Karlfeldt på konstmuseet i Leksand.
Idag, lördagen den 25 augusti spelar Lars Anders Johansson band mina tonsättningar av Erik Axel Karlfeldts dikter på konstmuseet i Leksand. Konserten börjar klockan 17 och inträdet är 60 kr.
Hjärtligt välkomna allesammans!
I samarbete med:
Karlfeldtsamfundet
Vänföreningen Leksands Konstmuseum
Kultur- och fritidsförvaltningen
PS. Passa även på att bese den pågående utställningen om dalmålningar! ds.
Hjärtligt välkomna allesammans!
I samarbete med:
Karlfeldtsamfundet
Vänföreningen Leksands Konstmuseum
Kultur- och fritidsförvaltningen
PS. Passa även på att bese den pågående utställningen om dalmålningar! ds.
Dags att lägga ner Uppsala universitet?
"Lägg ner Uppsala universitet" skriver statsvetarproffessorn vid Göteborgs Universitet Bo Rothstein i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen, med hänvisning till nye universitetskanslern, Anders Flodströms, uttalande om att Sverige egentligen bara bör ha fem universitet. Naturligtvis tycker jag inte att Uppsala universitet borde läggas ner och det tycker nog inte Rothstein heller. Däremot har han en hel del poänger i den svidande kritik som han riktar mot universitetets ledning.
Det är främst två konkreta sakfrågor som Rothstein tar fasta på i sin kritik, som i huvudsak handlar om universitetsledningens isnkänkningar i den så kallade lärofriheten, ett av universitetsväsendets viktigaste grundvalar.
Den första frågan rör två professorer vid matematiska institutionen som hamnat i kollitionskurs med universitetsledningen rörande vilken forskning som skulle bedrivas vid institutionen och fått avträda sina tjänster under besynnerliga omständigheter.
Den andra frågan handlar om den numera namnkunniga sociologiprofessorn Eva Lundgren som väckte stort uppseende efter sitt utspel i teve 2005 om att det pågick ett omfattande ritualmördande av barn i landet. Efter detta märkliga utspel beslöt universitetsledningen rätt och riktigt att granska Lundgrens forskning, varvid man uppdagade en hel del brister vad gäller redovisandet av resultaten. Med Rothsteins ord:
"Denna granskning resulterade i omfattande kritik och givetvis kunde man inte hitta belägg för påståendena om barnamorden. Eva Lundgren hade till exempel hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners och att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Granskningen visade att detta helt saknade grund.
Siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld hade överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren. Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd. Men det är faktiskt värre än så: Granskarnas analys av Lundgrens egna data visade att "slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld." Lundgrens egna data visade att risken att utsättas för våld är klart högre för kvinnor vars partner är arbetslös, inte är född i Sverige eller är drogmissbrukare, men detta hade hon inte redovisat."
Lundgrens forskning är alltså ohederlig i och med att hennes urval av redovisade resultat är svårt tendentiös, eller som en god vän till mig uttryckte det: "hon har tagit hermeneutiken till nya höjder".
Hur reagerade då universitetsledningen på denna skamfläck för vetenskapssamhället? Det rimliga hade varit att anmäla henne till vetenskapsrådet, men istället valde man att fria henne samt uttala sitt "fulla förtroende" för Lundgren och hennes forskning.
Jag tror att Rothstein gör en korrekt analys när han förmodar att anledningen till att Lundgren hanterats på detta sätt är att hennes teser "visat sig ha stort politiskt stöd och ofta använts av ledande politiker som argument."
Att universiteten ofta fungerat som plantskola åt den politiska korrekthetens extremitsiska avantgarde är för de flesta bekant sedan länge, men att ett universitets ledning är beredd att ta ohederlig forskning i försvar av ideologiska skäl är sannerligen ett hot mot "lärofriheten".
Jag hoppas emellertid inte att Flodström tar Rothsteins kritik alltför bokstavligt. Jag tror att Uppsala har mycket kvar att ge som universitetsstad, även om vissa brister i maskineriet kanske borde ses över.
Det är främst två konkreta sakfrågor som Rothstein tar fasta på i sin kritik, som i huvudsak handlar om universitetsledningens isnkänkningar i den så kallade lärofriheten, ett av universitetsväsendets viktigaste grundvalar.
Den första frågan rör två professorer vid matematiska institutionen som hamnat i kollitionskurs med universitetsledningen rörande vilken forskning som skulle bedrivas vid institutionen och fått avträda sina tjänster under besynnerliga omständigheter.
Den andra frågan handlar om den numera namnkunniga sociologiprofessorn Eva Lundgren som väckte stort uppseende efter sitt utspel i teve 2005 om att det pågick ett omfattande ritualmördande av barn i landet. Efter detta märkliga utspel beslöt universitetsledningen rätt och riktigt att granska Lundgrens forskning, varvid man uppdagade en hel del brister vad gäller redovisandet av resultaten. Med Rothsteins ord:
"Denna granskning resulterade i omfattande kritik och givetvis kunde man inte hitta belägg för påståendena om barnamorden. Eva Lundgren hade till exempel hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners och att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Granskningen visade att detta helt saknade grund.
Siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld hade överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren. Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd. Men det är faktiskt värre än så: Granskarnas analys av Lundgrens egna data visade att "slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld." Lundgrens egna data visade att risken att utsättas för våld är klart högre för kvinnor vars partner är arbetslös, inte är född i Sverige eller är drogmissbrukare, men detta hade hon inte redovisat."
Lundgrens forskning är alltså ohederlig i och med att hennes urval av redovisade resultat är svårt tendentiös, eller som en god vän till mig uttryckte det: "hon har tagit hermeneutiken till nya höjder".
Hur reagerade då universitetsledningen på denna skamfläck för vetenskapssamhället? Det rimliga hade varit att anmäla henne till vetenskapsrådet, men istället valde man att fria henne samt uttala sitt "fulla förtroende" för Lundgren och hennes forskning.
Jag tror att Rothstein gör en korrekt analys när han förmodar att anledningen till att Lundgren hanterats på detta sätt är att hennes teser "visat sig ha stort politiskt stöd och ofta använts av ledande politiker som argument."
Att universiteten ofta fungerat som plantskola åt den politiska korrekthetens extremitsiska avantgarde är för de flesta bekant sedan länge, men att ett universitets ledning är beredd att ta ohederlig forskning i försvar av ideologiska skäl är sannerligen ett hot mot "lärofriheten".
Jag hoppas emellertid inte att Flodström tar Rothsteins kritik alltför bokstavligt. Jag tror att Uppsala har mycket kvar att ge som universitetsstad, även om vissa brister i maskineriet kanske borde ses över.
Vem vill bo granne med en advokat?
Vid Uppsala universitet är den juridiska institutiuonen den enhet där fuskandet är mest utbrett bland studenterna. ironiskt om något. Den officiella statistiken kompletteras med berättelser från folk som läser vid institutionen om hur studenter gömmer viktig referenslitteratur för varandra inför tentor, hur viktiga sidor rivits ut och så vidare. Den grundval som rättssamhället villar på känns aningen skev när man begrundar ett sådant rekryteringsunderlag till juristkåren.
Än mer matt blir man när man titt som tätt stöter på berättelser ur verkligheten om hur dessa lagvrängare sedan använder sina juridiska kunskaper privat. Som advokaten i Skåne som drivit striden mot sin granne som nu förbjuds att röka i sin egen trädgård. Detta integritetskränkande exempel på maktmissbruk sammanfattas av advokaten själv som att "miljödomstolen fattat ett klokt och riktigt beslut som dessutom ligger rätt i tiden?.
För en tid sedan uppstod rabalder sedan det framkommit att mäklarfirmor erbjöd sina kunder statistik över vilka socialgrupper som fanns representerade i olika områden. Denna statistik borde nog kompletteras med information om hur många advokater som är bosatta i nejden.
Än mer matt blir man när man titt som tätt stöter på berättelser ur verkligheten om hur dessa lagvrängare sedan använder sina juridiska kunskaper privat. Som advokaten i Skåne som drivit striden mot sin granne som nu förbjuds att röka i sin egen trädgård. Detta integritetskränkande exempel på maktmissbruk sammanfattas av advokaten själv som att "miljödomstolen fattat ett klokt och riktigt beslut som dessutom ligger rätt i tiden?.
För en tid sedan uppstod rabalder sedan det framkommit att mäklarfirmor erbjöd sina kunder statistik över vilka socialgrupper som fanns representerade i olika områden. Denna statistik borde nog kompletteras med information om hur många advokater som är bosatta i nejden.
Till försvarets försvar.
Jag skrev igår ett inlägg om moderaternas, främst finansminister Borgs, nya, naiva hållning i försvarsfrågan - tidigare en av moderaternas hjärtefrågor. Moderaterna, med borg i spetsen, har uppenbarligen helt och hållet tagit till sig den försvarssyn som tidigare dominerat i vänsterblocket och som tycks vila på föreställningen om att "om vi lägger ner våra vapen kommer alla andra i hela världen att göra det också." I moderaternas fall handlar det dock troligtvis snarare om att man inte tar säkerhetspolitiska analyser på allvar utan ser försvaret som en enkel budgetpost att skära ner på.
Försvarsdebattören Bo Pellnäs skriver idag en debattartikel på SvD:s Brännpunkt om det huvudlösa i att inte ta säkerhetspolitiska hotbilder på allvar. Han drar paralleller till andra perioder av historien när nedrustning genomförts till följd av att man låtit sig invaggas i falsk säkerhet. Efter det första världskriget lät man sig övertygas om att det var helt osannolikt att någon större konflikt skulle bryta ut på nytt. Vi vet alla hur det gick.
Först 1935 avbröt Sverige sin nedrustning, då höll den tyska rustningen redan på för fullt, tre år senare påbörjades en svensk upprustning av försvaret som stod färdig 1948, tre år efter krigsslutet. Samma naiva hållning som präglade mellankrigstidens svenska försvarspolitik tycks numera vara förshärskande inom såväl regeringen som försvarsberedningen.
En snabb överblick över bloggosfären ger vid handen att den generationsklyfta som Pellnäs pratar om i sin debattartikel verkligen föreligger. Ständigt samma floskler rapas upp om att "Sverige är inte isolerat", "rysskräcken är överdriven", "på trettiotalet fanns inte EU". Det är tongångar som bara kan höras i ett land som klarat sig oförskämt bra genom de sista två hundra årens konflikter och därför upphört att tro på krigets realiteter. Länder som Tjeckoslovakien och Finland har fått lära sig den hårda vägen att internationella samfund och allianser inte är att lita på när orosmolnen tornar upp sig vid horisonten.
Det är uppenbart att de Finkändska makthavarna gjort en annan säkerhetspolitiska analys än våra egna. Helsingfors har ett robotförsvar, det har inte Stockholm. För övrigt hänvisar jag till mitt gamla inlägg Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.
Försvarsdebattören Bo Pellnäs skriver idag en debattartikel på SvD:s Brännpunkt om det huvudlösa i att inte ta säkerhetspolitiska hotbilder på allvar. Han drar paralleller till andra perioder av historien när nedrustning genomförts till följd av att man låtit sig invaggas i falsk säkerhet. Efter det första världskriget lät man sig övertygas om att det var helt osannolikt att någon större konflikt skulle bryta ut på nytt. Vi vet alla hur det gick.
Först 1935 avbröt Sverige sin nedrustning, då höll den tyska rustningen redan på för fullt, tre år senare påbörjades en svensk upprustning av försvaret som stod färdig 1948, tre år efter krigsslutet. Samma naiva hållning som präglade mellankrigstidens svenska försvarspolitik tycks numera vara förshärskande inom såväl regeringen som försvarsberedningen.
En snabb överblick över bloggosfären ger vid handen att den generationsklyfta som Pellnäs pratar om i sin debattartikel verkligen föreligger. Ständigt samma floskler rapas upp om att "Sverige är inte isolerat", "rysskräcken är överdriven", "på trettiotalet fanns inte EU". Det är tongångar som bara kan höras i ett land som klarat sig oförskämt bra genom de sista två hundra årens konflikter och därför upphört att tro på krigets realiteter. Länder som Tjeckoslovakien och Finland har fått lära sig den hårda vägen att internationella samfund och allianser inte är att lita på när orosmolnen tornar upp sig vid horisonten.
Det är uppenbart att de Finkändska makthavarna gjort en annan säkerhetspolitiska analys än våra egna. Helsingfors har ett robotförsvar, det har inte Stockholm. För övrigt hänvisar jag till mitt gamla inlägg Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.
"Jag har seglat och berest så många länder på vår jord..."
Visst blir man bra avundsjuk när man läser om personer som nyköpingsbon Jerk Oldenburg som i dagarna återvänt till Sverige efetr en nio år lång jordenruntseglats?
Den 9 juni 1998 kastade Oldenburg loss med sin Monsun 31:a Vindela från Nyköping. Målet var Falmouth på den engelska sydvästkusten. Efter turen till England var det tänkt att bära hemåt. Så blev emellertid inte fallet. På Jerk Oldenburgs hemsida har vi kunnat följa resan med hans egna ord under nio års tid.
Söndagen den 9 augusti 1998 fattades det omvälvande beslut som förvandlade en tripp till England till en nio år lång jordenruntsegling. Jerk beskriver själv omständigheterna under vilka beslutet fattades:
"Från Salcombe fick jag en strålande segling västerut till Falmouth, sista riktiga staden före Lands End. Här träffade jag Stormpippi, en båt på väg till Västindien med pappa, mamma och tre barn. Jag hade tidigare träffat dem på Utklippan, ni minns ön med gräslök som inte var gräslök. Ytterligare en svensk långseglare fanns där. Dessa två var helt tokiga av glädje och entusiasm över femdygnsprognosen för sjövädret på Biscaya och skulle iväg så fort de bara kunda kapa förtöjningarna.
Entusiasmen var smittsam. Jag satte full fart att springa runt i Falmouth och inhandla allt jag kunde komma på vara nödvändigt att ha ombord för en riktig havsöversegling inklusive en massa mat.
Klockan 16 var det klart med fulla tankar och en svettig och trött Jerk, som lade ut mot nya äventyr."
Därefter fortsatte han till Portugal, Azorerna, Kanarieöarna. Sedan bar det över Atlanten till Karibien, genom Panamakanalen och över Stilla Havet till Australien, Indonesien, Singapore Thailand och indien, via Röda Havet och Medelhavet och så slutligen tillbaka till våra nordliga breddgrader.
Jag bugar mig i respekt för denne ensamseglare och hans strapatser. kan knappast tänka mig ett värdigare sätt den nu sjuttiofemårige Jerk Oldenburg kunnat tillbringa sina pensionsår!
Den 9 juni 1998 kastade Oldenburg loss med sin Monsun 31:a Vindela från Nyköping. Målet var Falmouth på den engelska sydvästkusten. Efter turen till England var det tänkt att bära hemåt. Så blev emellertid inte fallet. På Jerk Oldenburgs hemsida har vi kunnat följa resan med hans egna ord under nio års tid.
Söndagen den 9 augusti 1998 fattades det omvälvande beslut som förvandlade en tripp till England till en nio år lång jordenruntsegling. Jerk beskriver själv omständigheterna under vilka beslutet fattades:
"Från Salcombe fick jag en strålande segling västerut till Falmouth, sista riktiga staden före Lands End. Här träffade jag Stormpippi, en båt på väg till Västindien med pappa, mamma och tre barn. Jag hade tidigare träffat dem på Utklippan, ni minns ön med gräslök som inte var gräslök. Ytterligare en svensk långseglare fanns där. Dessa två var helt tokiga av glädje och entusiasm över femdygnsprognosen för sjövädret på Biscaya och skulle iväg så fort de bara kunda kapa förtöjningarna.
Entusiasmen var smittsam. Jag satte full fart att springa runt i Falmouth och inhandla allt jag kunde komma på vara nödvändigt att ha ombord för en riktig havsöversegling inklusive en massa mat.
Klockan 16 var det klart med fulla tankar och en svettig och trött Jerk, som lade ut mot nya äventyr."
Därefter fortsatte han till Portugal, Azorerna, Kanarieöarna. Sedan bar det över Atlanten till Karibien, genom Panamakanalen och över Stilla Havet till Australien, Indonesien, Singapore Thailand och indien, via Röda Havet och Medelhavet och så slutligen tillbaka till våra nordliga breddgrader.
Jag bugar mig i respekt för denne ensamseglare och hans strapatser. kan knappast tänka mig ett värdigare sätt den nu sjuttiofemårige Jerk Oldenburg kunnat tillbringa sina pensionsår!
Försvarslösa moderater.
Inte ens moderaterna, som tidigare varit det mest försvarsvänliga partiet, är att lite på längre när det kommer till försvarspolitiken. Nu ansluter man sig, främst finansminister Borg, till den nedrustningshysteri som präglat svensk försvarspolitik under de senaste decennierna och som på intet sätt är förankrad i säkerhetspolitiska analyser. Man ansluter sig dessutom så till den milda grad att man äventyrar sina egna vallöften. Intressanta att notera är att majoriteten i Svenska Dagbladets läsarundersökning tycker att vi inte ska skära ner på försvarsbudgeten alls. Kanske har väljarna börjat inse något som ännu inte sjunkit in hos politikerna?
Det ljuva 80-talets effekt på recensenter.
This is England.
Regi: Shane Meadows
"Mästerverk" har den kallats av recensenterna, filmen som SF kategoriserar i den, får man förmoda, smala genren "80-tals skinnskalledrama". This is England heter filmen som spelats in med en begränsad budget och som nu rosas av kritiker världen över.
Eftersom skinnskallekulturen är ett missförstått och omdebbaterat fenomen, som mer än en gång framställts på besynnerligt vis i film - till exempel den riktigt usla American history X om amerikanska nynazister, såg jag fram emot denna engelska rulle. Engelsmännen brukar vara de bästa på att skildra sina egna subkulturer, oavsett om det handlar om skinnskallar, punkare eller fotbollshuliganer.
Visst var This is England sevärd, men det mästerverk som kritikerna hyllat lyste med sin frånvaro. Den ger visserligen en ganska trovärdig bild av det tidiga åttiotalets skinnskallekultur, med dess olika fraktioner, både de så kallade originalskinsen och de rasistiska skinnskallar med anknytning till National Front som började dyka upp
vid tidpunkten. Som pedagogiskt upplagd lektion med syfte att bibringa människor insikten om att alla skinnskallar inte är rasister kanske den funkar.
I övrigt är This is England tråkigt förutsägbar. Trots en hel del riktigt bra skådespelarprestationer, som Stephen Graham som spelar National Front-skinnskallen Combo, filmens "bad guy", håller inte historien ihop på grund av ett oerhört torftigt manus. Annars är det förmodligen den enorma åttiotalsnostaligi som breder ut sig bland de sjuttiotalister som tronar på kultur- och nöjesredaktionerna som gjort att This is England höjts till skyarna. Filmen inleds och avslutas med filmklipp från Falklandskriget och på Margareth Thatcher, Prince Charles och Diana, lite fotbollsvåld och andra typiska 80-talsfenomen. Det känns nästan utstuderat när man spär på med alla klichéer för att ringa in den tidstypiska stämningen. This is England är emellertid ljusår bättre än den svenska 80-talsnostalgirullen Tjenare kungen från 2005 som dock också vann många på sjuttiotalet födda recensenters hjärtan.
Falklandskriget spelar en stor roll i filmen eftersom huvudpersonen Shauns pappa omkommit i kriget, något som är av central betydelse i handlingen. Kriget utgör också bakgrund till den retorik som den rasistiske skinnskallen Combo och hans ledare i national front använder för att vinna över de övriga skinnskallarna för sina syften. En märklig miss är att regissören Shane Meadows valt att förlägga filmens handling till 1983 medan kriget i själva verket utspelade sig mellan den 19 mars och 14 juni 1982.
Någon riktig poäng har väl inte filmen annat än som ett försök att visa att det minsann finns snälla skinnskallar också. Slutscenen där miniskinnskallen Shaun slänger den engelska flaggan ut i havet får väl tolkas som en känga åt både det rasistiska National Front och åt Thatchers nationalistiska retorik i samband med Falklandskriget.
Om jag skulle hålla på med betygsättning skulle This is England få något slags medelbetyg, typ tre av fem, mest tackvare de stundtals gripande skådespelarprestationen. Något mästerverk är det dock inte frågan om, vilket jag antar har framgått. Dock är det trevligt med filmer som vågar problematisera skinnskallekulturen mer än att framställa alla dess medlemmar som rasistiska våldsverkare av typen i American history X. Jag hoppas trots allt att många går och ser This is England så att mina bekanta i skinnskalleleden kan få slippa ifrån någr av alla de förutfattade meningar de ideligen stöter på i vardagen, från samhällets representanter, vänsteraktivister och gemene man på gatan.
För den som vill se bättre filmer om skinnskallar och skinnskallekultur rekommenderas den australiensiska Romper Stomper från 1992. Det är Russel Crowes genombrottsfilm och handlar i och för sig om rasistiska skinnskallar men är ett riktigt litet mästerverk. Jag kan också rekommendera den skotska 16 years of alcohol från 2003, som handlar om en vålds- ocjh alkoholberoende skinnskalle i Edinburgh som kämnpar för att slippa ifrån en destruktiv livsstil. I 16 years of alcohol är rasismtematiken helt frånvarande och skinnskallarna lyssnar bara på ska, soul och reggae, en del av kulturen som är klart underrepresenterad i framställningarna.
Regi: Shane Meadows
"Mästerverk" har den kallats av recensenterna, filmen som SF kategoriserar i den, får man förmoda, smala genren "80-tals skinnskalledrama". This is England heter filmen som spelats in med en begränsad budget och som nu rosas av kritiker världen över.
Eftersom skinnskallekulturen är ett missförstått och omdebbaterat fenomen, som mer än en gång framställts på besynnerligt vis i film - till exempel den riktigt usla American history X om amerikanska nynazister, såg jag fram emot denna engelska rulle. Engelsmännen brukar vara de bästa på att skildra sina egna subkulturer, oavsett om det handlar om skinnskallar, punkare eller fotbollshuliganer.
Visst var This is England sevärd, men det mästerverk som kritikerna hyllat lyste med sin frånvaro. Den ger visserligen en ganska trovärdig bild av det tidiga åttiotalets skinnskallekultur, med dess olika fraktioner, både de så kallade originalskinsen och de rasistiska skinnskallar med anknytning till National Front som började dyka upp
vid tidpunkten. Som pedagogiskt upplagd lektion med syfte att bibringa människor insikten om att alla skinnskallar inte är rasister kanske den funkar.
I övrigt är This is England tråkigt förutsägbar. Trots en hel del riktigt bra skådespelarprestationer, som Stephen Graham som spelar National Front-skinnskallen Combo, filmens "bad guy", håller inte historien ihop på grund av ett oerhört torftigt manus. Annars är det förmodligen den enorma åttiotalsnostaligi som breder ut sig bland de sjuttiotalister som tronar på kultur- och nöjesredaktionerna som gjort att This is England höjts till skyarna. Filmen inleds och avslutas med filmklipp från Falklandskriget och på Margareth Thatcher, Prince Charles och Diana, lite fotbollsvåld och andra typiska 80-talsfenomen. Det känns nästan utstuderat när man spär på med alla klichéer för att ringa in den tidstypiska stämningen. This is England är emellertid ljusår bättre än den svenska 80-talsnostalgirullen Tjenare kungen från 2005 som dock också vann många på sjuttiotalet födda recensenters hjärtan.
Falklandskriget spelar en stor roll i filmen eftersom huvudpersonen Shauns pappa omkommit i kriget, något som är av central betydelse i handlingen. Kriget utgör också bakgrund till den retorik som den rasistiske skinnskallen Combo och hans ledare i national front använder för att vinna över de övriga skinnskallarna för sina syften. En märklig miss är att regissören Shane Meadows valt att förlägga filmens handling till 1983 medan kriget i själva verket utspelade sig mellan den 19 mars och 14 juni 1982.
Någon riktig poäng har väl inte filmen annat än som ett försök att visa att det minsann finns snälla skinnskallar också. Slutscenen där miniskinnskallen Shaun slänger den engelska flaggan ut i havet får väl tolkas som en känga åt både det rasistiska National Front och åt Thatchers nationalistiska retorik i samband med Falklandskriget.
Om jag skulle hålla på med betygsättning skulle This is England få något slags medelbetyg, typ tre av fem, mest tackvare de stundtals gripande skådespelarprestationen. Något mästerverk är det dock inte frågan om, vilket jag antar har framgått. Dock är det trevligt med filmer som vågar problematisera skinnskallekulturen mer än att framställa alla dess medlemmar som rasistiska våldsverkare av typen i American history X. Jag hoppas trots allt att många går och ser This is England så att mina bekanta i skinnskalleleden kan få slippa ifrån någr av alla de förutfattade meningar de ideligen stöter på i vardagen, från samhällets representanter, vänsteraktivister och gemene man på gatan.
För den som vill se bättre filmer om skinnskallar och skinnskallekultur rekommenderas den australiensiska Romper Stomper från 1992. Det är Russel Crowes genombrottsfilm och handlar i och för sig om rasistiska skinnskallar men är ett riktigt litet mästerverk. Jag kan också rekommendera den skotska 16 years of alcohol från 2003, som handlar om en vålds- ocjh alkoholberoende skinnskalle i Edinburgh som kämnpar för att slippa ifrån en destruktiv livsstil. I 16 years of alcohol är rasismtematiken helt frånvarande och skinnskallarna lyssnar bara på ska, soul och reggae, en del av kulturen som är klart underrepresenterad i framställningarna.
Från havet där friheten är.
Det är inte helt utan dåligt samvete gentemot de hundratal som enligt blogsofts statistikfunktion dagligen besökt Slottet i saknadens dalar under de gångna veckorna utan att få sitt lystmäte av visdomsord som jag på nytt greppar min digitala fjäderpenna.
Jag hoppas att jag må varda förlåten då jag fyllt tiden med en hel del andra saker. Jag har rest land och rike kring, såväl med tåg som bil och båt, jag har varit sysselsatt med förberedelser inför det kommande skivsläppet men framförallt har jag tagit mig några veckors välbehövlig semester.
Sommarens höjdpunkt var helt klart seglingen. Årets segling gick till Gotland och rymde element av såväl glassig smörsegling som påtaglig dramatik när vädergudarna skiftade humör.
När vi gav oss från Nynäshamn var det minst sagt lugnt. Utanför Gunnarstenarna hamnade vi i ett stiltjebälte och satt och guppade i någon timma. Under den fortsatta seglatsen tilltog emellertid vindstyrkan och när vi framåt småtimmarna närmade oss Visby blåste det kuling. Trots att vi tagit ned alla segel seglade vi på bara riggen i dryga fyra knop ända in i inre hamnen innan vi fick lov att starta motorn och lägga i backen för att bromsa upp ekipaget.
När vi sedermera återvände till fastlandet gjorde vi för övrigt den snyggaste tilläggning åtminstone jag varit med om under mina år på sjön: utan att ens starta motorn gick vi för segel hela vägen fram till bryggan vavid vi släppte ned seglen i precis rätt stund för att vi skulle komma glidande i behaglig hastighet. Det var ett sådant där tillfälle då precis varje moment klaffade i precis rätt ögonblick. Naturligtvis skedde det hela mitt i natten och inte en käft fanns tillstädes som kunde bevittna spektaklet. Det fanns det dock dagen efter när vi skulle kasta loss och precis ingenting gick som det skulle. Förtöjningslinorna jävlades, bojhelvetena attackerade oss från sidorna och bryggan var full av glassätande, skeptiska iakttagare. Murphys lag?
Innan detta skedde hade vi emellertid hunnit med att se två soluppgångar och två solnedgångar ute på havet och dessutom hunnit göra Visbys alla krogar och nattklubbar osäkra. "Partystaden" Visby är dock ett överreklamerat varumärke. Uteställena stänger vid två i enlighet med den lokala ordningsstadgan, sorgligt men sant. Dessutom domineras stadsbilden av osäkra människor i bakåtstrukna frisyrer och alldeles för små pikettröjor av samma sort som kan beskådas i mängd i Båstad under Swedish Open, samt av beachvolleybollentusiaster i surfshorts och tribaltatueringar som tycker att den där Björn Rosenström är en riktig höjdare...
Undertecknad till rors på S/Y Havanna sommaren 2007.
Solnedgång på Gotländska sjön.
Visby hamninlopp runt klockan fyra på morgonen. Varför ser vågor alltid så små och ynkliga ut när de fångas på bild? Ute på havet var de i alla fall runt sex meter.
Jag hoppas att jag må varda förlåten då jag fyllt tiden med en hel del andra saker. Jag har rest land och rike kring, såväl med tåg som bil och båt, jag har varit sysselsatt med förberedelser inför det kommande skivsläppet men framförallt har jag tagit mig några veckors välbehövlig semester.
Sommarens höjdpunkt var helt klart seglingen. Årets segling gick till Gotland och rymde element av såväl glassig smörsegling som påtaglig dramatik när vädergudarna skiftade humör.
När vi gav oss från Nynäshamn var det minst sagt lugnt. Utanför Gunnarstenarna hamnade vi i ett stiltjebälte och satt och guppade i någon timma. Under den fortsatta seglatsen tilltog emellertid vindstyrkan och när vi framåt småtimmarna närmade oss Visby blåste det kuling. Trots att vi tagit ned alla segel seglade vi på bara riggen i dryga fyra knop ända in i inre hamnen innan vi fick lov att starta motorn och lägga i backen för att bromsa upp ekipaget.
När vi sedermera återvände till fastlandet gjorde vi för övrigt den snyggaste tilläggning åtminstone jag varit med om under mina år på sjön: utan att ens starta motorn gick vi för segel hela vägen fram till bryggan vavid vi släppte ned seglen i precis rätt stund för att vi skulle komma glidande i behaglig hastighet. Det var ett sådant där tillfälle då precis varje moment klaffade i precis rätt ögonblick. Naturligtvis skedde det hela mitt i natten och inte en käft fanns tillstädes som kunde bevittna spektaklet. Det fanns det dock dagen efter när vi skulle kasta loss och precis ingenting gick som det skulle. Förtöjningslinorna jävlades, bojhelvetena attackerade oss från sidorna och bryggan var full av glassätande, skeptiska iakttagare. Murphys lag?
Innan detta skedde hade vi emellertid hunnit med att se två soluppgångar och två solnedgångar ute på havet och dessutom hunnit göra Visbys alla krogar och nattklubbar osäkra. "Partystaden" Visby är dock ett överreklamerat varumärke. Uteställena stänger vid två i enlighet med den lokala ordningsstadgan, sorgligt men sant. Dessutom domineras stadsbilden av osäkra människor i bakåtstrukna frisyrer och alldeles för små pikettröjor av samma sort som kan beskådas i mängd i Båstad under Swedish Open, samt av beachvolleybollentusiaster i surfshorts och tribaltatueringar som tycker att den där Björn Rosenström är en riktig höjdare...
Undertecknad till rors på S/Y Havanna sommaren 2007.
Solnedgång på Gotländska sjön.
Visby hamninlopp runt klockan fyra på morgonen. Varför ser vågor alltid så små och ynkliga ut när de fångas på bild? Ute på havet var de i alla fall runt sex meter.