Folkvett del 11. Tvättstugeetikett.

Blixtrar till med ytterligare en folkvettsartikel när jag ändå har ångan uppe! Samvaron med medmänniskorna i gemensamma tvättstugor tycks vara en av våra största källor till konflikter. För att stjäla dåvarande statsminister Carl Bildts analys i samband med den famösa we-shall-overcome-historien i Rinkeby 1992: ”Motsättningarnas dynamik skapar en friktionsyta.”

 

Den välbekanta arga lappen i tvättstugan har blivit en institution. På hemsidan www.argalappen.se kan man läsa ett antal mer eller mindre fantasifulla utbrott på små pappersark. Frågan är varför övertramp just i tvättstugan orsakar sådana vredesutbrott hos i vanliga fall tämligen fredliga medborgare.

 

Jag tror att orsakerna är två och att de samverkar. För det första så tycker de flesta av oss att tvättande är dödligt tråkigt. Det är ett av det gråa vardagslivets allra gråaste måsten. Den tid som således avsätts för ändamålet ska därför utnyttjas så effektivt som möjligt så att ingen onödig ledig tid förspills i tvättstugan. Den som väljer att agera grus i någon annans väloljade tvättmaskineri genom att inkräkta på dennes tvättid gör sig därför skyldig till ett oförlåtligt övertramp.

 

Särskilt problematiskt är det i tvättstugor där övriga boende kan ta över tvättiden om tvättstugan stått outnyttjad en viss tid, det kan vara en halvtimma eller en timma. Risken för konflikt är överhängande om den som bokat tvättiden anländer i slutet av detta intervall och någon lysten snyltare står redo med sin tvättkorg för att kasta sig över den misstänkt övergivna tvättiden. Detta undviks givetvis genom att man låter den som bokat tvättiden besitta hela denna, från början till slut, något som fler bostadsrättsföreningar och hyresvärdar borde förmås att förstå.

 

För det andra så är tvättande någonting i högsta grad privat. Mest frekvent tvättar man ju sina allra intimaste klädesplagg – underkläder och strumpor. När någon främling inkräktar i denna privata ritual är det en kränkning av den personliga integriteten, allra helst om någon hanterar ens egen tvätt.

 

Kombinationen av dessa två faktorer blir till en sannskyldig krutdurk. Den tvättande är en flaska nitroglycerin som bara väntar på att någon ska stöta till den och få den att brisera. Men eftersom de flesta är bekanta med dessa mekanismer är det obegripligt att människor fortsätter att begå övertramp i tvättstugan, gång efter gång.

 

Som till exempel tanten i min tvättstuga som satt i system att snylta på andras tvättider och när man konfronterar henne skyller på att hon blandat ihop dagarna, eller att hon blandat ihop tvättstugorna (det finns två) eller att hon blandat ihop klockslagen. Hur svårt kan det vara att boka en egen tvättid och sedan hålla sig till den?

 

Visserligen kan friktion skapas också av den andra typen, tvättstugenazisterna som får utbrott så snart det finns minsta luddkorn kvar i filtret. Men enligt min erfarenhet är detta en försvinnande liten del av dem som orsakar eller deltar i tvättstugornas konflikter. För det mesta handlar det vanliga, hederliga, strävsamma människor som får sin heliga tvättid kapad och sin integritet kränkt av nonchalanta, likgiltiga, ouppfostrade kretiner till grannar som svinar och beter sig, det vill säga sådana som helt och hållet saknar vanligt hederligt folkvett!

 

Bilden är från www.argalappen.se


Folkvett del 10. Att mötas på gatan.

Att åka utomlands är ett bra sätt att skaffa sig perspektiv på våra inhemska traditioner, normer, bruk och seder. En sådan sak som slår en när man får en liten distans till det kära fosterlandet är den oskrivna svenska regeln att varje möte med en främling på gatan utgör en liten styrkedemonstration. Hur gammalt detta bruk är vet jag inte, ej heller ur vilken dunkel nödvändighet det en gång sprang. Kanske förlorar sig ursprunget i hednatidens bistra verklighet då endast de styvaste kämparna hade rätt att hävda sig på allmänningen.


Oavsett ursprung så är det ett säreget bruk som praktiseras dagligen på våra gator och torg. Du har upplevt det själv. Dra dig bara till minnes senast du mötte en främling på en trottoar, som är precis så bred att bägge kan passera, men precis så smal att det tarvas en anpassning från någon av er – eller bägge – för att mötet ska ske friktionsfritt. I takt med att ni närmar er varandra blir det alltmer uppenbart at främlingen inte tänker vika från sin inslagna kurs, trots att det skulle krävas en ytterst liten vinkelförändring för er vardera för att kollisionen ska kunna undvikas. Men denna lilla vinkel innebär en prestigeförlust.


Svensken är sällan stolt av sig. Redan 1889 skrev beskrev Verner von Heidenstam självförnekelsen som ett svenskt nationaldrag i den lilla stridsskriften ”Om svenskarnas lynne”. Det självutplånande draget har knappast blivit mindre påtagligt sedan dess. Möjligen kan man säga att en inverterad stolthet infunnit sig, ett slags högfärd över hur självutplånande man är. Den senaste tidens upprepade markeringar mot Sverigedemokraterna sedan dessa tagit plats i riksdagen kan ses som illustrationer: i sin strävan att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism har man börjat springa benen av sig för att bevisa att det inte skulle finnas någon svensk kultur, eller för den delen något som är svenskt överhuvudtaget. Möjligen ligger det en stolthet i detta: se på oss, vi är så toleranta och gästfria och självutplånande att vi förnekar till och med vår egenart, blott självförnekandet är vår egenart.


Den stolthet som det slumpmässiga mötet på gatan väcker upp är emellertid av en mer ursprunglig natur. Här är det den starkes rätt som råder. Den som på annat håll i världen skulle uppfattas som gentlemannen emedan han underlättar samvaron på gator och torg genom att bereda väg åt sina medmänniskor, blir här betraktad som en förlorare, en ynkrygg som inte vågade hävda sin rätt till hela trottoaren.


Främlingen närmar sig och du se hur hans axel söker sig mot din. Ett tag tänker du vika undan, tänker att det är löjligt att vuxna män (eller kvinnor) ägnar sig åt den här typen av barnsligheter, att det enda rimliga är att göra plats, bereda väg, att det inte ligger någon prestige i ett möte som detta. Men så vaknar den inom dig: den heliga indignationen över hur någon kan ha mage att inkräkta på din integritet genom att kräva rätten till hela trottoaren. Du bestämmer dig. Du tänker inte vika undan.


Främlingen kommer närmare och närmare. Nu är han så nära att du kan se blodådrorna i ögonvitorna, och mjällflagorna på kavajslaget. Sekunderna segar sig fram som i sirap. Snart kommer den. Kollisionen.


Men den kommer aldrig. I sista stunden har främlingen med en akrobatisk, kringgående rörelse undvikit att era axlar vidrör varandra. Först blir du förbluffad, men efterhand som insikten om vad som skett börjat sjunka in sprider sig en behaglig värme i kroppen. Du vann. Du är segraren. Du är vikingen som ensam står kvar efter holmgången med dina fallna antagonister i drivor kring vadorna.


Men också denna eufori är övergående. Flugsvampsruset går ur blodet och ersätts av eftertankens kranka blekhet. En välförtjänt rodnad uppstiger på dina kinder. Det var du som var idioten, det var du som betedde dig som en tölp som inte vek undan. I en civiliserad tidsålder är det du som är förloraren.


Folkvett del 9. Nätetikett: Svara för bövelen!

Vad skulle du säga om du gick fram till mig och ställde en artig och högst motiverad fråga och jag helt sonika lät bli att svara, utan istället bara tittade åt ett annat håll, eller rentav gick min väg? Eller om du ringde upp mig för att ställa en fråga och jag bara lade på luren i ditt öra?

 

Du skulle bli vansinnig, eller hur? Att bara ignorera någon utan anledning uppfattas i det verkliga livet som höjden av oartighet och brist på hyfs och fason. Samma sak borde gälla på nätet. Bakom varje mejl och meddelande finns en människa som har tagit sig tid och ställt en fråga eller framfört ett budskap. Jag menar naturligtvis inte att alla spam-mejl eller vansinniga kommentarer från webbtroll förtjänar att bemötas, men vanliga trevliga mejl och meddelanden med sakligt innehåll gör det definitivt.

 

Allra allvarligast blir detta oskick naturligtvis när det handlar om offentliga och semi-offentliga personer. Hur vanligt har det inte varit under mina år som verksam musiker att arrangörer på alla nivåer helt enkelt underlåter att svara på mejl man skickar till dem. Man undrar hur höga hästar de har satt sig på för at anse sig ha den moraliska rätten på sin sida för ett sådant beteende. Särskilt graverande är detta ignoranta uppförande när det handlar om arrangörer inom ramen för någon form av skattefinansierad verksamhet: den som bedriver någon form av myndighetsutövning skall svara på korrespondens. Punkt. Trots detta verkar oskicket nästan mer utbrett bland dem som lever på det offentligas bekostnad – kanske är det en konsekvens av den ansvarslöshet som ofta följer på att inte själv behöva ta de ekonomiska konsekvenserna av sina misslyckanden, jag vet inte. Hursomhelst borde tumregeln vara: anger man en offentlig epostadress måste man också vara beredd att svara på den korrespondens som kommer.

 

En vanlig invändning brukar vara, när man någon gång konfronterar en person som lagt sig till med det beteende, att ”man får ju så mycket mejl att det är omöjligt att svara på allt.” Snicksnack. Fantasy- och humorförfattaren Terry Pratchett, läst och älskad över hela världen och med en stor och hängiven fanskara, svarar på all fanmail han år. I en intervju förklarade han varför. När han själv var liten hade han skrivit ett brev till sin egen store hjälte och förebild J.R.R Tolkien, och fått svar! Kunde den moderna fantasygenrens portalfigur och språkekvilibristen Tolkien skriva ett personligt svar till en liten beundrande skolpojke så kan också han själv besvara sina fans, resonerar Pratchett. En mycket sympatisk inställning från en person som förmodligen får fler brev och epostmeddelanden än de flesta av oss.

 

Naturligtvis finns det de som faktiskt mottar epost i såan mängd att det helt enkelt inte låter sig göras att besvara dem alla. Särskilt rör detta politiker som utsätts för de nuförtiden allt vanligare spamningkampanjerna där beslutsfattares inkorgar bombarderas av ilskna gräsrötter – en sorts civil obstruktion som faktiskt riskerar att utvecklas till ett demokratiskt problem om det eskalerar, eftersom det förhindrar seriös korrespondens med och mellan politikerna.

 

De flesta som underlåter att besvara mejl gör det dock inte för att de är utsatta för massiva spamningskampanjer utan för att de helt enkelt inte begriper att samma krav på hyfs och fason råder på nätet som i övriga relationer till medmänniskor och medborgare. En tölpaktig idiot är inte mindre tölpaktig bara för att han ger uttryck för sin tölpaktighet över nätet snarare än i telefon eller öga mot öga.


Folkvett del 8. Hänsyn och respekt.

Den som följt den här bloggen en längre tid vet att jag är en varm förespråkare för kollektivtrafik i allmänhet och tåg i synnerhet, även om jag har en hel del kritiska synpunkter på hur Statens Järnvägar hanterar sitt uppdrag. Tåg är ett utmärkt fortskaffningsmedel såväl ur bekvämlighetssynpunkt som i miljöhänseende, skulle man bara få dem att gå i tid, hålla ihop och dessutom ha överkomliga biljettpriser skulle tågresandet vara överlägset för de flesta inrikes långresor.

 

Nackdelen med kollektivtrafiken är, förutom att man måste anpassa sig till tidtabeller och dessutom förbluffande ofta betala mer än om man ensam skulle ha tagit bilden samma sträcka, höga bensinskatter till trots, att man tvingas till tät och långvarig samvaro med vilt främmande människor. Detta ställer höga krav på hänsyn och respekt gentemot medmänniskorna. Som frekvent tågresenär upplever jag dessvärre att hänsyn och respekt alltmer ter sig som bristvaror i umgänget människor emellan.

 

I söndags satt jag i en vagn där den akustiska nivån var att likna med den i ett klasrum på högstadiet. Där var barn som skrek, eller spelade datorspel (utan hörlurar), trots att föräldrarna satt bredvid. Där var vuxna människor som högljutt pratade i mobiltelefon uppenbarligen utan en tanke på att trettio andra tvingades höra deras konversationer och där var musikälskare vars hörlurar släppte ut lika mycket ljud i övriga vagnen som in i deras hörselgångar.

 

Just dessa hörlurar som läcker är ett vanligt gissel i offentliga sammanhang, som reser ett flertal frågor: hur tänker de som köper hörlurar som inte funkar som hörlurar utan som högtalare till omgivningens stora förtret? Hur tänker de produktutvecklare som tar fram hörlurar som läcker ut huvuddelen av ljudet? Hur lång tid kommer det att ta innan en ignorant användare av sådana lurar kommer att lynchas av en uppretad mobb i en tågvagn eller på en långfärdsbuss?

 

När jag växte upp var den totala bristen på hänsyn och respekt ett drag som företrädesvis utmärkte barn och ungdomar. Att inte kunna uppföra sig i offentliga sammanhang ansågs barnsligt och omoget. Vad jag tycker mig ha kunnat iaktta under det senaste decenniet är emellertid en tendens att ta med sig detta tonårsbeteende in i vuxenlivet. När ”världens bästa generation” (som det hetat i debatten om 80-talisterna) nu tagit sig ut på arbetsmarknaden och föräldraskapet har fokuset på det individuella självförverkligandet fått stort utrymme, vilket i sig inte behöver innebära någonting negativt. Dessvärre tycks det som att grundläggande hyfs i form av respekt och hänsyn till andra människor lämnats därhän. Unga vuxna beter sig allt oftare som ouppfostrade tonåringar, och reagerar dessutom som sådana när någon påtalar deras störande beteende.

 

Vem bär då skulden för detta infantila, respektlösa beteende? Kanske är det ”flumskolan” där tillrättavisningar mönstrats ut tillsammans med arbetsron i klassrummen. Kanske är det femtio- och sextiotalisterna som uppfyllda av 60- och 70-talets missriktade auktoritetskritik och 80-talets yrvakna individualism glömt bort ett av barnuppfostrans primära syften: att lära det uppväxande släktet att bete sig som folk!

 

Intressant att notera är dock den förvåning som ett vanligt hövligt beteende renderar hos vissa av dagens unga vuxna. Grundläggande artighet betraktas av en del rentav med skepsis och misstro (”vad är det för fel på den här personen, varför är han så trevlig, är han verkligen riktigt frisk?”) men av fler med uppskattande häpenhet. Man är helt enkelt inte van vid artighet och hövlighet. Men i själva verket vilar hänsynen och respekten på förmågan att sätta sig in i omgivningens situation. Grundläggande empati helt enkelt, såsom den formulerats inom de flesta religioner och filosofiska och etiska läror: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Ska det vara så svårt?


Folkvett del 7: Proppar i öronen.

Den teknologiska utveckling som medfört att så gott som all teknisk utrustning krympt till närmast osynliga proportioner har under de senaste åren medfört en rännessans för 1980-talets så kallade freestylekultur. För er som minns 1980-talet (vilket torde vara de flesta med tanke på den spekulativt sliskiga våg av 80-talsnostalgi som sköljt över oss inom populärkulturen på sistone) så var en freestyle en bärbar kasettbandspelare med hörlurar (en accessoar som f.ö. gärna kombinerades med benvärmare, rullskridskor och tuggummi). Varför den kallades freestyle vet jag inte, jag tror inte att den gör det någonstans i den anglosaxiska världen.

Rennässans är kanske ett felaktigt uttryck förresten, eftersom den våg av bärbara, hörlursförsedda musikanläggningar som nu översvämmar västvärlden vida överträffar den blygsamma varianten på 1980-talet. Orsakerna torde vara flerfaldiga: dels den överallt rådande teknikfetischism som driver oss att införskaffa ständigt nya, förbättrade och förminskade mobiltelefoner, mp3-spelare, diskmaskiner, näshårstrimmrar och vad det vara månde; dels den allmänna konsumtionshysteri som bidrar till nämnda teknikhets; dels det tilltagande främlingsskap som gör att vi på grund av rädsla för våra medmänniskor känner ett behov av att avskärma oss från allt och alla så snart vi lämnar hemmets trygga vrå; och slutligen den postmoderna erans ryggradslösa behov av ständig behovstillfredsställelse i form av passiv förströelse frambringad av motvilja mot långsamhet, eftertanke och reflektion.

Varför sorterar då detta fenomen under kategorin Folkvett? Jo, därför att bruket av dylika avskärmande musikmaskiner medfört ett utbrett åsidosättande av såväl skrivna som oskrivna regelverk, inom trafiken och inom umgängeslivet. Vi börjar med trafiken.

Det verkar som om de som inte klarar av att vistas i det offentliga rummet utan att stänga in sig i ett privat ljudrum tror att denna avskärmning ger dem sanktion att frånse grundläggande trafikvett. Hur ofta upplever man inte att fotgängare byter riktning mitt i steget, utan att se sig om, och därför går ut mitt framför fötterna/framhjulet på en själv? Det verkar som om de små öronpluggarna är så tunga att man inte orkar vrida på huvudet för att se om kusten är klar. De musiklyssnande fotgängarnas dödsföraktande beteende är kanske allra tydligast vid övergångsställen men man möter det även på gång- och cykelbanor, inne på gallerior, på bussen, ja överallt! Vissa av dem har visserligen haft vänligheten att utrusta sig med enorma, iögonenfallande hörlurar (gärna kombinerade med en säckigt hafsig klädstil och ryggsäck...) vilket gör att det är lättare att som omgivning vara förberedd på deras irrationellt hänsynsösa trafikbeteende.

Vad gäller de sociala koderna är det lika illa. Människor som måste lyssna på musik i hörlurar var de än går anser också sig vara befriade från vanligt hyfs. De tycker till exempel inte att de behöver hälsa på bekanta de möter på stan, inte heller på kassörskan eller busschauffören. De går bara likgiltigt vidare genom tillvaron, stumt inneslutna i sitt audiella skal.

Förutom det rent livsfarliga i att avskärma ett av sinnena i den dödliga trafiken och samtidigt tro att man med gott samvete kan underlåta att använda sig av de övriga, skapar det ständiga musiklyssnandet ett asocialt och kyligt beteende som även överförs på omgivningen. Utöver dessa aspekter finns även en filosofisk dimension: behöver vi verkligen denna ständiga förströelse; finns det inte ett värde också i att vänta, att stanna upp, att se sig omkring, att uppleva den miljö som finns runtomkring en? Måste man titta på film när man åker buss? Måste man lyssna på musik när man joggar? Varför inte titta på landskapet eller lyssna till fågelsången? Någon gång ibland.

Missförstå mig inte, det finns många positiva aspekter med den teknologiska utvecklingen och jag är ingen principiell motståndare till Ipods och mp3-spelare. Jag tycker bara att det finns något sorgligt över ett samhälle där människor i allt större utsträckning närmast desperat söker kontakt över internet, samtidigt som de sluter sig för sina medmänniskor så snart de går utanför dörren.

Folkvett del 6: På biografen.

Folkvett är det rudimentära skikt av hyfs som håller civilisationen samman, som gör att vi kan leva tillsammans i större grupper av människor än den egna familjen. Folkvett är själva smörjmedlet i det kulturella maskineriet, det är barriären mellan civilisation och barbari, i och med att det hjälper oss att stå ut med våra medmänniskor och dem att stå ut med oss.

Naturligtvis är folkvett extra viktigt på platser och i sammanhang där många människor vistas på ett litet och avgränsat utrymmet. Biografsalongerna skulle kunna sägas utgöra ett praktexempel på platser där endast ryggmärgsmässigt folkvett hindrar oss från rättshaveristiskt beteende.

Att människor fortfarande går på bio är mig en gåta. Teveapparaterna i hemmen levererar oftast bättre bild och fullgott ljud än biografernas anläggningar. Vill man inte vänta tills filmerna (efter bara några månader) släpps på DVD kan man utan svårighet ladda ned dem alla från internet (vilket jag dock motsätter mig personligen). Vill man trots allt vara laglig och inhandla DVD:n när den kommer så kostar den oftast betydligt mindre än två ordinarie biobiljetter. Vilken affär är lönsammast, någon?

Att biobesök är ett både dyrt och onödigt nöje torde härmed vara klarlagt. Vidare bjuder biografbesöken på en mängd irritationsmoment som man, förhoppningsvis, slipper i det egna hemmet. Ett irritationsmoment utgörs naturligtvis av det utbredda oskicket att man aldrig har någonstans att göra av ytterkläderna under besöket. Särskilt besvärande är detta under vinterhalvåret - d.v.s. den tid då allra flest människor går på bio. När man får sitta med ett stort bylte vinterjacka, halsduk, mössa,
vantar, tjocktröja etc. i famnen ter sig den sköna biograffåtöljen strax betydligt mindre bekväm.

Den största delen av irritationen vid biografbesöket står emellertid de övriga besökarna för, och det är här folkvettselementet kommer in i bilden. Vi har tidigare sett hur vissa restauranger portförbjudit barnfamiljer sedan de haft besvär med ouppfostrade ungar som inte fått sig tillräckligt med folkvett till livs från sina barbariska föräldrar. I biomörkret tycks det emellertid vara tillåtet att bete sig hur störande som helst. Följande kategorier borde enligt undertecknad avhysas från salongerna för att sättas i tvångsskolning i grundläggande folkvett:

1. Personer i bänkraden bakom (företrädesvis tonårspojkar och ohängda unga män) som nonchalant vilar fötterna mot den egna stolsryggen och med ojämna intervaller sparkar till.

2. Dumskallar som tror att alla filmer, såväl hjärtknipande dramer som nervkittlande skräck eller hisnande action, i själva verket är komedier och därför med stort engagemang söker efter varje potentiellt rolig scen som kan ge dem en ursäkt att skratta högt och ljudligt.

3. De som skaffar bra platser i mitten av salongen men anländer sist av alla varför samtliga till höger/vänster på samma bänkrad måste resa sig för att släppa fram dem, gärna sedan filmen har börjat.


4. Nyförälskade par som inte har förstånd att söka upp en film som precis skall tas ned och som inte har några besökare, och som hånglar högljutt längst bak. Har man dessutom haft oturen att hamna bredvid en sådan tveryggad organism riskerar man att ideligen träffas av fäktande extremiteter.

5. Frossarna som fallit för biografkedjornas osmakliga marknadsföring av så kallade menyer, bestående av hinkar med läsk (som på något vis tycks inbjuda till sörplande), hinkar med popcorn (vilka har en tendens att flyga lite varstans och gärna landa på omkringsittande besökares kläder, helst då smörsmakande popcorn) och, värst av allt: de varma chips som går under benämningen "hot snacks" (som har stått x antal timmar i ett värmeskåp erinrande om dem där man odlar bakteriekulturer på medicinska laboratorium och som ger ifrån sig ett väldigt distinkt krasande läte när man tuggar dem, vilket gör dem totalt olämpliga för en biografsalong.)

Är det måhända biografsalongernas dunkel som gör att dessa människor, vilka med sin nonchalans trampar det demokratiska samhällskontraktet under fötterna, ogenerat åsidosätter allt grundläggande folkvett? Är det måhända vår rädsla för att hänga med, att inte vara den siste att se den nya filmen, som gör att vi fortsätter att gå på bio, trots allt ovanstående?


Folkvett del 5: Föräldrar med barn.

Barn i offentliga sammanhang är en hett debatterad fråga. De två ytterlighetsståndpunkterna tycks utgöras av för det första dem som är fientliga mot barn, som betraktar dem som en främmande och motbjudande art som bör hållas borta från offentliga sammanhang. Ett utslag av denna mentalitet är att allt fler krögare väljer att porta barn från sina etablissemang, till och med i vuxens sällskap.

För det andra har vi dem som betraktar barnen som chica accessoarer att ha med sig vart man än går, utan hänsyn till vare sig barnen eller omgivningen. Ibland kan det kännas minst sagt olustigt när föräldrar tagit med sig sin avkomma till fyllefester eller på krogen vid en alltför sen timma.

Själv förespråkar jag ingen av dessa ytterligheter. Jag tycker att det är vansinnigt att förbjuda barn på exempelvis restauranger och jag tycker att det är motbjudande att kräva att barnen ska vara hänvisade till vissa enskilda vagnar på tågen som vissa har föreslagit, som om det vore allergiframkallande husdjur vi talade om. Det är klart att barnen redan från unga år ska få följa med på restaurang – om de inte får lära sig hur man uppför sig på restaurang som små, hur ska man kunna förvänta sig det av dem när de har blivit äldre?

Å andra sidan tror jag inte att det är nyttigt för barn att vistas i vilka miljöer som helst. De ovannämnda fyllefesterna och krogmiljöerna är tydliga exempel, men också en hel del arbetsplatser (i vissa kretsar förespråkas att man ska ha sina barn med på jobbet).

Att förbjuda barnen från restauranger, kaféer, museum och andra offentliga sammanhang är en enkel men kortsiktig lösning. Alla stör sig naturligtvis på ouppfostrade, skrikande ungj*vlar som kräver uppmärksamhet från allt och alla och vars föräldrar låter dem hållas. Felet ligger dock inte i deras ringa ålder utan i att föräldrarna inte lärt dem hederligt folkvett: förmodligen grundar sig detta i att föräldrarna själva saknar sådant.

Häromdagen var jag på ett kafé här i Uppsala och vid bordet bredvid satt tre kvinnor i nedre medelåldern och höll låda. En av de tre hade med sig en liten knodd i treårsåldern, vilket efter att hon fått sitt fika, tilläts driva kring i lokalerna under högljutt skrikande alltmedan de tre vuxna satt och pratade med varandra. Höga barnskrik är en fruktansvärt enerverande akustisk förorening och det var nära att sinnet rann på undertecknad. Som tur är avlägsnade sig hippiemorsan och hennes osnutna avkomma innan bägaren hann rinna över.

Lösningen är dock inte att portförbjuda barnen. Mitt förslag är istället att man ställer samma krav på barnfamiljer som man gör på andra sällskap. Föräldrarna ansvarar för sina minderåriga barn – således bör man avvisa såväl barn som föräldrar från ett etablissemang om barnen uppför sig illa, liksom man skulle göra om en fullvuxen person sprang runt mellan borden och skrek. 

Att portförbjuda de små sänder helt fel signaler. Inget av detta skulle emellertid behöva ske om bara dagens föräldrar tog sin föräldraroll på allvar och inpräntade i sina arvtagare grunderna i vanligt hederligt folkvett!


Folkvett del 4: På museum.

Ett museum är en plats dit människor kommer för att betrakta och kontemplera över föremål de inte kan komma i åtnjutande någon annanstans, det kan vara historiska eller arkeologiska kvarlevor och artefakter eller det kan vara konstverk av olika slag. Många museer erbjuder guidade visningar av olika slag, i övrigt är museibesöket vanligtvis något som genomförs på egen eller tu man hand. Till ett museum går man inte för att ägna sig åt vidlyftigt umgängesliv.

Ett museum är en plats som inbjuder till eftertanke och reflektion och ofta även respekt och vördnad, antingen inför flydda tider eller något stort konstnärskap. Hursomhelst ger kutymen vid handen att museibesöket genomförs under lugna och stillsamma former och att eventuella samtal och diskussionsnivåer förs på ett lågmält vis, huvudsakligen av respekt för de övriga besökarna.

Tyvärr blir det allt vanligare att respekten brister hos museibesökarna. Allt oftare skingras ens tankar inför någon utsmyckad egyptisk sarkofag, en samling bronsyxor eller en storslagen oljemålning från någon holländsk mästares hand, av att salen äntras av ett gäng larmande ungdomar vars närvaro antingen betingas av fåfänga strävanden hos någon historielärare, eller ett poserande behov hos ungdomarna själva, men vars föräldrar aldrig lärt sina arvingar rudimentärt folkvett.

Det är emellertid inte bara tonåringar - ack denna grupp som jämt får bära hundhuvudet och är föremål för övriga ålderskategoriers samfällda klander – det blir också allt vanligare att medelålders museibesökare brister i den tillbörliga respekten. Chica damer i övre medelåldern med ordet ”kulturell” skriven i pannan klampar gärna genom salarna i högljutt samspråk, märkligt ointresserade av utställningsföremålen. Samma sak gäller medelålders herrar med självgod uppsyn som inte heller drar sig för att prata i mobiltelefon högt och ljudligt.

Att återinföra hyfs och fason på museerna tror jag är en viktigare åtgärd för att fler att besöka dem än att göra ännu fler tråkiga videoinstallationer och flashiga ”interaktiva” inslag. Stillsam begrundan över äkta konst eller historiska lämningar är vad endast museer kan erbjuda. Prata i mobiltelefon eller leka med datorer kan man göra på annat håll.


Folkvett del 3: Mobiltelefoner.

Det var ett tag sedan sist men när är det äntligen dags för den tredje lektionen i Lars Anders Johanssons skola i vanligt hederligt folkvett.

När mobiltelefonerna på bred front gjorde entré i vår svenska vardag var det många som såg yuppienallen, som den kallades på den tiden, som ett utmärkt redskap i sina strävanden att hävda sig i vardagen. Detta gjordes medelst högröstade samtal på olämpliga ställen: i bussen, i kön, i tunnelbanan, i tåget, i butiken och så vidare. Det vill säga de ställen där det högljudda enpartssamtalet (man hör ju inte den andra parten) skulle kunna irritera så många medmänniskor som möjligt.

Givetvis var vi många som trodde att detta oskick skulle falna bort i takt med nyhetens behag. Så har emellertid dessvärre icke skett. Istället för att vara en tillfällig barnsjukdom i mobiltelefonins inledningsskede har det blivit en integrerad del i vissa personers sätt att vara. Vad ännu värre är, är att de dessutom vidarebefordrar detta beteende till sin avkomma.

Hur ofta tvingas man inte sitta och åhöra hur djupt ointressanta människor sitter och skrävlar och redogör för ointressanta episoder ur sina ointressanta liv. Förvisso skulle det vara lika ohyfsat om det rörde sig om en intressant person med ett intressant liv, men det kanske inte skulle vara lika outhärdligt att tvingas lyssna till. För tvingas det gör man ju. De sitter alltid på sätet framför eller bakom en på tåget eller bussen och vrålar ut sina budskap så att de till och med överröstar ljudet från hörlurarna som omsluter den lomhörde hip hoparen på sätet bredvid.

För det är ju så att dessa akustiska fribytare, som dagligen gör våld på vår personliga integritet, alltid pratar högre i mobiltelefonen än vad de gör när de stänger av fanskapet och återupptar konversationen med sin kamrat.

Fortsätter detta kacklande tänker jag verka för att mobiltelefonin röner samma oblida öde som tobaksrökningen på offentliga platser. SJ har redan infört mobilfria vagnar. En gång i världen fick man röka ombord på tågen, idag är hela tågen rökfria.

Tänk på det, mobilmarodörer!

Folkvett del 2. På teatern.

Teaterföreställningar är sammanhang som ställer stora krav på hyfs och fason på publikens sida. Till skillnad från i biografsalongerna så kan dåligt uppförande från publikens sida faktiskt störa skådespelarna i deras arbeta. Därför är det extra viktigt att teaterbesökaren följer de rudimentära reglerna för folkvett: att stänga av mobiltelefonen, inte prata eller viska, inte prassla med papper och så vidare. Vid något tillfälle skall Ingmar Bergman, under sin tid vid Dramaten, utlyst förbud mot hostningar i salongen. Det är tukt och förmaning det!

Thorsten Flinck åthutade nyligen några ungdomar som kom in sent på en av hans föreställningar av den omtvistade Doktor Flinck med orden: ”Kommer jag till ert jobb och stör er?” Alla dessa saker känns dock så grundläggande och efterlevs dessutom i så pass stor utsträckning att det räcker med att nämna dem.

Den verkliga bristen på folkvett hos teaterbesökarna kommer inte till uttryck inne i själva salongen, utan i de angränsande lokalerna, foajén och teaterbaren. Pausen är en kritisk situation, då en stor mängd människor under tumultartade former skall försöka få åt sig förfriskningar innan den ödesdigra ringsignalen kallar dem åter till sina sittplatser.

Under denna kvart/tjugo minuter råder på de flesta teatrar total anarki. Den fallenhet för att stå i kö som vi svenskar så ofta slår oss för bröstet om tycks vara som bortblåst. Köer bildas från nya håll ideligen, armbågar pressas in mellan revben, tår trampas på, ilskna blickar kastas. Allt detta för en kopp kaffe, eller det obligatoriska vinglaset.

Samma kaos inträder efter föreställningens slut då alla dessa människor har lika brått att hämta ut sina ytterkläder från garderoben. Under alla mina år som fotbollssupporter har jag aldrig på Råsunda stadion eller annorstädes blivit så knuffad, trampad på, stirrad på eller åthutad av främmande människor – trots att det var de som gick in i mig – som jag har blivit på teatrar i Stockholm, Uppsala och runtom i riket.

Vad som förvånar mig mest är att en framträdande del av denna hord, vilken likt savannens gnuer skoningslöst nedtrampar allt i sin väg, består av paranta damer i medelåldern.

I en av kommentarerna till mitt inlägg om cyklister framkastades tesen att cyklisterna anser sig kunna bete sig hur de vill eftersom de tycker sig vara mer miljömedvetna. Jag funderar på om dessa medelålders damer, som ger en åthutningar efter att de försökt tränga sig före en i garderobskön, kanske anser sig ha rätt att göra så för att de representerar den grupp som konsumerar mest kultur i landet och att man således inkräktat på deras territorium? 

Brist på folkvett är det under alla omständigheter fråga om!


Folkvett. Del 1: Övergångsställen.

Jag introducerar i och med detta inlägg en ny kategori här i bloggen: Folkvett. Under denna rubrik kommer jag att placera inlägg som i första hand riktar sig till de av våra medmänniskor som i vardagen, för att citera vår käre landshövding här i Uppsala, Anders Björck, borde lära sig att ”veta hut, sjufaldigt hut!”

Den första lektionen i vanligt hederligt folkvett här i Slottet i saknadens dalar handlar om vett och etikett vid övergångsställen. Som den inbitne fotgängare jag är frekventerar jag otaliga sådana övergångar dagligen och stöter ideligen på en företeelse som så sakta har kommit mig att bli alltmer irriterad.

Många övergångsställen har separata övergångar för fotgängare och cyklister. Dessa är utmärkta med särskilda streck i gatan, men har också sina egna ljussignaler med tillhörande tryckknappar på lyktstolparna. Detta system är inrättat för att cyklister, vilka som regel passerar gatan snabbare än fotgängare, skall störa biltrafiken så kort stund som möjligt, vid de tillfällen som det endast är cyklister vid övergångsstället.

Ofta händer det emellertid att man som fotgängare anländer till ett övergångsställe samtidigt eller strax efter en cyklist och att cyklisten hursomhelst befinner sig närmast knapparna som aktiverar övergångsställets ljussignaler. Det naturliga är då att cyklisten, som klart och tydligt ser fotgängaren som också ska passera övergången, trycker på fotgängarknappen, vilken aktiverar såväl fotgängarnas som cyklisternas signaler.

Är detta då vad cyklisterna i regel gör? Nej, min erfarenhet säger att de flesta cyklister, trots att de ingenting har att förlora på att trycka på den andra knappen, trycker på den som enbart aktiverar cykelöverfartens ljussignaler, således tvingande närvarande fotgängare att gå fram till stolpen och själva trycka på knappen. Ibland medför detta också att fotgängaren inte hinner, att den gröna signalen enbart tänds för cyklisterna och att fotgängaren således har att välja mellan att antingen skynda över gatan med andan i halsen eller att helt enkelt vänta till nästa runda.

Denna många cyklisters nedlåtenhet att, utan något ytterligare besvär för dem själva, bistå sina medmänniskor i så många vardagliga situationer vid övergångsställena är en inskränkthet som, eftersom den inte gynnar dem själva, inte ens kan kallas för egoism. Det rör sig alltså helt enkelt om brist på vad som i äldre tider kallades för folkvett. 

Skämmens i Uppsala cyklister som vidmakthåller detta oskick!