Slottet i saknadens dalar

Stormakterna satsar militärt.

Vårt stora grannland i öst, under ledning av förre KGB-mannen Vladimir Putin, har börjat rusta upp sitt försvar. Eller, försvar och försvar, man har bland annat valt att satsa stora resurser på fler interkontinentala robotar, avsedda att bära kärnstridsspetsar. Det är uppenbart att ryssarna bedömer det globala säkerhetspolitiska läget annorlunda än vad vi i Sverige gör. 

Det är också uppenbart att vi inte står inför någon global nedrustning: hela världen försöker tvinga ”onda” stater som Iran och Nordkorea att avstå från egna kärnvapenarsenaler. Parallellt med detta bygger Ryssland och Kina istället ut sina. Israel har nyligen tillstått offentligt att de är en kärnvapenmakt, något man länge hymlat med. Storbritannien har nyligen beslutat att öka sin egen försvarsbudget.

Förutom det amerikanska kriget mot terrorismen där summarisk internering, kidnappning och tortyr är vardagsmat, så pågår även andra konflikter av mer traditionell typ runtom i världen. Etiopien har attackerat somaliska islamister på Afrikas horn, spänningarna mellan Indien och Pakistan föreligger fortfarande.

Den svenska säkerhetspolitiken.

Trots alla oroväckande tendenser som får världens stormakter att rusta upp tycks våra svenska makthavare märkvärdigt lugna och trygga. Det verkar som om man utgår från att vår lilla del av världen aldrig mer kommer att beröras av internationella konflikter. Som om hundra år av brorduktigattityd gjort oss svenskar immuna mot militära konflikter. Det verkar som om våra svenska makthavare tror att historien är något vi har lagt bakom oss, att det världspolitiska läget aldrig mer kommer att förändras nämnvärt. Här hemma verkar man tro att den amerikanska ekonomiska och militära hegemonin kommer att vara för evigt.

Detta synsätt är mer än naivt. Vi ser redan hur länder i Asien har en snabbare tillväxt än västvärlden – den ekonomiska ordningen i världen håller på att förskjutas. Vad de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling kommer att bli kan ingen veta. Jag menar inte att de nya ekonomiska stormakterna i öst kommer att utgöra ett direkt militärt hot mot oss i norden, däremot brukar förskjutningar i ekonomi och maktbalans få konsekvenser som är svåra att överblicka.

Jag är en varm anhängare av den svenska neutralitetspolitiken. Jag tycker att det är riksdagen, med folkets mandat, som skall råda över den svenska säkerhetspolitiska hållningen. Grundvalen för ett sådant system är att vi är så oberoende av främmande makter som möjligt är. Naturligtvis är ingen enda nation fullständigt självständig och oberoende av omvärlden. Detta är dock inget argument för att lägga ned det svenska försvaret.

Jag tycker att det är skrämmande att se hur såväl socialdemokraterna som den borgerliga alliansen tvingar Sverige närmare ett försvarssamarbete med antingen EU eller Nato, det vill säga tvingar oss att ge upp vårt relativa säkerhetspolitiska oberoende. Det är djupt odemokratiskt att flytta kontrollen över den svenska fri- och självständigheten till beslutsfattare utanför landets gränser.

Hippiementaliteten.

Visst sympatiserar jag med pacifisternas önskningar om en vapenfri värld, utan krig och blodspillan. Miljöpartiets försvarsfientliga politik som grundar sig på en sådan naiv principiell hållning kommer emellertid inte att få några såna blomsterskimrande och idylliska konsekvenser. Jag är ingalunda någon militarist men jag oroas över den utveckling som berövar oss vårt oberoende och redan har gjort den svenska neutralitetspolitiken omöjlig.

De argument som framförs för nedrustningen av det svenska försvaret utgörs i korthet av: Ett så litet land som Sverige kan ändå inte försvara sig själva, vi är ändå så beroende av alla andra, det är otidsenligt med ett invasionsförsvar, och slutligen: det föreligger ingen hotbild mot Sverige i dagsläget. 

Att ett litet land inte skulle kunna försvara sig mot en militärt överlägsen stormakt är befängt, se på Vietnamkriget, se på finska vinterkriget. Att ett invasionsförsvar är otidsenligt är tillika befängt, såvida man inte förutsätter att det är ett kärnvapenkrig som väntar, och då hjälper inget försvar i världen. Finland resonerar helt uppenbart annorlunda än Sverige i dessa frågor (trots att de tillhör ett internationellt försvarssamarbete. Det sista argumentet, som också är det mest frekvent förekommande är dock också det naivaste. Minns hur hela världen rustade ned efter det första världskriget eftersom man utgick från att inga fler stora krig skulle vara möjliga.

Jag önskar att det blev en offentlig debatt kring dessa frågor så att vi inte som nu, närmast i lönndom berövas vårt eget försvar samtidigt som vi knuffas rakt i armarna på överstatliga projekt där beslutsfattarna sitter mycket långt bort från medborgarna.

Konst och konst.

Jag har länge varit fylld av ett stort obehag inför ensidigheten i den moderna konstens hegemoni inom kulturetablissemanget. När jag nyligen följde med en grupp estetikstudenter på studiebesök på Nationalmuseum och Moderna museet förstärktes detta obehag avsevärt.

Vad som stod klart efter museibesöken var följande, som jag förvisso sedan länge anat men som nu stod klart och tydligt för mig: Den moderna konsten får inte kritiseras.

Under vandringen på nationalmuseum ägnade sig guiden, trots att hon uppenbart uppskattade konstverken och var stolt över att de hade dem i sina samlingar, åt ett konsekvent kritiserande av konstverken, dessutom utifrån tämligen ovidkommande premisser. Det tydligaste exemplet var nog det om Brandskattningen av Visby.

Just denna målning lyfts ofta fram när det nationalromantiska historiemåleriet skall häcklas och smädas. Vad är det då som kritiseras? Är det konstnärens skicklighet? Är det kompositionen? Är det ljussättningen? Är det psykologiseringen/dramatiken? Nej, inget av detta. Vad som kritiseras är att tavlan inte är en historiskt korrekt återgivning av Valdemar Atterdags faktiska brandskattning av Visby. Mästerverkets estetiska kvalitéer, dess dramatiska styrka – allt sådant får falla undan för det faktum att motivet utgör ett fritt fabulerande kring ett historiskt tema. Den konstnärliga friheten gäller tydligen bara modernister?

Väl på moderna museet var det helt andra tongångar som genljöd. Där var det dessutom estetikprofessorerna själva som guidade. Att de var sålda på det modernistiska projektet var uppenbart. Ensidigheten i presenterandet var frapperande. Trist nog förbigicks storheter som Dali och Picasso med relativ tystnad, medan en klåpare som Andy Warhol upptog mycket av uppmärksamheten. Det var pinsamt att höra till åren komna professorer lovsjunga Warhols intetsägande Brilloboxar eller Marilyn Monroeporträtt.

Visningen av Moderna museets samlingar gav vid handen att den enda bedömningsgrunden för den modernistiska konsten var huruvida ett enskilt verk eller en konstnär hade påverkat många efterkommande konstnärer. Några bedömningskriterier för verken fanns inte.

Den moderna konstsynens ensidighet.

Dagens konstsyn är ensidigt teleologisk. Allt som inte bedöms som framåtsyftande avfärdas som dåligt. Det som inte rent genetiskt kan påvisas ha lett fram till en efterkommande konstriktning är värdelöst. Allra bäst är givetvis utifrån detta sätt att betrakta konst de föregångare som lett fram till dagens dominerande genre: konceptkonsten (ni vet ”det är tanken som räknas”…). 

Därför är Duchamps och Warhol viktigare konstnärer än Picasso och Dali eftersom det bland dagens konstnärer går tretton på dussinet som kan ställa ut ”ready mades”, till exempel sin egen obäddade säng, och kalla dem för konst, men det finns inte en enda som kan måla som Dali eller Picasso.

Den åsiktsdiktatur som råder inom kultursfären och som gör gällande att man inte får ifrågasätta etablerad modern konst utan att mötas av höjda ögonbryn och ett överlägset leende ackompanjerat av ett suckande ”du förstår helt enkelt inte” får paradoxalt nog till konsekvens att den äldre konsten känns mycket mer levande idag än den moderna.

Många äldre tiders konstverk, fyllda av dubbeltydigheter och symbolik, diskuteras, kritiseras och debatteras ännu idag, ibland flera hundra år efter sin tillkomst, utifrån kriterier av estetik, innebörd, kontext och så vidare. 

Modernismen och dess efterföljare - en historisk epok bland andra.

Just det faktum att den moderna konsten inte får kritiseras gör att den i själva verket förlorat sitt syfte. Sedan det tidiga 1900-talets upprorsmakare blivit norm och statsburen estetisk ideologi (som bland annat yttrar sig i de oerhört skilda anslagen till Moderna museet respektive nationalmuseum) och bara bleka kopior följt i deras kölvatten har det modernistiska projektet strandat på sina egna premisser.

Låt oss hoppas att när hippiegenerationens konstpolitruker gått i pension, en ny generation konstnärer och konstkännare ska träda fram, en generation som vågar kritisera modernismens avarter och som kan ta med de bästa bitarna vidare in i en ny och friskare era. En generation som vågar ifrågasätta den konstnärliga kvaliteten hos ett verk bestående av en vit fyrkant på en svart botten. En generation som vågar ropa att kejsaren inte har några kläder!

Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361, Carl Gustaf Hellqvist, 1882. Konst som får kritiseras?

Foto: Nationalmuseum.

Svart och vit. Suprematistisk komposition, 1915, Kasimir Malevitj. Konst som inte får kritiseras?

Foto: Moderna museet.

Den ekonomiska utvecklingen i Ostasien går med rasande fart. Det börjar till och med märkas här i Sverige. Kinesiska företagare har slutit ett avtal med Kalmar kommun om byggandet av en kinesisk företagspark utanför denna gamla medeltida stad. Här i Uppland samarbetar Älvkarleby kommun med en kinesisk storföretagare kring bygget av det smaklöst kitschiga schabraket Dragon gate invid E4 strax söder om Dalälven. Trendspanare rapporterar om att kinesiskt kommer att komma starkt framöver inom såväl inredning som mode.

På ekonominyheterna rapporteras om att Kina snabbt rusat upp som andra största bilmarknad i världen, givetvis efter Förenta staterna, och de stora bilföretagen vädrar morgonluft. Innan detta kinesiska uppsving hade nämligen en viss minskning av bilförsäljningen anats, till följd av ökat utnyttjande av andra transportmedel och höjda bensinpriser. Andelen miljöbilar hade emellertid ökat.

Till Kina behöver man dock inte exportera några miljöbilar. Där efterfrågas inte etanoldrift. Det är tydligt att Kommunistkina i takt med den starka tillväxten känner en stark revanschlystnad gentemot västvärlden. I reseprogram och samhällsreportage från den asiatiska stormakten anas ett tydligt lillebrorkomplex. Västerländsk arkitektur, västerländska kläder, västerländsk snabbmat, västerländska bilar – den moderne kinesen vill helt enkelt leva den amerikanska drömmen.

Det sorgliga är att kineserna tänker så kortsiktigt. Ville man verkligen ta revansch på västvärlden skulle man istället se till att bli ett föregångsland inom exempelvis miljövänlig teknologi – istället för att på bred front införa ett teknologiskt system som man kommer att tvingas skrota och byta ut om inte alltför lång tid, antingen som följd av internationell miljölagstiftning eller för att oljan tagit slut.

Att världens oljedepåer tar slut är inte ett orimligt scenario, inte heller våra värsta skräckvisioner rörande klimatförändringarna, om varje Kines skaffade sig en bensindriven personbil. 

Att kineserna själva skulle drabbas hårt om inte klimatförändringarna stoppades är tydligt. Den överväldigande majoriteten av Kinas gigantiska befolkning hämtar sitt dricksvatten från och bevattnar sina åkrar med vatten från de stora floderna. Dessas vatten kommer i sin tur från glaciärisarna på Himalaya. Smälter dessa bort, vilket de håller på att göra i takt med den globala uppvärmningen, torrläggs hela Kina, och glaciärerna lär inte återbildas förrän en ny istid gör entré. Om Kina torrläggs, vad har då kineserna för glädje av sin starka tillväxt, sina flådiga personbilar och sin plastiga västerländska livsstil?

Så har då Sadako slutligen somnat in efter en tids svår sjukdom. Missförstådd, misslynt och missanpassad och inte helt handtam var hon ändå en självklar del av familjen och tillika Jennies näst äldsta råtta. Under ungdomen gjorde hon sig känd som en klätterapa av Guds nåde och kunde genomföra akrobatiska övningar som fått vilken lindansös som helst att häpna.

Nu är hon tillsammans med Hinata i den stora råtthimmel full av mörka prång där ingen ondsint juvercancer gör sig påmind.

/Sessan, Jennie och Lars

Sadako 2005 - 2007

- Hur är det med axeln?
- Det är inte så bra alls. Infektionen har lagt sig men flera av musklerna är fortfarande förlamade. Jag kan inte lyfta armen alls och har mycket begränsad rörlighet i fingrarna.
- Men det kommer väl att bli bra?
- Det vet man inte. Troligtvis kommer det inte att bli bra. Jag kommer att göra en omfattande nervoperation i vår och därefter är det bara att hoppas.
- Skönt att höra att du är på bättringsvägen i alla fall.
- Men jag är ju inte på bättringsvägen! Det är ju på grund av att det inte blir bättre som de ska försöka operera mig i vår!
- Skönt att det går åt rätt håll.
- Det är alltid trevligt med folk som lyssnar.

Helgens två Karlfeldtspelningar blev en sannskyldig succé. Särskilt lördagens framträdande på Nybrokajen 11 i samband med Karlfeldtsamfundets vintermöte blev riktigt, riktigt lyckat! Tacksammare publik får man leta efter. Som Karlfeldttolkare känns det naturligtvis extra värdefullt när ens tonsättningar och tolkningar tas väl emot av de verkliga kännarna.

Särskilt glädjande var det att Karlfeldts två döttrar som ännu är i livet (Karlfeldt själv gick ur tiden 1931), närvarade och uttryckte sin uppskattning. Ulla Karlfeldt sade rentav att hon var säker på att Erik Axel skulle ha uppskattat musiken! Ett finare omdöme kan man knappast få!

Jag tänkte ta tillfället i akt att bjuda in er alla till två spelningar med Lars Anders Johansson band nu till helgen. Vid sidan av mitt övriga musikskapande har jag sedan några år tillbaka ägnat mig åt att tonsätta dikter av Erik Axel Karlfeldt och det är detta material som kommer att framföras vid de två spelningarna i helgen.

Den första är på fredag eftermiddag på Maria Magdalena församlingshem på Söder i Stockholm, mellan Slussen och Mariatorget. Inträdet är gratis och fikat kostar 20 kr. Det hela börjar klockan 14 och avslutas någon gång runt halv fyra. Alla är naturligtvis hjärtligt välkomna!

På lördag eftermiddag spelar vi på Karlfeldtsamfundets vintermöte i Musikaliska Akademiens lokaler på Nybrokajen 11 i Stockholm. Utöver musiken kommer även att hållas föredrag av professor Eva-Britta Ståhl.

Karlfeldtsamfundets vintermöte är öppet för allmänheten och inträdet ligger på 80 kr. Det hela tar sin början klockan 13.

Väl mött till veckoslutet!