Välkommet 10-talet!

Med förtröstan ser vi fram emot decenneit när vi kommer tillrätta med miljöförstöringen, terrorismen och vulgärkulturen och istället hittar tillbaka till naturupplevelserna, intellektualism, tradition, eftertanke och kvalitet. Decenniet då vi en gång för alla kastar de havererade experimentideologierna på historiens soptipp, gör upp med det modernistiska projektet och dess vanföreställningar, avskaffar jantetänkandet och missunnsamheten, offertänkandet och likriktningen. Låt oss gripa oss verket an med friskt mod och uppkavlade ärmar!

Men först champagne.

Seger!

Vilken triumf! Körsbär i likör inte bara räddades från utradering ur Aladdinasken, den vann också en övertygande jordskredsseger i omröstningen. Förhoppningsvis innebär detta ett definitivt tystande av den aktuella pralinens högljudda belackare samt att dess position som askens viktigaste pralin säkras för gott. Tack alla som röstat.

Till körsbär i likörs försvar (igen)!

För tre år sedan manade jag här på bloggen till ett upprop i en högst angelägen fråga, nämligen bevarandet av pralinen Körsbär i likör i Alladinaskarna. Körsbär i likör är aristokraten bland de annars tämligen bleka pralinerna i Marabous storsäljande chokladask. Den har dock under lång tid varit utsatt för hårda angrepp från den plebejiska Paradis-pöbeln (de som föredrar ljusa framför mörka praliner men som inte kan nöja sig med att de tilldelats en helt egen chokladask utan också vill genomföra total nivellering genom att också utmönstra de goda pralinerna ut Aladdinasken).

 

Nu blåser det åter snålt kring Körsbär i likör. Marabou har fallit till föga för trycket och ämnar låta den blinda massan rusa åstad och genom en omröstning fatta beslut i detta delikata ärende. Men är det  ens sannolikt att det finns en tillräckligt stor grupp därute med så pass förfinade smaklökar att det räcker till att rädda den utsatte aristokraten? När till och med företaget självt motarbetar den aktuella pralinen i sin reklamfilm (där de kretinistiska paradismänniskorna lämnar kvar just denna, i alla sofistikerade familjer mest åtrådda pralin, till sist)!

 

Likt Röda Nejlikan tänker jag kämpa för att rädda den siste ädlingen i asken. Låt inte de outvecklade smaklökarna vinna! Rösta på Körsbär i likör!


Livet på landet

...är de facto angenärmare än det i staden. Jag är visserligen skeptisk till termer som livskvalitet (huvudsakligen därför att det används alltför ofta för att beteckna kommersiella oväsentligheter i marknadsföringen av olika produkter från "upplevelseindustrin") men ska man ändå använda dem så tror jag att livskvaliteten på landsbygden generellt sett är högre. Åtminstone fram till dess att en förfelad glesnygdspolitik berövat landsorten det sista av infrastruktur parallellt med att skenande bensinpriser gjort privatbilism på landsbygden omöjlig.

Det är en sann lisa för själen att slippa höra stadens ständiga buller, som även om man inte alltid uppfattar det ständigt ligger som en ljudkuliss till stadsbons göranden och låtanden, och istället bara höra fåglarnas uppsluppna sång och den ljuma sommarbriseen i björkarnas kronor. 

Hur skönt är det inte att få slippa stadens konstlade lukter och istället insupa de vilda blommornas tunga dofter, uppblandade med lukten av gräs, gödsel och varma djurkroppar.

Ja, jag vet, det blev ett sliskigt agraridealiserande inlägg, Barnen i Bullerbynvarning nästan. Men lite landsbygdsromantik känns som en nödvändighet nu när undertecknad skall slita i sitt anletes svett i storstadsdjungeln med dess bensinångor sommaren lång.

Nu ska jag ta mig ett kvällsdopp, därefter en hundpromenad (med en nio veckors valp i famnen) och slutligen ska jag se till hästarna en sväng innan sänggåendet. Så ska jag sova med öppet fönster utan trafikbuller och förtränga det faktum att det inte ens ser ut att bli någon segling för min del i sommar.



Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.


[...]

fri vill jag vandra bland vålmar och ax
i klöverdoftande nätter
och dikta bondrim till kornknarrens krax
och näktergalslena sonetter.


Bliv ej förskräckt, om i grinden det tar
vid midnatt, då stjärnorna brinna!
Det är blott din nye sommarkarl,
min nådiga härskarinna.


                                                                                                                                               - ur Sommarkarlen av
Erik Axel Karlfeldt.


Passionerat skoningslös restaurangrecension

Skrattar gott när jag läser DN:s krogkommissions senaste sågning. Det är Aquavit i nya hotellet Clarion¹ som hyvlas jämte fotknölarna i den mest skoningslösa restaurangrecension jag läst på länge:

Smaka på denna:

"Tandoorilaxen intill är en bisarr kockidé: rimmad lax som rullats i tandoorikryddor och skurits i sashimitjocka skivor. Riktigt olustigt."

eller

"Menyns ölkokta vildsvinsrevbenspjäll inger förhoppningar om förädlad Asterixkost. Från köket kommer dock fyra linjallånga brutala styckningsdelar i en färg som får Krogkommissionen att tänka 'gråben'."

Om krogkommissionens utlåtande ligger någotsånär nära sanningen är man tacksam för varningen. Jag undrar, i likhet med artikelförfattaren, om det verkligen var klokt av Marcus Samuelsson att hyra ut New Yorkkrogens namn. En närmast litterär sågning renderade i alla fall besöket från Dagens Nyheter. Alltid nåt. Läs recensionen i sin helhet här.

_____________________________

¹ Ni vet den stora svarta väggen som numera skymmer Norra bantorget när man anländer till huvudstaden norrifrån med tåg, alternativt som skymmer utsikten mot Kungsholmen från Norra bantorget.

En rättvis segrare

Noterar att rättvisa skipats i samband med världsmästerskapen i maltwhisky. Segrare blev nämligen min absoluta favorit alla kategorier, Islaywhiskyns okrönta drottning Lagavulin.

Lagavulin är den enda whisky jag druckit som på ett så trovärdigt sätt lyckas med konststycket att spänna över hela smakregistret. En spetsig diskant med drag av tång och Laphroiag toppar ett fruktigt mellanregister över en djup basig klangbotten. Nu har jag förvisso inte druckit alla whiskysorter i världen, men än så länge är Lagavulins förstaplacering ohotad åtminståne i min bok. Glädjande att så många fler uppenbarligen delar min uppfattning.

Intressant att notera är också att maltwhisky-VM hålls i Sverige av alla länder. Motiveringen är att vi har en så utbredd whiskyprovarkultur i landet. Det stämmer säkert men man frågar sig om d einte har det i Skottland också?

image32

Glenkinchie 10 y

Jag är vanligtvis inte någon större anhängare av låglandswhisky men nyförvärvet Glenkinhie sticker ut och pryder verkligen sin plats bland de övriga smäckra pjäserna på min single malthylla. Glenkinchie är förvånansvärt rökig för att vara en lågländare men saknar givetvis helt den torviga anstrykning som man möter hos vissa högländare och framförallt whisky från Hebriderna.

Den är mildare än mer norröna sorter och jag kan tänka mig att den fungerar utmärkt till exempel som aperitif. Den är dock smakrikare än övriga lågländare jag testat och i mina ögon en väl värld investering.

Den drinkande fjällvandrarens bästa vän!

Är det någon som minns den gamla reklamfilmen för den blaskiga norska lagern Ringnes? Ni vet den där en ung man och hans svärfar bestiger en fjälltopp och den ene har lurat den andre att bära ilsner hela vägen upp till toppen?

Sådana situationer är nu ett minne blott.  En grupp studenter i Nederländerna har som en del i sitt examensarbete utvecklat ett pulver som när det blandas med vatten bildar en dryck som liknar alkoläsk med cirka 3 procents alkoholhalt.

Målgruppen för pulvret uppger studenterna vara holländska ungdomar som ännu inte uppnått 16 år, den ålder då man får köpa alkohol lagligt i Nederländerna. Jag tror emellertid att alkoholiserade fjällvandrare som de desperata norrmännen i Ringnesreklamen kommer att vara en minst lika luckrativ målgrupp. När abstinensen sätter in är det bara att slå sig ned med kåsan och torrspriten vid en porlande fjällbäck. Nu väntar vi bara på torrölen.

Ileach

Ileach var en ny bekantskap för mig, trots att jag trodde mig hyfsat bevandrad bland destillerierna på ön Islay varifrån mina torviga favoriter vanligtvis kommer. Etiketten ger heller inget besked om varifrån detta destillat kommer.

Karaktären är klart och tydligt Islaymässig, rökig och torvig. Ileach har en skarp diskant som erinrar om den 18 åriga Caol Ila eller Laphroiag men saknar komplexiteten hos dessa bägge. Första gången jag drack Ileach upplevde jag dess tydliga smak av alkohol, närmast dess brännvinskaraktär som en smula besvärande. När jag senare druckit av den har det första intrycket trubbats av något och en mer balanserad smakupplevelse har gjort sig gällande. Ileach är helt klart en whisky som växer med tiden.

Helhetsintrycket blir dock ganska medelmåttigt. Ileach står sig slätt mot de flesta av konkurrenterna från den lilla ön, men är å andra sidan betydligt råare och rivigare än till exempel Bruichladdich. Ett maskulint alternativ med tydlig etanolsmak men också tydlig Islaykaraktär.


En tekaka tack, eller en baguette!

För ett tiotal år sedan började den amerikanskitalienska kafékulturen på allvar att slå igenom i Sverige, ni vet den som går ut på att man på svinfula och obekväma möbler i rostfritt stål skall inmundiga sina italienskklingande smörgåsar och kaffedrycker innanför terrarieliknande skyltfönster prydda med något engelskt namn på en franchisecafékedja i neon.

Så långt är det väl ändå ok, man kan ju trots allt låta bli att gå till ”Waynes coffee” eller ”Coffeehouse by George” och allt vad de heter om man inte fallit pladask för hiphetsmyten som fått en hel generation att tro att deras liv erinrar om karaktärernas i Friends och dessförinnan Seinfeld.

Problemet är dock att denna amerikanskitalienska kulturimperialism inte bara hållit sig inom de utpräglade ”coffeeshopsens” terrarieliknande väggar. Likt en epidemi har den spridit sig även till andra kaféer och rentav klassiska konditorier.

Det opraktiska och barbariska oskicket att dricka kaffe ur glas har till exempel blivit legio, liksom, vad som är ännu värre, det faktum att så gott som alla smörgåsar som står att finna har italienska namn. Finner man en rågkaka eller en tekaka eller rentav en baguette på ett kafé idag kan man skatta sig lycklig!

Jag har ingenting emot ciabatta, panini, focaccia och allt vad de heter. Sanningen att säga hörde jag till dem som välkomnade dessa sydeuropeiska smörgåsvarianter när de gjorde sin entré på den svenska marknaden. (Jag har dock aldrig vurmat för den apfula, torftigt modernistiska coffeshopsestetiken). Vad jag nu är hjärtinnerligen trött på är att de tycks ha trängt undan det ordinarie smörgåsutbudet av vilket numera bara återstår blygsamma spillror! 

Den förmenta kulturberikningen har lett till inskränkning och likriktning!

Jag är så trött på dessa torra ciabattas och foccacias (ty i takt med deras utbredning tycks den genomsnittliga kvaliteten också ha sjunkit!), jag är less på dessa ständigt återkommande soltorkade tomater (som också jag jublade åt när de var en nyhet), den svettiga lågbudgetbrien och den prickiga medvurst som på de flesta håll numera går under beteckningen ”salami”!

När jag är sugen på italiensk smörgåskultur går jag till ett kafé med italiensk profil där man vet att de är noga med råvarorna. Till andra kaféer går jag när jag inte är sugen på italiensk smörgåskultur. Låt oss slippa denna smörgåsmatens likriktning och alla halvdana smörgåsvarianter som blivit dess konsekvens!


Bollinger Special Cuvée Brut

Bättre sent än aldrig, som det heter. Här kommer mitt nyårsinlägg. 

Mitt nyårsfirande blev en stillsam variant detta år. Eftersom jag fortfarande medicinerar var jag förhindrad att dricka nalkohol i några större mängder. Emedan jag avskyr att vistas bland aspackade människor i spiknyktert tillstånd hade jag redan tidigt bestämt mig för att inte som brukligt bege mig ut på lokal framåt småtimmarna.  

Det ur fyllerisynpunkt något torftiga firandet kompenserades dock i viss mån av att jag i år hade glädjen att avnjuta två (!) trerättersmiddagar i följd!  På olika gåll och i olika sällskap givetvis.

Stinn som en ballong efter de två tilltagna och välsmakande måltiderna firade jag så tolvslaget på Järnbron över Fyrisån i gott sällskap och gjorde ett smärre avsteg från min helnyktra linje genom att inmundiga en halvflaska Bollinger Special Cuvée Brut, klassikern i champagnesammanhang. 


Hoppas att ni alla får ett riktigt trivsamt 2007!


Chokladfejdens postludium.

Så passerade ännu en jul, enligt västerländsk tideräkning den tvåtusen och sjätte sedan frälsarens födelse och dock känns tusenårsriket mer fjärran än någonsin. Ett på konstgjord väg upphettat klimat medförde inte bara barmarksjul utan även värmerekord för årstiden på många håll. I östafrika mynnade groende motsättningar av politisk, religiös och etnisk karaktär slutligen ut i öppna stridigheter när Etiopiens flygvapen gick till angrepp mot Somaliska städer och byar.

Själva firandet bjöd dock, sedan den bistra yttervärlden med viss ansträngning lyckats förträngas, på en rad ljuspunkter. I föräldrahemmets sköte förtärdes hämningslösa kvantiteter stabbig julmat (av svenska råvaror – med undantag för grötriset), till tonerna av värdig julmusik signerad herrar J.S Bach och G.F. Händel – dvs en ljudkuliss så fjärran från butikskedjornas snart sönderspelade exemplar av storsäljaren ”Absolute christmas” som man kan komma.

Aladdinasken fanns naturligtvis flerfaldigt till städes (den tycks omöjlig att undslippa) och kampen om de orättfärdigt baktalade chokladpralinerna
Körsbär i likör vidtog. Nämnda pralin är ju som bekant den enda som gör asken acceptabel.

Då mitt bloggupprop till pralinens försvar tycks ha kommit till allmän kännedom vidtog somliga i min närmaste krets åtgärder och till min stora glädje fann jag vid julklappsutdelningen att ett av paketen under den minimala julgranen rymde en chokladask med enbart körsbär i likörpraliner (dock inte av samma märke som någon tipsade mig om i kommentarerna till det tidigare inlägget). Dessa har ännu inte avsmakats men tanken tilltalade mig oerhört.

Dock måste jag tillstå att något av pralinens i fråga charm försvann när den berövades sitt plebejiska sammanhang. I Aladdinasken höjde sig Körsbär i likör över sin fadda omgivning och åtnjöt således en viss stjärnstatus. I den nya asken stirrar körsbärspralinerna stumt upp mot mig i sina militäriskt räta led som en hjärntvättad folkmassa.

Slutsatsen står emellertid uppenbarad för mig som vore den skriven i eldskrift: Körsbär i likör behövs i Aladdinasken!

Vi som gillar pralinen ifråga behöver den torftigare omgivningen i asken för att fullt ut kunna njuta av våra favoriter, och ni som inte tycker om dem behöver dem istället för att era egna favoritpraliner skall kunna avteckna sig i relief gentemot just dessa. Kanske är just kontrasterna Aladdinaskens styrka, framför den nivellerade och slätstrukna kusinen Paradis.


Till Körsbär i likörs försvar!

Så här till jul infinner sig den årliga och mycket angelägna tvistefrågan rörande vissa av pralinerna i Marabous chokladask Aladdin. Förvisso har Alladinaskarna för länge sedan förlorat den charm som eljest vidlåder lyxiga pralinaskar, i och med att de numera syns torna upp sig i enorma travar på varje bensinstation och kiosk – varför den air av exklusivitet som gör just chokladaskarna åtråvärda har fullständigt skjutits i sank. Men just på grund av denna Aladdininflation tycks den ha blivit i det närmaste omöjlig att undvika – och efter varje julledighet brukar jag sitta med minst ett par tre av nämnda pappkartong.

Den tvistefråga jag nämnde rör den mörka pralinen Körsbär i likör – en sannskyldig klassiker i pralinsammanhang. Körsbär i likör har så länge jag kan minnas varit familjens favorit i pralinsammanhang och tillika den som de hårdaste striderna utkämpats kring. Detta i kontrast till den vedervärdigt tråkiga nougatpralinen Noisette, vilken tillverkarna dessbättre på sistone valt att avföra från repertoaren. 

På senare år har det emellertid kommit till min kännedom att det finns människor med underutvecklat smaksinne, ja rentav hela familjer och släkter bestående av sådana personer, vilka skyr Körsbär i likör på samma sätt som vi i min familj värjt oss mot Noisetten.

Nu fruktar jag att dessa pralinätandets barbarer ska lyckas få så starkt genomslag med sin tarvliga ståndpunkt att Körsbär i likör röner samma oblida öde som Noisetten gjorde fast välförtjänt. Därför vill jag i sann Aftonbladet-anda mana till ett upprop för bevarandet av pralinen Körsbär i likör!


Sinne för proportioner.

Vem är det egentligen som skriver recepten i kokböcker och tidningar? Vad är det för fel på dessa människors sinne för proportioner? Låt mig illustrera med några exempel:

Häromdagen skulle jag och en mig närstående person baka hemmagjorda pizzor. För degens räkning konsulterade vi den Rutiga kokboken – vid sidan av Vår kokbok- standardverket inom svensk hushållsmatlagning. Där fanns recept angivet för antingen två eller fyra pizzor. Visa av erfarenheterna från tidigare pizzabak valde vi receptet för fyra pizzor. 

Trots detta räckte degen endast till två pizzor av mindre omfång än en genomsnittlig pizza för en person. Är kokbokens recept gjort för småbarn eller är det mellanmålspizzor det är frågan om?!

Vidare skulle jag i samband med helgens julbak rulla chokladbollar. Eftersom jag inte gjort detta sedan koltåldern var jag återigen hänvisad till receptens värld. Då Rutiga kokboken utelämnat detta standardbakverk (det fanns varken med under ”chokladbollar”, ”negerbollar” eller ”kokosbollar”) sökte jag upp ICA:s recept på nätet.

Även vad gällde chokladbollarna hade jag en vag föraning om att receptet, som utgav sig för att räcka till hela 30 chokladbollar, skulle vara tilltaget i underkant, så jag rullade mycket små bollar – små på anständighetens gräns.

Döm om min förvåning när slutresultatatet blev 19 stycken ynkligt små kreationer som stirrade tillbaka på mig med sina små pärlsockerögon. Hur i hela h*lv*te skulle den satsen kunna räcka till 30 chokladbollar!?

Är receptens orimligt snåla omfång ett utslag av någon form av missriktad folkhälsofascism? Finns det något hemligt statligt direktiv riktat till författare av kokböcker och recepthemsidor som tvingar dem att halvera ingridiensernas mängd?

Eller har de helt enkelt inget sinne för proportioner?


Ingen glögg för mig i år.

Har precis fått veta att min penicillinkur förlängs ytterligare två månader. Jag blir alltså alkoholfri i ett halvår. Även om det kanske är att betrakta som en liten skitsak med tanke på att jag har en orörlig värkande axel och en förlamad arm och varken kan spela gitarr, träna eller studera så känns det litet vemodig att behöva vara absolutist över helgerna.

Det blir således ingen julöl för min del i år. Med julöl syftar jag på spännande varianter från de brittiska öarna,
St. Peters Winter ale är en stående favorit, och inte de underliga häxbrygder de svenska lagerfabrikerna häller ihop av gamla slattar när det vankas kristliga högtider.

Det blir heller ingen champagne på nyårsafton, och jag misstänker att mitt nyårsfirande överhuvudtaget kommer att bli ganska stillsamt och tillbakadraget, med tanke på hur olidligt jag brukar tycka att det är att vara nykter bland berusade människor.

Någon julsnaps blir det heller inte, vilket annars brukar vara en utmärkt digest till de kopiösa mängder stabbig köttmat ett traditionellt julbord innebär.

Men värst av allt: det blir ingen glögg! Det blir varken några spännande experimenter med kryddat rödvin, eller avsmakande av Systembolagets olika varianter, vilket annars hör årstiden till. Och undertecknad har ju, liksom så många andra, gott på Blossas försäljningsstrategi med årgångsglöggen.

Kanske ska jag glädja mig åt den onaturligt varma årstiden och försöka glömma julfirandet helt och hållet. Eller så försöker jag i alla fall, utan rusdrycker. Men vad skulle Albert Engström ha sagt?


Grönt chaite och råttsvansar.

Tebutiken där jag handlar har tagit bort grön chai ur sitt sortiment! Död och förbannelse! Grön chai är en av de tesorter som jag dricker allra mest. När jag frågade den trevliga damen bakom disken om orsakerna till denna inskränkning i sortimentet förklarade hon att hennes chef, som driver en butik i samma kedja i Stockholm, fattat beslutet eftersom Stockholmarna inte köpte teet i fråga. 

När Uppsalabutikens personal protesterade och menade att i Uppsala köpte man visst grön chai hade det gjort detta för döva öron. Å andra sidan talar vi om en chef som beslutat att döpa om teblandningen ”Rabbits tale” till ”Suntrip” eftersom hon trodde att det förstnämnda betydde råttsvans…

Nåväl, fast det bär mig emot får jag söka mig till någon annan tebod för att få tag i mitt gröna chaite som vanan gjort nödvändigt.


Äta bör man.

Det är en sannskyldig välsignelse att ha så många genuint matlagningsintresserade vänner och bekanta som jag har, varav flera dessutom är professionellt verksamma i kockbranschen. Man får chansen att testa många nya och spännande maträtter, dessutom lagade med ett självsäkert och rutinerat handlag som saknas i de egna kulinariska experimenten.

Igår bjöds jag på en grillmiddag ljusår från de färdigmarinerade flintastekarnas ödsliga regioner. En av mina kockbekanta hade nyligen hamnat i en diskussion ute på lokal angående en viss maträtt, en diskussion som ledde till en utmaning – en utmaning som sedermera utmynnade i gårdagskvällens begivenhet. Jag kan säga att utmaningen klarades av galant.

Vad lagades? Honungs- och chutneyglaserade kycklingspett serverade med Tabuleh (taboulle), som är en libanesisk/turkisk sallad på bulgurgryn, tomat, gurka, mynta, persilja, olivolja, citronsaft, peppar, salt. Till detta serverades en improviserad, kallrörd och mycket söt yoghurt- och melonsås. Resultatet blev förbluffande gott och vi åt - eftersom vi alla anser att gourmetskap och gourmanderi på intet sätt behöver utesluta varandra – tills vi nästan storknade.

Den påtagliga sötman i rätten, som faktiskt var mer söt än syrlig, känns lite främmande för västerländskt orienterade smaklökar, men detta var alls icke negativt. Jag hoppas att liknande utmaningar kommer att utfärdas framöver så att jag får återkomma med nya rapporter.

Sin standard skapar man.

Jag har ett komplicerat förhållande till England och engelsmännen. Storbritannien är det land utanför Norden där jag vistats allra mest, och jag har på nära håll kunnat iaktta spillrorna efter det brittiska imperiet i dagens postthatcheristiska England, där nyliberala reformer genererat utslagning och social misär, där motsättningar mellan etniska grupper frodas och där våldsspiralen vridits ännu några varv jämfört med här i Sverige.

Men det finns också ett annat England, ett England som yttrar sig i det otroligt artiga bemötande man får på alla offentliga inrättningar; som yttrar sig i form av spetsgardiner och små blommiga teserviser; som yttrar sig i en stolthet och en rakryggad dignitet som kanske kan kännas främmande för den som träffat på brittiska charterturister eller fotbollssupportrar, men som då och då fortfarande gör sig påmind i deras hemland.

Det senaste numret av
Populär Historia handlade om det viktorianska England, den brittiske gentlemannens glansperiod: den period då britterna lade en fjärdedel av jordklotets totala landmassa under sig, då man komponerade självgoda hymner som Rule Britannia och Pomp and Circumstances och då koppar och skedar försågs med mustaschskydd till följd av det viktorianska skäggmodet.

Det mest imponerande med den viktorianska eran är ändå den brittiska böjelsen att upprätthålla den europeiska civilisationen, oavsett var i världen man befann sig. Så är också cricket nationalsport i Australien och oerhört stort i exempelvis Indien. Det som fascinerat mig mest är dock historierna om hur brittiska upptäcktsresanden i djupet av djungeln bytt om till aftonklädsel inför middagen: samma hållning kommer till uttryck på de brittiska marmeladburkar i keramik som står hemma hos min far, prydda med texten: ”Ideal for use at home or on safari”.

Lite av samma känsla erfor jag och mina vänner när vi åkte till Bingsjöstämman och campade förra veckan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan resan ut i den dalska obygden jämföras med en färd in i hjärtat av Afrika någon gång under 1800-talet, i alla fall med moderna mått mätt: inte ens mobiltelefonerna har täckning!

Både från fjällvandringar och från otaliga rockfestivaler är jag van vid att leva campingliv i tält och jag vet också vad matlagning på Trangiakök vill säga. Som regel är det olika former av pastasåser i pulverform eller pulversoppor som gäller, och något sådant var det också som vi såg fram emot när vi åkte iväg till spelmansstämman. ”Det är ju bara två dagar”, tröstade vi oss med.

En av oss ville emellertid annorlunda. Lyckligtvis var det resans självpåtagne kock. När middagen annonserades (vi övriga var mitt uppe i musicerandet) upptäcker vi till vår hänförelse att karlen med hjälp av två Trangiakök lagat en gräddig gryta på kycklingfiléer med äpplen och calvados serverad med ris. Så mycket för Knorr och Blå Band! När vi satt där i våra medhavda campingmöbler (på sant viktorianskt manér) och åt denna middag, värdig någon av Uppsalas finare restauranger, förstod jag precis varför engelsmännen klädde om till galamiddag under sina djungelstrapatser. Sin standard skapar man.

Old Pulteney.

En riktig pärla i Systembolagets single maltsortiment är Old Pulteney. Riktigt prisvärd är denna höglandswhisky som framställs på det nordligaste whiskydestilleriet på det skotska fastlandet, Wick’s, allra längst ut på den nordostligaste udden av Skottland. Old Pulteney är både söt och rökig, om än inte påträngande åt någondera hållet, hon har en tydlig karaktär av malt och inslag av mandel i eftersmaken. I Systembolagets utbud ingår både den tolvåriga varianten och den tjuguettåriga, tre gånger så dyra, som jag tyvärr inte hunnit smaka på ännu.


Biff Strindberg och det normandiska hålet.

När jag nyligen dinerade hemma hos en kamrat och blev bjuden på biff Strindberg introducerades jag likväl av densamme (kamraten alltså, inte Strindberg) till ett fenomen kallat det normandiska hålet. Mer om denna utmärkta företeelse senare, först (om vi ska följa turordningen vid middagen) biff Strindberg. Förrätten bestod av sallad och getost varför jag finner det motiverat att direkt skildra huvudrätten.

August Strindbergs person har ju blivit föremål för en långtgående kultförklaring som inte riktigt korresponderar med det intresse hans verk röner hos en bredare allmänhet. Vilket förstås är synd. Hursomhelst så har den långt drivna mystifieringen av Strindbergs person bidragit till att många av oss vet en hel del, eller åtminstone tror sig veta en hel del om hurdan Strindberg var och hur han levde sitt liv. Ett av dessa allmänt kända faktum är att han var en man av bestämda åsikter på de flesta områden, så även det kulinariska fältet.

Strindberg lagade sällan maten själv men hade mycket bestämda åsikter om hur den skulle tillredas. Biffanrättningen som bär hans namn hittades 1959 på en restaurang i Frankfurt av Operakällarens Werner Vögeli och introducerades i Sverige 1961. På Strindbergs tid gjordes biffen på oxfilé men på operakällaren valde man det mer praktiska alternativet att ta en väl hängd och putsad skiva ur biffraden. Biff Strindberg kan i korthet beskrivas som biff bestruken med dijonsenap och panerad med röd lök.

Efter att denna tämligen mastiga huvudrätt intagits presenterades jag av min kamrat, som tillbringat en längre tid i Frankrike, för det normandiska hålet, som alltså inte är ett vulgärt öknamn på någon fransk utbytesstudent. Hålet ifråga är nämligen det extra utrymme som bildas i magen om man tar sig ett litet glas på maten för att således bereda utrymme för desserten – det vill säga ungefär samma syfte som vi i Sverige använder snapsen (när vi inte använder den för att supa oss redlösa förstås) eller italienarna tar sin grappa. Vadan då det normandiska ledet i begreppet?

Jo, den lämpligaste digesten kommer nämligen från Normandie och stavas calvados. På systembolaget finns en rad fördelaktiga sorter, varför inte en Calvados du Pays d'Auge eller den lite vassare Boulard .

Evert Taube lär ha varit en stor älskare av calvados och ville gärna ha smultron till, finsmakare som han var, även mitt i vintern, vilket beredde personalen på Operakällaren en hel del problem. Det berättas att man vid ett tillfälle, just mitt i vintern, på något sätt lyckades uppbringa jordgubbar istället, vilket i alla fall till hälften ska ha blidkat den kräsne poeten.

Några smultron till calvadosen blev det inte, trots att det börjar bli säsong, men vi kompenserade denna brist med att fylla våra nyvunna normandiska hål med dessert.

Tidigare inlägg