Slottet i saknadens dalar

Det hinner knappt gå en vecka från det att jag skriver om det tröstlösa likriktning som råder i den samtida arkitekturen, inte minst bland de förslag på monumentalbyggnader som slår upp som svampar ur jorden i våra storstadsregioner, så presenterar arkitektfirman Foster + Partners vidareutvecklingen av det vinnande förslaget i tävlingen om Slussens framtida utformning.

 

Slussen behöver byggas om, inte tu tal om den saken, varken de befintliga trafiklösningarna eller promenadstråken eller butiksytorna håller streck. Dessutom håller byggnaden på att förfalla. Men med en okänslighet som saknar motstycke sedan den stora rivningsvågens dagar har arkitekterna gripit sig verket an.

 

De har poänger i sin önskan att binda samman Södermalm med Gamla stan, men sättet det görs på är nedslående. Där Södermalmstorg idag erbjuder en vidsträck utsikt över Strömmen, Gamla stan, Skeppssholmen och Djurgården vill Foster + Partners resa en sex våningars monumentalbyggnad i glas och stål, av precis det slag som jag ondgjorde mig över i mitt tidigare inlägg. Dessa rätlinjiga kolosser i glas och stål som sprider sig likt en epidemi över det gamla Europas vackra och unika stadskärnor.

 

Förverkligas arkitekternas och stadshuscenterns megalomana visioner med räta betongbroar och en steril fasad av glas och stål som barriär mellan Södermalm och resten av staden, så riskerar Slussen att förvandlas till en långt otrevligare plats än den redan ganska ruffiga miljö som dagens variant utgör.

 

De öppna vattenytorna i kombination med de många nivåskillnaderna är två av huvuddragen i Stockholms karakteristiska skönhet. Låt inte historielösa arkitektfirmor och självöverskattande kommunpolitiker sabotera detta i sin iver att åt eftervärlden lämna monument över sig själva. Få känner idag tacksamhet gentemot dem som ritade och lät bygga kvarteren kring Sergels torg. Upprepa inte samma misstag i en av Stockholms vackraste miljöer!

Moderaterna presenterar sin nya jämställdhetsplattform och världen häpnar. Den liberal-konservativa idétraditionen där individen sätts i centrum har lämnats därhän. Istället ägnar man sig åt ren vänsterretorik och triumferar i marxistiska floskler. Man pratar om könsmaktsordningen som vore den ett självklart begrepp, och ansluter sig därmed till den postmarxistiska världsbild där individer reduceras till statistiska kategorier.

 

Föreställningen om en könsmaktsordning, det vill säga ett generellt strukturellt förhållande av över- och underordning mellan könen, är den gamla marxistiska klassanalysen fast i ny tappning. De kollektivister som stod övergivna i världen när muren föll och sovjetväldet brakade samman sökte nya former för sitt antiindividualistiska budskap. En armé av genusteoretiker, postkolonialister queerteoretiker och andra likasinnade strömmade ut över universiteten, medierna och myndigheterna runtom i västvärlden, beväpnade med den ompaketerade och uppsminkade marxistiska samhällsanalysen.

 

Metoderna har dock förblivit desamma. Häromveckan kunde vi läsa om att Uppsala universitet valt att ansluta sig till den politisering av forskning och undervisning som innebär den fria forskningens och kunskapsförmedlingens upphörande, åtminstone inom human- och samhällsvetenskaperna där vansinnet fått störst utbredning. Institutionerna skall alltså genuscertifieras. Utifrån de ideologiska föreställningar som utgör axiom för genusvetenskapen skall varje institution bedömas och om de uppfyller kriterierna få en certifiering som visar att de sätter politiska trender högre än andens frihet och ackumulerandet av kunskap. Kanske är det i och för sig inte så konstigt att universitetet som valt skalden Torilds ord ”Att tänka fritt är stort/ att tänka rätt är större” som mott väljer att ansluta sig till denna typ av projekt.

 

Att moderaterna skulle ansluta sig till den radikalfeministiska samhällsanalysen och dess jämställdhetsdefinition har dock fått en och annan att höja på ögonbrynen. Tidigare har ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman vid ett flertal tillfällen bevisat att han snarare hör hemma i det röda lägret, men att moderpartiet nu gör en ideologisk helomvändning måste ändå anses anmärkningsvärt.

 

Det finns nämligen två definitioner av jämställdhet. Dels finns den liberala synen som gör gällande att alla individer, oavsett kön, ska ha samma rättigheter och samma möjligheter. Samhällets uppgift är att säkra dessa möjligheter och rättigheter, därefter är det upp till individen att själv göra det mesta möjliga av dem. Den liberala jämställdhetssträvan, som till exempel genomsyrade jämställdhetskampen kring förra sekelskiftet med frågor som kvinnlig rösträtt och lika arvsrätt på programmet, genomsyrades av denna tanke. Den liberala synen på jämställdhet ser meriter som den enda avgörande faktorn vid exempelvis en rekrytering. Den gör inte anspråk på att kunna förklara hur stora eller små skillnaderna mellan könen är, eller ens om det finns sådana. Den vill bara säkra allas lika rättigheter och förhindra diskriminering.

 

Det var utifrån denna jämställdhetsdefinition som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP)häromveckan aviserade att man skulle avskaffa den viktade lottningen vid antagningen till attraktiva universitetsutbildningar med ojämn könsfördelning. Den viktade lottningen ansågs nämligen inte förenlig med ett demokratiskt och individualistiskt samhälle.

 

I ljuset av detta blir det extra förbluffande att moderaterna nu väljer att ansluta sig till den andra jämställdhetsdefinitionen, den socialistiska, som är direkt oförenlig med det synsätt som Krantz företräder. Som konstateras ovan handlar det socialistiska jämställdhetsbegreppet om att reducera individer till sin könstillhörighet för att sedan med politiska tvångsmetoder som säkerställa absolut statistisk jämvikt. Därav socialisternas vurm för exempelvis könskvotering. Ur ett liberalt perspektiv är den statistiska fördelningen i sig inte intressant, förutsatt att alla har haft samma rättigheter och möjligheter.

 

Jag tror att de nya moderaterna gör ett stort strategiskt misstag när de nu övergår från att låta förnyelsen handla om pragmatism i den praktiska politiken till ett övergivande av den allra innersta kärnan i den egna ideologin.

 

Politisk tankekontroll vid universiteten och ett politiskt etablissemang som likt lämlar alla rusar åt samma håll. Vart ska detta sluta? Tur att Tanja Bergkvist finns!

Hur ofta hör man inte argumentet föras fram att byggnader måste ”spegla sin tid” alternativt att ”gammalt och nytt måste finnas sida vid sida” för en ”dynamisk stadsmiljö” så snart någon vill smälla upp en grå modernistisk koloss av samma snitt som alla andra grå modernistiska kolosser i stål, glas och betong som smälls upp i alla andra städer runt o i Sverige och på jordklotet.

 

Anhängarna av dessa konforma kolosser gör dessutom anspråk på att verka för mångfald då de vill komplettera den omgivande, äldre och oftast unika bebyggelsen med en modernistisk kub av dylikt slag. Det allra mest ironiska argumentet som framförs av betongstålglaskolossivrarna är det om att man måste bygga ett sådant monster för att ”sätt [valfri svensk stad] på kartan.

 

Konceptet har testats tidigare. När man för fyrtio år sedan gjorde processen kort med den historiska bebyggelsen på Norrmalm i Stockholm för att smälla upp de betongstålglaskolosser som redan då ansågs vara det främsta uttrycket för sin tid. Resultatet lever vi med än idag. Om det har bidragit till att sätta Stockholm på världskartan känns tveksamt. Jag tror inte att Hötorgsskraporna, Kulturhuset och SEB-byggnaden står högst upp på turisters ”måste se”-lista.

 

Medan man i andra europeiska länder pietetsfullt återuppbyggde sönderbombade stadskärnor efter kriget beslöt modernismvurmande kommunpolitiker här hemma i Sverige att ödelägga många av de svenska stadskärnorna. Den historiska bebyggelse, som speglade ett antal arkitektoniska epoker, skulle ersättas med en modernism, som vid det laget redan hade ett halvt sekel på nacken.

 

Miljonprogramsområdena som byggdes på samma tid blev inte heller någon succé. Den socialistiska övertron på att tillgodoseende av de grundläggande materiella behoven skulle göra tillvaron komplett blev förödande i kombination med samma socialistiska vurm för likriktning och politiskt tillrättaläggande.

 

Människor stuvades in i små lägenheter i enorma, människofientliga byggnadskomplex. Utfallet i form av främlingskap och social misär lever vi med fortfarande. Försök att piffa till miljonprogramsområdena med upputsade fasader görs men det är lite som att sätta läppstift på en gris. I Holland däremot erkänner man sitt misslyckande och river miljonprogramsområden.

 

Trots att den modernistiska arkitekturen är mer än ett sekel gammal och redan har förfulat så många europeiska städer lever fortfarande uppfattningen om att denna enda estetiska stil kan spegla vår samtid, hos beställare och arkitekter.

 

Förtätning av innerstäder och byggande på höjden är två infekterade frågor i många svenska städer som alltför ofta sammanblandas, med varandra och med ett ställningstagande för modernistiska uttryck. För det första finns det inget självklart samband mellan förtätning och att bygga på höjden. Ju högre hus desto större avstånd mellan husen lyder formeln. Annars får vi trånga, och mörka städer. Forskning visar att stadsbebyggelse av den typ som finns på Östermalm i Stockholm tillhör den tätaste formen av stadsbebyggelse, tvärtemot vad många höghusvänner vill låta påskina.

 

För det andra hänger varken förtätningen eller byggandet på höjden samman med ett modernistiskt formspråk.   Det går att bygga höga hus i klassicistisk stil likväl som inspirerade från andra historiska epoker. Traditionella skönhetsbegrepp går att applicera också på nya byggnader. Se bara på tidiga amerikanska skyskrapor med gargoyler och andra otidsenliga utsmyckningar.

 

Vi måste våga ställa oss frågan vilka byggnader vi trivs bäst med att ha runtomkring oss, och i vilka stadsmiljöer vi vill leva. Att många av de arkitekter som ritar glas- och stål- och betongmonstren själva väljer att bosätta sig i traditionella hus i småskaliga miljöer talar sitt tydliga språk. 

 

Det verkar vara av rädsla för att anklagas för att ”inte hänga med sin tid” – det absolut värsta man kan anklaga en människa för i vårt trendkänsliga land – som så många beslutsfattare ansluter sig till det andefattiga och uttjatade modernistiska formspråket.

 

Om de istället kunde våga uppskatta de värden som skapats över tid, att bygga vidare på det befintliga istället för att hetsa fram enorma monument över sig själva som ingen ändå kommer att tacka dem för i en framtid när Västra city i Stockholm kommer att betraktas som precis lika fult som Hötorgsskraporna gör idag, och representeras i precis lika få turisters fotoalbum.

Med förtröstan ser vi fram emot decenneit när vi kommer tillrätta med miljöförstöringen, terrorismen och vulgärkulturen och istället hittar tillbaka till naturupplevelserna, intellektualism, tradition, eftertanke och kvalitet. Decenniet då vi en gång för alla kastar de havererade experimentideologierna på historiens soptipp, gör upp med det modernistiska projektet och dess vanföreställningar, avskaffar jantetänkandet och missunnsamheten, offertänkandet och likriktningen. Låt oss gripa oss verket an med friskt mod och uppkavlade ärmar!

Men först champagne.

Man har satt upp en vedervärdig ljusslinga längs fasaden i mitt kvarter. Den består av en svart sladd med nakna glödlampor på för långt avstånd från varandra för att inge ens en falsk förespegling om något slags gemyt, uppbrutet med tre stycken glödlampscirklar som med största välvilja skulle kunna kallas för kransar. Denna utsmyckning sprider numera ett spöklikt sken över torget där jag bor.

 

Vi har alla våra favoriter bland julstämningsskapande utsmyckningar. Ofta rör det sig om prydnadssaker som varit med sedan eller erinrar om barndomens jular, dessa jular då det alltid låg ett metertjockt snötäcke utanför de frostiga rutorna, då ingen oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle innebära att varje vit jul vore den sista, då domherrar flockades kring fågelbordet och doften från julskinkans griljering blandades med ångorna från den ständigt puttrande glöggrytan och från den kokande knäcken som aldrig brände fast.

 

Dessa jular då ens tindrande barnaögon inte förmådde genomskåda den till ytterlighet ansträngda vapenvila som fick släktens antagonister att med ett stelt leende sträcka sig till att låta varandra åtminstone omfattas av Genèvekonventionen. Dessa jular då det endast strömmade stämningsfull julmusik ur teven och radioapparaterna och allting hade en stämningsfull inramning av idel levande ljus och sprakande brasor.

 

Levande ljus ja. Få saker bidrar så effektivt till julstämningen som levande ljus. Stämningen infinner sig bäst i ett behagligt dunkel där levande eld fått ersätta vardagens sterila elektricitet. Vi känner en skräckblandad förtjusning när tjänstefolket sätter levande ljus i granen i Bergmans Fanny och Alexander. Julen är den mest traditionstyngda av våra högtider.

 

Då råder ett back to basics förhållningssätt som får oss att sätta i oss eljest utdöda traditionella rätter, hos många vaknar ett litet uns av religiositet till liv som resten av året sällan gör sig påmind. Det är det gamla bondesamhället som en gång om året utövar sin lockelse på oss svenskar, som kanske i grunden inte hunnit hantera den på bara några generationer genomförda omställningen från jordbruksland via industrination till informationssamhälle.

 

Jag har alltid förespråkat en less is moreattityd när det kommer till julpynt och framförallt –belysning. För visst infinner sig julstämningen snarare i ett dunkelt upplyst hem med levande ljus och ett fåtal men smakfulla juldekorationer än i ett grälligt karnevalsliknande inferno av elektriska juldekorationer a la Ett päron till farsa firar jul?

 

Den svenska uppfattningen om vad som är julstämning skiljer sig på detta vis märkbart från den amerikanska. Vi längtar efter det rustika, det traditionella. Korstimrade stugor och Jenny Nyströmtomtar vid ångande grötfat väcker den svenska julsentimentaliteten till liv snarare än den skrockande Coca Colatomten vid ett berg av julklappar i neonljusens sken.

 

Man skulle kunna tro att den ökade miljömedvetenheten skulle stärka det svenska konceptet, men istället ser vi en utbredning av Ett päron till farsavarianten av smaklös julvulgaritet. På alltfler svenska garageuppfarter lyser Rudolf med röda mulen i gräll plast, och allt fler svenska villor lindas in i julslingor av det slag som gjorde att kärnkraftverkets mätare började svaja betänkligt när Chevy Chase rollfigur anslöt sin slinga till elnätet i åttiotalsfilmen.

 

Är det Brandskyddsföreningens idoga upplysningsarbete som fått de eljest så miljömedvetna svenskarna att överge den sparsmakade julstämningen i skenet av levande ljus till förmån för en elektrifierad jul? Eller är det samma motsägelsefulla beundran för det amerikanska som tog sig uttryck i att när resten av världen började utveckla miljöbilar valde Volvo att köra stenhårt på stadsjeepskonceptet?

 

Hursomhelst, vore det inte lämpligt att i dessa tider av Klimatförhandlingar, när den globala uppvärmningen är på allas läppar, när kärnkraftens vara eller inte vara debatteras liksom möjligheterna att ställa om från fossila till förnyelsebara energikällor, också se över möjligheterna att minska elförbrukningen. Är inte den tilltagande miljömedvetenheten ett utmärkt incitament för att låta den gamla sparsmakade julpyntningen komma till heders? Rulla ut jullöparen och stick stearinljusen i vitmossan (som fuktats enligt Brandskyddsföreningens rekommendationer) och gläds åt det ickeelektriska skenet.

Kvoteringsivrarna har fått luft under vingarna igen. Man har blivit varse att det inte är jämn könsfördelning i styrelserna i de kommunala bolagen. Tänka sig! Utifrån ett synsätt där människor inte är individer utan blott och bart tillhöriga statistiska kategorier och där proportionell fördelning mellan dessa kategorier är eftersträvansvärt i allt förfasar de sig och kräver drastiska åtgärder. Genom lagstiftning skall detta missförhållande åtgärdas menar man.

 

Genom tvång skall verkligheten tillrättaläggas så att den passar in i deras utopiskt perfekta vision av kvantifierbar jämlikhet. Hur fjärran känns inte det tidiga nittonhundratalets feminister som stred för lika möjligheter och allmän rösträtt? De stred för att alla människor, kvinnor som män, skulle ha samma möjligheter att ta sig fram och utveckla sig potential. De verkade för ett samhälle där meriter skulle vara avgörande, inte könstillhörighet.

 

Dagens jämställdhetsivrare har ett motsatt jämlikhetsideal. Jämställdhet handlar i deras värld inte längre om lika möjligheter för alla utan om statistik – jämställdhet är uppnådd när en jämn statistisk fördelning råder. Könet blir åter en black om foten för den som råkar tillhöra det överrepresenterade könet. Allra märkligast blir det när liberala feminister torgför denna, i grunden marxistiska, syn på jämlikhet.

 

Det är dock märkligt tyst från de eljest kvoteringsivrande feministgrupperna när det visar sig att kvinnor förfördelats i kvoteringshysterins spår. Ta till exempel de kvinnor som sorterats bort från veterinärutbildningen vid SLU eftersom man velat kvotera in män. De stämde universitetet och fick rätt. Och från kvoteringslobbyn hördes inget.

 

Kvoteringslösningen är en enkel utväg för den som på sant marxistiskt manér inte klarar av att se människor som individer med olika förutsättningar. Ett samhälle där alla har samma möjligheter kommer givetvis att få ett ojämlikt utfall, i statistiskt hänseende. Alla grupper kommer inte att vara proportionellt representerade överallt. Helt enkelt därför att grupper består av individer, med olika förutsättningar och olika bevekelsegrunder. Detta ojämlika utfall kan dock inte tolereras av den som vant sig vid tanken på att ett jämlikt samhälle handlar om statistiskt jämn fördelning.

 

Men, invänder kvoteringsivraren, trots att alla lagliga hinder avskaffats så är kvinnor fortfarande underrepresenterade i bolagsstyrelser, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Javisst, men den som förfasar sig över detta har missat utvecklingen de senaste decennierna. Det fanns en tid då män var totalt dominerande i samhället och då endaste ett fåtal kvinnor lyckades ta sig fram till höga positioner trots massivt motstånd från ett manligt etablissemang. Rester av detta samhälle finns kvar i form av en ojämn fördelning. Det handlar om förskjutning i tid. Mitt råd till kvoteringsivrarna är att se tiden an och invänta 40-talisternas pensionsavgångar.

 

Den som vill se framtidens könsfördelning bör inte titta i bolagsstyrelserna där medelåldern är hög utan hur det ser ut på de utbildningar som leder fram till toppjobben. Där har mycket hänt de senaste decennierna. Från att ha varit totalt dominerade av män är nu kvinnliga studenter i majoritet på de mest eftertraktade universitetsutbildningarna. Förmodligen kommer vi att se en omvänd statistisk ojämlikhet om bara något decennium. Undrar om de feministiska kvoteringsivrarna kommer att vara lika engagerade i att kvotera bort kvinnor då som de är att kvotera in dem nu. Men istället för att se tiden an väljer förespråkar man ögonblickliga lösningar med tvångsmedel. Man vill ha statistisk jämlikhet nu. När verkligheten inte stämmer med kartan är det enklast att ändra på verkligheten.

 

Sverigedemokraterna går framåt i varje opinionsmätning, och för var gång får någon representant för det politiska etablissemanget eller för den indignerade allmänheten stora skälvan och kommer med smarta förslag på hur man ska hantera Sverigedemokraterna om de kommer in i Sveriges Riksdag. Vi har tidigare sett händer sträckas ut över blockgränserna från båda håll med förhoppning om samarbete, allt för att visa att man minsann är minst benägen till samarbete med detta pestsmittade parti. Trevarna har dock bemötts kallsinnigt från respektive mottagare och får väl snarast ses som spel för gallerierna.

 

Nu presenteras dock en ny variant på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av en Martin Peterson, docent i filosofi. Han menar att Sverigedemokraternas eventuella plats i riksdagen är ett så allvarligt problem att man bör avsätta ett antal riksdagsledamöter från varje parti för att rösta mot Sverigedemokraternas förslag i varje enskild fråga. Att Sverigedemokraternas inflytande ska minska är alltså i Petersons värld ett så angeläget självändamål att ett antal folkvalda representanter bör avstå från sitt eget inflytande i omröstningarna i rikets lagstiftande församling för att minska ett annat partis genomslag.

 

Petersons förakt för den parlamentariska demokratin är skrämmande. Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik eller brist på sådan, kommer de in i Sveriges Riksdag så är det för att en motsvarande andel av rikets väljare vill ha dem där som sina representanter. Petrson föraktar dessa väljare och vill genom sitt förslag neka dem rätten att få sina åsikter företrädda. Men inte nog med det, han visar också förakt för de väljare som röstat på de övriga riksdagspartierna, eftersom han vill att de ska avsätta sina ledamöter till obstruktion istället för att driva sina egna linjer i omröstningarna. När verkligheten inte stämmer med kartan vill han ändra verkligheten, även om det innebär att störta demokratins grundprinciper över ända. Även de väljare man inte gillar har rätt att representeras i vårt politiska system.

Evert Taube föddes i Göteborg, i sin farfars hem på Stora Badhusgatan den 12 mars 1890. Han växte upp på fyrön Vinga, som han beskrivit som ett ”kungadöme i havet där min far var kung.” Som fjorton-femtonåring bodde Evert Taube i Malmö hos sin farbror. När fadern befordrades från fyrvaktare på Vinga till överlots flyttade familjen in till Göteborg. Evert började i läroverket och tog konstlektioner. 1906 rymde han som 16-åring till Stockholm och Konstakademien. Evert Taube var alltså bosatt i Göteborg mindre än ett år av sitt liv.

 

Vad som hände sedan är bekant för de flesta. Tillvaron som rymling vid konstakademien blev till slut ohållbar och Evert ställdes inför valet att gå på internatskola, bekostat av fadern, eller att gå till sjöss. Han valde havet. Knappt två år tillbringade han på havet, återvände en kort period till Stockholm och begav sig sedan till Sydamerika där han vistades, främst i Argentina, i fem år.

 

Efter hemkomsten till Sverige bosatte han sig i Stockholm, som också är en av de städer i världen där kosmopoliten Evert Taube trivdes allra bäst. Göteborgarnas förmenta bemäktigande av nationalskalden grundar sig alltså enbart på det faktum att han föddes där och dessutom tillbringade ett knappt år i staden med sin familj innan han tog mod till sig och rymde till Stockholm.

 

Men det faktum att Taube valde att flytta från Göteborg snarast möjligt för att bosätta sig i Stockholm är inte det tyngst vägande argumentet för att han betraktade sig snarare som stockholmare än Göteborgare. Enklast är att gå till visorna. Evert Taubes diktade universum har en vidsträckt geografisk utbredning: där finns sjömansvisorna som utspelar sig på världens alla hav, där finns en riklig produktion med motiv från Sydamerika, främst Buenos Aires och Argentina men också Chile, Panama och Brasilien. En stor mängd visor utspelar sig kring medelhavet i Florens, Neapel, San Remo, Barcelona – och det var också på dessa sydliga breddgrader Taube upplevde att han hade sitt andra hem. När det gäller den nordiska motivkretsen är det främst scenerier från skärgårdarna som målas upp, både den bohuslänska kusten och Stockholms skärgård är föremål för omfattande diktning hos Taube. Han älskade västkusten och dess karga klippor och inbjudande öar med en ännu levande traditionell livsstil. Men det var i Stockholms skärgård han valde att bygga sitt Sjösala.

 

Den kungliga huvudstaden har också en framträdande roll i Taubes diktning. Faktum är att få stockholmsskildrare har förmått ge liv åt huvudstaden med sådan stämningsfull precision som just Evert Taube. Han lyckas i sina dikter och sånger att fånga såväl den tidlösa staden med dess långa historia, som sin samtids tidsmarkörer. Kanske sker det allra tydligast i den välkända Stockholmsmelodi:

 

Och i crémelackblanka tvåsittsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.

När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.

 

 

När det nu blossat upp en strid om var Evert Taubes efterlämnade teckningar skall förvaras och visas upp ligger det nära till hands att slå fast att de bör vara kvar i Stockholm där de ägs och förvaras av Modernas Museet. Dessvärre har det omfattande materialet länge förvarats i magasin, oåtkomligt för allmänheten. När det äntligen ställdes ut i somras marknadsfördes det så bristfälligt att endast ett litet fåtal letade sig dit. Denna styvmoderliga hantering har föranlett en diskussion om att flytta materialet till rikets andra stad där man mer än gärna ställer resurser till förfogande för att ytterligare kunna stärka positionen som Evert Taubes minnesplats i landet.

 

Ur allmänhetens perspektiv kanske det vore klokast att flytta materialet till Göteborg om det där kommer att visas upp och rentav få en framskjuten position i en ny konsthall som det talas om att bygga för ändamålet. Det är dock synd att Taubes minne är så illa förvaltat i huvudstaden, som både är den självklara platsen för en nationalskald, men framförallt för en som är så intimt förknippad med Stockholm. Göteborg har redan ett taubemuseum, varför har inte Stockholm det?

 

Evert Taube var, trots att han var inflyttare, Stockholmare i själ och hjärta. Det faktum att han tecknade medlemskap i Allmänna Idrottsklubben borde ju upplevas komprometterande i en och annan Göteborgares ögon som vill göra honom till sin. Men att Taube identifierade sig med huvudstaden var inte något exkluderande ställningstagande, lika litet som hans mustiga nationalism som kommer till uttryck i de beredskapssånger som han skrev under kriget. Evert Taube älskade och identifierade sig med Stockholm och Sverige, men han gjorde det också med västkusten, Ligurien, Pampas och en lång rad andra platser där han levat och verkat.

 

Taube var den sanne kosmopoliten, den som inte ser någon motsättning mellan att värna och vårda det inhemska och att ta del av det fantastiska myller av kulturer som finns på vår jord.  Han var mångkulturell i en helt annan bemärkelse än den ytliga definition som används som ett slagträ i den politiska och kulturella debatten idag. Han hade trängt in på djupet i en rad olika kulturer som han älskade.

 

För Evert Taube fanns ingen motsättning mellan en brinnande patriotism och bejakandet och hyllandet av andra kulturer. På samma sätt var hans kärlek till Stockholm inte ett avståndstagande från övriga Sverige. Han älskade västkusten, men faktum kvarstår att han i sina visor inte efterlämnade sig en enda Göteborgsskildring. Evert Taube var sjöfararen som älskade havets vidder men också förstod att värdera en trygg hemmahamn. Och den hemmahamnen var Stockholm.

Vilken triumf! Körsbär i likör inte bara räddades från utradering ur Aladdinasken, den vann också en övertygande jordskredsseger i omröstningen. Förhoppningsvis innebär detta ett definitivt tystande av den aktuella pralinens högljudda belackare samt att dess position som askens viktigaste pralin säkras för gott. Tack alla som röstat.

Jag spelar med mitt band på Klubb Agaton här i Uppsala onsdagen den 9 december. Be there!



Mer info kommer.

För tre år sedan manade jag här på bloggen till ett upprop i en högst angelägen fråga, nämligen bevarandet av pralinen Körsbär i likör i Alladinaskarna. Körsbär i likör är aristokraten bland de annars tämligen bleka pralinerna i Marabous storsäljande chokladask. Den har dock under lång tid varit utsatt för hårda angrepp från den plebejiska Paradis-pöbeln (de som föredrar ljusa framför mörka praliner men som inte kan nöja sig med att de tilldelats en helt egen chokladask utan också vill genomföra total nivellering genom att också utmönstra de goda pralinerna ut Aladdinasken).

 

Nu blåser det åter snålt kring Körsbär i likör. Marabou har fallit till föga för trycket och ämnar låta den blinda massan rusa åstad och genom en omröstning fatta beslut i detta delikata ärende. Men är det  ens sannolikt att det finns en tillräckligt stor grupp därute med så pass förfinade smaklökar att det räcker till att rädda den utsatte aristokraten? När till och med företaget självt motarbetar den aktuella pralinen i sin reklamfilm (där de kretinistiska paradismänniskorna lämnar kvar just denna, i alla sofistikerade familjer mest åtrådda pralin, till sist)!

 

Likt Röda Nejlikan tänker jag kämpa för att rädda den siste ädlingen i asken. Låt inte de outvecklade smaklökarna vinna! Rösta på Körsbär i likör!

JUNGFRUFJÄRDEN

 

Se, nu sväller våra segel för en gynnsam undanvind,

se hur stäven klyver vattnet i en sky av fradgat skum,

när vi löper över fjärden som sir Francis Golden Hind

och med alla segel satta går det undan.

Se hur jungfrufjärden breder ut sig runtomkring oss blå,

och den vind som kommer akter från är smeksamt lätt och ljum.

Fast vi trimmar våra segel efter vinden då och då

finns det gott om tid för samtal och begrundan.

 

Hon är kanske ingen skönhet våran skuta, men hon går

som en säl igenom vattnet om man trimmar seglen rätt

och vårt gamla skrov av stål står emot vågorna som slår

och på vintern kan hon även bryta isen.

Men nu skiner sol på däcket som nån dåre målat grönt

- den som färgsatt skutan måste varit färgblind på nåt sätt,

för brunt och grönt och klarblått matchar inte särskilt skönt

- men vad bryr den sig om det den ljumma brisen?

 

Och nu ropar skepparn: ”gör er redo, gör nu klart för slag!”

och strax blir det fart på däcket fastän under full kontroll:

det är tungt att skota segel utan vinschar, men idag

kan man inte höra någon alls som klagar.

Om det snöar eller regnar eller hagelkulor slår

emot däcket rör oss inte, nej det spelar ingen roll;

har man bara varma kläder kvittar vinter eller vår

eller sommarns långa varma solskensdagar.

 

Och jag längtar ut på havet varje gång jag är i land

där jag går på ödslig asfalt mellan stadens gråa hus

för på land känns allting löjligt, smått och onödigt ibland

för från havet får det rätta proportioner.

Jag är smittat av en sjuka, den går aldrig ur mitt blod:

Får jag inte känna vinden eller höra havets brus

blir jag trött och håglöst vilsen, men jag repar genast mod

när vi styr mot fjärran destinationer.

 

Lars Anders Johansson

 

Livet på samhällets botten – Theodore Dalrymple

 

Det är föreningen Ett narkotikafritt samhälle som har bekostat utgivningen av Theodore Dalrymples essäsamling Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen, vilket ställde på ända åtminstone mina förutfattade meningar om föreningen och dess inställning. Dalrymples vidräkning med välfärdsideologins avigsidor: ansvarslösheten och normupplösandet, och dess konsekvenser för de mest utsatta grupperna i samhället är så långt ifrån den förment välvilliga krama-till-döds-attityd som präglar många av samtidens sociala insatser.

 

Livet på samhällets botten är på många sätt en dyster bok. Det är en mörk skildring av ett Storbritannien där socialliberala och värderelativistiska teorier brett ut sig på bekostnad av frihet, trygghet och mänsklig värdighet. Ändå är författaren optimist. Dalrymple tror inte på att det sociala arvet skulle ha predestinerat vissa samhällsgrupper till fattigdom och misär. I exempel efter exempel ledar han i bevis hur det är individernas egna val som format deras liv till det elände det är.

 

Enligt Dalrymple är det inte abstrakta ”förtryckande strukturer” som håller kvar människor i misären, utan tvärtom den offerroll som välvilliga socialarbetare och akademiker ikläder dem och som leder till passivitet och bristande ansvarstagande hos dem som i själva verket allra mest aktivt behöver ta tag i sina liv för att kunna förändra dem.

 

Theodore Dalrymple, i många år läkare vid ett stort sjukhus i ett fattigt område i en av Englands större städer och även fängelseläkare, har genom yrket kommit i kontakt med tusentals människor som bekräftat detta. Visserligen skiljer sig de engelska förhållandena från de svenska på flera punkter, men de övergripande tendenserna kan kännas igen även här hemma.

 

Livet på samhällets botten är inte i första hand en uppgörelse med välfärdsstaten som sådan, utan med den destruktiva och människofientliga ideologi som växt fram i dess fotspår. En ideologi där inte staten ska utgöra ett yttersta skyddsnät utan istället den ideala föräldern, uppfostraren, försörjaren. En ideologi där en förbrytare inte betraktas som en medborgare bland andra som har begått ett felsteg, utan som ett hjälplöst offer, oförmöget att förändra sin situation. En ideologi som vill göra gällande att det är fel av samhället att upprätthålla normer och värderingar och där kunskap inte tillmäts något värde i skolorna. En ideologi som får förödande konsekvenser för dem den praktiseras på och som håller kvar miljoner människor i den totala toleransens tyranni.

 

Livet på samhällets botten är en mardrömslik vandring genom sjukhussalar och fängelsekorridorer vars invånare bär vittnesbörd om människoöden det ena fruktansvärdare än det andra. Men det är också en berättelse om ett samhälle som misslyckats och om konsekvenserna av att det personliga ansvaret utmönstras i toleransens namn. Livet på samhällets botten är en angelägen bok, som borde vara obligatorisk kurslitteratur på socionomutbildningarna, på polishögskolan och kriminologiinstitutionerna.

Den bästa säsongen någonsin

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin – så kallade jag 2009 års allsvenska i ett tidigare inlägg här i bloggen. Men innerst inne vågade jag nog inte tro att det skulle räcka hela vägen fram. Till SM-guld och cupvinst. Jag minns hur jag satt på Idrottsparken i Norrköping i våras och såg de dåvarande serieledarna i allsvenskan med nöd och näppe vinna en helt jämn cupmatch mot superettans jumbo.

 

Jag minns hur jag stod och frös på Studenternas i Uppsala och såg en lika jämn match mot Sirius. När det sedan stod klart att det var IFK Göteborg vi skulle möta i cupfinalen efter allsvenskans sista omgång kändes det inte särskilt trovärdigt att cupguldet skulle bli vårt.

 

Jag minns alla dessa nagelbitare under årets allsvenska som AIK avgjort med uddamålet i slutminuterna. Många AIK:are jag känner har vittnat om samma känslor som jag har haft: man har inte vågat tro på det, att det ska leda hela vägen, alla dessa uddamålssegrar. Först under allsvenskans allra sista omgångar började den annars så krävande AIK publiken vakna till och fatta att det här är på riktigt.

 

Kanske var det säsongen i Superettan 2005, i kombination med Rickard Norlings allvarsamma och självutplånande approach som lärde AIK-publiken ödmjukheten. Kanske var det Mikael Stahres tillbaka till grundenattityd. Varje match spelades för sig, en strategi som visade sig fungera. Vinner man varje match en och en vinner man också serien.

 

Rövarbandet

 

Att AIK:s spelartrupp denna säsong bestått av idel galningar och udda karaktärer bidrog kanske också till en tveksamhet rörande huruvida detta verkligen skulle kunna gå vägen. Under större delen av säsongen skakade sportjournalisterna och kommentatorerna tillsammans med de övriga lagens tränare suckande på huvudet åt knäppgökarna i AIK och deras märkliga utspel. Märkliga personligheter, visst. Men entusiastiska, och vinnare.

 

Norling och Nebosja lade grunden. Stahre byggde vidare, ingöt entusiasm och självförtroende och formade ett lag av det rövarband Simon bank skrev om i en krönika i Sportbladet. Det är en hjälteinsats av allsvenskans yngste tränare, som beskrivit sig själv som ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm.”

Bäst på allt

 

AIK är bäst i Sverige. Vi har vunnit allsvenskan, svenska cupen och alla derbyn. Dessutom har vi vunnit alla matcher mot IFK Göteborg, som utan tvekan varit allsvenskans nästa bästa lag. Blåvita surpuppor må muttra om lagets skadesituation, men faktum är att Gnaget också dragits med långvariga skador hos nyckelspelare. För att inte tala om det faktum att vi spelat med vår andremålvakt hela säsongen.

 

Allsvenskans avslutning kunde inte ha varit bättre planerad. Århundradets högriskmatch en direktavgörande allsvensk final mellan ärkerivalerna AIK och IFK, på de senares hemmaplan. Jag kan inte föreställa mig ett ställe där jag hellre hade velat fira AIK som svenska mästare än på Gamla Ullevi.

 

Att den som alltid sjukt lokalpatriotiska och partiska Göteborgspolisen skulle agera dåliga förlorare och nu ska lagföra alla de glada och firande AIK-supportrar som tog sig in på planen efter matchens slut för att fira sina hjältar förvånar ingen. Självklart såg man mellan fingrarna när blåvita supportar gjorde exakt samma sak 2007 när IFK vann Allsvenskan.

Men det är ju klart det är skillnad på olika (brottsrubriceringen ”olaga intrång” fanns även 2007). Likaså såg man mellan fingrarna för de Göteborgshuliganer som stormade in och misshandlade vanliga AIK-supportrar efter matchen.

 

Att AIK vann ”dubblish” för första gången någonsin är en kämpainsats av heroiska mått och jag kan lugnt konstatera att årets allsvenska blev den bästa säsongen någonsin. SM-Guld, Cupguld och Bajen åkte ur. En enda detalj fattades för att det hela skulle bli optimalt:

 

Pinsamma djurgårn

 

Den i övrigt perfekt regisserade säsongen solkades dock något av postludiet. Assyriska spelade ut ett Djurgården som gång på gång visat denna säsong att de hör hemma i Superettan och ingen annanstans. Tyvärr pallade inte assyriska trycket på bortaplan denna gången heller. När djurgårdsfansen sedan firade att man var tredje sämsta laget i allsvenskan genom en planinvasion och klappade till flera av AFF:s spelar kanske de slog spiken i kistan för den ärevördiga tradition av planstormningar som firande supportrar hållit på med i urminnes tider men som proffstyckare och bror duktigtyper vill förbjuda. Tack djurgårdare, ni kan inte ens fira ordentligt.

 

Framåt stolta AIK!

 

Hursomhelst, säsongen 2009 är den mest fantastiska någonsin. Första AIK-dubbeln i historien, ett storslaget SM-guld erövrat på bortaplan i Göteborg, och bajenvraken i Superettan.  Att djurgården klamrade sig kvar får väl ändå ses som positivt. Sex säkra poäng i nästa års allsvenska och de extra publikintäkter som ett hemmaderby innebär (även om djurgårdens uppslutning sist inte var mycket att hänga i julgranen).

 

Nästa år väntar Champions Leaguekval för de regerande svenska mästarna. Eftersom allt pekar på att hjälten och gentlemannen Iván Obolo försvinner under vintern är det bara att hoppas att ledarduon Stahre och Wesström lyckas bra med sin scouting i Brasilien som pågår nu. Lyckas de fylla tomrummet efter Obolo kan inget stoppa oss! Framåt AIK!

 

Slutligen vill jag bara säga tack till den nuvarande och den föregående tränarstaben, samt alla spelare, ledare och supportrar som gjort detta möjligt. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar!