Slottet i saknadens dalar

För den som är nyfiken på personen bakom bloggen Slottet i saknadens dalar publicerade Gefle Dagblad igår ett omfattande personporträtt som finns att läsa här.

Jag är den siste, trogne trubaduren
som höjer sång i dina öde salar,
när bortom bleka kullar höstsol dalar
och stormen blåser i den hesa luren.

ur "Bekransa mig!" av Erik Axel Karlfeldt.

Jag minns löpsedeln från 2004 från en av de stora kvällstidningarna. Den melodramatiska texten: "Här dödas fotbollen" syftade på att ett gäng ungdomar i AIK-klacken rusat fram till en gallergrind och skakat på den i ett känslorus under en match. Ingen skadades, grinden gick inte ens sönder. Trots detta valde domaren att bryta matchen, kravallpolis kallades in. Klubben straffades av SvFF och fick spela sista matchen för säsongen inför tomma läktaren. Och kvällspressen bredde på med hämningslösa rubriker av sorten ovan.

Reaktionerna på gallegrindsincidenten 2004 är ett utslag av en mentalitet hos Sveriges sportjournalister och idrottsbyråkrater som gör gällande att varje typ av känsloyttring i samband med fotboll kan kopplas till "huliganism". För att stävja dessa känsloyttringar är man beredd att ta till i princip vilka åtgärder som helst, till exempel kollektiv bestraffning som är förbjudet på alla andra områden i Sverige.

I själva verket är det dessa fotbollsbyråkrater, med Lagrell och Hellströmer i spetsen, som håller på att döda den svenska fotbollen. De som tycker att det ultimata beteendet hos en idrottspublik är att sitta ner och äta popcorn. Turerna kring den nya nationalarenan i Solna talar sitt tydliga språk. Liksom man en gång tog själen ur ishockeyn och förvandlade matcherna till plastiga jippon på arenor namngivna av det näringsliv vars representanter på VIP-läktaren tycks viktigare för förbunden än hela den övriga publiken tillsammans.

SWEDBANK-arena är ett av de fulaste namn man kunde tänka sig på en idrottsarena. Den groteska anglicismen i företagsnamnet är tillräckligt illa i sig, att det redan finns som namn på en rink i Örnsköldsvik gör inte saken bättre. Att utförsäljningen av namnet (och därmed inte en så liten del av arenans själ) skett för en spottstyver gör inte saken bättre heller. 153 miljoner är en försvinnande liten del av de 1,9 miljarder som bygget av nationalarenan beräknas kosta. Lagrell och Hellströmer är nog nöjda. Fortsätter man så här kommer man snart att ha skrämt bort alla supportrar från ännu en idrott.

F.ö. publicerade SvD häromdagen en förbluffande dålig och skärmmande okritisk artikel om landets uslaste och mest partiska elitdomare sedan Anders Frisk dagar: Peter Fröjdfeldt.

Jag läste nyligen lundaprofessorns i historia Dick Harrisson debutroman Ofärd. Som tidigare anhängare av Harrissons lättsmälta populärhistoriska framställningar ångrade jag snart att jag gett mig i kast med förstlingsverket inom det skönlitterära fältet.

Jag hade tidigare läst en del recensioner av Ofärd och studsade, med utgångspunkt från min positiva inställning till författaren, inför de bistra omdömen som levererades. Vissa var rent hårresande elaka. Så illa kan det väl inte vara, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men det kunde det.

Professorns penna som flyter fram så fjäderlätt i de stora fackböckerna om Digerdöden, tolvhundratalet, korstågen, med mera, tycks förlora allt liv och all lätthet när den lämnar fackstoffet bakom sig för romanens friare formspråk. Den tämligen platta utvecklingsromanen, som markant går i Heidenstams, Frans G. Bengtssons och Jan Fridegårds fotspår är till skillnad från dessas historiska romaner ett stilistiskt haveri. Harrisson lägger sig till med ett arkaiserande språkbruk som han inte alls behärskar och dessutom på ett högtravande maner som får den tunna historien att bli både pretentiös och pinsam.

Jag anstränger mig för att inte låta detta misslyckade försök till skönlitteratur svärta ned min bild av de tidigare verk från Harrissons penna som jag haft stor behållning av. Men det är svårt. Det mänskliga minnets benhårda mekanismer sätter alltid den senaste och den starkaste upplevelsen i första rummet vilket gör det svårt att förhindra att också de tidigare böckerna får färg av romanhaveriet. Nog kändes det ibland som att det kanske gått lite väl fort även när han skrev även Gud vill det och Jarlens sekel? Och hade han inte lite problem med tempus även i de böckerna? En orättvis bedömningshorisont helt klart, men svår att undvika.

Jag tror att anledningen till att en uppburen och framgångsrik författare som Dick Harrisson väljer att ta sig vatten över huvudet är ett generellt samtidsfenomen. Det finns en blott alltför utbredd föreställning i samtiden som gör gällande att den som lyckats på ett område förutsätts vara bra på alla andra också. Samma mekanism som får historieprofessorer att tro sig vara lika lyckade romanförfattare har fått författare och journalister att tro att de är historiker.

Ironiskt nog var det just Harrisson som i en tevesoffa levererade den elegantaste sågningen av Ernst Brunners anspråk på historisk ackuratess när dennes extremt tendentiösa framställning om Karl XII debatterades i medierna. På frågan om Brunners trovärdighet svarade Harrisson smidigt någonting i stil med att ?Brunner är en skönlitterär författare, inte en historiker, och behöver inte hålla sig till samma strikta regler om källkritik som en historiker av facket behöver.?

Samma resonemang, fast omvänt, hade med framgång kunnat tillämpas på lundaprofessorn själv: Harrisson är fackhistoriker inte romanförfattare, han behöver inte behärska de stilistiska medel som krävs av en lyckad romanförfattare. Det handlar om en brist på insikt om de egna begränsningarna som även möter hos journalisten och samhällsdebattören som helt plötsligt dyker upp i full korsriddarmundering och skådespelaren Peter Stormare när han försökte sig på en karriär som rockstjärna.

Å andra sidan lever vi i en tid när försäljningsstatistiken är avgörande för en författares storhet. En tid då Liza Marklund omtalats som en av ?Sveriges största författare? och kioskvältare som JK Rowling och Paolo Coehlo nästlat sig in på kultursidorna. Ofärd har även den rusat högt upp på försäljningslistorna, den usla kritiken till trots. Kan författaren bara svälja stoltheten skrattar han nog hela vägen till banken.

Kanske vill man ibland muttra något om att skomakaren bör bli vid sin läst när man ser dessa självutnämnda renässansmänniskor slunga fler bollar i luften än vad de kan hantera. Det gäller naturligtvis att känna sina begränsningar, men det gäller också att våga prova någonting nytt, att våga kasta sig ut i det okända. Frågan är dock om man bör göra det i offentligheten.

De som verkligen bär skulden till pinsamheter likt Ofärd är den okritiska omgivning som inte säger ifrån i tid. Som låter sig tjusas av storhetens framgångar på andra områden och därför applåderar vadhelst nytt projekt de griper sig an. Kanske skulle Harrisson och Guillou, Stormare och Brunner istället ha behövt någon som likt slaven på den romerske kejsarens triumfvagn påminde dem om deras dödlighet.

Föreningen Musikens hus vänner här i Uppsala har tagit det visa beslutet att förära mig ett stipendium för mitt projekt att tonsätta Erik Axel Karlfeldts dikter. Stipendiepengarna kommer att användas till en kommande skivproduktion.

Stipendiet delades ut i Uppsala konsert och kongress förra torsdagen i samband med gitarrfestivalen. Tillsammans med de övriga stipendiaterna och andra inbjudna förtärde jag snittar och champagne i den märkliga postmodernistiska byggnadens, i mitt tycke något sterila, VIP-rum på sjunde våningen.