Slottet i saknadens dalar

Livet på samhällets botten – Theodore Dalrymple

 

Det är föreningen Ett narkotikafritt samhälle som har bekostat utgivningen av Theodore Dalrymples essäsamling Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen, vilket ställde på ända åtminstone mina förutfattade meningar om föreningen och dess inställning. Dalrymples vidräkning med välfärdsideologins avigsidor: ansvarslösheten och normupplösandet, och dess konsekvenser för de mest utsatta grupperna i samhället är så långt ifrån den förment välvilliga krama-till-döds-attityd som präglar många av samtidens sociala insatser.

 

Livet på samhällets botten är på många sätt en dyster bok. Det är en mörk skildring av ett Storbritannien där socialliberala och värderelativistiska teorier brett ut sig på bekostnad av frihet, trygghet och mänsklig värdighet. Ändå är författaren optimist. Dalrymple tror inte på att det sociala arvet skulle ha predestinerat vissa samhällsgrupper till fattigdom och misär. I exempel efter exempel ledar han i bevis hur det är individernas egna val som format deras liv till det elände det är.

 

Enligt Dalrymple är det inte abstrakta ”förtryckande strukturer” som håller kvar människor i misären, utan tvärtom den offerroll som välvilliga socialarbetare och akademiker ikläder dem och som leder till passivitet och bristande ansvarstagande hos dem som i själva verket allra mest aktivt behöver ta tag i sina liv för att kunna förändra dem.

 

Theodore Dalrymple, i många år läkare vid ett stort sjukhus i ett fattigt område i en av Englands större städer och även fängelseläkare, har genom yrket kommit i kontakt med tusentals människor som bekräftat detta. Visserligen skiljer sig de engelska förhållandena från de svenska på flera punkter, men de övergripande tendenserna kan kännas igen även här hemma.

 

Livet på samhällets botten är inte i första hand en uppgörelse med välfärdsstaten som sådan, utan med den destruktiva och människofientliga ideologi som växt fram i dess fotspår. En ideologi där inte staten ska utgöra ett yttersta skyddsnät utan istället den ideala föräldern, uppfostraren, försörjaren. En ideologi där en förbrytare inte betraktas som en medborgare bland andra som har begått ett felsteg, utan som ett hjälplöst offer, oförmöget att förändra sin situation. En ideologi som vill göra gällande att det är fel av samhället att upprätthålla normer och värderingar och där kunskap inte tillmäts något värde i skolorna. En ideologi som får förödande konsekvenser för dem den praktiseras på och som håller kvar miljoner människor i den totala toleransens tyranni.

 

Livet på samhällets botten är en mardrömslik vandring genom sjukhussalar och fängelsekorridorer vars invånare bär vittnesbörd om människoöden det ena fruktansvärdare än det andra. Men det är också en berättelse om ett samhälle som misslyckats och om konsekvenserna av att det personliga ansvaret utmönstras i toleransens namn. Livet på samhällets botten är en angelägen bok, som borde vara obligatorisk kurslitteratur på socionomutbildningarna, på polishögskolan och kriminologiinstitutionerna.

Den bästa säsongen någonsin

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin – så kallade jag 2009 års allsvenska i ett tidigare inlägg här i bloggen. Men innerst inne vågade jag nog inte tro att det skulle räcka hela vägen fram. Till SM-guld och cupvinst. Jag minns hur jag satt på Idrottsparken i Norrköping i våras och såg de dåvarande serieledarna i allsvenskan med nöd och näppe vinna en helt jämn cupmatch mot superettans jumbo.

 

Jag minns hur jag stod och frös på Studenternas i Uppsala och såg en lika jämn match mot Sirius. När det sedan stod klart att det var IFK Göteborg vi skulle möta i cupfinalen efter allsvenskans sista omgång kändes det inte särskilt trovärdigt att cupguldet skulle bli vårt.

 

Jag minns alla dessa nagelbitare under årets allsvenska som AIK avgjort med uddamålet i slutminuterna. Många AIK:are jag känner har vittnat om samma känslor som jag har haft: man har inte vågat tro på det, att det ska leda hela vägen, alla dessa uddamålssegrar. Först under allsvenskans allra sista omgångar började den annars så krävande AIK publiken vakna till och fatta att det här är på riktigt.

 

Kanske var det säsongen i Superettan 2005, i kombination med Rickard Norlings allvarsamma och självutplånande approach som lärde AIK-publiken ödmjukheten. Kanske var det Mikael Stahres tillbaka till grundenattityd. Varje match spelades för sig, en strategi som visade sig fungera. Vinner man varje match en och en vinner man också serien.

 

Rövarbandet

 

Att AIK:s spelartrupp denna säsong bestått av idel galningar och udda karaktärer bidrog kanske också till en tveksamhet rörande huruvida detta verkligen skulle kunna gå vägen. Under större delen av säsongen skakade sportjournalisterna och kommentatorerna tillsammans med de övriga lagens tränare suckande på huvudet åt knäppgökarna i AIK och deras märkliga utspel. Märkliga personligheter, visst. Men entusiastiska, och vinnare.

 

Norling och Nebosja lade grunden. Stahre byggde vidare, ingöt entusiasm och självförtroende och formade ett lag av det rövarband Simon bank skrev om i en krönika i Sportbladet. Det är en hjälteinsats av allsvenskans yngste tränare, som beskrivit sig själv som ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm.”

Bäst på allt

 

AIK är bäst i Sverige. Vi har vunnit allsvenskan, svenska cupen och alla derbyn. Dessutom har vi vunnit alla matcher mot IFK Göteborg, som utan tvekan varit allsvenskans nästa bästa lag. Blåvita surpuppor må muttra om lagets skadesituation, men faktum är att Gnaget också dragits med långvariga skador hos nyckelspelare. För att inte tala om det faktum att vi spelat med vår andremålvakt hela säsongen.

 

Allsvenskans avslutning kunde inte ha varit bättre planerad. Århundradets högriskmatch en direktavgörande allsvensk final mellan ärkerivalerna AIK och IFK, på de senares hemmaplan. Jag kan inte föreställa mig ett ställe där jag hellre hade velat fira AIK som svenska mästare än på Gamla Ullevi.

 

Att den som alltid sjukt lokalpatriotiska och partiska Göteborgspolisen skulle agera dåliga förlorare och nu ska lagföra alla de glada och firande AIK-supportrar som tog sig in på planen efter matchens slut för att fira sina hjältar förvånar ingen. Självklart såg man mellan fingrarna när blåvita supportar gjorde exakt samma sak 2007 när IFK vann Allsvenskan.

Men det är ju klart det är skillnad på olika (brottsrubriceringen ”olaga intrång” fanns även 2007). Likaså såg man mellan fingrarna för de Göteborgshuliganer som stormade in och misshandlade vanliga AIK-supportrar efter matchen.

 

Att AIK vann ”dubblish” för första gången någonsin är en kämpainsats av heroiska mått och jag kan lugnt konstatera att årets allsvenska blev den bästa säsongen någonsin. SM-Guld, Cupguld och Bajen åkte ur. En enda detalj fattades för att det hela skulle bli optimalt:

 

Pinsamma djurgårn

 

Den i övrigt perfekt regisserade säsongen solkades dock något av postludiet. Assyriska spelade ut ett Djurgården som gång på gång visat denna säsong att de hör hemma i Superettan och ingen annanstans. Tyvärr pallade inte assyriska trycket på bortaplan denna gången heller. När djurgårdsfansen sedan firade att man var tredje sämsta laget i allsvenskan genom en planinvasion och klappade till flera av AFF:s spelar kanske de slog spiken i kistan för den ärevördiga tradition av planstormningar som firande supportrar hållit på med i urminnes tider men som proffstyckare och bror duktigtyper vill förbjuda. Tack djurgårdare, ni kan inte ens fira ordentligt.

 

Framåt stolta AIK!

 

Hursomhelst, säsongen 2009 är den mest fantastiska någonsin. Första AIK-dubbeln i historien, ett storslaget SM-guld erövrat på bortaplan i Göteborg, och bajenvraken i Superettan.  Att djurgården klamrade sig kvar får väl ändå ses som positivt. Sex säkra poäng i nästa års allsvenska och de extra publikintäkter som ett hemmaderby innebär (även om djurgårdens uppslutning sist inte var mycket att hänga i julgranen).

 

Nästa år väntar Champions Leaguekval för de regerande svenska mästarna. Eftersom allt pekar på att hjälten och gentlemannen Iván Obolo försvinner under vintern är det bara att hoppas att ledarduon Stahre och Wesström lyckas bra med sin scouting i Brasilien som pågår nu. Lyckas de fylla tomrummet efter Obolo kan inget stoppa oss! Framåt AIK!

 

Slutligen vill jag bara säga tack till den nuvarande och den föregående tränarstaben, samt alla spelare, ledare och supportrar som gjort detta möjligt. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar!

 

 

Det mest effektiva sättet att hålla sig ideologiskt renlärig har i alla tider varit att stänga ute andra intryck, åsikter och argument än de som bekräftar den egna ståndpunkten. Detta förhållningssätt aktualiserades på Ofvandahls i Uppsala idag.

 

Några vänsterstudenter, med alla de sedvanliga attributen, sitter och pluggar tillsammans. Efter en stund glider samtalet in på författarinnan Ayn Rand och hennes verk:

 

Vänsterstudent 1: Jag vågar inte läsa Ayn Rand.

 

Vänsterstudent 2: Inte jag heller, hon är farlig!

 

Vänsterstudent 3: Jag vet, särskilt Atlas shrugged. Folk blir som förbytta när de har läst den!

 

Vänsterstudent 1: Jag har sett det med egna ögon: kompis efter kompis har läst den och förvandlats till galna nyliberaler!

 

Vänsterstudent 2: Fy fan! Nej, då ska jag verkligen inte läsa den.

 

 

__________________________________________________________________

*Rubriken syftar på Uppsala universitets motto: "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", efter Thomas Torild.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om polisens övertramp gentemot vanliga supportrar i samband med allsvenska fotbollsmatcher. Att detta problem inte blivit mindre framgår av en artikel på Eurosports hemsida där man kan läsa om hur Hammarby Fotbolls säkerhetsansvarige misshandlats av poliser när han försökt lugna ned uppretade supportrar.

 

Den som varit på en allsvensk fotbollsmatch och befunnit sig någon annanstans än på pressläktaren blir inte så förvånad. Det verkar som att polisen tar tillfället i akt att i samband med fotbollsmatcher få ur sig all den frustration som byggs upp under deras övriga yrkesverksamhet när de tvingas arbeta med bakbundna händer.

 

Ta till exempel tv-bilderna från ytterlighetsvänsterns demonstrationer mot Davis Cupmatchen i Malmö, då kravallutrustade poliser satt kvar inne i sina bilar och lät ligisterna sparka sönder desamma. Förmodligen underlät de att ingripa på grund av den storm som skulle blåsa upp i medierna om någon av terroristerna åsamkats så mycket som en fläskläpp.

 

Fotbollssupportrar däremot är lovligt byte. Det tycks vara få saker som upprör så många som aldrig går på fotboll som ”huliganismen” på våra fotbollsarenor och vad den påstås kosta skattebetalarna. Att polisinsatserna i samband med fotbollsmatcher ofta är överdimensionerade (ofta – inte alltid) och missriktade och oftare utsätter fredliga medborgare för fara än skyddar dem från dem, tycks få av tidningarnas förståsigpåare vara medvetna om.

 

Det är snarast sådant, i kombination med de efter tevetablåerna anpassade matchtiderna, som gjort att allsvenskan det senaste året börjat tappa den storpublik som man lyckades bygga upp från början av 2000-talet.

Varenda höst gör jag samma misstag; klär mig alldeles för tunt för att stå stilla på en betongläktare i svenskt ruskväder. Långkalsonger hade varit en hit idag, för att inte tala om en varm, stickad mössa. Som tur var hade supportergrupperingarna utlyst halsdukstifo så åtminstone denna känsliga kroppsdel var varm och torr.

 

Matchen då? Ja, AIK-Gefle har ju talats om som den enklaste av de kvarvarande matcherna. Ganska naivt med tanke på hur det såg ut när vi mötte dem i våras på Strömvallen. Gnaget har alltid haft svårt för Gefle och det v ar dumt att underskatta dem den här gången. AIK:s mål satt hårt inne, och det var inte förvånande att det var en inhoppare, Gabriel Özkan, som gjorde målet. Låt oss hoppas att han klarar sig från fler skador den här säsongen. Flera av Gnagets starkaste spelare presterade långt under sin förmåga idag och det var långt ifrån en promenadseger.

 

Vi leder i alla fall fortfarande och vi har två ”hemmamatcher“ (Bajenderbyt spelas ju på Råsunda) kvar innan den stora säsongsavslutningen på Sveriges baksida. Det kommer kanske inte bli lätt men efter ikväll är vi i alla fall ytterligare ett steg närmre. Framåt stolta AIK!

________________________________

SvD, SvD, AB, DN, DN

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin

 

Det var längesedan jag skrev någonting om fotboll här i bloggen. Det beror inte på att intresset avmattats, snarare tvärtom. Istället handlar det om ett slags förlamning som har insmugit sig hos mig som, i likhet med många andra gnagare, inte riktigt kunnat tro på att det har gått så bra som det har gjort hittills den här säsongen. För bra har det gått, så bra faktiskt att detta skulle kunna bli den bästa säsongen någonsin i allsvenskans, ja i hela den svenska fotbollens historia. Förutsatt att allting går som det ska nu på slutet alltså.

 

Det ligger nu i AIK:s egna händer om man ska vinna såväl allsvenskan som Svenska Cupen. Det kommer inte vara lätt men det finns i alla fall en möjlighet att ta dubbeln i år. Som om detta inte vore nog så finns också chansen att både Hammarby och Djurgården gör sorti ur allsvenskan. Att de lagen skulle göra samma succéartade återtåg efter bara en säsong som Gnaget gjorde 2005 känns inte sannolikt. Snarare kommer de att göra en Norrköping och harva på säsong efter säsong där ner och kanske till och med riskera att åka ur där en vacker dag.

 

Ett storartat scenario således. Egentligen alldeles för bra för att vara sant. Nu är visserligen sannolikheten att alla dess fyra önskedrömmar skulle infrias under en och samma säsong ganska liten. Men hoppet finns där och kanske är det just detta hopp som gjort det så olidligt att skriva om fotbollen, ja att ens prata om den annat än med de försvurna. De som man har färdats med fram och tillbaka till Råsunda alla dessa gånger och med viss tveksamhet kunnat konstatera att Gnaget tagit hem tre poäng ännu en gång.

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen således. Låt oss hoppas att vi med makternas och Ivan Obolos hjälp kan ordna det så för oss att Bojan kan få sitta med den där pokalen på bussen ner till götet inför den sista allsvenska omgången. Annars kommer jag att vara ett dallrande nervvrak på Gamla Ullevi den första november. Om solen också skiner över Råsunda och cupfinalen en vecka senare kommer det att vara skönare än någonsin att vara gnagare.

 

Under Superettansäsongen 2005 reste vi till Boden för AIK:s skull. Skall 2009 bli den efterlängtade revansch som alla gnagare gått och väntat på?

Ett besök på Nationalmuseums utställning med Caspar David Friedrich är en högtidsstund för den romantiskt orienterade i allmänhet och för naturromantikern i synnerhet. ”Den besjälade naturen” är en välfunnen titel på presentationen av den tyska romantikens främsta naturmålare.

 

Till skillnad från nordiska samtida som Johan Christian Dahl och Markus Larsson förenar Friedrich den kraftfulla naturens sublimitet med ett serent lugn. En upphöjd fridfullhet vilar över de mest dramatiska klipplandskap och skeppsbrottsscener.

 

Friedrich konst förmedlar en känsla som jag annars bara förnummit under färder över havet eller vandringar i fjällandskap. Det är en känsla av människans litenhet. När man angör en främmande kust från havet, eller när man vandrar i ett mäktigt fjällmassiv blir ens egen litenhet inför naturen fysiskt påtaglig. Det handlar om en litenhet i såväl tid som rum. Havet och fjällen är så ofattbart stora i förhållande till människorna och har funnits där så oändligt mycket längre, precis som de kommer att finnas där långt efter den sista människans utträde ur historien.

 

På samma sätt är människorna oftast perifera i Friedrichs målningar. Ofta är de små bleka skuggor, knappt skönjbara i det omgivande landskapet. Ändå är ska man inte förledas att tro att de placerats där som något slags kuriosa. I Caspar David Friedrichs naturmålningar får människan sin rätta proportion.

 

Även de målningar som har den mänskliga kulturen som motiv, företrädesvis fartyg och tyska medeltidsstäder har något tidlöst och upphöjt över sig. Gränsen mellan natur och civilisation suddas ut, men till skillnad från exempelvis Karl Friedrich Schinkels medeltidsvurmande måleri saknar Friedrichs miljöer minsta tillstymmelse till kitsch (i begreppets klassiska negativa innebörd).

 

Pendengen ”Friderich – åtta samtida kommentarer” var dock påfallande ointressant. Den kändes mest som en brasklapp från Nationalmuseums sida för att visa att man visst kan samtidsanpassa sig. Varför inte ta med någon samtida svensk konstnär som på allvar verkar i Caspar David Friedrichs anda? Till exempel Christopher Rådlund.

 

Caspar David Friedrich På segelbåten (On the Sailing Boat) © The State Hermitage Museum, St Petersburg

Nu har jag kommit över några videoklipp från kvällens Karlfleldtkonsert på Uppsala konsert och kongress, filmade av en i publiken. Kvaliteten är inte den allra bästa, men det är i alla fall bättre än inget. Håll till godo.



Jag lever allena. Läs texten på Projekt Runeberg.



Den gamle drängen. Läs texten på Projekt Runeberg.



Oxen i Sjöga. Läs texten på Projekt Runeberg.

I eftermiddag spelar jag och mitt band mina Karlfeldttonsättningar på Uppsala Konsert och Kongress, UKK.

Tid 16-18.

Välkomna!

... eller: Sist, minst och fulast del II.

Så har jag lyckats rädda några bilder från helgens kappsegling ur min vattenskadade mobilkamera. Håll till godo!


Många vackra skutor låg förtöjda i Napoleonviken på Ängnö inför tävlingsstarten.


Det var som att resa i tiden när Jungfrufjärden fylldes av träskutor med svällande segel.


Alla försegel hissade. Henke, kock och däcksman.


Så här kan man också stå. Sara fixar med något. Gustaw styr.


Skeppare Gustaw och co-skipper Sara ser hårda och väderbitna ut.


När lutningen gjorde att vatten rann in i styrhytten bärgade vi jagaren.


Undertecknad myser i 17 m/s strax innan målgången.

Med M/S Lova i Saltkråkan race 2009

 

Ska man kappsegla så ska man göra det i kulingvindar i oktober. Ska man skutkappsegla ska man göra det i en till segelfartyg ombyggd gammal lotskutter i stål.

 

I helgen har jag varit ute med ett skönt gäng på Skeppsholmsgårdens skolfartyg M/S Lova, som annars används till sjöutbildning och kolloseglingar för barn och ungdomar, och kappseglat i skutkappseglingen Saltkråkan race på jungfrufjärden.

 

En skutkappsegling är en storslagen upplevelse och det känns som att färdas tillbaka i tiden när fjärden fylls av höga master och svällande råsegel. I jämförelse med de ståtliga gamla träskutorna var M/S Lova definitivt minst och fulast, allra helst sedan någon fått för sig att måla om henne i grönt och ljusbrunt (!). Men jag vill nog ändå sträcka mig till att hon var det hårdaste av de fartyg som var ute och kryssade i lördags.

 

Hur gick det då i tävlingen? I racet kom vi sist av dem som fullföljde racet (tre båtar bröt på grund av det hårda vädret). Huruvida sistaplaceringen var rättvis eller inte är en diskussionsfråga. LYS-talen känns tveksamma när vi fick ta ner jagaren på grund av de hårda vindarna (beslutet fattades sedan lutningen medfört att vatten börjat rinna in i styrhytten) medan de andra skepp som låg på samma LYS kunde ha alla segel uppe utan att luta något alls.

 

Vi gjorde i alla fall en i mitt tycke helt okej segling och hade sannolikt roligast av de besättningar som var ute och kämpade i vindarna.

 

Morgonen efter avgjordes den så kallade ”ship-shapetävlingen”, då båtarnas skick, invändigt och utvändigt skulle bedömas. Medan pedantiska sjöscouter varit uppe i ottan och skrubbat sina fartyg skinande rena låg vi och drog oss i vårt sjörövarskepp utav stål, och när de första bedömningskommittéerna steg ombord runt niosnåret satt vi vid ett dukat frukostbord och hade allsång.

 

Med hjälp av sång, ukulele och improviserade rytminstrument gjorde vi sedan vårt yttersta för att charma bedömningskommittéerna och hindra dem från att stiga ned i ruffen (där frukosten inte dukats av). Troligtvis hjälpte det något eftersom vi lyckades ta oss upp till en delad näst sista placering i shipshapemomentet.

 

Sist, minst och fulast således, men en fantastiskt trevlig helg som får mig att undra varför seglingssäsongen brukar anses begränsad till sommarhalvåret.

 

(Inlägget kommer eventuellt att kompletteras med bilder om jag lyckas rädda några ur min vattenskadade mobilkamera.)

Nu är kalendariet uppdaterat med tre spelningar under hösten.

 

Söndagen den 11 oktober spelar jag och mitt band Karlfleldt på Uppsala konsert och kongress. Det rör sig alltså om mina tonsättningar av Karlfeldts poesi, från skivan ”I Fridolins spår”. Tid 16:00- ca 18

 

Lördagen den 7 november spelar jag och mitt band på Kramfors visfestival.

 

Onsdagen den 25 november spelar vi på klubb Agaton här i Uppsala. På Hijazz vid centralstationen.

 

Väl mött på någon av dessa spelningar. Fler lär dyka upp inom kort.

 

Kan också passa på att tipsa om att Youtubekanalen är uppdaterad med en ny video, ”Rent mjöl i påsen”, som man kan se här:

 

 

Nu finns skalden Erik Axel Karlfeldt på Facebook. Så alla ni vänner av hans mustiga dalapoesi och metriskt virtuost klingande verssmide gör bäst i att besöka hans sida och registrera er som fans!