella prov.  2009 införs nationella prov i svenska och matematik redan i årskurs tre. Tanken är att tidigt ?hitta de elever som riskerar att halka efter?, enligt den proposition som regeringen lade fram förra veckan.

Waldorfskolorna vill slippa undan de nya nationella proven. De hänvisar till en pedagogik som ska gå ut på att eleverna arbetar i ett lugnare tempo de första tre skolåren. Waldorfanhängarna menar att de nya nationella proven är en dödsstöt mot den så kallade waldorfpedagogiken. Skolministern håller inte med:

?Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor. Det kommer att bli obligatoriskt med prov även för dem, säger Björklund och fortsätter:

- Man får inte blanda ihop en frihet i pedagogik med att man skulle kunna ha frihet att själv bestämma vad eleverna ska lära sig. Det står i läroplanen och går inte att dribbla bort.

Björklund har onekligen poänger i sitt resonemang och det är skrämmande att det finns skolor i Sverige idag som inte har som mål att eleverna redan på lågstadiet ska kunna läsa och skriva och räkna på ett sånt sätt att de klarar de nationella proven liksom alla andra. Tack gode Gud för att jag inte gick på waldorfskola!

Mel Gibson blir med åren bara mer och mer makaber. Man börjar undra vad det är han försöker bevisa, eller rentav kompensera. Kanske intalar han sig att han är tvungen att låta sina filmer bada i blod för att kunna hävda sig i en värld där medieetik tillsynes helt fått ge vika för sensationslystnad och vidrighetsfrosseri.

I Braveheart höll han sig på mattan även om fältslagsscenerna, där blod skvätte på kameralinsen, satte en ny standard för hur fältslag skall skildras. Standarden följdes upp i den något sämre Patrioten. We were soldiers var en orgie i skjutande men inte mycket mer. Därefter kom nästa steg på makaberhetsskalan: The Passion of the Christ. I den skalade den djupt troende herr Gibson bort allt från det kristna mysteriet förutom de makabra scenerna i direkt anslutning till korsfästelsen. Ingen inramning ges, tittaren förväntas sitta inne med all förförståelse. Förmodligen är det otänkbart för Gibson att någon inte kan Bibeln utantill. Hursomhelst kunde hela intrigen sammanfattas som en vän till mig gjorde: "Den handlar om en kille som får stryk under utdragna och blodiga former och till slut dör han".

Stort mycket mer finns inte att säga om Gibsons nya storfilm Apocalypto. Också här förväntas biografbesökaren känna till hela förhistorien. Det känns dock betydligt mindre sannolikt att de flesta ska känna till omständigheterna för Mayarikets undergång än att de ska kunna de centrala delarna av Nya Testamentet.

I Apocalypto ges inga förklaringar, vi kastas in i handlingen In medias res och lämnas sedan på en strand vid spanjorernas ankomst utan någon hint om fortsättningen. Handlingen kretsar kring jägaren Jaguar Paw (av någon outgrundlig anledning har de svenska översättarna valt att inte översätta personnamnen från engelskan, trots att den engelska översättningen i sig är en översättning från maya). Jaguar Paw är den som skall bli Mayafolkets sista härskare och leda deras fruktlösa kamp mot de spanska erövrarna. Ingenting av detta framgår emellertid i filmen. Det får man läsa sig till på egen hand. En del av handlingens obegripligheter klarnar möjligen om man sätter sig in i Mayafolkets mytbildning kring sin siste härskare. Till skillnad från SvD:s okritiske recensent menar jag att Apocalypto inte klarar av att stå på egna ben. Utan förkunskaper faller handlingen platt och med förkunskaper känns den onödig.

Vad dialogen beträffar så är det något av det torftigaste jag stött på inom modern film. Det iofs lovvärda greppet att låta samtliga karaktärer tala maya har dessvärre tagits som intäkt för att inte behöva lägga någon energi på att skapa en trovärdig dialog. För en svensk biobesökare blir det dessutom ännu värre av att alla personnamn dyker upp på engelska i textremsan.

Visuellt är filmen väldigt snygg och det vilar en sann undergångsstämning över de flesta av scenerna. Så länge handlingen utspelar sig i djungeln känns det trovärdigt, febrigt hett, skitigt och fyllt av faror. Så snart handlingen förflyttar sig till Mayarikets huvudstad infinner sig emellertid känslan av att budgeten inte räckte till: kulisserna känns som kulisser och det känns trångt och otrovärdigt.

Den konsekventa framställningen av samtliga mayaindianer förutom Jaguar Paw och hans lilla by som notoriskt ondskefulla, helt utan försonande drag, undergräver filmens trovärdighet ytterligare. Staplandet av makabra scener blir dessutom till slut närmast skrattretande och när hjältens fru håller på att drunkna och samtidigt föder barn under vattnet får måttet anses vara rågat.

Meningslöst makaber djungelaction som jag varken rekommenderar den som är intresserad av action eller den som är intresserad av mayafolkets historia.

Försäljningen av ekologiskt producerade viner ökar starkt, vilket också torde vara en indikator på att medvetenheten hos konumenterna tilltar. Miljöaspekterna är dock inte så enkla som det vid första påseende kan verka. Till exempel så är det inte alltid så att de närmast producerade vinerna bidrar minst till växthuseffekten. De långa transporterna från sydamerika kan släppa ut mindre koldioxid än lastbilarna från Frankrike.

Vinimportfirman Giertz har låtit Institutet för livsmedel och bioteknik, undersöka utsläppen av koldioxid för sina viner från världens alla hörn. Resultaten är frapperande: Koldioxidutsläppen från vinet som transporteras från Kapprovinsen i Sydafrika till Sverige beräknas till 140 gram per liter transporterat vin. Med kombinationen lastbil + tåg från Sydfrankrike är utsläppet 200 gram per liter. Med enbart lastbil från södra Frankrike blir utsläppen högre per liter än för vinet från Argentina. Vinerna från Spanien som kommer hit med båt, släpper ut minst, 60 gram per liter, medan vinerna med båt från Australien släpper ut mest, 380 gram per liter, på grund av den långa fraktvägen. Värt att tänka på, nästa gång ni står med beslutsvåndor på Systembolaget.

Det går illa för skivindustrin. I USA talar branschföreträdare om att man inte längre ser cd-försäljningen som en intäktskälla. Problemet är nedladdningen av musik. Skivbranchens svar på denna problematik har varit att sälja filer för nedladdning från nätet. En lösning som naturligtvis inte har fallit särskilt väl ut - varför ska man betala för något som man kan få gratis.

De snåljåpar som förespråkar den illegala nedladdningen av musik brukar försvara sitt kriminella beteende med någon form av kvasiideologiskt resonemang om att de protesterar mot de stora skivbolagens hegemoni. Konsekvenserna blir dock annorlunda: det är de stora bolagen, som har ekonomiska muskler att klara krisen, som består, medan de små skivbolagen allt oftare tvingas slå igen. Dessutom slår nedladdningen mot nya och okända artister. De artister som slagit igenom på bred front genom till exempel MySpace är oerhört få i jämförelse med alla de nya och lovande artister som aldrig får en chans eftersom en allt nervösare musikbranch numera bara vågar satsa på säkra kort: gamla etablerade artister eller halvfabrikat från idol som redan har en massiv medial marknadsföring i ryggen.

Skivbranschen har dock sig själva att skylla för utvecklingen. I och med att man började möta de vikande konjunkturerna med kraftiga prishöjningar fick man konsumenterna emot sig. Jämför med filmbranchen: DVD-filmer säljer som aldrig förr, trots att film också går att ladda ned från nätet. Gratis.

Det är mycket EU just nu. De länder som fått ut någonting av EU-samarbetet firar i helgen unionens 50-årsjubileum med pompa och ståt. Här i Sverige, där vi mest låter oss toppridas och lydigt betalar in våra medlemsavgifter, är evenemanget ingen större begivenhet. Fredrik Reinfeldt åker till Berlin för att ta del i det tyska firandet. I Sverige blir det inget firande. EU-arbetet sker mer i smyg, med sikte på det svenska ordförandeskapet 2009.

- Det måste bli mindre "skämmigt" att tala om EU, uppmanar EU-minister Cecilia Malmström folket. Det är samma förmyndaraktiga ton som politikerna alltid har när de talar om EU. En uppfostrande ton för att det dumma folket ska förstå. Samma ton som ordförande Persson hade inför EMU-omröstningen. Då han var bergsäker på att ja-sidan skulle vinna. Men tänk så fel han hade. Folket röstade fel.

Margot Wallström är också en varm EU-anhängare. Hennes första majtal häromåret handlade mer om att häckla EU-motståndare än att lyfta fram den socialdemokratiska politiken. Nu har hon uppenbarligen gått ännu längre i sin EU-vurm. I en intervju i Sveriges radio säger hon , på frågan om hon skulle kunna tänka sig att sitta i en eventuell socialdemokratisk regering framöver, att hon "kanske" är färdig med statsrådsarbete. Förmodligen är det mer luckrativa poster ute i Europa som lockar. Wallström lovar inget inför framtiden - men är däremot kritisk till det egna partiets EU-politik. Hon menar att den nya regeringen har ett större intresse för EU än den socialdemokratiska hade. Hon beskriver den socialdemokratiska regeringens EU-politik som "ängslig".

Svenska folket är ett av de mest EU-kritiska i Europa. Det är skrämmande vilken diskrepans som råder i de här frågorna mellan väljarna och de folkvalda som påstår sig företräda oss, på båda sidor om blockgränsen. När blev det politikernas uppgift att säga åt väljarna vad de ska tycka och tänka, snarare än att driva de frågor och den politik som väljarna efterlyser? Var det ungefär samtidigt som ordet "populist" blev gängse för att beskriva dem som lyckades appellera direkt till väljargrupper?

Först ägnar sig den kubanske FN-ambassadören åt hetska utfall mot Sverige, inkluderande låga och ogrundade påståenden om att Sverige ägnar sig åt "etnisk rensning", Sverige som mer än något annat land ägnar sig åt att utredda både vår egen och hela Europas skuldbörda i samband med till exempel Förintelsen. Sedan framkommer att kubanska myndigheter öppnat svensk diplomatpost, vilket får ses som ett grovt övertramp mot allt vad internationell praxis heter.

Svenska UD har också begärt ett möte i Havanna för att få en förklaring till att diplomatpost till den svenska ambassaden öppnats.En talesman för EU-kommissionen sade att hela EU delar Sveriges oro för de mänskliga rättigheterna på Kuba.

Nu har den kubanska regimen mage att bli upprörda över att vi i Sverige reagerat på detta, och den svenske ambassadören på Kuba har blivit kallad för att ta del av kubanernas indignation. Man undrar verkligen vad de tror sig kunna uppnå med dessa utspel. Knappast en bättre status i omvärldens redan kritiska ögon.

I en intervju idag ber AIK:s mittfältare Dulee Johnson fansen om ursäkt för sina korkade medieutspel under vintern. Han skyller sitt beteende på kulturella skillnader. Vi är ändå glada över att Johnson är kvar, men beteendet har onekligen naggat hjälteglotian en aning och snarast återinrättat bilden av bråkmakaren Dulee Johnson, han som under tiden i Häcken körde rattfull och misshandlade sin flickvän. Artikeln andas dock optimism. Johnson ser fram emot den kommande säsongen:

- Vi spelar så bra just nu. Hela truppen är bra, det spelar ingen roll vem som spelar. Alla vet vad de ska göra. Jag blir överraskad om vi inte vinner i år.

Själv är han i sitt livs form, säger han, och han känner sig trygg och harmonisk för första gången på mycket länge. Vi får hoppas att det är slut med gnällandet i pressen nu och att Johnson får chansen att återupprätta sitt rykte som en av AIK:s duktigaste spelare.

Littorin svingar piskan över de arbetssökandes huvuden igen. Den som någon gång varit i kontakt med Arbetsförmedlingen under den socialdemokratiska regimen har sällan särskilt muntra erfarenheter. Muntrare lär denne inte bli nu när Sven-Otto återigen ger sig på de arbetssökande med den misstänksamhet och den misstro som präglat hans gärning som arbetsmarknadsminister hittills. Måtte han själv få erfara, när han gjort sig tillräckligt omöjlig på ministerposten, hur det skulle kännas att få flytta dit pepparn växer, bort från alla sociala nätverk, för att få ett jobb. Eller att han blir tvungen att byta till ett yrke som han inte är utbildad till.

Man undrar ju hur folk ska kunna få tag i de yrken de är utbildade till (om det inte rör sig om en sektor där arbetstillfällena står som spön i backen) om de innan de fått något tvingas att flytta till någon avlägsen landsända för ett städjobb för att mäster Littorin hotar att dra in A-kassan om man inte tar det. Naturligtvis ska folk arbeta och en arbetslinje är en sund utgångspunkt, däremot måste det finnas någon form av balans mellan piskan och moroten. Precis alla arbetssökande är inte utstuderade snyltare som försöker slippa att göra ett hederligt dagsverke.

Kriget i Irak har lett till en av de största flyktingkatastroferna i modern tid. Striderna och mördandet som alltjämt pågår fyra år efter den amerikanska invasionen har tvingat miljoner människor att lämna sina hem. Tevebilderna från det härjade Irak har gjort att vi lätt glömmer bort att vad som raseras är resterna aven av mänsklighetens äldsta högkulturer. I takt med att det irakiska folket slås sönder och skingras raseras också deras unika kulturarv, som också är en del av mänsklighetens gemensamma arv.

Svenska Dagbladet har idag en intervju med Donny George, chef för Iraks nationalmuseum, en av de många irakier som måst lämna sitt land. Iraks nationalmuseum dokumenterar årtusenden av kultur i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Där stod civilisationens vagga för många tusen år sedan, på platser där sumererna uppfann plogen, hjulet, skriftspråket och lagen - kunskaper som alla senare högkulturer fört vidare.

Nu plundras Iraks nationalmuseum på sina ovärderliga skatter. Den amerikanska ockupationsmakten vidtog inga åtgärder för att skydda museet och dess samlingar. Nu skingras lämningarna för vinden. Donny George kan inte begripa hur USA-trupperna bara skyddade olje­ministeriet i Bagdad, när stridsvagnarna rullade in i Iraks huvudstad den 9 april och mobben, efter Saddams fall, plundrade offentliga byggnader.

"Så är det vid stora samhällsomvälvningar", sade invasionens arkitekt Donald Rumsfeld raljerande. Den dåvarande försvarsministern bagatelliserade plundringarna som ett uttryck för irakiernas nyvunna frihet.

Från nationalmuseet försvann på ett par dagar 15000 föremål. Under årens lopp har 4000 återfunnits, ofta av tullen på flygplatser runt om i världen. Somliga kulturskatter har vanliga irakier lämnat tillbaka. Ändå är det oskattbara värden som har gått förlorade, inte bara för Irak utan för oss alla. I efterhand har det amerikanska utrikesdepartementet hjälpt till med att restaurera museet för att på så sätt släta över den ignorans som Pentagon visade.

Nu vädjar George till omvärlden att behålla återfunnet stöldgods från Irak fram tills dess att de kan återföras till ett land där människor och kulturskatter kan vara säkra. Nationalmuseet i Bagdad är igenbommat tills vidare. I framför allt södra Irak fortsätter plundringen av kulturarvet. Detta samtidigt som de akademiska expertis som skulle vara lämplig att vårda lämningarna systematiskt drivs ut ur landet av religiösa fraktioner.

Måtte oroligheterna i Irak snart få en ände så att såväl den humanitära katastrofen som den styvmoderliga behandlingen av högkulturernas lämningar kan slutgiltigt upphöra. Detta innan den siste intellektuelle drivits ut ur Irak och det sista arkeologiska fyndet fallit i privata samlares händer eller förstörts.

Människans litenhet inför naturen ter sig alltmer uppenbar i och med att effekterna av klimatförändringarna uppenbarar sig för våra ögon. Det handlar inte bara om smältande isar, korta vintrar occh utbredda öknar. Också väderleken rubbas märkbart ur sina gängor.

Från Förenta Staterna rapporteras om förutsägelser om en ovanligt orolig orkansäsong. Meteorologer i USA menar att sexmånaderssäsongen som börjar första juni väntas föra med sig 17 tropiska stormar av vilka nio når orkanstyrka med vindhastigheter på minst 119 kilometer i timmen. Fyra av dem väntas åstadkomma allvarlig ödeläggelse. Detta att jämföras med att det i genomsnitt bildas tio stormar över Atlanten under säsongen och att endast sex av dessa sex når orkanstyrka.

Idag varnas det för lågenergilampor. Lågenergilampor är på uppgång. De har inte slagit lika hårt i Sverige som i till exempel Danmark, men senast häromdagen fick jag en dylik lampa från min elleverantör Vattennfall som ett led i deras miljökampanj.

Att lamporna ifråga säljer bättre på kontinenten har förmodligen att göra med att elen där är dyrare och dessutom till stor utsträckning producerats i kolkraftverk, vars direkta påverkan på klimatet är ställt utom allt tvivel. I EU-parlamentet finns rentav ett förslag om att förbjuda vanliga glödlampor.

Varför varnas det då för dessa lågenergilampor som, om användningen blev utbredd skulle kunna minska energikonsumtionen avsevärt. Jo, de innehåller kvicksilver, en avvärldens farligaste tungmetaller, som både Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen vill totalförbjuda.

?Man måste vara medveten om att det är två miljöproblem som står mot varandra, säger Petra Ekblom, som utreder kvicksilverfrågor vid Kemikalieinspektionen. Kvicksilver är oerhört giftigt även i små mängder, och vi har mål för en total utfasning. Men lågenergilampor är undantagna, energibesparingarna har vägt över.

Enligt ett nytt direktiv från EU får kvicksilver inte längre förekomma i elektroniska produkter. Ljuskällor utgör dock ett undantag. Även platt-teve och platta bildskärmar innehåller den giftiga tungmetallen i viss mängd. Att minska energikonsumtionen är kanske det viktigaste ledet i våra strävanden att bromsa klimatförändringarna. Lågenergilampor kan vara en del i dessa strävanden. Vi bör dock vara uppmärksamma så att vi inte skjuter oss själva i foten genom att dra på oss ett nytt miljöproblem genom utsläpp av kvicksilver. Mängderna kvicksilver från lågenergilampor ska dock vara mindre än de kvicksilverutsläpp som kommer från kolkraftverken idag.

Jag är inget fan av snabbmatskulturen och det var flera år sedan jag åt på Burger King. Jag måste dock tillstå att deras senaste reklamfilm är en lysande drift med könsstereotyper, men också med deras motrörelser. En massa arga män slår sig fria från en påstått förtryckande tillvaro genom att gå och äta  en double whopper istället för att "settle for chick food". Detta samtidigt som banderoller med texterna "I am man" och "Eat this meat" rullas ut i bakgrunden. För att ytterligare understryka ironin ilustreras den manliga frigörelsen av kalsongbränning.

Med samma ironiska underton lanseras nu GB:s glass Girlie, en rosa stjärnformad glass med glittersmink i pinnen som jag tror kommer att slå starkt bland såväl småtjejer som i Queerkretsar. Jag tror dessutom att många straighta grabbar kommer att uppfatta humorn och ta den till sig. GB tycker att glassen signalerar "sommarkänsla", "stjärnstatus" och "discokänsla".

Sveriges konsumenter ser dock gravallvarligt och bistert på denna påstådda könsschablonisering. Enligt organisationen behöver vi inte ännu en produkt som förstärker fördomarna om vad det innebär att vara pojke och flicka. Det känns plötsligt som att vi flyttats tillbaka till det tidiga sjuttiotalets humorbefriade och genomideologiserade värld där flickor inte fick leka med dockor och pojkar inte med vapen.

Kan man inte idag, trettio år senare, se överdrivna könsrollstereortyper som glassen Girlie, som en drift med just könsrollsstereotyperna?

Visst, könsrollsproblematiken ska inte förminskas, men utspel som detta riskerar att snarast bli kontraproduktiva och ge Sveriges Konsumenter ungefär samma trovärdighet som Centrum Mot Rasism utspel kring Nogger Black.

Få saker tycks uppröra så starka känslor i Sveriges PK-värld som namnen på glassar...

En diplomatisk kris har uppstått mellan Sverige och kommunistdiktaturen Kuba. Den Kubanske FN- ambassadören Juan Antonio Fernandez Palacaio skall vid ett FN-möte i Genéve den tolfte mars ha yttrat följande replik till utrikesminister Carl Bildt:

"Med sitt aggressiva utfall tog han (Bildt) oss tillbaka i tiden till de icke särskilt ärofyllda dagar av svensk imperialism som var fyllda av blod och smärta. Dess grannländer fick underkasta sig kolonialt slaveri"

Dessutom skall han ha fortsatt med att anklaga Sverige för att bedriva systematisk "etnisk rensning" och att vi och bara tillåter människor vars hudfärg och hårfärg passar med de "tidigare vikingaerövrarnas rasmönster".

Ironiskt att han skulle säga så om ett av de länder i Europa som tar emot flest utomeuropeiska invandrare i relation till folkmängden, det land där varje kritik mot asylpolitiken stämplas som främlingsfientlighet, det land som i år förväntas tredubbla antalet beviljade asylsökningar.

Man får väl helt enkelt konstatera att uttalandet säger mer om Kubas FN-ambassadör än om Sverige. Dessutom har Kubanska myndigheter börjat öppna svensk diplomatpost, en handling som talar sitt tydliga språk om Kubas demokratisyn.

Att försöka reda ut vem som har rätt och vem som har fel i cirkusen som uppstått kring förre statsministerns uttalanden om olika politiker och makthavare i Erik Fichtelius dokumenterserie verkar inte lönt. Åtminstone är det inget jag tänker försöka mig på. Däremot konstaterar jag än en gång vilken sandlåda detta den politiska maktens översta skikt tycks utgöra. För oavsett om det är Persson som ljugit angående de jobb som nuvarande utrikesministern ska ha erbjudits i det förflutna, eller Bildt som ljuger när han avfärdar Perssons påstpåenden som lögner, så är detnågot oerhört löjeväckande över hela situationen.

När jag var liten levde jag i en föreställning om att vuxna människor var oerhört mogna och känslomässigt utvecklade jämfört med oss barn. Ju äldre jag har blivit desto mer har jag förbluffats över hur den där mogenheten och vuxenheten aldrig tycks infinna sig bland mina jämnåriga (säkert inte hos mig själv heller).

Barnets föreställning om de vuxnas ofelbarhet erinrar till viss mån om den slentrianmässiga uppfattning medborgaren lätt får om makthavare - trots det utbredda politikerföraktet och frossandet i skandaler baserade på smågodis eller Toblerone så föreställer man sig gärna att makthavarna är av en annan sort än oss andra, att de inte har samma futtiga känslor och bevekelsegrunder. Snarast är det väl så att skandalerna vi älskar att förfasa oss över blir så omtalade bara för att de visar på små sprickor i denna tänkta perfekta fasad.

Därför är det extra intressant när den storpolitiska världen framställs så avslöjande naket i all sin barnsliga pinsamhet som i Erik Fichtelius dokumentär. Perssons uttalanden säger mycket, både om honom själv och om hans kollegor.

Det mest surrealistiska inslaget hittills, som på någgot sätt kändes som spiken i kistan, sändes i det första avsnittet. Göran Persson berättade för Fichtelius om ett EU-toppmöte. En upprörd Helmut Kohl hade äntrat rummet och inför de församlade regeringscheferna skrikit att han var "apan i Europa". Därefter hade han satt sig ner "och började äta. Smör. Först en asiett och därefter en till. Det låg säkert tio små smörkuber på varje."

Visst såg Persson illa berörd ut när han berättade denna bisarra anekdot, men inte särskilt förvånad. Hur skulle ni själva reagera om en arbetskamrat skrikandes äntrade fikarummet på jobbet och därefter vräkte i sig två asietter rent smör? Och här talar vi om ledaren för Europas största och folkrikaste land, i ett högst officiellt sammanhang. Sandlåda var ordet.

Det går bra för vindkraften. Bättre än aldrig förr faktiskt. Danska företaget Vestas som är världsledande inom tillverkning av vindkraftverk går återigen mot rekordvinst. Vestas gynbnas givetvis av att ligga i ett land som driver en politik som så helhjärtat stödjer vindkraften.

Trots att Danmark inte är särskilt stort ligger landet på femte plats i världen, mätt i installerad vindkraftseffekt. Vindkraften ger nu 20 procent av landets el. Det hindrar inte att man fortsätter att satsa på vindkraften. Målet är att landet 2030 ska få hälften av sin el från vindkraft. Uppnås målet, så kommer blåsiga sommardagar all dansk el att komma från vindkraft. I Sverige har man istället nöjt sig med att utnyttja vatten- och kärnkraft.

Störst i världen just nu vad gäller utbyggnaden av vindkraft är Tyskland där i nuläget 5 % av elbehovet täcks av vindkraft. Man hoppas att också tillväxten i Indien och Kina inom kort ska göra dessa länder till den största marknaden i världen för just vindkraft. Ska det överhuvudtaget vara meningsfullt för oss i väst att försöka bromsa klimatförändringarna förutsätter det att länder som Kina mycket snabbt ställer om från sin smutsiga, kolbaserade elproduktion.

Så vill jag bara passa på att gratulera den amerikanske konstsamlare som inte bara ser ut att göra en vinst på runt femton miljoner dollar utan även i samma veva gör sig kvitt ett meningslöst och fult Marilyn Monroeporträtt gjort av 1900-talets kanske allra mest överskattade konstpersonlighet, popkonstnären Andy Warhol.

Det var emellertid slugt av honom, konstsamlaren alltså, att sitta på tavlan så pass länge att den hann stiga så oerhört i värde. Själv hade jag gjort mig av med den i rödaste rappet.

Sorgligt dock när man betänker hur mycket folk är beredda att betala för tavlan i relation till det hantverk och kunnande som krävts för dess framställande och dess estetiska kvaliteter...

Norge är på många sätt ett föregångsland. Dock inte vad stil och finess anbelangar. Idag har vi emellertid kunnat se ett undantag: ett sjukhus i Norge har beslutat att förbjuda sin personal att bära "Crogs" - ni vet de där svinfula gummitofflorna som ser ut som någon slags neonfärgade träskor med skotthål i.

Anledningen till förbudet är naturligtvis inte estetisk, trots att de är så fula att det borde vara kriminellt att bära dem. Nej, anledningen till förbudet är att man på det norska sjukhuset upptäckt att gummipjucksen alstrar statisk elekricitet vid sin kontakt med golvet och att denna elektricitet förstört dyrbar teknisk utrustning.

Kan vi inte ta detta som en förevändning att förbjuda crogs eller "foppatofflor" som de tydligen kallas enligt artikeln, i hela Sveriges land så vi slipper att se de vedervärdiga åbäkena!

Idag lägger regeringen på skolminister Jan Björklunds initiativ fram en proposition om att lärare ska ha rätt att beslagta föremål från elever, till exempel mobiltelefoner, under lektionstid. Detta är ett steg i rätt riktning. Såväl erfarenheterna från min egen skoltid som vittnesmålen från vänner och bekanta som arbetar eller praktiserar i läraryrket ger vid handen att krafttag är av nöden vad gäller den bristande disciplinen i klassrummen.

Att låta lärarna stå med bakbundna händer inför oregerliga elever gynnar varken eleverna eller samhället i det långa loppet. Det är ett fullständigt missriktat frihetstänkande som ligger till grund för den hippiementalitet som gör gällande att elever ska få bete sig hursomhelst till exempel prata i mobiltelefon under pågående lektion, utan att läraren ska ha rätt att ingripa.

Naturligtvis är inte disciplinära åtgärder av det här slaget någon slutgiltig lösning på ordningsproblemen i skolan, men de är ett led i återupprättande av lärarrollens auktoritet, en auktoritet som undergrävts alltsedan slutet på 1960-talet.

Edit: Mer utförliga rapporter om propositionen har kommit som meddelar att lagen som ska träda i kraft den 1 juli år, också ger kommuner möjligheter att splittra bråkiga gäng genom att flytta elever till en annan skola. Björklund pekar på att flera skolor tvingats stänga på grund av bråkiga gäng.

Björklund vill även skärpa kontrollen och tillståndsgivningen för religiösa friskolor. Bra Björklund!

Samtidigt som allt fler larmrapporter kommer om flygets fruktansvärda påverkan på växthuseffekten lanserar flygindustrin nya modeller. Nu har världens största flygplansmodell för persontrafik Airbus A380 landat i New York efter sin jungfrutur. Visserligen är det miljövänligare ju fler passagerare man kan ta per flygtur, frågan är bara hur mycket växthusgaser detta monster med en bränslekapacitet på Bränslekapaciteten är på 309 978 liter kommer att släppa ut.

Det är förvisso bättre med moderna flygplan än gamla, ännu mer bränsleslukande modeller. Men nog är det tröttande ändå att ständigt få dessa indikationer från flygindustrin på hur flygtrafiken ökar snarare än minskar?

De som läser min blogg regelbundet vet att jag annars är en förespråkare för såväl miljövänligare som långsammare färdmedel. Vad gäller de långa sträckorna, som över Atlanten, rekommenderar jag båt och Zeppelinare! Luftskeppen borde tillfredsställa storlekskravet hos alla dem som dräglar över dessa nya och ständigt allt större flygplansmodeller.

Den psykosociala ohälsan är den största hälsorisken för små barn idag menar representanter för barnhälsovården. Idag kan vi läsa om hur den psykiska ohälsan bland barn ökar. Det handlar främst om de riktigt små barnen i gruppen 0-5 år. Det är i Barnombudsmannens årsrapport som resultaten presenteras av en enkät ställd till landets alla barnhälsovårdsöverläkare och samordnande barnsjuksköterskor.

Vad man konstaterar är att allt fler föräldrar känner sig vilsna i sitt föräldraskap och att allt fler söker hjälp för sina svårigheter att relatera till barnen. Vad det är som gör att föräldrar inte längre kan relatera till sina barn, eller till varandra sedan de blivit föräldrar tycks inte framgå. Som så ofta i samhället idag går man på symptomen och intresserar sig inte ens för orsakssammanhangen. Margareta Blennow, barn- och hälsovårdsöverläkare i Stockholms läns landsting tycker rentav inte atst det är negativt att fler söker hjälp.

Problemet handlar istället om och att barnsköterskorna inom barnhälsovården fått tyngre arbetsbörda, med fler arbetsuppgifter och ett större antal barn, vilket påverkar möjligheten att ta hand om dem som söker, menar Blennow.

Kan inte en stor del av grundproblematiken handla om att föräldraskapet inte tas på samma allvar idag som det gjorde förr? Min upplevelse är att många unga idag betraktar föräldraskapet som en bisyssla, något som man kan ägna sig åt parallellt med att man upprätthåller en tidigare livsstil som inkluderar såväl karriär som resor och uteliv.

Det ställs höga krav på unga människor idag. Man förväntas ha arbetslivserfarenhet innan man kommer ut på arbetsmarknaden. Man förväntas att ha en högskoleexamen och ha hunnit rest jorden runt, helst innan man yllt 25. Någon gång innan 30 ska man dessutom ha skaffat barn. Riskerar inte barnen då att bli ytterligare en assecoar, ett tillbehöör som man relaterar till lika starkt som till  Chihuahuan man har på armen?

En annan faktor torde vara att unga idag ofta skaffar barn utan att ha ett stabilt förhållande. I Storbritannien driver Conservative Party en kampanj för att återupprätta äktenskapet bland unga. "We support marriage, and will back it through the tax system. Some people say it's wrong to single out marriage in this way. I don't care." Så sa partiledaren David Cameron på en konferens i Cardiff. Han underströk också att han inte menade att ensamstående förädrar gjorde ett dåligt jobb:

"They do the hardest job in the world. It's simply saying that kids do best when mum and dad are both there for them. And we should not ignore one compelling fact: nearly one in two cohabiting parents split up before their child's fifth birthday compared to one in twelve married parents."

Huruvida lösningen är den rätta vet jag inte, men det är uppenbart att vi inte är det enda landet i väst som har att hantera dessa allvarliga frågor.

Det var intressant att ikväll se den första delen i Erik Fichtelius dokumentärserie om förre statsministern Göran Persson. Det var en komplex bild av både politikern och människan Göran Persson som trädde fram, en bild som förstärkte både de sidor som jag uppskattat hos honom och de sidor som fått mig att studsa. Till de senare hör hans oerhört kantiga uppträdande. Det var till exempel frapperande hur mycket han svor när han talade privat och förtroligt med journalisten.

Uppfriskande var det dock när han, som alla medier gladeligen har uppmärksammat, uttalade att "Bildt är så jävla dålig. Det är inte utan att jag tycker synd om kille - vart ska han ta vägen nu?" Det var också intressant att se kalabaliken kring Erik Åsbrinks avgång som finansminister, ur Perssons perspektiv. Det var på många sätt en intressant och avslöjande dokumentär och jag ser fram emot nästa avsnitt.

Direkt efter dokumentären kunde vi byta kanal och se Perssons efterträdare på partiledarposten Mona Sahlin gå sin första debatt mot Perssons efterträdare på statsministerposten, Fredrik Reinfeldt. Som jag förutspådde i mitt tidigare inlägg så kändes inte Sahlin särskilt övertygande. Hennes gåpåiga stil skar sig mot Reinfeldts mer lågmälda hållning, frågan är om det verkligen apellerar till de grupper hon vill vinna över på sin sida?

Båda partiledarna vinnlade sig om en miljöprofil och klimatfrågan diskuterades som hastigast. Sahlin hade mer på fötterna eftersom hon kunde stödja sig på en socialdemokratisk miljöpolitik som faktiskt visat sig vara radikalare än vad partiet utlovade i samband med förra valrörelsen (Källa: Svenska Naturskyddsföreningen).

Reinfeldts miljöengagemang känns äremot som ett sent påfund och därför inte så utvecklat. Sanningen att säga hörde jag honom inte säga ett ord i ämnet innan han nyligen fick besök av David Cameron, ledare för Storbritanniens konservativa parti som numera kallar sig Green Tories. I valrörelsen lyste miljöfrågan märkligt nog helt med sin frånvaro.

En liten tant skrev för en tid sedan ett fullkomligt lysande inlägg om hederskulturer och den intellektuella ohederlighet som präglar den svenska debatten kring den hedersrelaterade problematiken. Så snart dessa allvarliga frågor, som för många människor i Sverige idag, främst kvinnor, handlar om liv och död, rycker PK-polisen ut och börjar gasta om fördomar och rasism. I ett sådant debattklimat går det inte att för resonemang som leder åt annat än ett håll.

När nu Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson meddelar att Stockholms stads förvaltningar tilldelas uppdraget att kartlägga hederskulturen låter reaktionerna inte heller vänta på sig. "Han får det att låta som att det svenska våldet skulle vara bättre än hedersvåldet" menar kritiker och väljer som vanligt att blunda för att skillnader skulle kunna föreligga mellan våldsutövande inom olika kulturer. Inte ens som hypotes får man framkasta en sådan tanke idag utan att beskyllas för främlingfientlighet. Det är lika ohederligt som när en viss feministisk politiker jämförde vanliga svenska mäns kvinnosyn med talibanernas.

Så här skriver Ulf Kristersson om hur hedersvåldet skiljer sig från annat våld som utövas i hemmen:

*Hedersvåldet är till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktionerat av omgivningen. Det utförs i ett socialt sammanhang och med sociala syften. Misshandel av egna familjemedlemmar är inget som ens i det fördolda accepteras eller uppmuntras i traditionell svensk kultur.

*Hedersvåldet drabbar ofta människor som redan från början har svaga nätverk utanför sin familj. Isolerade och nyinflyttade invand­rare är extremt sårbara om inte ens den närmaste kretsen står bakom dem. Kvinnor som kommer hit som anhöriginvandrare till män som redan bor här, har ingen annan­stans att vända sig.

*Det hedersrelaterade våldet bryter oftast ut när hustrun eller tonårsdottern på allvar börjar frigöra sig ur den tillvaro som mannen i familjen upplever som självklar. Forskningen pekar också på att kvinnor och barn snabbare tar till sig det nya samhällets normer, till exempel i samband med att kvinnan börjar arbeta. En uppfostran som systematiskt inskränker flickors och unga kvinnors rätt att förverkliga sig själva kan inte tolereras i Sverige.

Jag värderar inte hedersvåldet gentemot andra former av våld eller sociala problem. Låt oss bara konstatera att det är ett problem och att vi för att ta tag i det måste våga ställa obekväma frågor om såväl dess utbredning, innebörder och orsaker - utan att överrösas med antiintellektuella tillmälen om rasism och främlingfientlighet.

Läs för övrigt En liten tants inlägg Rasism, hederskulturer och intellektuell ohederlighet. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Flygbolaget British Airways har fått skällning för att de placerat kroppen av en död kvinna i ett säte i första klass. Kvinnan hade avlidit under en flygtur och personalen valde att flytta kroppen från ekonomiavdelningen till första klass för att det hela skulle störa så få resenärer som  möjligt. De har ju tyvärr inga bårhusavdelningar ombord på reguljärflygen.

Nu tvingas alltså flygbolaget be om ursäkt. För vadå? Att kvinnan dog - det torde väl knappast vara deras ansvar (såvida de inte haft ihjäl henne förstås). För att de inte genast meddelade alla andra passagerare om dödsfallet? Jag tror att det snarare hade skapat större obehag och uppståndelse. "Det man inte vet mår man inte heller dåligt av", lyder ju ett gammalt klokt ordstäv.

Själv tror jag att skon klämmer just för att man placerade henne i första klass. Personligen tycker jag att det var ett klokt beslut av personalen - där är det glesare mellan både sätena och passagerarna, ergo: färre blir störda av liket än i ekonomiklass. Så verkar dock inte förstaklassresenärerna resonera, snarare att "har man betalt mer ska man rimligen ha köpt sig fri från såna obehag".

En lösning hade iofs varit en sjömansbegravning som på äldre tiders fartyg då man helt enkelt sänkte de avlidna i havet. Frågan är dock om inte British Airways tvingats till mer än en ursäkt om de låtit den döda kroppen singla ner någgonstans över främre Orienten. Jag tror som sagt att det var rätt beslut som personalen fattade.

Det tycks inte vara någon ljusnande framtid som socialdemokraterna går till mötes under sin nya ledarinna, Mona Sahlin. Fredrik Reinfeldt har gått ut och välkomnade sin nya huvudmotståndare. Han säger sig "se fram emot ett resonerande debattklimat". Frågan är om vad han ser fram emot i själva verket inte är en motståndare som han kommer att kunna sopa mattan med i varje debatt.

Ikväll sänds första avsnittet i journalisten Erik Fichtelius dokumentärserie om förre statsministern Göran Persson, byggt på material från en tioårsperiod. De omdömen som Persson fäller över Sahlin känns inte särskilt betryggande:

- Hennes styrka är inte tänkandet, säger Persson 1997.

I stället är det hennes sätt att förmedla och föra fram budskapet som är hennes styrka, menar Persson.

- Det är inte så märkvärdigt, det som kommer över hennes läppar. Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har.

En demagog således, utan särskilt mycket på fötterna men med förmåga att dupera en väljarkår. Nu ska man kanske inte ta Perssons omdömensom definitiva sanningar. Särskilt det där om Sahlins förmåga att övertyga tycks vara en missräkning: enligt opinionsundersökningar leder Reinfeldt stort över Sahlin hos väljarna, trots att alliansen som helhet fortfarande har svagt stöd.

Man frågar sig om inte socialdemokraterna skjutit sig själva i foten när de låtit sitt val av partiledare styras av de två fåfänga kriterierna att det dels måste vara en kändis, dels måste tillfredsställa den politiskt korrekta nervositet som krävde en kvinna på partiledarposten. Någonstans ute i denna väldiga partiapparat borde man väl ha kunnat finna en kandidat, man eller kvinna, som vore bättre lämpad för posten?  Reinfeldt verkar dock mer än belåten.

Idag har SvD en lång intervju med AIK:s tränare Rickard Norling och den lugnar mig något inför den kommande allsvenska säsongen. Sedan andraplaceringen förra året  har AIK en helt annan press på sig än när vi nykomlingar från Superettan. Norling verkar dock ta det hela med ro:

- Skyddsnäten är borta. Jag trivs med det eftersom det är utvecklande.

Överhuvudtaget ger Norling det stabila och samlade intryck som man väntat sig efter att i två säsonger stå lugn som en filbunke i sin kostym vid sidlinjen. På frågan om han någonsin känner ett behov av att i kliva över gränsen och leva ut sina känslor under matcherna svarar han:

- Nej, jag är sån som jag ser ut. Jag befinner mig i ett tillstånd av fullständigt lugn så att jag kan fatta rätt beslut. Skulle jag explodera någon gång på en match beror det på att min fru och jag haft det jobbigt några dagar eller på något liknande, inte på en händelse på planen.

Med Norling och Novakovic vid rodret finns det gott hopp inför Allsvenskan 2007. Jag gläds åt att de bägge har ytterligare fem år på sina kontrakt. Kom igen Gnaget!

Dagens Nyheter rapporterar om utvecklingen av olika nya tekniker som inom kort skall göra det möjligt att helt ersätta papperstidningar med elektroniska varianter. Det är beroende på hur energikrävande den nya tekniken kommer att vara, och beroende på hur ofta vi kommer att behöva byta upp oss till nyare och mer avancerad utrustning, som det hänger huruvida dessa nya former av gamla massmedier kommer att vara fördelaktigare ur ett miljöperspektiv.

Naturligtvis är det inte bra att skövla skogar för att framställa papper som dessutom måste transporteras långa sträckor för tidningar vi läser en gång och sedan kastar bort. Jag tycker dock att lovprisarna av informationssamhällets tekniska landvinningar alltför sällan beaktar just den slit och slängmentalitet som dominerar vår syn på ny teknologi. Jag menar, hur länge har vi en ny dator innan vi kasserar den? Eller en mobiltelefon?

Sen skall jag inte heller sticka under stol med att jag känner ett visst vemod inför dessa den teleologiska teknikhysterins lovsångare. Att dagstidningarna ersätts av elektroniska alternativ är en sak, men när man börjar prata om hur tekniken i fråga skall kunna ersätta böcker på papper blir jag dyster till sinnes. Elektroniska alternativ i all ära, men hur ska någonsin en aldrig så stor elektronisk informationsbas kunna ersätta atmosfären i ett rum fyllt av bokyllor?

Göran Skytte har skrivit en krönika om svenskarnas förmenta lågmäldhet som kommer mig att tänka på en kommentar från basisten i mitt band. För några veckor sedan hade vi varit i Stockholm och spelat och på tåget tillbaka till Uppsala blev jag och några bandmedlemmar inbegripna i en diskussion kring några dagspolitiska frågor vi läst om i tidningen. När samtalet pågått en stund lade sig den äldre damen som satt med oss (vi satt tre bandmedlemmar i en sån där sittgrupp om fyra säten kring ett bord som finns i vissa vagnar) i samtalet och kom med egna synpunkter. 

Hon lade sig inte i på något burdust eller påträngande sätt och trots att, eller kanske just tack vare, att hennes ståndpunkter befann sig tämligen långt från våra egna, berikades samtalet avsevärt av hennes inblandning. Inte för att jag tror att någon av oss ändrat uppfattning i själva sakfrågorna när tåget väl rullade in på Uppsala station, men det är alltid nyttigt, om parterna kan hålla samtalet på en civiliserad nivå, att få saker belysta ur perspektiv som ligger långt ifrån ens eget.

När vi stigit av tåget och skilts från damen ifråga utbrister vår basist, som är spanjor och flyttat till Sverige i vuxen ålder: "Det är det här som jag tycker är så fantastiskt med Sverige och svenskarna! Att ni är så öppna och spontana - ett sånt samtal skulle aldrig ha kunnat utspela sig på ett tåg i Spanien!"

Detta var så långt ifrån den officiella bild av "svenskheten" som nervöst politiskt korrekta åsiktsmaskiner basunerar ut via medierna att jag faktiskt blev lite ställd. Sedan dess har jag pratat ytterligare med honom om frågan och hans uppfattning är entydig: svenskar har lättare att ta kontakt med främlingar och är mer spontana i sociala sammanhang än spanjorer. Naturligtvis är inte en spanjor något statistiskt underlag, men hans djupa övertygelse och indignation inför konfrontationen med den förmenta bilden av svenskar som stela och tråkiga ger ändå vid handen att bilden inte är entydig.

Jag har aldrig upplevt svenskar som stelare eller tråkigare än människor av andra nationaliteter och jag tror att förmedlarna av denna kulturmasochistiska bild lever kvar i en förlegad föreställning om att de själva framstår som unika, lite wild and crazy genom att framställa resten av den inhemska befolkningen på det viset.

Eftersom jag är en mycket senfärdig biografbesökare (jag brukar oftast inte komma iväg förrän filmen ifråga tagits ned från biograferna) har jag först nyligen masat mig iväg för att se den senaste Bondfilmen, Casino Royal.

Jag måste givetvis inleda min recension med att, eftersom det tycks tillhöra kutymen, understryka att jag inte är någon stor fan av Bondfilmer. Min bevekelsegrund är dock att jag tycker att konceptet blivit för slitet. Samma klichéer har upprepats några gånger för mycket. Jag tillhör inte de notoriska bakåtsträvare som slår fast att "Sean Connory ÄR James Bond" ? däremot menar jag att man alltsedan Roger Moore lade agentbrickan på hyllan gjort ett misstag i att med efterföljarna försöka upprepa dennes putslustigt slagfärdiga rolltolkning.

Därför var Casino Royal en positiv överraskning. Visserligen hade jag om än ganska moderata så dock positiva förväntningar. James Bondfundamentalisterna var innan premiären oerhört tveksamma till Daniel Craigs utnämning till favoritagenten. De flesta kritiska röster stämdes emellertid om till lovsånger efter konfrontation med den färdiga filmen och jag känner mig nödgad att instämma i hyllningskören.

Craig gör en Bondtolkning som är oerhört långt från Roger Moores och hans tamare efterföljare. Det är en modern och betydligt mer jordnära agent 007 som möter i nyfilmatiseringen av Casino Royal. Visst är han en hjälte, visst är han en karlakarl, visst gör han saker som gemene man inte klarar av, visst är han omgiven av klichéer och visst skymtar den Bondska humorn förbi vid några snabba, lätt räknade, episoder. Men han svävar inte över oss andra, han klarar sig inte utan hjälp, han är inte helt sorglös och okomplicerad. Craigs Bond känns mänsklig både på grund av sina begränsningar och på grund av insinuationerna om att det hårdföra agentlivet har sitt pris, på det emotionella planet.

Craig är också trovärdigare än exemelvis Pierce Brosnan i och med att han inte ser ut som att han är direkt hämtad från en modellagentur. Visst är han vältränad, men inte på det där kosmetiska hollywoodsättet. Han ser snarare ut som den kampsportstränade mordmaskin han förutsätts vara. Dessutom har han ett drag av latent brutalitet över den genomträngande isblå blicken, en brutalitet som får mig att tänka på Woody Harrelsson, vars insats i Natural Born Killers känns svår att förtränga även i lättsamma komedier som King Pin.

Det var rätt att äntligen överge ett Bondkoncept som sedan länge överlevt sig själv. Casino Royal bjuder på spänning och tät adrenalinstinn action. Det är mer smutsigt våld och mindre biljakter och science fictionbetonade tortyrscener. Med viss reservation för inledningens utdragna balansakter på byggnadsställningar så var detta en riktigt lyckad actionrulle.

Uppföljare till Casino Royal planeras redan så vi får se hur länge denna nya tappning kommer att kännas fräsch och nyskapande.

Hur stor kontroll har egentligen politiken över snabba och svårförutsägbara globala miljöförändringar? Hur hantera miljöfrågorna i en värld där beslutsfattande och maktutövning alltmer kommit att handla om ett komplicerat samspel mellan nationer och privata aktörer? Det frågar sig statsvetaren vid Stockholms universitet Victor Galaz i en lång essä i Dagens Nyheter. Han gör en överblick över en miljödebatt där stor diskrepans råder mellan tvärsäkra medier och en febrilt arbetande forskarvärld. Från naturvetenskapligt håll understryks ständigt att tiden är knapp. 

Om politikerna ska kunna påverka utvecklingen måste de göra det nu. Huruvida en bromsning av växthuseffekten verkligen står i politikernas makt är dock en omtvistad fråga. Galaz nämner antologin "Sustainability or Collapse" som gör en analys av mänskliga samhällens förmåga att hantera snabba miljöförändringar. I den här beskrivningen samspelar klimat, enorma geologiska processer och ekosystem med ekonomisk, demografisk, kulturell och teknisk utveckling. Fram träder en annorlunda bild av samhällets förmåga att hantera stora kriser.

Bland statsvetare är man dock mer optimistisk angående politikens möjligheter att påverka miljöförändringarna, menar Galaz. Han nämner den amerikanske statsvetarprofessorn Oran Young har under ett par decennier studerat uppkomsten av internationella miljööverenskommelser. Frågorna har kretsat kring hur det går till när stater samarbetar, och vilken effekt samarbetet får för bevarandet av olika naturliga system, till exempel Kyotoprotokollet om växthusgaser. De som gått i Youngs spår är många, och analysen andas optimism. Politiker kanske inte alltid vill, men de kan. Kortsiktiga ekonomiska intressen och maktkamp kan sätta hinder i vägen mot en hållbar utveckling ibland, men att styra storskaliga miljöförändringar är möjligt.

Galaz är frustrerad över hur oförberedda makthavarna är på att hantera klimatproblematiken. Han drar paralleller till epidemiforskningen: ett fält där människan också gång på gång ställts inför omfattande och oförutsägbara katastrofer, men där ett väl fungerande internationellt system upprättats för att förutsäga och bemöta nya epidemier.

"Den stora skillnaden är att medan det globala hälsosamfundet lyckats bygga en kapacitet att tidigt upptäcka och hantera epidemier, så står det globala klimatsamfundet och stampar i Kyotoprotokoll och larmrapporter. När ebolaviruset överraskande slog till i Uganda i augusti 2000 tog det 24 timmar innan Världshälsoorganisationen hade experter på plats för att göra en lägesanalys och bidra med kunskap i planeringen av insatser. Samtidigt kämpar FN:s miljöorgan Uneps 300 tjänstemän med att få överblick över klimatfrågan och dess sociala konsekvenser. Antalet motsvarar en tredjedel av antalet tjänstemän i det tyska miljödepartementet."

Galaz slutar emellertid sin essä i en hovsamt optimistisk ton: politikerna har möjlighet att påverka klimatförändringarna: ?Med politisk vilja går det bevisligen att manövrera svåra globala problem, med ett komplext samhällssystem. Men det kräver något mer än färdiga svar och miljötips, nämligen modet att diskutera de svåra frågorna.?

Svenska Dagbladets litteraturkritiker Anna Rabe har skrivit ett briljant debattinlägg där hon går emot moderaternas förslag om att kommunerna ska kunna avgiftsbelägga boklånen vid sina folkbibliotek.

Det är inte bara hycklande av moderaterna att byta ståndpunkt i den här frågan, det är också sorgligt att se vilken kortsiktighet och oförmåga att se de stora sambanden som dominerar i politiken idag. Folkbibliotekens historiska roll skall inte underskattas och den är heller inte över, även om folkbibliotekens uppgifter fått delvis annan karaktär till följd av det så kallade informationssamhällets utveckling.

Det är också sorgligt att betrakta hur vi i den svenska blockpolitiken ställs inför två mer eller mindre bildningsfientliga alternativ. Därför är det glädjande att Svenska Dagbladet återigen drar en lans för den offentliga kulturen!

Från skivbolaget Soul Jazz kommer nu samlingen D-I-Y/Do it yourself: The rise of the independent music industry after punk som ger en överblick över den tidiga brittiska Do It Yourself- eller Gör det självmusiken. Denna rörelse uppstod ur punken på sjuttiotalet men spred sig snabbt till en rad olika musikstilar och subkulturer. DIY kom att innebära en sannskyldig revolution inom musik- och framförallt skivbranchen, innan den, som allt annat, åter cementerades.

Samlingen tar sitt avstamp med punkbandet Buzzcocks som kan sägas vara något av gör det självmusikens pionjärer, men tycks på det hela taget mindre fokusera på punken än visa på den bredd som den egenproducerade musiken kom att visa I slutet av sjuttiotalet. De flesta av banden är tämligen okända för en bredare allmänhet.

Samlingen är ett kuriöst inslag för den som är intresserad av populärmusikhistoria, men den givna publiken känns svår att definiera på grund av samlingens spretighet.

Ända sedan de första rapporterna nådde oss om kvinnan i Stockholm som hyst elva svanar i sin lägenhet har jag lagt pannan i djupa veck och grubblat mig både grå och sömnlös över hur den lilla människan lyckats fånga in och transportera hem de gigantiska bestarna.

Så har då svankvinnan som hon heter i medierna slagit till igen och äntligen får vi mysteriet utrett för oss! Som så ofta är lösningen så mycket enklare än vad man kunnat föreställa sig: naturligtvis bar hon hem de enorma fåglarna i en IKEA-kasse!

Så kommer då äntligen de fyra sista albumen i Harold Fosters episka serieberättelse om den ridderlige sagoprinsen Valiant ut på svenska. Det var 1991 som Carlsen comics, numera Bonnier Carlsen, började med sin utgivning av alla Fosters Valiantsidor i svensk översättning. Nu, 40 album senare, är man alltså framme vid slutet.

Svenska Dagbladet rapporterar om utgivningen och framställer serien som något mossigt och museiaktigt, vars enda intresse består i det höga nostalgivärdet hos medelålders män som läste serien som barn. Jag vill hävda att prins Valiant är en fantastisk äventyrsserie som håller än idag. 

Visst kan man anklaga den för historiska felaktigheter på så gott som varannan sida, men inte värre än vilken annan fantasyserie som helst. För det är fantasy det rör sig om, om än i historisk tappning. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att också Jan Guillou, vår tids riddarromantiker och förmedlare av fiction med historisk anstrykning, är en varm anhängare av serien. 

Visst kan man också anklaga serien för att visa upp en rad ålderdomliga värderingar. En snabb överblick över många moderna serier skulle dock ge vid handen att Fosters riddarserier från 40-talet inte är mer könsrollstereotypa än en hel del serier av idag. Valiant är definitivt inte mer våldsromantiserande än herr Guillous övermänniskoberättelser om Ponti, Hamilton och Magnusson, snarast mer nyanserad.

Jag hoppas att Prins Valiant kommer att överleva den politiska korrektheten och anakronistiska fördömanden för att kunna glädja även kommande generationer med sina storslagna äventyr!

En majoritet av tyskarna är beredda att acceptera en hastighetsbegränsning på Autobahn rapporterar Dagens Nyheter. Anledningen är att sänkta hastigheter skulle medföra en radikal minskning av koldioxidutsläppen. Miljöministern uppges stå bakom förslaget.

Ett problem med den här typen av lösningar, ett problem som också tas upp i artikeln, är att de för ned klimatproblematiken på individnivå. Visst kan vi alla dra vårt strå till stacken genom att konsumera rätt, välja rätt transportmedel och välja energisparande lösningar i hemmet. 

Allt detta tenderar dock att bli verkningslöst om vi väljer att inte förändra de stora sammanhangen: energiproduktion, industriutsläpp, infrastruktur. Detta är stora politiska frågor som vi tenderar att blunda för genom att hela tiden ensidigt fokusera på vad privatpersoner kan göra för att minska utsläppen. Naturligtvis ska vi alla bidra med vad vi kan, men det är lönlöst om inte de nödvändiga politiska besluten fattas.

Det finns naturligtvis andra positiva följdverkningar av en hastighetsbegränsning av Autobahn. Att hastigheten är en starkt bidragande orsak till trafikolyckor torde de flesta vara medvetna om. Även skadornas omfattning står i relation till vilken hastighet bilarna färdas i. Jag har själv fått erfara konsekvenserna av lagliga 90 km/h här i Sverige. Jag vill inte ens försöka föreställa mig konsekvenserna av en dylik olycka i låt oss säga 150.

Det känns i alla fall bra att tyskarna verkar ha tagit sitt förnuft till fånga, både för miljöns och för den minskade olycksriskens skull.

Idag skriver Carl Otto Werkelid en intressant kolumn om religiositetens återkomst i det moderna, sekulariserade samhället. Med utgångspunkt i senaste numret av den katolska kulturtidskriften Signum och särskilt en artikel av den tyske religionsfilosofen Hans-Joachim Höhn resonerar Werkelid kring det religiösa nyvaknandet bland inte minst unga idag:

"Höhns text är vital. Öppet, prövande, rikt befinner han sig fjärran de förenklingar som är legio i svensk religionsdebatt. Och tvärsäker är professorn inte: 'Det är kanske snarare en övergående återkomst av religiösa behov än en religionens comeback som vi ser idag. I varje fall vänder religionen tillbaka som längtan efter religion. Det är inte religionen som griper människorna utan människor griper efter något som de uppfattar som religiöst; de märker ett vakuum i sina liv och vill se det fyllas.'? 

Jag  vill också passa på att tipsa om Werkelids kulturkrönika från förra veckan där han drar en lans för det offentligas fortsatta ansvar för kulturen, något som den sista tiden blivit alltmer ifrågasatt:

"Mycket av det vi idag betraktar som kulturhistoriskt omistligt och ibland som omistliga inslag i våra privata liv ? konstverk, musikstycken, böcker ? föddes en gång därför att någon med makt och möjlighet såg och förstod. Detta vet vi. Och vi vet hur forna dagars mecenatskap successivt med de moderna samhällenas framväxt styrdes om mot det offentliga. Principen är okomplicerad, hela frågan borde vara okontroversiell ? borde men är det inte. Frågan om hur stort statens åtagande bör vara när det gäller den konstnärliga produktionen i Sverige, och i vilka former det skall finnas, den frågan har med tiden allt mer aktualiserats."

Och vidare:

"Mer och mer ? sällan i klartext, oftare i snåriga skägg ? utses marknaden till den enda rimliga och rättvisa bedömaren ? i den politiska men också i den kulturella diskussionen. Nyligen utsattes det svenska systemet för stöd åt författare för försåtliga och generande okunniga angrepp av medieunderstödda pratkvarnar. Senaste numret av författarförbundets Författaren bär tydliga spår av ett starkt behov av att förklara och försvara sig; det är begripligt och samtidigt sorgesamt ? om inte Sverige fortsatt skall kunna bära former för stöd åt författare och andra konstnärligt verksamma randas ju det skede då vi som samhälle bryter upp från civilisationen."

Tänkvärt, välformulerat och vågat för en kulturchef på en borgerlig dagstidning!

Efter att jag skrivit mitt inlägg om vad det skulle innebära om varje kines skaffade sig en personbil började jag fundera kring det här med Kina och miljöfrågorna. Är det inte egentligen ganska besynnerligt att Kina konsekvent satsar på så ohållbar teknologi? Man tycks ha en obefintlig miljölagstiftning, man satsar på kolkraftverk och biltrafik istället för förnyelsebara energikällor och kollektivtrafik (alternativt miljövänliga bilar).

Trots detta verkar det finnas kunskap i miljö- och klimatfrågorna. Flera framstående klimatforskare är kineser och forskning om klimatförändringarna bedrivs vid universiteten. Eftersom Kina är en totalitär stat (man vill bland annat registrera bloggare) måste detta innebära att kunskapen om klimatförändringarna är godkänd av regimen. Hur kommer det sig då att regimen ändå framhärdar i sin konsekvent miljöfientliga politik?

Genom ett samarbete mellan Stockholms stadsarkiv och Google kan nu historieintresserade Stockholmare och andra som är intresserade av huvudstadens förflutna på ett enkelt sätt få tillgång till gamla kartor över Stockholm från historisk tid. Det är med hjälp av programmet Google earth, vilket bygger på satellitbilder över hela jordklotet, som intresserade nu också kan få tillgång till Stockholms stadsarkivs kartmaterial. 

De gamla kartorna är synkroniserade med Google earths satellitbilder, vilket gör det möjligt att zooma in på sin egen stadsdel och rentav det egna kvarteret, för att se hur det tett sig under flydda tider. Det går även att få fram andra uppgifter ur stadsarkivet, till exempel om husens utseende och om dem som bodde där. En guldgruva för såväl professionella som hobbyhistoriker. Läs mer här.

Undertecknad fröjdas givetvis och hoppas att funktionen kommer att utvidgas till att omfatta även andra svenska städer med ett långt och ärorikt förflutet och inte minst ett omfattande historiskt kartmaterial. Uppsala skulle naturligtvis vara en av de hetaste kandidaterna i sammanhanget. Kanske något för Lantmäteriverket att överväga?

Idag presenterade Brottsförebyggande rådet tillsammans med Riksantikvarieämbetet en rapport om hur svenska fornminnen plundras och hur en stor del av brotten förblir oupptäckta. Särskilt på Gotland är det vanligt att privatpersoner med hjälp av metalldetektorer plundrar fyndplatser och säljer föremålen vidare. Mörkertalet är stort uppger Dagens Nyheter. 

Ett ännu större hot mot fornlämningarna utgör, enligt rapporten, nonchalansen och okunskapen hos de markägare på vars mark fyndplatserna är belägna. Man föreslår därför tydligare riktlinjer för när åverkan ska betraktas som ett brott och polisanmälas.

Det är viktigt att vi kommer till rätta med den här typen av brottslighet, att den tas på allvar, om vi ska ha något kulturarv kvar i form av artefakter inom rikets gränser. Vi har redan sett hur kyrkor runtom i landet plundrats på medeltidskonst som sedan sålts till samlare i utlandet. Låt inte detta hända med resten av vårt fysiska kulturarv.

Jag undrar jag, om skatteavdraget på hushållsnära tjänster verkligen kommer att leda till att fler får jobb eller att svartjobben minskar, såsom skattmästare Anders Borg menar, enligt SvD. Kanske kan svartarbetet minska något då de som idag köper svarta hushållstjänster, till exempel allianspolitikerna, nu kommer att välja att göra det vitt, för att minska risken för skandaler i anslutning till nästa valrörelse.

För visst är det en viss fisklukt kring beslutet? Känns det inte lite som att det handlar om beslutsfattare som gynnar sig själva och sin egen exklusiva livsstil med hjälp av skatteavdrag? Eller kommer köp av hushållsnära tjänster framöver att bli en folkrörelse? Kommer det att som förespråkarna hävdar vara hårt arbetande småbarnsföräldrar som köper tjänsterna?

Den som lever får se. Synd bara att sådana här frågor tycks så oändligt högre prioriterade än exempelvis klimatfrågan där det bara pratas och pratas och kompromissas och kompromissas, men åtgärderna låter vänta på sig, trots att larmrapporterna står som spön i backen. Vi får hoppas att regeringen kommer att få mer tid över till den typen av frågor nu när de helt ogenerat kan skattefritt leja hjon att utföra de betungande hemsysslorna.

Ute i Gamla Uppsala, mellan kyrkan och det vederstyggliga Gamla Uppsala museum, ligger den anrika restaurangen Odinsborg. Odinsborg är inrymd i en förtjusande träbyggnad från den nationalromantiska eran. Troligen byggd enligt hur man föreställde sig att ten vikingatida arkitekturen tett sig, men för en nutida besäkare mer erinrande om jultomtens verkastad. Charmigt är det i alla fall med alla pittoreska träutsmyckningar och de två mjödhornen på taket.

En bekant till mig som är några decennier äldre än undertecknad har berättat om hur han och hans kamrater under ungdomsåren brukat vallfärda från Gästrikland där de bodde ner till Gamla Uppsala för att känna historiens vingslag. Vid dessa besök hade ett besök på Odinsborg varit ett stående inslag. Enligt min kamrat skall restaurangens väggar ha varit prydda med forntida vapen och rustningar, varvat med nationalromantiska målningar – d.v.s. precis vad man väntar och önskar sig när man besöker en restaurang med den fornnordiskt klingande namnet Odinsborg och tillika bara ett stenkast från de mäktiga kungshögarna.

De gamla fornfyndet försvann dessvärre på en auktion vid någon försäljning för länge sedan och de få nationalromantiska målningar som finns kvar varvas numera med diverse smaklöst kitsch. Byggnaden i sig känns tämligen nedgången och det är sällan man ser några gäster.

Jag önskar att någon åtog sig att ge åter Odinsborg sin glans och forna storhet, kanske som ett led i en allmän satsning på fornminnesområdet i Gamla Uppsala. Den är belägen på en plats som får varje historienörd och rollspelare att börja dregla, dessutom skall man inte glömma bort att nationalromantiken kring förra sekelskiftet, med alla sina historiska missuppfattningar, är en historisk period med en särpräglad arkitektur lika väl värd att bevara som vilket torftigt men K-märkt funkisförortscentrum som helst.