Ny hemsida och bloggflytt

Ny flyttar jag mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar till min officiella hemsida. Som den frekvente besökaren redan noterat är det ett bra tag sedan min hemsida uppdaterades. Det beror på att jag har haft fullt upp med produktionen av den nya skivan Budoarstämning och på att den nya hemsidan samtidigt vuxit fram bakom kulisserna.

 

Nu är den i alla fall äntligen här, med en massa nytt matnyttigt innehåll. Dessutom har jag passat på att flytta hit mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar, för att underlätta för er besökare och för att hålla samman mitt webbimperium.

 
Nya hemsidan: www.larsandersjohansson.se


Några nyheter på den nya hemsidan:

 

* Under fliken Ljud & bild samlas filmklipp på Youtube, pressbilder och konsertbilder, samt ljudspår från samtliga tre fullängdsalbum. Har du filmklipp eller bilder från konserter som du skulle vilja lägga upp här? Skicka ett mejl till: [email protected]

 

* Allt material från bloggen Slottet i saknadens dalar har flyttat hit till larsandersjohansson.se och jag kommer i framtiden att blogga här. Den gamla bloggen kommer att ligga kvar tills vidare, men den kommer inte att uppdateras.

 

* Inom kort öppnar en webbshop där du kommer att kunna beställa tröjor, pins och annat roligt.

 

* Kalendariet med kommande spelningar hittar du i högerkolumnen. Det ser glest ut just n, men kommer att fyllas på inom kort.

 

Hoppas att ni kommer att känner er hemmastadda på den nya hemsidan. Skulle ni hitta buggar eller sakna några funktioner får ni gärna mejla och berätta på [email protected]

 

Missa inte releasespelningen i Stockholm den 28/10!


Låt oss slippa!

Aldous Huxleys mardrömssamhälle i "Brave new world", George Orwells dystopi i "1984" och Karin Boyes skräckvision i "Kallocain" har alla det gemensamt att de skildrar samhällen där staten och det offentliga reglerar medborgarnas privatliv in i minsta detalj. Till och med kärlekslivet underkastas myndigheternas planläggning och granskning. När RFSU nu efterfrågar en sexminister är det inte utan att man får dystopiska vibbar. Låt oss slippa politisk klåfingrighet också i sängkammaren!

Moderaterna blir marxister

Moderaterna presenterar sin nya jämställdhetsplattform och världen häpnar. Den liberal-konservativa idétraditionen där individen sätts i centrum har lämnats därhän. Istället ägnar man sig åt ren vänsterretorik och triumferar i marxistiska floskler. Man pratar om könsmaktsordningen som vore den ett självklart begrepp, och ansluter sig därmed till den postmarxistiska världsbild där individer reduceras till statistiska kategorier.

 

Föreställningen om en könsmaktsordning, det vill säga ett generellt strukturellt förhållande av över- och underordning mellan könen, är den gamla marxistiska klassanalysen fast i ny tappning. De kollektivister som stod övergivna i världen när muren föll och sovjetväldet brakade samman sökte nya former för sitt antiindividualistiska budskap. En armé av genusteoretiker, postkolonialister queerteoretiker och andra likasinnade strömmade ut över universiteten, medierna och myndigheterna runtom i västvärlden, beväpnade med den ompaketerade och uppsminkade marxistiska samhällsanalysen.

 

Metoderna har dock förblivit desamma. Häromveckan kunde vi läsa om att Uppsala universitet valt att ansluta sig till den politisering av forskning och undervisning som innebär den fria forskningens och kunskapsförmedlingens upphörande, åtminstone inom human- och samhällsvetenskaperna där vansinnet fått störst utbredning. Institutionerna skall alltså genuscertifieras. Utifrån de ideologiska föreställningar som utgör axiom för genusvetenskapen skall varje institution bedömas och om de uppfyller kriterierna få en certifiering som visar att de sätter politiska trender högre än andens frihet och ackumulerandet av kunskap. Kanske är det i och för sig inte så konstigt att universitetet som valt skalden Torilds ord ”Att tänka fritt är stort/ att tänka rätt är större” som mott väljer att ansluta sig till denna typ av projekt.

 

Att moderaterna skulle ansluta sig till den radikalfeministiska samhällsanalysen och dess jämställdhetsdefinition har dock fått en och annan att höja på ögonbrynen. Tidigare har ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman vid ett flertal tillfällen bevisat att han snarare hör hemma i det röda lägret, men att moderpartiet nu gör en ideologisk helomvändning måste ändå anses anmärkningsvärt.

 

Det finns nämligen två definitioner av jämställdhet. Dels finns den liberala synen som gör gällande att alla individer, oavsett kön, ska ha samma rättigheter och samma möjligheter. Samhällets uppgift är att säkra dessa möjligheter och rättigheter, därefter är det upp till individen att själv göra det mesta möjliga av dem. Den liberala jämställdhetssträvan, som till exempel genomsyrade jämställdhetskampen kring förra sekelskiftet med frågor som kvinnlig rösträtt och lika arvsrätt på programmet, genomsyrades av denna tanke. Den liberala synen på jämställdhet ser meriter som den enda avgörande faktorn vid exempelvis en rekrytering. Den gör inte anspråk på att kunna förklara hur stora eller små skillnaderna mellan könen är, eller ens om det finns sådana. Den vill bara säkra allas lika rättigheter och förhindra diskriminering.

 

Det var utifrån denna jämställdhetsdefinition som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP)häromveckan aviserade att man skulle avskaffa den viktade lottningen vid antagningen till attraktiva universitetsutbildningar med ojämn könsfördelning. Den viktade lottningen ansågs nämligen inte förenlig med ett demokratiskt och individualistiskt samhälle.

 

I ljuset av detta blir det extra förbluffande att moderaterna nu väljer att ansluta sig till den andra jämställdhetsdefinitionen, den socialistiska, som är direkt oförenlig med det synsätt som Krantz företräder. Som konstateras ovan handlar det socialistiska jämställdhetsbegreppet om att reducera individer till sin könstillhörighet för att sedan med politiska tvångsmetoder som säkerställa absolut statistisk jämvikt. Därav socialisternas vurm för exempelvis könskvotering. Ur ett liberalt perspektiv är den statistiska fördelningen i sig inte intressant, förutsatt att alla har haft samma rättigheter och möjligheter.

 

Jag tror att de nya moderaterna gör ett stort strategiskt misstag när de nu övergår från att låta förnyelsen handla om pragmatism i den praktiska politiken till ett övergivande av den allra innersta kärnan i den egna ideologin.

 

Politisk tankekontroll vid universiteten och ett politiskt etablissemang som likt lämlar alla rusar åt samma håll. Vart ska detta sluta? Tur att Tanja Bergkvist finns!


Leve 2010-talet, leve det!


När verkligheten inte stämmer med kartan

Kvoteringsivrarna har fått luft under vingarna igen. Man har blivit varse att det inte är jämn könsfördelning i styrelserna i de kommunala bolagen. Tänka sig! Utifrån ett synsätt där människor inte är individer utan blott och bart tillhöriga statistiska kategorier och där proportionell fördelning mellan dessa kategorier är eftersträvansvärt i allt förfasar de sig och kräver drastiska åtgärder. Genom lagstiftning skall detta missförhållande åtgärdas menar man.

 

Genom tvång skall verkligheten tillrättaläggas så att den passar in i deras utopiskt perfekta vision av kvantifierbar jämlikhet. Hur fjärran känns inte det tidiga nittonhundratalets feminister som stred för lika möjligheter och allmän rösträtt? De stred för att alla människor, kvinnor som män, skulle ha samma möjligheter att ta sig fram och utveckla sig potential. De verkade för ett samhälle där meriter skulle vara avgörande, inte könstillhörighet.

 

Dagens jämställdhetsivrare har ett motsatt jämlikhetsideal. Jämställdhet handlar i deras värld inte längre om lika möjligheter för alla utan om statistik – jämställdhet är uppnådd när en jämn statistisk fördelning råder. Könet blir åter en black om foten för den som råkar tillhöra det överrepresenterade könet. Allra märkligast blir det när liberala feminister torgför denna, i grunden marxistiska, syn på jämlikhet.

 

Det är dock märkligt tyst från de eljest kvoteringsivrande feministgrupperna när det visar sig att kvinnor förfördelats i kvoteringshysterins spår. Ta till exempel de kvinnor som sorterats bort från veterinärutbildningen vid SLU eftersom man velat kvotera in män. De stämde universitetet och fick rätt. Och från kvoteringslobbyn hördes inget.

 

Kvoteringslösningen är en enkel utväg för den som på sant marxistiskt manér inte klarar av att se människor som individer med olika förutsättningar. Ett samhälle där alla har samma möjligheter kommer givetvis att få ett ojämlikt utfall, i statistiskt hänseende. Alla grupper kommer inte att vara proportionellt representerade överallt. Helt enkelt därför att grupper består av individer, med olika förutsättningar och olika bevekelsegrunder. Detta ojämlika utfall kan dock inte tolereras av den som vant sig vid tanken på att ett jämlikt samhälle handlar om statistiskt jämn fördelning.

 

Men, invänder kvoteringsivraren, trots att alla lagliga hinder avskaffats så är kvinnor fortfarande underrepresenterade i bolagsstyrelser, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Javisst, men den som förfasar sig över detta har missat utvecklingen de senaste decennierna. Det fanns en tid då män var totalt dominerande i samhället och då endaste ett fåtal kvinnor lyckades ta sig fram till höga positioner trots massivt motstånd från ett manligt etablissemang. Rester av detta samhälle finns kvar i form av en ojämn fördelning. Det handlar om förskjutning i tid. Mitt råd till kvoteringsivrarna är att se tiden an och invänta 40-talisternas pensionsavgångar.

 

Den som vill se framtidens könsfördelning bör inte titta i bolagsstyrelserna där medelåldern är hög utan hur det ser ut på de utbildningar som leder fram till toppjobben. Där har mycket hänt de senaste decennierna. Från att ha varit totalt dominerade av män är nu kvinnliga studenter i majoritet på de mest eftertraktade universitetsutbildningarna. Förmodligen kommer vi att se en omvänd statistisk ojämlikhet om bara något decennium. Undrar om de feministiska kvoteringsivrarna kommer att vara lika engagerade i att kvotera bort kvinnor då som de är att kvotera in dem nu. Men istället för att se tiden an väljer förespråkar man ögonblickliga lösningar med tvångsmedel. Man vill ha statistisk jämlikhet nu. När verkligheten inte stämmer med kartan är det enklast att ändra på verkligheten.

 

Sverigedemokraterna går framåt i varje opinionsmätning, och för var gång får någon representant för det politiska etablissemanget eller för den indignerade allmänheten stora skälvan och kommer med smarta förslag på hur man ska hantera Sverigedemokraterna om de kommer in i Sveriges Riksdag. Vi har tidigare sett händer sträckas ut över blockgränserna från båda håll med förhoppning om samarbete, allt för att visa att man minsann är minst benägen till samarbete med detta pestsmittade parti. Trevarna har dock bemötts kallsinnigt från respektive mottagare och får väl snarast ses som spel för gallerierna.

 

Nu presenteras dock en ny variant på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av en Martin Peterson, docent i filosofi. Han menar att Sverigedemokraternas eventuella plats i riksdagen är ett så allvarligt problem att man bör avsätta ett antal riksdagsledamöter från varje parti för att rösta mot Sverigedemokraternas förslag i varje enskild fråga. Att Sverigedemokraternas inflytande ska minska är alltså i Petersons värld ett så angeläget självändamål att ett antal folkvalda representanter bör avstå från sitt eget inflytande i omröstningarna i rikets lagstiftande församling för att minska ett annat partis genomslag.

 

Petersons förakt för den parlamentariska demokratin är skrämmande. Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik eller brist på sådan, kommer de in i Sveriges Riksdag så är det för att en motsvarande andel av rikets väljare vill ha dem där som sina representanter. Petrson föraktar dessa väljare och vill genom sitt förslag neka dem rätten att få sina åsikter företrädda. Men inte nog med det, han visar också förakt för de väljare som röstat på de övriga riksdagspartierna, eftersom han vill att de ska avsätta sina ledamöter till obstruktion istället för att driva sina egna linjer i omröstningarna. När verkligheten inte stämmer med kartan vill han ändra verkligheten, även om det innebär att störta demokratins grundprinciper över ända. Även de väljare man inte gillar har rätt att representeras i vårt politiska system.


Den totala toleransens tyranni

Livet på samhällets botten – Theodore Dalrymple

 

Det är föreningen Ett narkotikafritt samhälle som har bekostat utgivningen av Theodore Dalrymples essäsamling Livet på samhällets botten - världsbilden som skapar underklassen, vilket ställde på ända åtminstone mina förutfattade meningar om föreningen och dess inställning. Dalrymples vidräkning med välfärdsideologins avigsidor: ansvarslösheten och normupplösandet, och dess konsekvenser för de mest utsatta grupperna i samhället är så långt ifrån den förment välvilliga krama-till-döds-attityd som präglar många av samtidens sociala insatser.

 

Livet på samhällets botten är på många sätt en dyster bok. Det är en mörk skildring av ett Storbritannien där socialliberala och värderelativistiska teorier brett ut sig på bekostnad av frihet, trygghet och mänsklig värdighet. Ändå är författaren optimist. Dalrymple tror inte på att det sociala arvet skulle ha predestinerat vissa samhällsgrupper till fattigdom och misär. I exempel efter exempel ledar han i bevis hur det är individernas egna val som format deras liv till det elände det är.

 

Enligt Dalrymple är det inte abstrakta ”förtryckande strukturer” som håller kvar människor i misären, utan tvärtom den offerroll som välvilliga socialarbetare och akademiker ikläder dem och som leder till passivitet och bristande ansvarstagande hos dem som i själva verket allra mest aktivt behöver ta tag i sina liv för att kunna förändra dem.

 

Theodore Dalrymple, i många år läkare vid ett stort sjukhus i ett fattigt område i en av Englands större städer och även fängelseläkare, har genom yrket kommit i kontakt med tusentals människor som bekräftat detta. Visserligen skiljer sig de engelska förhållandena från de svenska på flera punkter, men de övergripande tendenserna kan kännas igen även här hemma.

 

Livet på samhällets botten är inte i första hand en uppgörelse med välfärdsstaten som sådan, utan med den destruktiva och människofientliga ideologi som växt fram i dess fotspår. En ideologi där inte staten ska utgöra ett yttersta skyddsnät utan istället den ideala föräldern, uppfostraren, försörjaren. En ideologi där en förbrytare inte betraktas som en medborgare bland andra som har begått ett felsteg, utan som ett hjälplöst offer, oförmöget att förändra sin situation. En ideologi som vill göra gällande att det är fel av samhället att upprätthålla normer och värderingar och där kunskap inte tillmäts något värde i skolorna. En ideologi som får förödande konsekvenser för dem den praktiseras på och som håller kvar miljoner människor i den totala toleransens tyranni.

 

Livet på samhällets botten är en mardrömslik vandring genom sjukhussalar och fängelsekorridorer vars invånare bär vittnesbörd om människoöden det ena fruktansvärdare än det andra. Men det är också en berättelse om ett samhälle som misslyckats och om konsekvenserna av att det personliga ansvaret utmönstras i toleransens namn. Livet på samhällets botten är en angelägen bok, som borde vara obligatorisk kurslitteratur på socionomutbildningarna, på polishögskolan och kriminologiinstitutionerna.


Att tänka fritt är stort etc*

Det mest effektiva sättet att hålla sig ideologiskt renlärig har i alla tider varit att stänga ute andra intryck, åsikter och argument än de som bekräftar den egna ståndpunkten. Detta förhållningssätt aktualiserades på Ofvandahls i Uppsala idag.

 

Några vänsterstudenter, med alla de sedvanliga attributen, sitter och pluggar tillsammans. Efter en stund glider samtalet in på författarinnan Ayn Rand och hennes verk:

 

Vänsterstudent 1: Jag vågar inte läsa Ayn Rand.

 

Vänsterstudent 2: Inte jag heller, hon är farlig!

 

Vänsterstudent 3: Jag vet, särskilt Atlas shrugged. Folk blir som förbytta när de har läst den!

 

Vänsterstudent 1: Jag har sett det med egna ögon: kompis efter kompis har läst den och förvandlats till galna nyliberaler!

 

Vänsterstudent 2: Fy fan! Nej, då ska jag verkligen inte läsa den.

 

 

__________________________________________________________________

*Rubriken syftar på Uppsala universitets motto: "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", efter Thomas Torild.


Apropå Obamas fredspris

...eller allmänbildningen i Östergötland.


Enfrågepartier och enfrågepartier

Föreningen samhällsvetarna i Uppsala bjuder in till debatt inför Europaparlamentsvalet. Representanter för de sju riksdagspartierna är inbjudna och, märkligt nog, Piratpartiet. Man kan tycka att bjuder man in ett extremistiskt enfrågeparti borde de övriga som kampanjar också beredas plats -  ändå lyser både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ med sin frånvaro.

 

 

Det är den här typen av urval som legitimerar Piraterna och får dem att framstå som ett seriöst alternativ. Samtidigt som Sverigedemokraterna och Fi ställs i kylan.  Tidigare har man motiverat utfrysningen av Sverigedemokraterna vid debatter med att man bara bjuder in riksdagspartiernas representanter, men det argumentet håller ju inte i det här fallet.

 

Sanna Rayman skrev för övrigt tänkvärt häromdagen i Svenska Dagbladet om det problematiska i att välja in sekteristiska enfrågepartier i Europaparlamentet.


Ett slag mot bildningen

Den studiesociala utredningens förslag om att minska antalet år man är berättigad att ta studiemedel från sex till fyra år är en katastrof. Förutom de mest uppenbara konsekvenserna: att de som under utbildningens gång kommer på att de valt fel och vill byta drabbas är det också ett hårt slag mot humanvetenskaperna.

De flesta som läser humaniora gör det inte inom ramen för ett program eller med sikte på att doktorera inom sitt ämne. De flesta humaniorastudenter läser sina ämnen för att komplettera sin övriga utbildning, för att skänka den djup och bredd för att bilda sig. På idé- och lärdomshistoriska och litteraturvetenskapliga institutionerna har jag haft många kurskamrater som varit läkare, jurister, naturvetare etc som tagit en paus i sin utbildning för att bredda sina kunskaper och få nya infallsvinklar på sina specialistkunskaper. Detta skulle den studiesociala utredningen sätta stopp för.

Ironiskt är också att förslaget kommer strax efter att magisterutbildningarna som ett led i Bolognaprocessen förlängts från ett till två år.

Istället skulle det bli ytterligare ett steg i riktning mot kunskaperna instrumentering, ett jättekliv i den förödande utveckling som socialdemokraterna slog in på 1968 i samband med UKAS-reformen och den därpå följande PUKAS och som senare borgerliga regeringar villigt anslutit sig till. Det kunskapssamhälle som svenska makthavare ofta slår sig för bröstet om är i själva verket inte mer än ett färdighetssamhälle, där instrumentella färdigheter, direkt anpassade för ett smalt fack på arbetsmarknaden är det enda som värderas, medan bredd, djup och perspektiv går förlorade.

Argumentationen för det minskade antalet studiemedelsberättigade terminer är också barock. Syftet ska vara att öka genomströmningen. Oskar Öholm (M) är ledamot av den studiesociala utredningen:

- Vi har världens äldsta studenter i Sverige, både när de börjar studera och när de slutar. Det blir ett incitament för folk att bedriva lite effektivare studier.

Man baxnar. Anledningen till att vi har världens äldsta studenter när de slutar är ju att de är världens äldsta när de börjar, inte att de läser för länge. Att korta antalet terminer med studiemedel kommer att slå ut människor från utbildningar, kommer att hindra studenter från att byta inriktning och minska incitamenten till att läsa olika kurser för att ge sin utbildning bredd och djup. Konsekvensen kan rentav bli att svenska studenter börjar studera ännu senare eftersom de inte vill fatta några förhastade beslut.

Den som trodde att den socialdemokratiska utbildningspolitiken under den förra regeringen utgjorde ett nationellt lågvattenmärke får omvärdera den uppfattningen inför detta som kan vara det enskilt mest förödande förslaget inom svensk högskolepolitik sedan de fasta studiegångarna på 1960-talet.

Läs gärna mitt reportage om bildning och utbildning i Axess magasin som tangerar dessa frågor.


Wilhelm von Humboldt roterar i sin grift när han får höra hur bildningsuniversitetet skjuts i sank.

Palsternackor?

- Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?

Så säger grammisvinnaren
Andreas Kleerup till Aftonbladets nöjesreporter (vars återgivning naturligtvis som alltid bör tas med en nypa salt.) Andreas Kleerup är upprörd, mycket upprörd. Så upprörd att han fann sig nödgad att fly från Grammisgalan och frånvara från den bankett där han själv, som kammat hem hela tre grammisar, skulle varit den givna mittpunkten.

Varför är Andreas Kleerup upprörd? Jo för att polisen genomförde drogtester bland artisterna på grammisgalan. Det är klart, det kanske inte är så roligt att bli drogtestad mitt på en fest, men frågan är om inte reaktionen är lite överdriven. Om han inte var påverkad förstås. På Aftonbladets direkta fråga om provsvaret kommer att vara positivt svarar han:

- Jag kan ju inte hjälpa om någon lagt konstiga saker i min nyårstårtan.

Kleerups kompisar Robyn och Ebbot tycker att polisens insats var klandervärd. Ebbot tycker att man borde testat de medverkande på Idrottsgalan istället. Istället? Blir ens egna fel rätt för att någon annan gör fel? Det kanske vore slugare att avhålla sig från palsternackorna framöver, åtminstone när man ska visa sig i direktsändning.

_______________________________________________________________________________
Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, DN, DN, SvD

Gomorra: usel bok om ett allvarligt ämne

Gomorra – Roberto Saviano

 

Det nya årets första litterära besvikelse är ett faktum. Jag erkänner att jag hade rätt höga förväntningar på Roberto Savianos Gomorra, det avslöjande reportaget om den neapolitanska camorran, som hyllats av kulturskribenter över hela världen och som förlänat författaren något slags litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies i och med den dödsdom som klanerna i Beapel uttalat över honom.

 

Förväntningarna infriades inte. Faktum är att det var länge sedan jag läste en så uselt skriven bok som Gomorra. Språkbehandlingen känns som den hos en lillgammal gymnasist, högtravande utan att någonsin riktigt träffa målet. I viss mån kanske det usla språket kan skyllas på översättaren, i alla fall hoppas jag det i de fall som termer används på ett rent felaktigt vis (som när bordläggningen på ett fartyg kallas för ”durk” etc) men från de ymnigt förekommande metaforerna kan författaren inte frias från ansvar.

 

”Ett lysande reportage med skönlitterära kvaliteter” skriver Mats Gellerfelt i sin anmälan i Svenska Dagbladet, ett omdöme som också citeras på pärmen till pocketutgåvan. Gellerfelt har fel på två punkter. Gomorra är inget lysande reportage och den har inga skönlitterära kvaliteter. Törhända var det överanvändningen av liknelser och kvasifilosofiska monologer som fick Gellerfelt att komma till den andra slutsatsen.

 

Att det skulle röra sig om ett lysande reportage är också befängt. Faktum är att det nästan är en prestation att lyckas skriva en så ointressant bok om ett så fängslande ämne som Camorran, allra helst för någon som sitter inne med förstahandsinformationer och egna erfarenheter.

 

Inte sedan jag läste Edward Saids Orientalism har jag mött en rörigare framställning. Den röda tråden försvinner hela tiden, de intressanta faktaspäckade partierna bryts av när Savianos personliga pretentiösa betraktelser över tillvaron som sådan får ta överhanden, och återkommer sedan aldrig.

 

Men medan Said hade allt att vinna på att villa bort läsaren i sin anklagelseskrift mot västerlandet (vars ovetenskaplighet och selektiva urvalsprinciper senare forskning av bland annat Robert Irwin påvisat) så skulle Saviano utifrån sin i boken ofta påtalade sanningslidelse ha lika mycket att vinna på en klar och tydlig framställning.

 

En redaktör borde ha övertygat Saviano om att ämnet är tillräckligt intressant för att bära sig själv, utan pretentiösa litterära utvikningar. Samma redaktör borde också ha skurit ned manuset med en tredjedel, förslagsvis den tredjedel som utgörs av de haltande metaforerna.

 

Missförstå mig inte, jag har all respekt för den fara Roberto Saviano utsatt sig för i och med utgivningen av boken. Jag har all respekt för hans önskan att berätyta sanningen om det genomkorrumperade och av klanerna kontrollerade Neapel där han själv är uppvuxen. Ingenting av detta förtar emellertid det faktum att Gomorra, det intressanta ämnet och ädla uppsåtet till trots, är en usel bok.

 

Roberto saviano har fått en litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies.

Mordhotet från Camorran har gett Roberto Saviano en litterär helgonstatus i paritet med Salman Rushdies. Här ses de båda med svenska akademiens före detta ständige sekreterare Horace Engdahl, ett bevis för att det inte längre krävs litterär talang för att ta sig in i det litterära finrummet.

_____________________________________________________________________________________________

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet


God fortsättning!

Julefrid över nejden rår, som det så vackert heter (för att travestera Vreeswijk). Hoppas att ni alla haft en fridfull och behaglig jul med alla traditionella ingredienser men utan den vulgära konsumtionshets som tycks ta överhanden i blott alltför många familjer dessa dagar.

 

Trots att man skulle önska det så stannar dock inte världen upp ens i jultid och även om jag inte tillhör dem som tycker att varje festlighet och högtidsfirande ska fördärvas av ett ömmande samvete så kan inte heller jag släcka det samhällstillvända ögat ens i dessa dagar.


Två förtjänstfulla ledarartiklar i SvD

 

Per Gudmundson skrev igår en tänkvärd artikel på SvD Opinion om de bortförklaringar som används av vissa politiska schatteringar för att rättfärdiga det kriminella beteende som på sistone blossat upp i de svenska miljonprogramsförorterna. Från radikala ledarsidor kommer argument om klass- och över- och underordningskaraktär, en argumentation som Gudmundson på ett förtjänstfullt sätt klär av.

 

Förmodligen hänger radikalernas överslätande argumentation kring förorternas våldsutbrott samman med det rättviseperspektiv som dessa grupperingar omhuldar, ett rättviseperspektiv där begreppet rättvisa anses liktydigt med utjämning snarare än jämlika möjligheter till att forma sitt eget liv. Förortsligisterna skulle, tycks man mena, upphöra med sitt kriminella beteende om bara de ekonomiska skillnaderna i samhället jämnades ut. Något eget ansvar för sina handlingar har man alltså inte så länge det finns ekonomiska skillnader mellan grupper.

 

Thomas Gür skrev häromveckan på samma ledarsida om skillnaderna mellan ett socialistiskt och ett liberalt rättviseperspektiv, också det en tänkvärd artikel där han tar fasta på den socialistiska utgångspunkten att rättvisa är nivellering och den liberala att rättvisa är att ge alla samhällsmedborgare så goda förutsättningar som möjligt att t ansvar för sin egen tillvaro.

 

Kortfattat menar Gür att det liberala rättvisebegreppet handlar om att människors utgångsläge ska vara så lika som möjligt, medan socialister vill rätta till senare uppkomna skillnader i efterhand. Gür tar därmed upp en viktig men i Sverige sällan förd diskussion, men förbiser själv att det faktiskt finns ett tredje rättviseperspektiv; det konservativa.


Det konservativa rättviseperspektivet

 

Det är kanske inte så konstigt att den konservativa synen på rättvisa är ännu mer förbisedd i Sverige än den liberala, med tanke på att konservatismen som ideologi varit i stort sätt död i den svenska debatten sedan två decennier tillbaka. Det konservativa rättviseperspektivet kan i viss mån sägas erinra om det liberala, med det tillägget att hävdvunna fri- och rättigheter äger företräde framför nya påfund. En grupp som levt på en plats länge har enligt den konservativa synen på rättvisa större rätt till den än en nyinflyttad. Ett naturfolk i Amazonas djungler har till exempel föga glädje av att tillerkännas samma (liberala) rättigheter som det nyanlända storbolagets agenter. På samma typ av konservativt rättvisetänkande bygger exempelvis de svenska samerna sina rättighetsanspråk, liksom Kurderna och Palestinierna i sina respektive strävanden efter nationell självständighet.

 

Det kan vara värt att ha i åtanke att det konservativa rättviseperspektivet står i skarp kontrast mot det socialistiska som menar att man som ekonomiskt förfördelad (men i besittning av alla demokratiska fri- och rättigheter) har rätt att ställa sig utanför lagen på det sätt som idag sker i Rosengård med flera miljonprogramsförorter. Förortsbråken är med andra ord någonting helt annat än minoritetsfolks strävan efter erkännande och rättigheter. Det enda sättet som ligistbeteendets urskuldare kan få det att smälta samman är genom att helt enkelt låta bli att precisera begrepp som ”rättvisa”. Därför gör både Gudmundson och Gür en välgärning som tar upp dessa spörsmål till seriös diskussion.


En ny ton i debatten

 

Vi kan väl hoppas att hela samhällsdebatten ska ta en seriösare vändning under 2009, en vändning som innebär att sakfrågor kan diskuteras utan att första bästa avvikare drabbas av kollektiv smutskastning av det slag som vi sett i SVT:s Debatt under året. Låt oss också hoppas att journalistiken ska växla in på ett spår där någon som åstadkommit något mer originellt och förhoppningsvis mer framåtsyftande än en lista med Youtubeklipp tilldelas Stora Journalistprisets utmärkelse ”Årets förnyare”…

 

I väntan på detta passar jag på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!


"Varumärket försvarsmakten" !?

Den avgående garnisonschefen Patrik Dahle vid Uppsala garnison svarar i Upsala Nya Tidning på frågan hur försvarsmakten i framtiden ska locka till sig de 2500 frivilliga rekryter som ska ersätta de 55000 värnpliktiga som tidigare utgjorde grundvalen för Sveriges försvar:

"Genom att utveckla varumärket Försvarsmakten."

VARUMÄRKET FÖRSVARSMAKTEN? När blev rikets försvar och säkerhet en handelsvara? Detta är way beyond Nattväktarstaten. Såväl Ayn Rand som Robert Nozick skulle uppresa sig i protest mot ett sådant vansinne.

Men Patrik Dahle är inte boven i det här dramat. Den här typen av missriktat näringslivstänkande sprider sig som ett gift inte bara inom försvarsmakten utan på en rad områden där det varken är efterfrågat eller önskvärt. En gång i världen var värnplikten en medborgerlig skyldighet, en plikt mot det samhälle som säkrade ens fri- och rättigheter. Därefter har det utvecklats mer och mer till en exklusiv utbildning i takt med att färre och färre som önskat verkligen fått göra värnplikten och nu ska det alltså bli frågan om ett yrke som alla andra där försvarsmakten ska konkurrera om anställda som vilken arbetsgivare som helst...

Vore det inte bättre om Försvarsmaktens redan ansträngda resurser lades på rikets försvar och fredsbevarande insatser, snarare än stärkande av ett varumärke?

                                           

Varumärken.

Vem vill bli avsexualiserad?

Tutt-terroristerna i nätverket Bara bröst har slagit till på Fyrishov igen och debattvågorna går höga i kommentarsfältet nedanför artikeln om detta i Upsala Nya Tidning. egentligen tycker jag att företeelsen är lite för perifer och fånig för att förtjäna ännu mer uppmärksamhet, men eftersom debattörerna på bägge sidor tycks missa det väsentliga i sammanhanget ger också jag mig in i debatten.

Den diskussion som förs om bröstaktionen har kommit att handla om huruvida det är rimligt att man tillämpar ett regelverk för män och ett annat regelverk för kvinnor - ett argument som ofta förs fram av bröstaktionens sympatisörer är att det går bra att bada toppless på stranden, så varför inte på badhuset? Aktionens motståndare hävdar istället att mäns och kvinnors kroppar ser olika ut och att det dessutom rör sig om en vedertagen dresscode som det tillhör allmänt hyfs att rätta sig efter.

Själv tänkte jag mer skjuta in mig på de arga flickornas motiv. Toppless eller inte på badhuset må vara en tvistefråga ur en rad hänseeenden, men varför bedriver man den här kampanjen? Det uttalade målet är att "avsexualisera kvinnors kroppar."

Samtidigt som kvinnor i stora delar av världen kämpar för sin rätt och möjlighet att få uttrycka sin sexualitet vill dessa arga Uppsalaflickor istället beröva kvinnor densamma. Att använda "avsexualiserande" som ett medel för att uppnå jämställdhet eller kvinnlig frigörelse ter sig onekligen smått bisarrt.

Inte ens de mest pryda moralisterna vill ju avsexualisera kroppen, bara att man ska hålla sin sexualitet borta från det offentliga. Något som Bara bröstaktivisterna knappast heller kommer att åstadkomma eftersom den badande omgivningen förmodligen inte är, och inte heller önskar bli, lika avsexualiserade som de.

Jag undrar om inte de arga töserna skjuter sig själva i foten med sin aktion, för vem vill bli avsexualiserad, egentligen?

Den absurda SSU-logiken

I somras satte folkhemsterroristerna i AFA-Uppsala upp affischer i staden där de utlyste en belöning om 500 kronor och ett knogjärn till den eller de som spöade upp en namngiven 18-årig pojke som påstods vara nazist. Tilltaget, som av Uppsalapolisen betraktas som mycket allvarligt, fick en hel del uppmärksamhet i medierna och företrädare för samtliga riksdagspartier i Uppsala gick ut och fördömde affischmakarna.

För ungefär en månad sedan förgiftade någon maten på restaurangen i Näringslivets hus i Stockholm, där bland andra företrädare för Svenskt Näringsliv äter sin lunch. Ett hundratal personer förgiftades med sällsynta shigella-bakterien varav fem personer blev så illa däran att de fick läggas in på sjukhus med dropp.

Ledningen inom SSU Stockholm såg detta som ett utmärkt tillfälle till ett politiskt utspel. I ett pressmeddelande någon dag efter att matförgiftningen blev känd utlovade man en bukett rosor till den som genomfört attentatet. Man undrar om Stockholmspolisen kommer att se lika allvarligt på denna uppvigling som Uppsalapolisen gjorde på affischeringen.

Efterhandskonstruktörerna i SSU försöker nu rättfärdiga sitt smaklösa utspel genom att påstå att det hela rörde sig om ironi. Uppenbarligen har de samma skeva uppfattning om ironibegreppet som Alanis Morissette...

Ännu bättre blir det när representanter för förbundet hävdar att syftet var att "synliggöra det absurda i den nutida medialogiken." Det som synliggjorts med all önskvärd tydlighet i det här sammanhanget är det absurda i den nutida politiska ungdomsförbundslogiken. Hyser SSU månne mindervärdeskänslor gentemot stenkastarna längst ut på rättshaveristkanten eftersom de vill tillgripa samma metoder?

Glada tidender

Jag ber återigen om ursäkt för min långa frånvaro och måste i samma veva passa på att uttrycka min beundran för alla er som besöker min ouppdaterade blogg dag ut och dag in i väntan på ett nytt inlägg!

För att kompensera den eventuella stämning av harmsenhet som eventuellt infunnit sig hos trogna läsare och för att gjuta olja över frustrationsvågorna tänkte jag ägna inlägget åt lite glada nyheter.

Fördelen (och nackdelen i och för sig) med långa uppehåll är dock att det hinner hända en hel del under ens frånvaro. Bara de senaste dagarna har vi till exempel kunnat glädja oss åt flera positiva nyheter. Ett exempel är, för att citera den oförtrytlige
försvarsvännen Bo Pellnäs, att försvarsminister Sten Tolgfors "inlett sin säkerhetspolitiska Canossavandring från Afghanistan till Östersjön".

Kriget i Georgien är förvisso ingen positiv nyhet i sig och inte heller Rysslands allt aggressivare utrikespolitik, men det har förvisso skakat om den borgerliga alliansen så att den vaknat ur sina rosenröda drömmar om evig fred i norden och obegränsade möjligheter i den hos tongivande delar av etablissemanget så osympatiska försvarsbudgeten. Vi har inte sett vartåt det kommer att leda men bara den förändrade tonen i debatten får en ju att hoppas att vi kanske kommer att kunna få en säkerhetspolitik värd namnet i framtiden.

En annan nyhet att glädjas åt är att Johan Stael von Holstein sparkats från den post i styrelsen för Statens kulturråd som han i ett populistiskt utspel förlänades. Inte heller Statens kulturråd är någon oproblematisk verksamhet i sig, men utnämningen av nämnde figur försämrade snarast möjligheterna till en fruktbar utveckling av institutionen än de förbättrade dem.

En tredje sak att glädjas åt är den förändrade tonen i skoldebatten. Även om jag kanske inte tror att skolminister Björklunds recept är en universalmedicin som av sig självt kommer att rädda skolan så har han i alla fall initierat en debatt som är av godo. PJ Anders Linder på Svenskan har skrivit flera kloka och läsvärda artiklar i ämnet, för att inte tala om Axessredaktören Johan Lundberg som driver frågorna både i det egna magasinet, på webben och på Expressens kultursidor. Det börjar uppenbarligen bära frukt också, för flumskolans försvarare har en betydligt gällare ton av desperation i sina svarsinlagor.

Visst är det uppfriskande att få slå upp tidningen på morgonen och läsa glädjande nyheter ibland! Visserligen är samma nummer naturligtvis också, som alltid, fyllda av en massa elände. Men för en gångs skull kan det kännas besfriande att få fokusera på de glada tidenderna. vem, vet, då kanske de förökar sig?


Om endast detta må ni berätta

När Forum för levande historia, institutionen för en politiskt tillrättalagd historiesyn, nu går ut och angriper Sveriges historielärare är det helt uppenbart frågan om ett desperat försök från organisationens sida att rättfärdiga sin egen existens. Forum för levande historias hela verksamhet grundas ju på föreställningen att man genom kunskap om några få historiska skeenden kan lära sig allt väsentligt om historien och samhället.

Jag skrev nyligen en artikel för Axess magasin om bildningens förfall i Sverige, inte minst inom skolsystemet. Med bildning avses då djupgående och breda, internaliserade kunskaper i vitt skilda ämnen som utgör grunden för ett självständigt tänkande. Historielärarnas dåliga resultat på Forum för levande historias förintelseenkät är alarmerande, men inte riktigt på det sätt som Forum för levande historia vill få det till.

Det allvarliga med att svenska historielärare saknar djupgående kunskaper om förintelsen är att det pekar på ett mycket större problem: att svenska historielärare saknar djupgående historiekunskaper!

Förenklad historiesyn

Anledningen till detta är, tillsammans med det allmänt utbredda kunskapsföraktet i landet kombinerat med de ständigt stänkta kravnivåerna på alla stadier i skolsystemet, att såväl många lärarutbildningar som Forum för levande historia väljer en förenklad (och därmed farlig) syn på historien. Genom att tro att några få, förvisso omskakande, händelser i världshistorien i sig själva rymmer nycklarna till förståelsen av varför dessa händelser inträffade har man rationaliserat bort det omkringliggande sammanhanget.

Istället för att fokusera på de historiska sammanhang som skapat etniska, sociala och andra motsättningar väljer man att fokusera på de mest extrema konsekvenserna av dessa motsättningar. Förintelsen tagen ur sitt sammanhang blir obegriplig och saker som inte går att begripa alienerar iakttagaren.

Förintelsen överrepresenterad i historieundervisningen

När jag gick på gymnasiet ägnades en oproportionerligt stor del av historieundervisningen åt just det andra världskriget och förintelsen. Jag har åtskilliga vittnesmål om att liknande förhållanden rått och råder på andra skolor. Länge trodde jag att detta ensidiga fokuserande på nazisternas illgärningar var ett svepskäl för att slippa prata om andra arbetsamma skeenden i det förflutna. I viss mån är det nog också så: nazisternas folkmord behöver vi nämligen inte problematisera, konsensus råder i alla läger om att nazisterna var onda och deras motståndare goda. Slutdiskuterat.

Betydligt mer komplicerat blir det om man ger sig in på att begripliggöra konflikten i det forna Jugoslavien, allra helst som vi har stora grupper av både serber och bosnier som lever mitt ibland oss, eller för den delen folkmorden i Somalia och Rwanda. Hur förklarar man på ett pedagogiskt sätt konflikten i Sydossetien?

Det ultimata varnande exemplet


Det finns en annan förklaring också. I Västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet tycks ha uppstått en tro på förintelsekunskapernas undergörande verkan. Förintelsen har upphöjts till det ultimata varnande exemplet: envar som når insikter därom kommer att frälsas från ondo. Därför skickar vi såväl värstingar och tonåriga ”nynazister” som hela gymnasieklasser till förintelselägren för att ta lärdom och badas i västvärldens kollektivt dåliga samvete.

Frågan är om inte denna verksamhet, förkroppsligad i Forum för levande historia, i själva verket är kontraproduktiv. Tron på att kunskapen om ett enskilt historiskt skeende kan ersätta en bred och djup historisk bildning skapar en förflackning som i förlängningen minskar möjligheterna att förstå en företeelse som förintelsen.

Historiekunskaper nödvändiga i en avtrubbad värld

I en värld där vi ständigt och jämt omges av våld i alla tänkbara tappningar, där barn i mellanstadieålder vänjer sig vid färgsprakande splatterfilmer får de svartvita journalfilmerna från förintelselägren allt svårare att hävda sig som avskräckande visuellt medium. När vi dessutom dagligen matas med bilder på döda och lemlästade kroppar från nutida oroshärdar runt om i världen blir det allt svårare att motivera för det uppväxande släktet varför de ska bry sig extra mycket om vad som hände i södra Polen för snart hundra år sedan.

För att förstå det krävs mer vittfamnande historiska kunskaper än de Forum för levande historia fikade efter i sin ensidiga enkät. Å andra sidan skulle det bli betydligt svårare att motivera existensen av en institution som Forum för levande historia i ett samhälle där historiska kunskaper värderades på allvar.

________________________________________________________
SvD, SvD, SvD, DNAftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan, SVT ABC

FRA-lagen: mediesvek och blogghybris

Striden om FRA-lagen har gett stora delar av den politiska bloggosfären en massiv ego-boost. Man berömmer sig om att vara de enda som värnar yttrandefriheten i landet och de enda som tillämpar demokratin i ett land där riksdagsmännen börjat ignorera den folkliga opinionen. Samtidigt har etablerade media svikit sitt uppdrag genom att underlåta att rapportera om lagförslaget tidigare.

FRA-lagförslaget återremmitteras. Förhoppningsvis innebär det att vi för gott slipper det dystopiska övervakningssamhälle en sådan lag skulle medföra, troligtvis innebär det att förslaget dyker upp igen, förr eller senare, under denna regering eller nästa, i lätt maskerad form. Den gången är vi dock förhoppningsvis bättre förberedda och redo att föra debatten i god tid innan omröstningen.

Blogghybris

Visst är det sant att protesterna mot FRA-förslaget på många hemsidor bidragit till att öka uppmärksamheten både i etablerade media och bland politiker. Men är det inte lite anmärkningsvärt att frågan, som på vissa bloggar beskrivs som "den viktigaste i vår tid" tas upp till debatt bara fem dagar innan man ska rösta i riksdagen? Om nu dessa politiska bloggare verkligen vill leva upp till sin självpåtagna roll som friheternas väktare och maktens granskare borde de inte ha protesterat tidigare? De har haft ett helt år på sig.

Det är vanligt att man inom bloggosfären talar föraktfullt om "gammelmedia" och menar sig själv utgöra ett fräscht alternativ, ett alternativ som erbjuder nya vinklar, omedelbar och oförvrängd information. I ljuset av denna massiva självöverskattning är det intressant att notera att det så kallade "bloggupproret" mot FRA-lagen kom till stånd först efter att lagförslaget blivit uppmärksammat i etablerade media.

Det visar bloggosfärens totala beroende av de etablerade medierna. Bloggarna bidrar med synpunkter, kommentarer, analyser, men de kan inte ersätta journalisternas arbete - något som man ibland kan få intrycket att de själva tror. Hur stor är trovärdigheten hos en "folkrörelse" som uppstår ett par dagar dagar innan man ska rösta igenom det förslag man protesterar mot, ett förslag som förelegat i ett år?

Medias ansvar

Men "gammelmedia" ska naturligtvis också ha sig en släng av sleven. Det är oerhört illavarslande för en demokrati att de stora medierna så ensidigt väljer att fokusera sin rapportering på dagsaktuella frågor att de försummar att diskutera den här typen av frågor ända fram tills det är dags för riksdagen att fatta beslut. Då blir frågan plötsligt dagsaktuell och lyfts fram av de politiska journalisterna. Då är det för sent för att en stor och djupgående debatt debatt ska få tillfälle att ta form, en debatt som skulle kunna föras i hela samhället och på allvar påverka de folkvalda inför omröstningen.

Den här gången kom förvisso de folkvalda att påverkas, men enbart på grun d av den massiva opinion som uppstått på debatt- och ledarsidor. Skulle frågan ha uppmärksammats tidigare skulle förutsättningarna för en bred och saklig debatt i hela samhället ha varit mycket gynnsammare. Denna gång har debatten som bekant snarast fått karaktären av ett ramaskri i sista minuten. Trots att, som sagt, förslaget funnits där i ett helt år.

Visst är det bra att internet gett fler människor möjlighet att göra sina röster hörda, men striden om FRA-lagen visar med all önskvärd tydlighet vilket stort ansvar de etablerade media har för en fungerande samhällsdebatt.

______________________________________________________________________________________________

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet

Det irländska folket har sagt ifrån

Irländarna, det enda folk som fått möjlighet att göra sin röst hörd i frågan, har satt ned foten och sagt nej till Lissabonfördraget. Därmed har hotet om en ny grundlag för unionen förhoppningsvis röjts undan, åtminstone för en tid. Dessutom har det återigen blivit tydligt att den Europeiska Unionen är ett elitprojekt med föga förankring hos de europeiska ländernas befolkningar.

För övrigt, är det inte anmärkningsvärt att våra folkvalda politiker, både i denna fråga och i frågan om FRA:s avlyssningsmöjligheter, verkar tro att deras uppdrag är att tala om för oss vad vi ska tycka, snarare än att förverkliga väljarkårens vilja i praktisk politik, vilket åtminstone jag trodde var själva innebörden i representativ demokrati...

Det kanske skulle vara värt att överväga den Schweiziska modellen där man folkomröstar i viktiga frågor innan vi har blivit helt omyndigförklarade av våra folkvalda representanter?



_____________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet

Tidigare inlägg