Kejsarens nya kläder
Konst och konst.
Jag har länge varit fylld av ett stort obehag inför ensidigheten i den moderna konstens hegemoni inom kulturetablissemanget. När jag nyligen följde med en grupp estetikstudenter på studiebesök på Nationalmuseum och Moderna museet förstärktes detta obehag avsevärt.
Vad som stod klart efter museibesöken var följande, som jag förvisso sedan länge anat men som nu stod klart och tydligt för mig: Den moderna konsten får inte kritiseras.
Under vandringen på nationalmuseum ägnade sig guiden, trots att hon uppenbart uppskattade konstverken och var stolt över att de hade dem i sina samlingar, åt ett konsekvent kritiserande av konstverken, dessutom utifrån tämligen ovidkommande premisser. Det tydligaste exemplet var nog det om Brandskattningen av Visby.
Just denna målning lyfts ofta fram när det nationalromantiska historiemåleriet skall häcklas och smädas. Vad är det då som kritiseras? Är det konstnärens skicklighet? Är det kompositionen? Är det ljussättningen? Är det psykologiseringen/dramatiken? Nej, inget av detta. Vad som kritiseras är att tavlan inte är en historiskt korrekt återgivning av Valdemar Atterdags faktiska brandskattning av Visby. Mästerverkets estetiska kvalitéer, dess dramatiska styrka – allt sådant får falla undan för det faktum att motivet utgör ett fritt fabulerande kring ett historiskt tema. Den konstnärliga friheten gäller tydligen bara modernister?
Väl på moderna museet var det helt andra tongångar som genljöd. Där var det dessutom estetikprofessorerna själva som guidade. Att de var sålda på det modernistiska projektet var uppenbart. Ensidigheten i presenterandet var frapperande. Trist nog förbigicks storheter som Dali och Picasso med relativ tystnad, medan en klåpare som Andy Warhol upptog mycket av uppmärksamheten. Det var pinsamt att höra till åren komna professorer lovsjunga Warhols intetsägande Brilloboxar eller Marilyn Monroeporträtt.
Visningen av Moderna museets samlingar gav vid handen att den enda bedömningsgrunden för den modernistiska konsten var huruvida ett enskilt verk eller en konstnär hade påverkat många efterkommande konstnärer. Några bedömningskriterier för verken fanns inte.
Den moderna konstsynens ensidighet.
Dagens konstsyn är ensidigt teleologisk. Allt som inte bedöms som framåtsyftande avfärdas som dåligt. Det som inte rent genetiskt kan påvisas ha lett fram till en efterkommande konstriktning är värdelöst. Allra bäst är givetvis utifrån detta sätt att betrakta konst de föregångare som lett fram till dagens dominerande genre: konceptkonsten (ni vet ”det är tanken som räknas”…).
Därför är Duchamps och Warhol viktigare konstnärer än Picasso och Dali eftersom det bland dagens konstnärer går tretton på dussinet som kan ställa ut ”ready mades”, till exempel sin egen obäddade säng, och kalla dem för konst, men det finns inte en enda som kan måla som Dali eller Picasso.
Den åsiktsdiktatur som råder inom kultursfären och som gör gällande att man inte får ifrågasätta etablerad modern konst utan att mötas av höjda ögonbryn och ett överlägset leende ackompanjerat av ett suckande ”du förstår helt enkelt inte” får paradoxalt nog till konsekvens att den äldre konsten känns mycket mer levande idag än den moderna.
Många äldre tiders konstverk, fyllda av dubbeltydigheter och symbolik, diskuteras, kritiseras och debatteras ännu idag, ibland flera hundra år efter sin tillkomst, utifrån kriterier av estetik, innebörd, kontext och så vidare.
Modernismen och dess efterföljare - en historisk epok bland andra.
Just det faktum att den moderna konsten inte får kritiseras gör att den i själva verket förlorat sitt syfte. Sedan det tidiga 1900-talets upprorsmakare blivit norm och statsburen estetisk ideologi (som bland annat yttrar sig i de oerhört skilda anslagen till Moderna museet respektive nationalmuseum) och bara bleka kopior följt i deras kölvatten har det modernistiska projektet strandat på sina egna premisser.
Låt oss hoppas att när hippiegenerationens konstpolitruker gått i pension, en ny generation konstnärer och konstkännare ska träda fram, en generation som vågar kritisera modernismens avarter och som kan ta med de bästa bitarna vidare in i en ny och friskare era. En generation som vågar ifrågasätta den konstnärliga kvaliteten hos ett verk bestående av en vit fyrkant på en svart botten. En generation som vågar ropa att kejsaren inte har några kläder!
Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361, Carl Gustaf Hellqvist, 1882. Konst som får kritiseras?
Foto: Nationalmuseum.
Svart och vit. Suprematistisk komposition, 1915, Kasimir Malevitj. Konst som inte får kritiseras?
Foto: Moderna museet.
Åh vad jag hatar "du förstår inte"-attityden! Nej, så jag förstår inte - förklara för mig. Men då kommer den än mer fantastiska fortsättningen: "Om du inte förstår är det ingen idé att jag förklarar". Fantastiskt retorik.
Jag är ingen konstkännare. Jag förstår faktiskt inte. (Nu pratar vi visuell konst som målningar och skulpturer t ex, konst som man lyssnar på eller läser begriper jag alldeles utmärkt.) Men utan att vara någon konstkännare känner jag igen skit när jag ser det. Jag såg nån idiot stå på tv och skvätta färg på en duk och sen kränga bitarna. Folk ringde som galningar. Men det är ju slumpmässigt! Jag kan också göra det, men jag är ingen erkänd konstnär. En annan gång såg jag nån performance art på tv där en kärring satt på en stol. Så la hon en bok på huvudet. Efter en stund plockade hon bort boken. Sen trädde hon en papperspåse över huvudet. Efter en stund tog hon bort den också. Och sådär fortsatte det. Publiken var tydligen hänförd.
Helt uppenbart förstår jag inte...
Jag kritiserar mer än gärna den moderna konsten: It Sucks och Andy Warhol var ett freak, ett äkta idiotfreak som ivrigt påhejad av flummiga konstkritiker red på hippievågen och lekte gud. Märkligt att hans alster fortfarande får så stor uppmärksamhet och det var synd att Valerie Solana inte träffade mitt i prick. Warhol var en otrevlig typ.
Valerie Solana hade väl å andra sidan inte en jävla siffra rätt heller...
Insiktsfullt skrivet. Konsten har aldrig varit särskilt fri. Den speglar i princip bara tidsandan och förstärker den. Så egentligen är det bara naturligt att abstrakta vansinnigheter och dekadenta urartningar dominerar i ett samhälle som präglas av könskrigsfeminism, hyperurbanisering, individualistnarcisism och etnomasochism.
Johanna Rytel personifierar med sina glada abortbarn och onani framför djur konstens totala förfall.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=407277&previousRenderType=2
Det allra mest skrattaretande är att hon tror att hon är radikal, något som också DN förfäktar. Men man blir inte radikal bara för att man skriker ut de rådande samhällsidealen och förstärker dem med svordomar istället för att hålla en lugnare ton.
Radikalt är att vända sig mot hela kulturetablissemangets förvridna dogmer. Radikalt är idag att måla nationalromantiskt, att fånga naturens magi, att måla en lycklig heterosexuell familj, att gestalta svenska högtider, att göra tavlor med vikingar och svenska historiska hjältar. Det är radikal är 2007.
Konst är ju på många sätt obegripligt. Jag kan inget om konst men envisas med att ränna runt och kika på bilder o sånt.
Jag kan ju förstå en konstpedagog som i undervisningssyfte fastnar hos banbytarna inom konsten. Han / hon vill ju visa på hur paradigmer går i varandra och då är ju de här verken ett pedagogiskt redskap.
Men därifrån till att döma ut allt annan däremellan låter bedrövligt.
Jag faller i trans över Jan van Eycks porträtt, med detaljerna, ljuset, de frasande sidentygerna.
Jag tillåter mig att gilla Dali, Wilhelm Tell-tavlan är en höjdare som jag gärna ¨återkommer till. Skulpturen snigeln och den lilla fen gör mig tårögd. Fast jag kan se Warhol också och uppskatta hans vandringar på nattgammal is i gränslandet mellan reklam o konst. Och Lichtenstein som tar upp myterna som förmedlas i serievärlden, förstorar dem och slänger dem tillbaka till oss förtydligade i ett annat sammanhang. Han synliggör på så sätt exempelvis könsrollernas förtryckarmekanismer.
Det är märkligt att det endast ska finnas ett som är rätt och allt annat fel. Och länge har rätt varit exempelvis frosseriet i djurkroppar och delar av människor samt fotografiska bilder av övergrepp. Det känns lite lätt äckligt och spekulativt. Jag har svårt att förstå en jättetavla med kludd och i centrum en kapsel med konstnärens hivsmittade blod.
Inget av detta är väl radikalt längre utan endast mainstream, godkänt av kulturetablissemanget.
Radikalt känns däremot fortfarande Ola Nerdrum som gärna pekar med både fingrar och annat åt den norska konstvärlden och som valt att måla i en "gammaldags" stil.
Radikal känns också Franzén med sitt perfekta kungafamiljporträtt som man inte blir klok på om det är på allvar eller satir.
Radikal är också min "granne" här i Långserud Ellen som envisas med att måla rembrandska jätteporträtt.
Ett intressant och i högsta grad tänkvärt inlägg!
Visst får man för mig gärna ha vida ramar i sitt konstnärliga värv, snedsprång och en och annan dikeskörningar i experimentsyfte är antagligen nödvändiga för att undvika stagnation.
Vad som förundrar mig med samtidskonsten är bristen på kvalitetstänkande: Det är numera originaliteten, nyheten i sig som verkar vara det enda som ger poäng. "Gör något nytt hellre än något bra".
Den konstintresserade allmänheten har verkligen inget att hämta inom samtidskonsten, den är en intern historia för konstetablissmanget. Särskilt som konstverket i sig idag närmast är överflödigt. Det är diskursen, den filosofiska avhandlingen som konstnären förväntas lägga sin energi på.
För den intresserade rekommenderar jag Lars Vilks och Martin Schiblis bok: "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar". Titeln liksom boken dryper av ironi fast författarna faktiskt försvarar det samtida med hänvisning till den nu gällande institutionella konstteorin.
Hm! Jag håller med Dig om mycket, men jag tycker faktiskt att Duchamps "konst" i form av en pissoar har ett intellektuellt existensberättigande inom konsten, även om upprepandet av hans tankegång i olika varianter gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Min lärare i konstvetenskap kunde under två timmar stå och analysera en tavla av Mondrian, med hans kända fyrkanter, och läste in hela det politiska läget genom placeringen och storleken av det blå respektive röda, tjockleken på de svarta ramarna osv. Det var mycket intressant, men jag kände inte att jag upplevt en estetisk eufori vid betraktandet. För mig har konst en såväl intellektuell som estetisk "funktion". Viss konst tilltalar mig estetiskt, jag kan ha dem på väggen, som dekoration, men de utmanar mig inte intellektuellt. Annan konst uppfattar jag som enbart intellektuell och kan uppskatta den av den anledningen, men vill inte ha den på väggen. Det ultimata är för mig när de båda världarna möts. Det är ju högst individuellt vad man anser tillhöra vilken kategori, eller när de båda världarna möts i en tavla.
Själv blir jag upprörd över en stor tavla av Lichtenstein i bästa "Starlet-stil", med någon banal textbubbla, som har en framträdande plats på Göteborgs konstmuseum, moderna avd. (har inte varit där på några år, kanske har de flyttat den)
Hellquists tavla ovan är för mig såväl vacker som intressant, medan Malevitjs suprematistiska tavla imponerar föga på mig. Ändå älskar jag modernismen, eller rättare sagt, mycket av den. Som till exempel Picasso.
Det finns mycket abstrakt konst som jag uppskattar. Men konceptkonst och kultursnobbar som går på gallerier och hänförda suckar över menlösa installationer och readymades, nä, det är inget för mig!
Kanske gick jag utanför ämnet nu, men i vilket fall som helst, bra inlägg!
Joshua: Nä, hon var synnerligen utflippad, det var förmodligen därför hon sköt.
Det som också är störande, inom den konstvetenskapliga världen, är ju att "modern konst" knappt får uppskattas på ett estetiskt sätt. Jag tycker väldigt mycket om kvadrater, Warhol, Lichtenstein, Shirman - dock inte mycket konceptkonst (även om sådan är rolig att producera själv - men det är just det, det är inte roligt för någon annan) men inte för att det går att utläsa någon mening i dem eller för att de egentligen står för någon sorts kvalité, utan för att de tilltalar mig i färg och form och motiv. Jag hade i början av mina universitetsstudier tänkt mig arbeta inom konstvärlden, men alla totalt idiotiska föreläsningar och seminarier om just meningen med den moderna konsten fick mig att backa och känna olust inför den branschen och dess utövare. Jag borde väl blivit en av de ifrågasättande konstkännarna du efterfrågar inför framtiden, men det känns tyvärr som om motståndet är alltför stort i den världen.
Måste bara tillägga att jag också tycker om fyrkanter, speciellt Mark Rothko. Uppskattar mycket modern konst estetiskt, men inte just Malevitj.
Varför ska man kritisera över huvud taget?
Hannele: En anledning till att kritisera konst i Sverige kan vara att det handlar rätt mycket om skattepengar i olika former. Det kritiseras på tok för lite i det här landet, vad gäller allt möjligt, så jag tycker din fråga är något upprörande.
Naturligtvis skall man kritisera. Annars hade vi varit kvar på stenåldern. Vissa saker håller helt enkelt inte måttet, fyller ingen funktion och är i värsta fall rent destruktiva. Då måste det rensas bort för att lämna plats åt det som är starkt, friskt och livskraftigt och för något positivt med sig. Vi måste våga vara obekväma, våga säga sanningen och ibland såra.
Rädslan att kritisera, det är ett av Sveriges största problem idag. Vi har ett mycket starkt konsensussamhälle i det har landet. Det har uppenbart sina fördelar så länge rätt sorts människor finns i toppen och styr, men när fel människor och idéer regerar, så drar det snabbt iväg mot avgrunden.
Venm ska "bestämma" vad som håller måttet??
Hur bestäms vem som håller måttet för att spela i svenska fotbollslandslaget? Hur bestäms vem som håller måttet för att köra bil? Hur bestäms vem som håller måttet för att bli läkare, pilot eller astronaut?
Existrerar kvalite inom konsten egentligen?