Politik eller mode?

Jag har tidigare ondgjort mig över hur laddade symboler som exempelvis dödskallen urvattnats och gullifierats av mainstreammodet. Jag har också utgjutit mig över hur de osjälvständiga köper klubbmerchandice för amerikanska baseballag som om det vore märkeskläder.

Jag brukar även irritera mig på hur de alternastiva subkulturernas attribut - attribut som alltså syftat till att påvisa ett avståndstagande från mittfårans lämmelmentalitet - övertagits av den slätstrukna och osjälvständiga masskultur av vindflöjlar som innefattas i den pejorativa användningen av begreppet "svenssons".

Lämmelbutiker som JC och Carlings spelar punk och hårdrock på lite för hög volym och kränger kläder som för fem tio år sedan skulle ha renderat glåpord från hockeykillarna till just dessa hockeykillar.

De alternativa attributen har alltså blivit mainstream och förlorat alla sina symbolvärlden genom att röras ned i den smältddegel som dagens så kallade gatumode utgör.

Det är emellertid inte bara dödskallarna och de subkulturella symbolerna som förlorat sin innebörd när det flyktiga modets lakejer går skövlande fram över symbolfloran. Nej, nu börjar även de politiska symbolerna reduceras till acessoarnivå.

Fram till helt nyligen var bärandet av palestinasjal (även kallad PLO-sjal) en tydlig indikator på att bäraren sympatiserade med den arabiska sidan i Israel-Palestinakonflikten. Idag säljs dessa sjalar bland designermärkerna på trendiga herrklädesbutiker vid sidan av Lyle&Scott och Tiger of Sweden. Klädesbutiker vars varor i övrigt inte syftar till att visa någon politisk uppfattning. I enlighet med mainstreammodets psykologiska mekanismer har också palestinasjalarna börjat bäras av personer som om de överhuvudtaget har någon politisk uppfattning troligtvis inte tillhör den vänster som vurmar för palestinafrågan.

Det ständiga sneglandet (och snyltandet) från moderöretagens sida på de alternativa grupperingarna och strömningarna är ett talande bevis för det flyktiga modets svagheter. Eftersom det flyktiga modet per definition inte kan rymma andra värden än att det ständigt måste förnyas är det naturligt att man vill tillägna sig den associativa kraften hos de attribut som någon annan laddat dem med.

Problemet är bara att så snart attributen sugits in i lämmelkulturen förlorar de denna associativa kraft och därmed hela sin symbolladdning. Det är ju knappast så att New York Yankees fått fler fans i Sverige för att deras kepsar säljs på Stadium. Jag ställer mig också tveksam till att trendbutikernas palestinasjalskrängande bidragit till ett ökat stöd för palestinerna.

...och hur intresserad av baseball är du?

Jag tänkte nu ondgöra mig över en företeelse som stört mig i flera år, men som jag helt enkelt inte kommit mig för att ta bladet från munnen för. Eftersom modet i fråga tycks vara statt i viss tillbakagång kanske man kan tycka att ämnet blivit oangeläget. Jag menar att det ändå äger en viss relevans eftersom det aktuella oskicket fortfarande förekommer.

Det handlar om bruket av kläder med amerikanska idrottsklubbars logotyper. På ett flertal av våra större sport- och klädesbutiker säljs kepsar och andra persedlar med New York Yankeeslogan och några andra klubbars logotyper. På stan är de frekvent förekommande och inte minst på Ekonomikum där jag läser, trots att en viss tillbakagång i fånerierna har kunnat iakttagas. Länge har det visserligen varit vanligt med NHL-merchendise i Sverige, men denna försäljning har korresponderat med ett visst intresse för amerikansk ishockey, uppkommet genom de många svenskar som utövar idrotten på andra sidan haven. Men baseball?

För att förekomma det berömda undantag som påstås bekräfta alla regler vill jag inskjuta att visst, det finns förmodligen en försvinnande liten minoritet svenskar som låtit den amerikanska populärkulturen så tilld en milda grad genomsyra sin livsföring att de också utvecklat ett intresse för den amerikanska formen av brännboll och som sitter uppe om nätterna för att följa matcher på teve. Denna obskyra subkultur kan emellertid på intet sätt stå i proportion till talrika skara som myllrar på gatorna iförda brännbollsklubbarnas insignier.

Varför stör då detta mig så mycket? Det är ju en struntsak kan man tycka. Är det någon egentlig skillnad mellan att gå runt i en NY-keps eller att ha en halsduk från ett lag i Premier League? Det beror på, är mitt svar. Om bäraren av halsduken är lika likgiltig inför laget vars klubbemblem han bär som den genomsnittlige N-kepsbäraren är för sitt, då är det ingen skillnad. Detta torde dock vara sällsynt. Baseballkepsarna är betydligt vanligare på våra gator än premier leaguehalsdukarna, trots att intresset för engelsk fotboll är bra mycket större i Sverige än det för baseball.

"Det är en del av en klädstil", hörs någon invända. Nej, svarar jag då. En baseballkeps, alltså modellen baseballkeps, är förvisso en del i flera klädstilar. Ett klubbemblem kan inte vara det. Ett klubbemblem är symbolen för en idrottsförening, en idrottsförening med en historia och framförallt med supportrar för vilka lagets med- och motgångar verkligen betyder något. Klubbemblemets urvattning till blott en modeaccesoar genererar stora pengar åt den klubb som lyckats så väl med sin marknadsföring men sänker ytterligare trovärdigheten hos idrotten.

"Skulle inte du vilja att AIK sålde lika mycket souvernierer världen över som New York Yankees gör?" frågar då den krasse pragmatikern. Visst skulle jag tycka att det vore fantastiskt om AIK fick de inkomster som en sådan försäljning genererar. Det skulle ge klubben fantastiska möjligheter, både för satsningar på A-laget och på ungdomsverksamheten. man skulle rentav kunna bygga sig en egen arena. Detta vore naturligtvis fantastiskt, men att se det älskade klubbmärket, förmodligen det vackraste i världen, reducerat till ett klädmärke lika likgiltigt för bäraren som NIKE eller Adidasloggan, vore fruktansvärt.

Att överallt i världen möta människor med det egna klubbemblemet på sina kläder, människor som aldrig sett en match, inte känner till några spelare och som är helt likgiltiga för hur det går för laget vore inte värt det. Jag kanske tillhör en utdöende sort men jag tycker att framgångar skall uppnås genom idrottsliga meriter, inte genom försäljning av krimskrams. Dessutom tycker jag att klubbemblemet skall bäras av dem vars hjärta klappar för den aktuella klubben och inga andra.

Å andra sidan säljs ju PLO-schalarna numera i vanliga trendbutiker och bärs av människor som är fullständigt likgiltiga i Israel-palestinakonflikten. För att inte tala om att Che Guevara blivit kommersialismens storsäljare och att gamla punkikoner upplåtit sina logotyper åt mainstreamskulturens stora butikskedjor. Utslätning är bara förnamnet.

Nästa gång ni träffar någon i NY-keps tykcer jag att ni ska stanna upp och prata lite baseball med dem, hur ser den och den spelarens formkurva ut, vilka nyförvärv verkar lovande etc. De har ju faktiskt tagit ställning.

image38Idrottsklubb eller klädmärke?

De nya folkrörelserna.

Var det i samband med att vi bytter regering som så gott som alla stora medier började vurma för den del av Stockholms uteliv som centreras kring Stureplan? Vurmen märks bland annat på den uppmärksamhet som ges åt det uteliv som omgärdar Swedish open i Båstad när samma människor flyttar dit för att festa.

Eller var det redan tidigare som tidningarna började göra skällsordet "brat" till något positivt. Särskilt Aftonbladet tycks gå i bräschen för upphöjandet av den så kallade "bratkulturen" till ideal. Det är lätt att föreställa sig reportens lysande ögon och salivdroppen i mungipan när han skriver hur mycket champagnen kostar som ynglingarna väntas spruta på varandra på Pepes bodega i Båstad i samband med Swedish Open. Suck.

Det känns som om en viss grupp journalister har samma ambivalenta inställning till bratsen som de har till fotbollshuliganer. De fördömer dem för att de förväntas göra det men skulle i själva verket helst vilja vara sådana själva. varför var det annars som en viss Fredrik Virtanen gick ut och lade många tusenlappar på en Stone Islandjacka precis samtidigt som huliganhypen var som starkast, i kölvattnet på filmerna Football factory och Hooligans. Att bidra till hypen genom att lägga sig till med huliganernas attribut lockar fler TILL huligankulturen än vad hundra kampanjer med rosa band någonsin kommer att förhindra.

Om man nu tycker att något är så coolt att man inte kan låta bli att skriva om fenomenet hela tiden kunde man väl åtminstone låta bli att låtsas att man fördömer det. Som tur är så har begreppen blommat över när de blir legio i journalisternas texter. Såväl ordet "huligan" som ordet "brat" har så gott som upphört att brukas av de berörda grupperna. På aftonbladet.se kommer vi nog att få dras med dem ett bra tag till.

I begreppsförvirringens tidevarv används de dessutom numer på en hel del vitt spretande typer av människor långt utanför de ursprungliga kategoriernas gränser. Såval casualstilen som bratstilen har, tack vare journalisterna, blivit lika folkliga som golf och kokainmissbruk är i dessa dagar.

Magdalena Ribbing.

Ibland är Magdalena Ribbing bara för underbar. Som dagens klockrena avslutning av hennes svar på den angelägna frågan om huruvida man får bära strumpor i sandaler eller inte:

"Sandaler med strumpor är som med alla bara fötter i läderskor en fråga om hygien. Fotsvett har sin begränsade charm. Man måste inte ha sandaler. Det är fortfarande frivilligt."

Word!

Pandor 2.0

Runt milennieskiftet härjade så kallade pandor i hela Uppsala. Eller förresten, härjade och härjade, de bara fanns överallt, hela tiden. I övrigt gjorde de inte mycket väsen av sig, förutom möjligen på helgerna då de blev för fulla och låg och kräktes i buskarna överallt i stadens parker.

Efter några år försvann pandorna. Eller, försvann och försvann, de bytte väl helt enkelt till någon annan subkultur eller försvann in i den grå massan. Vad pandorna stod för visste man aldrig riktigt, inte heller vad som rörde sig under de gigantiska svarta fluffrisyrerna. Inte så mycket, var det intryck man fick. Det man visste var att de gillade Kent och tyckte synd om sig själva.

Nu tycks pandorna ha kommit tillbaka, i reviderad utgåva. Panda 2.0 kallar sig fashioncore och ser ut på ungefär samma sätt. Med dagens crossoverklimat tycks
fashioncore vara en hybrid mellan tre äldre subkulturella stilar:

1. Den arga och politiska hardcoren, som på 90-talet vurmade för nykterism och brännande av korvkiosker.

2. Den introvärt anorektiska emostilen där ärrbildningar efter rakblad på underarmarna utgjorde ett subkulturellt attribut med hög hipfaktor.

samt

3. Den självömkande men glittriga pandastilen som jag redogjort för ovan men med tydliga inslag från japansk så kallad mangakultur.

Detta subkulturella mishmash har liksom sina föregångare sitt huvudsakliga revir kring Sergels torg i Stockholm med kulturhusets kafé Lava som stamlokus och alternativbutiken Blue Fox på Gamla Brogatan där hela fashioncorekitet, från skorna till hårfärgen, kan inhandlas.

Jag vet inte om jag ska förfasa mig eller glädja mig åt dessa reviderade pandors uppdykande. Som alltid kommer Uppsala att bli något av ett mekka, emedan den gamla lärdomsstaden alltid dragit till sig alla svartklädda subkulturer som en svamp med hög uppsugningsförmåga.

Lite roligt är det iofs eftersom det känns som att vara tillbaka på det glada nittiotalet (har ni förresten sett att kickers dykt upp lite här och var också?) men en viss störande känsla infinner sig eftersom den här typen av hopslagningar av stilar ofta leder till begreppsförvirring, hos såväl utövarna som oss som står bredvid. Att vara både ytlig, mangainfluerad "fashioncore" med självmordstankar och medveten hardcorevegan på samma gång låter komplicerat. Men det kanske går?

image17

Pandor, i begreppets ursprungliga bemärkelse.

Världens fulaste skor!

Norge är på många sätt ett föregångsland. Dock inte vad stil och finess anbelangar. Idag har vi emellertid kunnat se ett undantag: ett sjukhus i Norge har beslutat att förbjuda sin personal att bära "Crogs" - ni vet de där svinfula gummitofflorna som ser ut som någon slags neonfärgade träskor med skotthål i.


Anledningen till förbudet är naturligtvis inte estetisk, trots att de är så fula att det borde vara kriminellt att bära dem. Nej, anledningen till förbudet är att man på det norska sjukhuset upptäckt att gummipjucksen alstrar statisk elekricitet vid sin kontakt med golvet och att denna elektricitet förstört dyrbar teknisk utrustning.


Kan vi inte ta detta som en förevändning att förbjuda crogs eller "foppatofflor" som de tydligen kallas enligt artikeln, i hela Sveriges land så vi slipper att se de vedervärdiga åbäkena!


Dödskallarna devalveras.

När blev dödskallar som modedetalj en sådan svenssonpryl? Fram till nyligen användes dödskallen som symbol av dem som ville utmärka sig på ett eller annat sätt: av hårdrockare, satanister, punkrockare, gothare dvs sådana subkulturer som antingen anspelade på kopplingar till döden eller på någon allmän föreställning om hårdhet och farlighet.

Som ett led i mainstreamungdomarnas övertagande av alla subkulturella attribut tycks numera dödskallen ha gått samma sorgliga öde till mötes som punk- och hårdrocksmusiken sedan den började spelas högljutt i mainstreambutiker som JC och Carlings.

Redan i höstas började den föga inspirerande krimskrams och inredningsbutikskedjan Mique sälja sin Jolly Rogerkollektion bestående av plastiga artiklar i svart prydda med en flinande dödskalle och korslagda benknotor. Mainstreamfolket, som tidigare sett med oblida ögon på den alternativa ungdomen och dess attribut kan nu omge sig med badrumsmattor och duschdraperier med dödskallemotiv, sedan symbolen ifråga erhållit godkännande i och med att numera sanktionerats av den nämnda butikskedjan.

Den ultimata devalveringen har emellertid dödskallesymbolen råkat ut för sedan Gina Tricot – ni vet lågpriskedjan som riktar sig till dem som inte gör skillnad mellan lammull och akryl – lanserade sin nya kollektion. Av någon anledning befann jag mig inne i en av dessa butiker och fick se hylla efter hylla, bord efter bord, med vedervärdiga tröjor, linnen, toppar, strumpbyxor med mera, huvudsakligen i vitt och guld, prydda med olika dödskallemotiv. Runt bland dessa gick små söta, blonderade flickor och valde entusiastiskt, flickor som för ett halvor sedan skulle ha fnyst föraktfull åt någon som bar dödskallemotiv. Samma affär sålde för övrigt glittriga t-shirts med trycket ”punk-chic” i ett utförande som ingen punkbrud någonsin skulle vilja ta på sig.

Också Åhléns har hakat på trenden och säljer scarfs med dödskallemotiv. Dödskallen har helt klart blivit mainstream, ja rentav någonting gulligt. Jag tycker att det är tråkigt att se hur alla subkulturella attribut dras in i den tjocka och intetsägande sörja som mainstreamkulturen utgör. Framförallt tycker jag dock att det är märkligt att dödskallen - denna starka och uråldriga symbol som funnits i alla kulturer sedan urminnes tider och som symboliserar en enda sak: Döden – berövas sitt symbolvärde på detta tanklösa sätt.


Hos von Hallwyls.

Idag har jag bevistat utställningen Gentlemannen – om män och modeHallwylska palatset (detta fantastiska museum som alltför många bara går förbi). Jag vill varmt rekommendera utställningen samt påminna om att den intresserade bör pallra sig dit illa kvickt emedan den bara visas till och med den fjortonde denna månad.

Gentlemannen kretsar kring palatsets ägare, Walther von Hallwyl och utställningsföremålen består i huvudsak av dennes personliga tillhörigheter. Det rör sig först och främst om kläder från olika tillfällen men också nödvändiga saker som promenadkäppar, klackringar, manschettknappar, cigarrfodral, rakknivar, ordensband etc – det vill säga sådant som varje gentleman behöver.

När man besöker utställningen kan man även passa på att ta sig en tur på den permanenta utställningen i palatsets paradvåning. Som en bekant till mig uttryckte det en gång: 

”1890-talet – det var då det hände!”


Dressed for success!

Nu har jag äntligen invigt ridbyxorna jag fick i julklapp. Tänk att ett plagg som sitter så fult ändå kan skänka en sådan elegans åt ens apparition! Skulle jag ha varit en mer framstående ryttare skulle jag banne mig gått omkring i ridbyxor hela dagarna.

Det är roligt att se att så många nya läsare har dykt upp här i Slottet i saknadens dalar – välkomna!


Lånta fjädrar?

Jag har funderat mycket kring varför det finns en marknad för kopior av märkeskläder. Eller, om jag får precisera mig ytterligare, varför det finns en marknad för dåliga kopior av dyra märkeskläder. Låt mig illustrera med ett exempel:

Det klassiska brittiska konfektionsmärket
Burberry har sedan en tid tillbaka åtnjutit trendstatus i stora kretsar, inte minst sedan fotbollshuliganer blev högsta mode i media. Med tiden har Burberrytrenden sipprat ut från dessa kretsar och anammats av en vidare skara. Numera kan man knappast undgå att springa på Burberryrutigt när man går ner på stan.


Burberry



Burberry är ett nästan övertydligt exempel på frågan jag vill diskutera eftersom deras signum är det karakteristiska rutmönster som också kallas Burberryrutigt och som på ett eller annat sett förekommer någonstans på i stort sett alla Burberrys produkter. Burberry håller en relativt hög prisnivå - du får pröjsa ett par tusenlappar för exempelvis en halsduk, en kjol, eller ett paraply från företaget. 

På Åhléns däremot, kan du köpa en Burberryrutig halsduk för en hundring. Det är naturligtvis en kopia, och det är helt uppenbart en kopia, liksom det finns massor av billighetsprodukter på marknaden i mer eller mindre exakt kopierat Burberrymönster. Så till frågan: Varför vill man ha ett plagg som helt uppenbart är en lågbudgetripoff av ett dyrare och exklusivare plagg? Är det för att man vill åt statuspoängen man anser att det dyrare märket besitter och man hoppas att ingen genomskådar bluffen?

Visst kan man diskutera priserna på Burberrys artiklar, men det finns massor av snygga rutmönster av olika slag, av lika god kvalitet som Burberrys – varför inte skaffa en sådan halksduk/handväska o.s.v., om det inte vore just för att man ville åka snålskjuts på det dyrare märket?

Är inte statusen hos de dyra märkena betingad av just deras höga pris? Går inte hela poängen med denna status förlorad om man istället köper billiga kopior?

 


Som att gå ut i morgonrocken!

Jag har länge funderat över om jag skulle ta upp detta oskick i min blogg eller inte, men nu har jag beslutat mig för att ta bladet från munnen. Vadan detta oskick som många, främst brudar excellerar i och som går ut på att man bär mysbrallor, alltså den tjockare varianten av träningsbyxor, ute, till en i övrigt ganska upphottad outfit!?

Mysbrallor, som jag tror är den mest vedertagna benämningen, i konkurrens möjligen med det något infantilare mjukisbyxor, är, som båda benämningarna antyder, något man har på sig inomhus, innanför hemmets fyra väggar, likt en morgonrock,och på sin höjd låter skymta när man går ut för att hämta tidningen.

Det mode som frodades i ligistkretsarna under det glada 90-talet, då undertecknad formades från pojke till man och som kallades kickersmode i folkmun, introducerade förvisso bruket att bära träningsbyxor till. Jag tror att de flesta som inte levde instängda i något bergrum under det föregående årtiondet kan visualisera de glansiga Adidas- och FILA-träningsbyxorna som på den tiden var högsta mode.

De träningsbyxor som användes som vardagsplagg under denna svunna era hade i alla fall betydligt mer utpräglad karaktär av utomhusbyxor än dessa collagebyxor, eller vad nu facktermen för mysbrallor kan antas vara. Att gå ut i ett par pösiga mysbrallor är ungefär lika stillöst och nonchalant som att gå ner på stan i morgonrock och tofflor, alternativt boxershorts och undertröja. Förstår de inte att de skämmer ut sig?


Varför detta ständiga tjat och H&M?

Är det bara jag eller har det inte skrivits lite väl mycket om Hennes & Mauritz på modebloggarna den sista tiden? Vore man konspirationsteoretiskt lagd skulle man nästan vara böjd att misstänka att det var en del i företagets marknadsföringskampanj...

Eller så är det helt enkelt bara så att alla har blivit så till sig för att H&M har kommit på att de genom att låta några trendiga designers sätta sina signaturer på plaggen, kunna pressa upp priserna på sina billighetsplagg, massproducerade på entreprenad till slavlöner i tredje världen. Bara en tanke.

Bevare oss för grungemodet!

Siarna har meddelat oss att grungemodet är i antågande. En försmak har redan kunnat anas i höstens utbud men det är ingenting gentemot vad experterna förutspår ska komma att explodera i vår. I slottet i saknadens dalar beklagar vi oss och ser med obehag fram emot en kommande era av illasittande kläder och vedervärdiga matchningar.

Den stundande renässansen för grungen, en av nittiotalets många stilmässiga avarter, innebär dock en förändring av modeti fråga. Istället för trasigt och skitigt medellas det att det är ett helt och rent grungemode som gör sin entré. Man berövar grungen hela sin identitet och leverar den i ny, plastig och svindyr förpackning.

Jag har aldrig gillat grungen. Har alltid varit av uppfattningen att den är på samma gång menlös och självömkande som den är smaklös och stilvidrig. Men att lansera en ny ”preppgrunge”, riktad till snobbar och osjälvständiga trendslavar.

Men det är väl den nya tidens signum – att gamla, ursprungligen rebelliska företeelser återuppväcks men berövas sin själ och anammas av just de målgrupper de en gång vände sig emot i avsky. Som all gammal punk och hårdrock som nu hörs dundra ur högtalarna på likriktningens marknadsplatser Carlings, JC och Solo.

Vi får dock glädjas åt de få ljuspunkter som tillvaron erbjuder. Att grungemodet ersätter det stilrena engelska mode som till viss del varit rådande de senaste åren kommer förhoppningsvis att innebära att man slipper förväxlas med den genomsnittlige trendzombien. 

Nackdelen är att man förmodligen kommer att betraktas som hopplöst ute av neogrungarna som enligt profetiorna kommer att svämma över våra städer i vår. Men det är smällar man får ta.


Sayonara surfshorts!

Jag läser i Aftonbladet att ett nytt badmode är på intåg. Det rör sig om mindre, tightare och elegantare badbyxor för herrarna, och enfärgade, elegantare baddräkter för damerna. Bäst av allt: de vedervärdiga så kallade surfshortsen (ni vet: ”jag ska bada, därför tar jag på mig ett par brallor som är nästan lika långa som långbyxor, och gärna i något gräsligt hawaiimönster”) är på väg bort mot de sälla jaktmarkerna.

Inte nog med att surfshortsen är både opraktiska och fula, de bärs ofta dessutom på ett extra fult och opraktiskt sätt. Som ”Mipp” nämnde i en kommentar till mitt inlägg om MQ:s misslyckade skyltning så bärs de nästan långbyxlånga surfshortsen gärna med kalsonger under, för att bäraren ska kunna hasa ner shortsen ännu längre på höfterna och således uppnås så kallat ”häng” – ni vet det där oskicket som fortfarande är brukligt inom viss hip hopkultur men som till och med de flesta skatare övergivit.

Hursomhelst så ser jag (om nu Aftonbladets profetia går i uppfyllelse) fram emot ett enklare, elegantare och framförallt mer praktiskt badmode där surfshorts och annat otyg (förvisso ganska mycket tyg dock) lyser med sin frånvaro.

Som att ha kalsongerna utanpå byxorna.

Det har blivit trendigt med hängslen. Om detta finns inte så mycket att säga, mer än att det kommer att bli komiskt att se alla dem som tittade konstigt på en för att man bar hängslen tidigare gå runt i nämnda accessoar nu som om det vore den naturligaste sak i världen. Men så fungerar ju också efterföljarna i modesvängen de som nervöst införskaffar vadsomhelst bara det säljs i de rätta butikerna.

Det får dock finnas en gräns för knäppheten. Jag gick förbi MQ häromdagen och tittade på skyltningen och såg till min bestörtning en skyltdocka klädd i vita jeans, rutig skjorta, mörk cardigan och hängslen. Inget fel på kläderna i säg, de var snygga och stilrena. Saken var den att de hade satt hängslena UTANPÅ cardiganen. Hur dumt såg inte det ut?

För att vara riktigt säker på att alla ser hur trendriktig man är ska man alltså, mot all vett och sans, bära sin nya trendiga accessoar utanpå yttertröjorna. Resultatet blir minst sagt löjeväckande. Som att ha kalsongerna utanpå byxorna.