Missa inte!
Mer info kommer.
Till körsbär i likörs försvar (igen)!
För tre år sedan manade jag här på bloggen till ett upprop i en högst angelägen fråga, nämligen bevarandet av pralinen Körsbär i likör i Alladinaskarna. Körsbär i likör är aristokraten bland de annars tämligen bleka pralinerna i Marabous storsäljande chokladask. Den har dock under lång tid varit utsatt för hårda angrepp från den plebejiska Paradis-pöbeln (de som föredrar ljusa framför mörka praliner men som inte kan nöja sig med att de tilldelats en helt egen chokladask utan också vill genomföra total nivellering genom att också utmönstra de goda pralinerna ut Aladdinasken).
Nu blåser det åter snålt kring Körsbär i likör. Marabou har fallit till föga för trycket och ämnar låta den blinda massan rusa åstad och genom en omröstning fatta beslut i detta delikata ärende. Men är det ens sannolikt att det finns en tillräckligt stor grupp därute med så pass förfinade smaklökar att det räcker till att rädda den utsatte aristokraten? När till och med företaget självt motarbetar den aktuella pralinen i sin reklamfilm (där de kretinistiska paradismänniskorna lämnar kvar just denna, i alla sofistikerade familjer mest åtrådda pralin, till sist)!
Likt Röda Nejlikan tänker jag kämpa för att rädda den siste ädlingen i asken. Låt inte de outvecklade smaklökarna vinna! Rösta på Körsbär i likör!
The ship was cheered, the harbour cleared
JUNGFRUFJÄRDEN
Se, nu sväller våra segel för en gynnsam undanvind,
se hur stäven klyver vattnet i en sky av fradgat skum,
när vi löper över fjärden som sir Francis Golden Hind
och med alla segel satta går det undan.
Se hur jungfrufjärden breder ut sig runtomkring oss blå,
och den vind som kommer akter från är smeksamt lätt och ljum.
Fast vi trimmar våra segel efter vinden då och då
finns det gott om tid för samtal och begrundan.
Hon är kanske ingen skönhet våran skuta, men hon går
som en säl igenom vattnet om man trimmar seglen rätt
och vårt gamla skrov av stål står emot vågorna som slår
och på vintern kan hon även bryta isen.
Men nu skiner sol på däcket som nån dåre målat grönt
- den som färgsatt skutan måste varit färgblind på nåt sätt,
för brunt och grönt och klarblått matchar inte särskilt skönt
- men vad bryr den sig om det den ljumma brisen?
Och nu ropar skepparn: ”gör er redo, gör nu klart för slag!”
och strax blir det fart på däcket fastän under full kontroll:
det är tungt att skota segel utan vinschar, men idag
kan man inte höra någon alls som klagar.
Om det snöar eller regnar eller hagelkulor slår
emot däcket rör oss inte, nej det spelar ingen roll;
har man bara varma kläder kvittar vinter eller vår
eller sommarns långa varma solskensdagar.
Och jag längtar ut på havet varje gång jag är i land
där jag går på ödslig asfalt mellan stadens gråa hus
för på land känns allting löjligt, smått och onödigt ibland
för från havet får det rätta proportioner.
Jag är smittat av en sjuka, den går aldrig ur mitt blod:
Får jag inte känna vinden eller höra havets brus
blir jag trött och håglöst vilsen, men jag repar genast mod
när vi styr mot fjärran destinationer.
Lars Anders Johansson
Den totala toleransens tyranni
Livet på samhällets botten – Theodore Dalrymple
Det är föreningen Ett narkotikafritt samhälle som har bekostat utgivningen av Theodore Dalrymples essäsamling Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen, vilket ställde på ända åtminstone mina förutfattade meningar om föreningen och dess inställning. Dalrymples vidräkning med välfärdsideologins avigsidor: ansvarslösheten och normupplösandet, och dess konsekvenser för de mest utsatta grupperna i samhället är så långt ifrån den förment välvilliga krama-till-döds-attityd som präglar många av samtidens sociala insatser.
Livet på samhällets botten är på många sätt en dyster bok. Det är en mörk skildring av ett Storbritannien där socialliberala och värderelativistiska teorier brett ut sig på bekostnad av frihet, trygghet och mänsklig värdighet. Ändå är författaren optimist. Dalrymple tror inte på att det sociala arvet skulle ha predestinerat vissa samhällsgrupper till fattigdom och misär. I exempel efter exempel ledar han i bevis hur det är individernas egna val som format deras liv till det elände det är.
Enligt Dalrymple är det inte abstrakta ”förtryckande strukturer” som håller kvar människor i misären, utan tvärtom den offerroll som välvilliga socialarbetare och akademiker ikläder dem och som leder till passivitet och bristande ansvarstagande hos dem som i själva verket allra mest aktivt behöver ta tag i sina liv för att kunna förändra dem.
Theodore Dalrymple, i många år läkare vid ett stort sjukhus i ett fattigt område i en av Englands större städer och även fängelseläkare, har genom yrket kommit i kontakt med tusentals människor som bekräftat detta. Visserligen skiljer sig de engelska förhållandena från de svenska på flera punkter, men de övergripande tendenserna kan kännas igen även här hemma.
Livet på samhällets botten är inte i första hand en uppgörelse med välfärdsstaten som sådan, utan med den destruktiva och människofientliga ideologi som växt fram i dess fotspår. En ideologi där inte staten ska utgöra ett yttersta skyddsnät utan istället den ideala föräldern, uppfostraren, försörjaren. En ideologi där en förbrytare inte betraktas som en medborgare bland andra som har begått ett felsteg, utan som ett hjälplöst offer, oförmöget att förändra sin situation. En ideologi som vill göra gällande att det är fel av samhället att upprätthålla normer och värderingar och där kunskap inte tillmäts något värde i skolorna. En ideologi som får förödande konsekvenser för dem den praktiseras på och som håller kvar miljoner människor i den totala toleransens tyranni.
Livet på samhällets botten är en mardrömslik vandring genom sjukhussalar och fängelsekorridorer vars invånare bär vittnesbörd om människoöden det ena fruktansvärdare än det andra. Men det är också en berättelse om ett samhälle som misslyckats och om konsekvenserna av att det personliga ansvaret utmönstras i toleransens namn. Livet på samhällets botten är en angelägen bok, som borde vara obligatorisk kurslitteratur på socionomutbildningarna, på polishögskolan och kriminologiinstitutionerna.
Fotbollssäsongen 2009 – en summering
Den bästa säsongen någonsin
Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin – så kallade jag 2009 års allsvenska i ett tidigare inlägg här i bloggen. Men innerst inne vågade jag nog inte tro att det skulle räcka hela vägen fram. Till SM-guld och cupvinst. Jag minns hur jag satt på Idrottsparken i Norrköping i våras och såg de dåvarande serieledarna i allsvenskan med nöd och näppe vinna en helt jämn cupmatch mot superettans jumbo.
Jag minns hur jag stod och frös på Studenternas i Uppsala och såg en lika jämn match mot Sirius. När det sedan stod klart att det var IFK Göteborg vi skulle möta i cupfinalen efter allsvenskans sista omgång kändes det inte särskilt trovärdigt att cupguldet skulle bli vårt.
Jag minns alla dessa nagelbitare under årets allsvenska som AIK avgjort med uddamålet i slutminuterna. Många AIK:are jag känner har vittnat om samma känslor som jag har haft: man har inte vågat tro på det, att det ska leda hela vägen, alla dessa uddamålssegrar. Först under allsvenskans allra sista omgångar började den annars så krävande AIK publiken vakna till och fatta att det här är på riktigt.
Kanske var det säsongen i Superettan 2005, i kombination med Rickard Norlings allvarsamma och självutplånande approach som lärde AIK-publiken ödmjukheten. Kanske var det Mikael Stahres tillbaka till grundenattityd. Varje match spelades för sig, en strategi som visade sig fungera. Vinner man varje match en och en vinner man också serien.
Rövarbandet
Att AIK:s spelartrupp denna säsong bestått av idel galningar och udda karaktärer bidrog kanske också till en tveksamhet rörande huruvida detta verkligen skulle kunna gå vägen. Under större delen av säsongen skakade sportjournalisterna och kommentatorerna tillsammans med de övriga lagens tränare suckande på huvudet åt knäppgökarna i AIK och deras märkliga utspel. Märkliga personligheter, visst. Men entusiastiska, och vinnare.
Norling och Nebosja lade grunden. Stahre byggde vidare, ingöt entusiasm och självförtroende och formade ett lag av det rövarband Simon bank skrev om i en krönika i Sportbladet. Det är en hjälteinsats av allsvenskans yngste tränare, som beskrivit sig själv som ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm.”
Bäst på allt
AIK är bäst i Sverige. Vi har vunnit allsvenskan, svenska cupen och alla derbyn. Dessutom har vi vunnit alla matcher mot IFK Göteborg, som utan tvekan varit allsvenskans nästa bästa lag. Blåvita surpuppor må muttra om lagets skadesituation, men faktum är att Gnaget också dragits med långvariga skador hos nyckelspelare. För att inte tala om det faktum att vi spelat med vår andremålvakt hela säsongen.
Allsvenskans avslutning kunde inte ha varit bättre planerad. Århundradets högriskmatch en direktavgörande allsvensk final mellan ärkerivalerna AIK och IFK, på de senares hemmaplan. Jag kan inte föreställa mig ett ställe där jag hellre hade velat fira AIK som svenska mästare än på Gamla Ullevi.
Att den som alltid sjukt lokalpatriotiska och partiska Göteborgspolisen skulle agera dåliga förlorare och nu ska lagföra alla de glada och firande AIK-supportrar som tog sig in på planen efter matchens slut för att fira sina hjältar förvånar ingen. Självklart såg man mellan fingrarna när blåvita supportar gjorde exakt samma sak 2007 när IFK vann Allsvenskan.
Men det är ju klart det är skillnad på olika (brottsrubriceringen ”olaga intrång” fanns även 2007). Likaså såg man mellan fingrarna för de Göteborgshuliganer som stormade in och misshandlade vanliga AIK-supportrar efter matchen.
Att AIK vann ”dubblish” för första gången någonsin är en kämpainsats av heroiska mått och jag kan lugnt konstatera att årets allsvenska blev den bästa säsongen någonsin. SM-Guld, Cupguld och Bajen åkte ur. En enda detalj fattades för att det hela skulle bli optimalt:
Pinsamma djurgårn
Den i övrigt perfekt regisserade säsongen solkades dock något av postludiet. Assyriska spelade ut ett Djurgården som gång på gång visat denna säsong att de hör hemma i Superettan och ingen annanstans. Tyvärr pallade inte assyriska trycket på bortaplan denna gången heller. När djurgårdsfansen sedan firade att man var tredje sämsta laget i allsvenskan genom en planinvasion och klappade till flera av AFF:s spelar kanske de slog spiken i kistan för den ärevördiga tradition av planstormningar som firande supportrar hållit på med i urminnes tider men som proffstyckare och bror duktigtyper vill förbjuda. Tack djurgårdare, ni kan inte ens fira ordentligt.
Framåt stolta AIK!
Hursomhelst, säsongen 2009 är den mest fantastiska någonsin. Första AIK-dubbeln i historien, ett storslaget SM-guld erövrat på bortaplan i Göteborg, och bajenvraken i Superettan. Att djurgården klamrade sig kvar får väl ändå ses som positivt. Sex säkra poäng i nästa års allsvenska och de extra publikintäkter som ett hemmaderby innebär (även om djurgårdens uppslutning sist inte var mycket att hänga i julgranen).
Nästa år väntar Champions Leaguekval för de regerande svenska mästarna. Eftersom allt pekar på att hjälten och gentlemannen Iván Obolo försvinner under vintern är det bara att hoppas att ledarduon Stahre och Wesström lyckas bra med sin scouting i Brasilien som pågår nu. Lyckas de fylla tomrummet efter Obolo kan inget stoppa oss! Framåt AIK!
Slutligen vill jag bara säga tack till den nuvarande och den föregående tränarstaben, samt alla spelare, ledare och supportrar som gjort detta möjligt. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar!
Ordningen återställd
