The ship was cheered, the harbour cleared
JUNGFRUFJÄRDEN
Se, nu sväller våra segel för en gynnsam undanvind,
se hur stäven klyver vattnet i en sky av fradgat skum,
när vi löper över fjärden som sir Francis Golden Hind
och med alla segel satta går det undan.
Se hur jungfrufjärden breder ut sig runtomkring oss blå,
och den vind som kommer akter från är smeksamt lätt och ljum.
Fast vi trimmar våra segel efter vinden då och då
finns det gott om tid för samtal och begrundan.
Hon är kanske ingen skönhet våran skuta, men hon går
som en säl igenom vattnet om man trimmar seglen rätt
och vårt gamla skrov av stål står emot vågorna som slår
och på vintern kan hon även bryta isen.
Men nu skiner sol på däcket som nån dåre målat grönt
- den som färgsatt skutan måste varit färgblind på nåt sätt,
för brunt och grönt och klarblått matchar inte särskilt skönt
- men vad bryr den sig om det den ljumma brisen?
Och nu ropar skepparn: ”gör er redo, gör nu klart för slag!”
och strax blir det fart på däcket fastän under full kontroll:
det är tungt att skota segel utan vinschar, men idag
kan man inte höra någon alls som klagar.
Om det snöar eller regnar eller hagelkulor slår
emot däcket rör oss inte, nej det spelar ingen roll;
har man bara varma kläder kvittar vinter eller vår
eller sommarns långa varma solskensdagar.
Och jag längtar ut på havet varje gång jag är i land
där jag går på ödslig asfalt mellan stadens gråa hus
för på land känns allting löjligt, smått och onödigt ibland
för från havet får det rätta proportioner.
Jag är smittat av en sjuka, den går aldrig ur mitt blod:
Får jag inte känna vinden eller höra havets brus
blir jag trött och håglöst vilsen, men jag repar genast mod
när vi styr mot fjärran destinationer.
Lars Anders Johansson
Den skövlande vinden
ÖDELÄGGELSE
En stormvind blåser genom våran sal
där stumma stoder står från det förflutna,
där tusen seklers cirklar blivit slutna
- sen länge tystnade vår backanal.
På golvet ligger skärvor, skräp och skal
med märgben ligger löften som blev brutna
och lösta är de band som noggrannt knutna
höll oss från barbariets jämmerdal
Nu fladdrar vi i nihilismens byar
som rycker i var dignande markis
vi virvlar vilse under vilda skyar
i vindar som kan mala träd till flis.
Det här är inte stormen som förnyar.
Oss väntar inget himmelskt paradis.
En stormvind blåser genom våran sal
där stumma stoder står från det förflutna,
där tusen seklers cirklar blivit slutna
- sen länge tystnade vår backanal.
På golvet ligger skärvor, skräp och skal
med märgben ligger löften som blev brutna
och lösta är de band som noggrannt knutna
höll oss från barbariets jämmerdal
Nu fladdrar vi i nihilismens byar
som rycker i var dignande markis
vi virvlar vilse under vilda skyar
i vindar som kan mala träd till flis.
Det här är inte stormen som förnyar.
Oss väntar inget himmelskt paradis.
Lars Anders Johansson
Ur led är tiden
ANAKRONISMEN
Här kommer jag, jag är anakronismen
som inte tuktats på en skrivarkurs,
som inte är ett barn av modernismen
och varje intetsägande exkurs.
Jag gäspar blott åt språkmaterialismen
och likaså var gång jag får en dusch
utav den postmoderna textkritiken,
dess talesmän gör aldrig mig besviken.
Jag är så trött på alla som orerar
om samma floskler som vi hört förut,
ja de som tror de faktiskt revolterar
i en revolt som längesen tog slut
och nu när revoltörerna regerar
så vill de ändå få det att se ut
som att de företrädde de förtryckta
men tror dem, det gör bara de förryckta.
Vi lever i en likriktningens era
då, fastän under demokratisk flagg
ett elitistiskt kotteri regera
som höjer upp till skyarna den slagg
som kvalitetsmedvetna vill kassera
men som från bottnen släpas upp med dragg
det sämsta ska vi numer applådera
men de som har talang får schavottera.
För sån är elitisternas agenda:
för att få sitta i ohotat bo
så har de kastat allting över ända.
Vad värre är, fått maktens män att tro
att utan dem så skulle inget hända.
Så framgångsrikt har de fått den att gro
Den lögn som nu gör sopor till ikoner
och hyllar som unika epigoner.
Jag bygger mina verk på traditioner
men härmar inte, nej, jag bygger nytt.
Och döma mig får de generationer
som kommer när vår dunkla tid har flytt.
Då skorrar inte längre falska toner,
då en ny dag väl äntligen har grytt
- en dag med nytt och soligare väder
när man har erkänt: ”kejsarn saknar kläder”.
Lars Anders Johansson
Strandsatt seglare
SEGELMAKAREN
Nu har jag sytt så länge på mitt segel
att jag glömt bort hur jag ska göra bruk
av seglet uppå havets vida spegel
vars blotta åsyn numer gör mig sjuk.
Den frihet som jag drömt blev hjul och stegel,
nu tummar jag förfärad på min duk.
Förfärad för den frihet som jag saknar
men fruktar för ifrån den stund jag vaknar.
Hur länge har jag inte drömt om haven?
Den skuta som jag timrat själv är god,
men segellös kan jag ej ge mig av än
och rädslans etter rinner i mitt blod.
Den djärve sjökaptenen är begraven.
En segelmakare förutan mod
med nål och tråd och duk alltjämt i näven,
som Penelope repar jag upp väven.
Som Sisyfos som alltjämt rullar stenen
till bergets topp och sedan står och ser,
med kramp i armarna och kramp i benen,
hur stenjäveln ånyo rullar ner.
Jag glömmer mina drömmar om kaptenen,
mot horisonten ser jag aldrig mer.
Jag är för ängslig för att byta bana,
jag sömmar vidare av gammal vana.
Nu har jag sytt så länge på mitt segel
att jag glömt bort hur jag ska göra bruk
av seglet uppå havets vida spegel
vars blotta åsyn numer gör mig sjuk.
Den frihet som jag drömt blev hjul och stegel,
nu tummar jag förfärad på min duk.
Förfärad för den frihet som jag saknar
men fruktar för ifrån den stund jag vaknar.
Hur länge har jag inte drömt om haven?
Den skuta som jag timrat själv är god,
men segellös kan jag ej ge mig av än
och rädslans etter rinner i mitt blod.
Den djärve sjökaptenen är begraven.
En segelmakare förutan mod
med nål och tråd och duk alltjämt i näven,
som Penelope repar jag upp väven.
Som Sisyfos som alltjämt rullar stenen
till bergets topp och sedan står och ser,
med kramp i armarna och kramp i benen,
hur stenjäveln ånyo rullar ner.
Jag glömmer mina drömmar om kaptenen,
mot horisonten ser jag aldrig mer.
Jag är för ängslig för att byta bana,
jag sömmar vidare av gammal vana.
Lars Anders Johansson
Skepp ohoj!
TILL SJÖSS
De kämpade och slet på sitt fartyg som de byggt
och de stävade allt längre bort från land.
Vid land var vattnet klart och grunt och ljumt och varmt och tryggt
vid hemmets långa silvervita strand.
Men vinden fyllde seglen deras mödrar hade vävt
och strax begynte skeppet skjuta fart.
Och luft fick alla drömmarna de förut hade kvävt
av drömmar fick den farkosten sin start.
Kaptenen hette Karl och var en drömmare av rang
- i drömmarna var han en amiral.
Att skänka andra drömmar är en ovanlig talang
som gör skeppare av drömmare som Karl.
Hans besättning var en sorglig samling gråa, bleka möss,
men som gärna pep och gnabbades i smyg,
och som alltid drömt om havet fastän aldrig vart till sjöss
ty därtill var varje enskild mus för blyg.
Fast möss är ganska blyga är de självmedvetna djur
som helst ser om sin egen lilla hytt
och drömmar som man fått har blott en tillfällig natur
om ingen blåser liv i dem på nytt.
Och fast kaptenen slet vid rodret både dag och natt
och klättrade i riggen natt och dag
och slet i alla tampar medan mössen bara satt
så var han ändå inte till behag.
Ty gav han dem en ostbit ville de genast ha mer
om inte blev det nästan myteri
men biter man i händerna som ger och ger och ger
så blir det snart rätt tomt, ens skafferi.
När varje ost var äten och när skafferi var tömt
lät mössen höra hemska hårda ord
och bort flög alla drömmarna man förut hade drömt.
Man begynte bryta däcksplankor och bord.
”Nu vill vi inte segla på en skuta som den här”
sa mössen, ”den går ej tillräckligt fort!”
och så bygger man en flotte som är tveksam om den bär
- man har glömt de sjömil som man redan gjort.
Fast flykt blev resultatet av denna fega kamp
vill man ändå inte släppa på sitt grepp.
Därför fäster man för säkerhetsskull en lång och kraftig tamp
i akterspegeln på sitt gamla skepp.
Vid rodret står den styve Karl nu ensam på sitt däck,
parerar med fast hand var våg och vind.
Han stävar ännu framåt fast hans skuta sprungit läck
och en tår syns på hans väderbitna kind.
Långt därefter som en jolle guppar fyra fega möss
som stal bordvirke till flotten som de har
utan tacksamhet mot den som tog dem med långt ut till sjöss
och långt längre om de bara blivit kvar.
De kämpade och slet på sitt fartyg som de byggt
och de stävade allt längre bort från land.
Vid land var vattnet klart och grunt och ljumt och varmt och tryggt
vid hemmets långa silvervita strand.
Men vinden fyllde seglen deras mödrar hade vävt
och strax begynte skeppet skjuta fart.
Och luft fick alla drömmarna de förut hade kvävt
av drömmar fick den farkosten sin start.
Kaptenen hette Karl och var en drömmare av rang
- i drömmarna var han en amiral.
Att skänka andra drömmar är en ovanlig talang
som gör skeppare av drömmare som Karl.
Hans besättning var en sorglig samling gråa, bleka möss,
men som gärna pep och gnabbades i smyg,
och som alltid drömt om havet fastän aldrig vart till sjöss
ty därtill var varje enskild mus för blyg.
Fast möss är ganska blyga är de självmedvetna djur
som helst ser om sin egen lilla hytt
och drömmar som man fått har blott en tillfällig natur
om ingen blåser liv i dem på nytt.
Och fast kaptenen slet vid rodret både dag och natt
och klättrade i riggen natt och dag
och slet i alla tampar medan mössen bara satt
så var han ändå inte till behag.
Ty gav han dem en ostbit ville de genast ha mer
om inte blev det nästan myteri
men biter man i händerna som ger och ger och ger
så blir det snart rätt tomt, ens skafferi.
När varje ost var äten och när skafferi var tömt
lät mössen höra hemska hårda ord
och bort flög alla drömmarna man förut hade drömt.
Man begynte bryta däcksplankor och bord.
”Nu vill vi inte segla på en skuta som den här”
sa mössen, ”den går ej tillräckligt fort!”
och så bygger man en flotte som är tveksam om den bär
- man har glömt de sjömil som man redan gjort.
Fast flykt blev resultatet av denna fega kamp
vill man ändå inte släppa på sitt grepp.
Därför fäster man för säkerhetsskull en lång och kraftig tamp
i akterspegeln på sitt gamla skepp.
Vid rodret står den styve Karl nu ensam på sitt däck,
parerar med fast hand var våg och vind.
Han stävar ännu framåt fast hans skuta sprungit läck
och en tår syns på hans väderbitna kind.
Långt därefter som en jolle guppar fyra fega möss
som stal bordvirke till flotten som de har
utan tacksamhet mot den som tog dem med långt ut till sjöss
och långt längre om de bara blivit kvar.
Lars Anders Johansson
Den dagen då friheten försvann
Om kvällen
Arv och miljö
OSKULD
Du kanske skulle ha höjt blicken från böckerna
från seriealbum om Vietnamkriget
om de goda vietnameserna
och de blodtörstiga amerikanerna
i plyschkläderna på plyschsoffan
impregnerad med rökelse och kroppsvätskor
från alla de vilda fester som föräldrarna
och deras frigjorda
håriga
bekantskapskrets
höll mest för jämnan
kanske skulle ha höjt blicken för att se
vad det var de verkligen höll på med
Kunde inte sova om nätterna
De hade trumimprovisation i vardagsrummet
Mamma dansade
Pappa var försvunnen med någon annan
Men det gjorde ingenting
"man kan inte äga en annan människa"
förklarade mamma
medan en svettdroppe lösgjorde sig ur det hoptovade håret
i armhålan
när de inte drack sprit
rökte de hasch
och när de inte rökte hasch
knullade de med varandra
ogenerat
"det är bra att barn får lära sig vad som är naturligt"
sa Hasse
som också knullade mamma
När de inte knullade så slogs de
Pappa slog mamma
Hasse slog mamma
Pappa slog Hasse
Sen flyttade Hasse ut på landet
Pappa sjöng sånger om arbetarklassen
Fast han aldrig arbetade
"yrkesskada"
sa pappa
"dessutom ska man aldrig låta de jävlarna utnyttja en"
sa han så till socialtanten också?
Du tyckte att alltsammans var helt normalt
Att alla andra var konstiga
alla som firade jul
utan att behöva prefixet "alternativ"
För det tycker barn
Ända tills de fått lära sig att det finns något annat
Det är just det som gör dem till barn.
När du var fjorton drack du din första Cocacola
i smyg.
Då var du inte längre oskuld.
Du kanske skulle ha höjt blicken från böckerna
från seriealbum om Vietnamkriget
om de goda vietnameserna
och de blodtörstiga amerikanerna
i plyschkläderna på plyschsoffan
impregnerad med rökelse och kroppsvätskor
från alla de vilda fester som föräldrarna
och deras frigjorda
håriga
bekantskapskrets
höll mest för jämnan
kanske skulle ha höjt blicken för att se
vad det var de verkligen höll på med
Kunde inte sova om nätterna
De hade trumimprovisation i vardagsrummet
Mamma dansade
Pappa var försvunnen med någon annan
Men det gjorde ingenting
"man kan inte äga en annan människa"
förklarade mamma
medan en svettdroppe lösgjorde sig ur det hoptovade håret
i armhålan
när de inte drack sprit
rökte de hasch
och när de inte rökte hasch
knullade de med varandra
ogenerat
"det är bra att barn får lära sig vad som är naturligt"
sa Hasse
som också knullade mamma
När de inte knullade så slogs de
Pappa slog mamma
Hasse slog mamma
Pappa slog Hasse
Sen flyttade Hasse ut på landet
Pappa sjöng sånger om arbetarklassen
Fast han aldrig arbetade
"yrkesskada"
sa pappa
"dessutom ska man aldrig låta de jävlarna utnyttja en"
sa han så till socialtanten också?
Du tyckte att alltsammans var helt normalt
Att alla andra var konstiga
alla som firade jul
utan att behöva prefixet "alternativ"
För det tycker barn
Ända tills de fått lära sig att det finns något annat
Det är just det som gör dem till barn.
När du var fjorton drack du din första Cocacola
i smyg.
Då var du inte längre oskuld.
Lars Anders Johansson
En vandringsvisa
TRUBADUREN
Jag ska bli en egen trubadur
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Jag ska spela dem för var och en
Som önskar lyssna till min sång
och lycklig ska jag sova sen
i vetskap att min väg är lång.
Jag ska lämna tyngande bagage,
min vandring ska bli lätt och fri,
förbi vart statiskt ekipage
och leran som de fastnat i.
Ska höja blicken upp mot skyn
där solen skiner varm och blid
och värmer mina ögonbryn
här i min fria vandringstid.
Jag ska gå min stråt i vetskap om
att vägen kan bli ensamt lång
men frestelsen att vända om
den ska jag motstå gång på gång.
Ska tänka när jag huttrar kall
med kappan kring min svultna kropp
vid roten av en knotig tall
på målet som jag ej ger opp.
Alla flickor som jag mötte har
jag lämnat hastigt var och en
ty alla ville hålla kvar
mig, få mig avstå vandringen.
En loppfri säng, ett mål med mat
det tar jag tacksamt alla dar
men vill du bli min färdkamrat
så får du lämna allt du har.
Ty, jag är min egen trubadur
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Fast vandringen är ensamt lång
och barkbröd just nu är min lott
så vet jag att jag någon gång
ska värma mig i kungens slott.
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Jag ska spela dem för var och en
Som önskar lyssna till min sång
och lycklig ska jag sova sen
i vetskap att min väg är lång.
Jag ska lämna tyngande bagage,
min vandring ska bli lätt och fri,
förbi vart statiskt ekipage
och leran som de fastnat i.
Ska höja blicken upp mot skyn
där solen skiner varm och blid
och värmer mina ögonbryn
här i min fria vandringstid.
Jag ska gå min stråt i vetskap om
att vägen kan bli ensamt lång
men frestelsen att vända om
den ska jag motstå gång på gång.
Ska tänka när jag huttrar kall
med kappan kring min svultna kropp
vid roten av en knotig tall
på målet som jag ej ger opp.
Alla flickor som jag mötte har
jag lämnat hastigt var och en
ty alla ville hålla kvar
mig, få mig avstå vandringen.
En loppfri säng, ett mål med mat
det tar jag tacksamt alla dar
men vill du bli min färdkamrat
så får du lämna allt du har.
Ty, jag är min egen trubadur
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Fast vandringen är ensamt lång
och barkbröd just nu är min lott
så vet jag att jag någon gång
ska värma mig i kungens slott.
Lars Anders Johansson
En resa
ÖGA MOT ÖGA
Har stått öga mot öga med Döden förut
har höjt mina händer i vrede till värn
men rispats i sidan av stingande spjut
medan händerna härjats av järn.
Har vandrat tillbaks till där jag var förut
i ring kring en rykande tjärn.
Jag band själv en krans utav törnen och ris
och sålde min sanning till simplaste pris
vid en vandring på nattgammal is.
Har tampats i tunnlar med avgrundens folk
där dårskapens drömmar har dunstat och dött.
Har kryddat min kunskapens kalk med det smolk
som de fallna seraferna fött.
Har blottat mitt bröst för den dödliga dolk
som tjänstvilligt kysste mitt kött.
Har trampat de skiraste skärvor av glas,
har andats in ångor av unknaste gas
från ruttna kadaver och as.
Jag gick i de grå flagellanternas led
mellan storögda stoder från kungarnas tid
och skjortan av hästhår den skavde och sved
men glömdes när späkning tog vid.
Jag segnade småningom stammande ned
i en krets som var sluten men vid.
Jag bars genom massan till altarets ring
och bröder i tron stodo mässande kring
men ingen förstod någonting.
Jag har vandrat i yppiga salar bland lyx
där Döden var drivkraft och matgäst ibland.
Jag har vadat i Acherons flod och i Styx
i den eviga skymningens land
där föga är vad det i förstone tycks
när det skådas vid facklornas brand.
I gryningen miste all världen sin färg
när jag rullade stenen på Sisyfos berg.
Ibland jättarna var jag en dvärg.
Jag gick ut ur grottan i dagningen grå
sen sveket förlåtits och gäldats med guld
men den som bar ansvar fick ostraffad gå
och världen fick dela den skuld
nidingen ensam var upphov till då
han hånat Verdandi och Skuld.
Jag maldes till benmjöl i Gudarnas kvarn
men klamrade fast mig vid nornornas garn.
Den lyckliga söndagens barn.
Har stått öga mot öga med Döden förut
har höjt mina händer i vrede till värn
men rispats i sidan av stingande spjut
medan händerna härjats av järn.
Har vandrat tillbaks till där jag var förut
i ring kring en rykande tjärn.
Jag band själv en krans utav törnen och ris
och sålde min sanning till simplaste pris
vid en vandring på nattgammal is.
Har tampats i tunnlar med avgrundens folk
där dårskapens drömmar har dunstat och dött.
Har kryddat min kunskapens kalk med det smolk
som de fallna seraferna fött.
Har blottat mitt bröst för den dödliga dolk
som tjänstvilligt kysste mitt kött.
Har trampat de skiraste skärvor av glas,
har andats in ångor av unknaste gas
från ruttna kadaver och as.
Jag gick i de grå flagellanternas led
mellan storögda stoder från kungarnas tid
och skjortan av hästhår den skavde och sved
men glömdes när späkning tog vid.
Jag segnade småningom stammande ned
i en krets som var sluten men vid.
Jag bars genom massan till altarets ring
och bröder i tron stodo mässande kring
men ingen förstod någonting.
Jag har vandrat i yppiga salar bland lyx
där Döden var drivkraft och matgäst ibland.
Jag har vadat i Acherons flod och i Styx
i den eviga skymningens land
där föga är vad det i förstone tycks
när det skådas vid facklornas brand.
I gryningen miste all världen sin färg
när jag rullade stenen på Sisyfos berg.
Ibland jättarna var jag en dvärg.
Jag gick ut ur grottan i dagningen grå
sen sveket förlåtits och gäldats med guld
men den som bar ansvar fick ostraffad gå
och världen fick dela den skuld
nidingen ensam var upphov till då
han hånat Verdandi och Skuld.
Jag maldes till benmjöl i Gudarnas kvarn
men klamrade fast mig vid nornornas garn.
Den lyckliga söndagens barn.
Lars Anders Johansson
Tiderna förändras
PHI PHI ISLANDS
Voltaire
slutade tro på det goda i världen
efter den fruktansvärda jordbävningen i Lissabon.
För svenskarna
blev rapporteringen efter tsunamikatastrofen
den thailändska vinterturismens
bästa reklamblad.
Lars Anders Johansson
De som alltid vet bäst
ELITEN
Du säger att jag inte har något liv
och att det som jag ägnar min tid åt är meningslöst.
Du säger att du hatar sport
och är upprörd för att där finns så mycket pengar
men att så lite ges till kulturen.
Din kultur.
Du föraktar idrottsmännen
och kvinnorna,
eftersom de inte omfattar
dina värderingar.
I själva verket är det kanske så
att du hatar dem som gör det tydligt
hur illa rustad du är
att möta verkligheten.
Har man alltid varit den som sprungit undan
så snart några svårigheter uppenbarat sig
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen kämpar för något.
Har man alltid varit rädd
för att uttrycka sina känslor,
eller varit osäker på
vad man egentligen känner
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen känner för något.
"Hjärndött" säger du när trettiofemtusen personer
pendlar mellan hopp och förtvivlan
under ett ödesmättat derby på Råsunda.
Viktigt är det däremot
när du och dina sjuttio otvättade hippiekompisar
skriker slagord under en reclaimdemonstration.
Du läser dina böcker om klasskamp
men föraktar den arbetarklass
som väljer att gå på fotboll
istället för att delta i era manifestationer.
Men, det är klart att det måste störa dig
att det finns människor som väljer
att inte se sig själva som offer.
Som inte söker efter tecken på förtryck
i tillvarons alla skrymslen och vrår.
Människor som kämpar för något annat,
för att nå ett mål
som kanske betyder något
just för dem.
Ta och titta på dig själv istället,
du som utnämnt dig till ideal.
Det är du och dina likar
som skapat motsättningarna
mellan det vi kallar för idrott och det vi kallar kultur.
Som aldrig har rört på er i hela ert liv
men som ändå luktar svett.
Du säger att jag inte har något liv
och att det som jag ägnar min tid åt är meningslöst.
Du säger att du hatar sport
och är upprörd för att där finns så mycket pengar
men att så lite ges till kulturen.
Din kultur.
Du föraktar idrottsmännen
och kvinnorna,
eftersom de inte omfattar
dina värderingar.
I själva verket är det kanske så
att du hatar dem som gör det tydligt
hur illa rustad du är
att möta verkligheten.
Har man alltid varit den som sprungit undan
så snart några svårigheter uppenbarat sig
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen kämpar för något.
Har man alltid varit rädd
för att uttrycka sina känslor,
eller varit osäker på
vad man egentligen känner
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen känner för något.
"Hjärndött" säger du när trettiofemtusen personer
pendlar mellan hopp och förtvivlan
under ett ödesmättat derby på Råsunda.
Viktigt är det däremot
när du och dina sjuttio otvättade hippiekompisar
skriker slagord under en reclaimdemonstration.
Du läser dina böcker om klasskamp
men föraktar den arbetarklass
som väljer att gå på fotboll
istället för att delta i era manifestationer.
Men, det är klart att det måste störa dig
att det finns människor som väljer
att inte se sig själva som offer.
Som inte söker efter tecken på förtryck
i tillvarons alla skrymslen och vrår.
Människor som kämpar för något annat,
för att nå ett mål
som kanske betyder något
just för dem.
Ta och titta på dig själv istället,
du som utnämnt dig till ideal.
Det är du och dina likar
som skapat motsättningarna
mellan det vi kallar för idrott och det vi kallar kultur.
Som aldrig har rört på er i hela ert liv
men som ändå luktar svett.
Lars Anders Johansson
När missunnsamheten får råda
I UNDERJORDEN
Jag hör den sorgesamma vindens sus,
en klocka klämtar taktfast i andante.
Jag vandrar ned i helvetet som Dante
men saknar ciceron, Vergilius.
Jag är en ensam, vilsen liten mus,
ett fruset barn som tappat bort sin vante.
Förr rådde djungelns lag, nu råder Jante,
som störtat allting skönt i smuts och grus.
Förr bar hon strålglans omkring anletsdragen
men denna lyskraft har hon numer mist.
Sen småsinthet och njugghet kom i dagen,
då vändes varje tillgång i en brist.
Förr glänste hon, nu stiftar Jante lagen.
Då lyste allt som nu är grått och trist.
Jag hör den sorgesamma vindens sus,
en klocka klämtar taktfast i andante.
Jag vandrar ned i helvetet som Dante
men saknar ciceron, Vergilius.
Jag är en ensam, vilsen liten mus,
ett fruset barn som tappat bort sin vante.
Förr rådde djungelns lag, nu råder Jante,
som störtat allting skönt i smuts och grus.
Förr bar hon strålglans omkring anletsdragen
men denna lyskraft har hon numer mist.
Sen småsinthet och njugghet kom i dagen,
då vändes varje tillgång i en brist.
Förr glänste hon, nu stiftar Jante lagen.
Då lyste allt som nu är grått och trist.
Genom skogen
HULDRAN
I folkviseton
I många år har jag gått bakom plogen
- Hej hej, gått bakom plogen -
så denna morgon min vana trogen
gick jag på åkern och teg.
När solen fick tallarnas toppar att brinna
såg jag i ottan en underskön kvinna,
jag släppte min plog och lät oxen försvinna
hon glittrade mot mig och neg.
Jag gick mot den sköna vid brynet av skogen
- Hej hej, brynet av skogen -
hon backade in mellan träden och tog en
stig mot dess vindlade djup.
Jag följde min mö mellan lavklädda stammar,
vi vandrade vida på åsarnas kammar.
Jag gick med den brådska som mannen anammar.
Jag gick mellan branter och stup.
Vi gick hela dagen vi gick hela kvällen
- Hej hej, vi gick hela kvällen -
Hon förde mig till allra vackraste ställen,
de vackraste jag hade sett
Jag ökade takten, hon gjorde detsamma,
med flygande hår som hon aldrig måst kamma,
för flyger det fritt kan det göra detsamma
om nånsin man lade det rätt.
Hon förde mig in i den mörkaste natten
- Hej hej, den mörkaste natten-
hon förde mig fram till det svartaste vatten
som någonsin slagit mot strand.
Hon vandrade vidare fram på dess yta
och jag satte efter, fast utan att flyta.
Nu går jag på bottnen, min luft börjar tryta.
I folkviseton
I många år har jag gått bakom plogen
- Hej hej, gått bakom plogen -
så denna morgon min vana trogen
gick jag på åkern och teg.
När solen fick tallarnas toppar att brinna
såg jag i ottan en underskön kvinna,
jag släppte min plog och lät oxen försvinna
hon glittrade mot mig och neg.
Jag gick mot den sköna vid brynet av skogen
- Hej hej, brynet av skogen -
hon backade in mellan träden och tog en
stig mot dess vindlade djup.
Jag följde min mö mellan lavklädda stammar,
vi vandrade vida på åsarnas kammar.
Jag gick med den brådska som mannen anammar.
Jag gick mellan branter och stup.
Vi gick hela dagen vi gick hela kvällen
- Hej hej, vi gick hela kvällen -
Hon förde mig till allra vackraste ställen,
de vackraste jag hade sett
Jag ökade takten, hon gjorde detsamma,
med flygande hår som hon aldrig måst kamma,
för flyger det fritt kan det göra detsamma
om nånsin man lade det rätt.
Hon förde mig in i den mörkaste natten
- Hej hej, den mörkaste natten-
hon förde mig fram till det svartaste vatten
som någonsin slagit mot strand.
Hon vandrade vidare fram på dess yta
och jag satte efter, fast utan att flyta.
Nu går jag på bottnen, min luft börjar tryta.
Hon går under stjärnornas brand.
Lars Anders Johansson
Med anledning av den sista tidens händelser
I relativismens tidevarv
KULTURDEBATTEN
Vi lever i den sorgesamma tid
då allting underkastas nihilismen,
den allt omfattande relativismen
som gör till stoft allting den fastnar vid.
Vi lämnar helgonen i sin absid,
nu härskar överallt materialismen,
nu återstår den krassa konsumismen
men intet av moral och sinnesfrid.
Nu riktas bödelns yxa mot kulturen.
Att "allt är lika bra" är tidens lag.
Vi ska visst vända åter till naturen,
barbar imorgon, människa idag.
Att leva för att äta liksom djuren
är självförverkligande, anser jag.
Lars Anders Johansson
Backpackervisan
VÄRLDSMEDBORGAREN
Du har sett honom i London och i Prag och i Paris
och på Bali och i Bangkok och Bombay,
där han och tusen andra som ser ut på samma vis
driver runt i grälla shorts och latar sig.
Hans ryggsäck är hans signum - han är backpackertyp,
han går runt med den och luktar som ett drägg
och hans dreadlocksrufs är fullt av solk och smuts och skit och kryp
och likaså hans fula glesa skägg.
Han har sett snart alla platser som på jorden finns att se
men att se är ej detsamma som förstå.
Han förvaltar illa rollen såsom världsmedborgare
- det enda som han vill är röka på.
Men lustigast med honom är ändå hans politik
han är vänsterradikal och ganska dryg
han är framförallt miljövän, men inte i praktik
ty han reser hela världen runt med flyg.
Det är väl allas rätt att kunna resa bort ett slag
när tillvaron här hemma blir för tung?
Med pengar från sitt sommarjobb på pappas företag
så kan man resa medan man är ung
för att knarka hela vintern i Goa och Nepal
och vidga sina vyer för en tid.
Sedan återvänder man en sväng upp till vår jämmerdal
med flyg som sprutar ut koldioxid.
Här hemma går han runt och är så världsvan och förnäm
och fördömer USA:s imperialism.
Men den nya tidens kolonialist är den bohem
som hänger sig åt u-landsknarkturism.
Han bär inte tropikhjälm, men dreadlocks i sitt hår,
och ironiskt nog en t-tröja med Che,
och hans flygresor spär på växthuseffekten varje år
- sådant ansvar tar en världsmedborgare.
Du har sett honom i London och i Prag och i Paris
och på Bali och i Bangkok och Bombay,
där han och tusen andra som ser ut på samma vis
driver runt i grälla shorts och latar sig.
Hans ryggsäck är hans signum - han är backpackertyp,
han går runt med den och luktar som ett drägg
och hans dreadlocksrufs är fullt av solk och smuts och skit och kryp
och likaså hans fula glesa skägg.
Han har sett snart alla platser som på jorden finns att se
men att se är ej detsamma som förstå.
Han förvaltar illa rollen såsom världsmedborgare
- det enda som han vill är röka på.
Men lustigast med honom är ändå hans politik
han är vänsterradikal och ganska dryg
han är framförallt miljövän, men inte i praktik
ty han reser hela världen runt med flyg.
Det är väl allas rätt att kunna resa bort ett slag
när tillvaron här hemma blir för tung?
Med pengar från sitt sommarjobb på pappas företag
så kan man resa medan man är ung
för att knarka hela vintern i Goa och Nepal
och vidga sina vyer för en tid.
Sedan återvänder man en sväng upp till vår jämmerdal
med flyg som sprutar ut koldioxid.
Här hemma går han runt och är så världsvan och förnäm
och fördömer USA:s imperialism.
Men den nya tidens kolonialist är den bohem
som hänger sig åt u-landsknarkturism.
Han bär inte tropikhjälm, men dreadlocks i sitt hår,
och ironiskt nog en t-tröja med Che,
och hans flygresor spär på växthuseffekten varje år
- sådant ansvar tar en världsmedborgare.
Lars Anders Johansson
En sjusovares försvarstal
SKALDENS DYGNSRYTM
När du går åstad till ditt dagliga värv
där i anletets svett du förtjänar din skärv
då snusar jag ännu bland bolster och dun
än i timmar i min paulun.
Vid middagstid står jag först upp som ett spett
och intar mitt morgonmål strax efter ett
med tidningar om vad i världen har skett
och med kaffe så rykande hett.
Jag rättar mig inte i lutherska led
och i gryningen är jag båd vresig och vred.
Men om jag får sova till långt in på dan
blir jag både Apollo och Pan!
Jag fördelar mitt dygn som en riktig vampyr,
tar vara på glöden som pyser och pyr
och arbetar gärna tills dagningen gryr,
medan nattliga timmarna flyr.
Jag vakar var natt medan piga och dräng
ligger och snarkar så sött i sin säng
och sparkar och vänder sig invid sin vägg,
men jag får inget OB-tillägg.
För jag pröjsar priset för att vara fri
från schemalagd arbetstid och slaveri,
från chefer som snokar och lägger sig i,
men det ligger ett pris däruti.
Det ligger i sladdriga tungornas tal
som ständigt hörs muttra om slapp omoral.
Den som inte arbetar åtta till fem
får dagligen utstå små pikar från dem
som försvarar sitt torftiga liv desperat
och tror att jag fått allt jag har på ett fat.
Men jag sliter hårt för min dagliga mat
och kan inte beskyllas för lat.
Om jag också verkar i stjärnornas sken
när månljuset faller på gatornas sten,
när muserna stiger från helikon ner
till mitt ensliga diktarkvarter
är det sant att jag sliter som stretande hund
med månen som sällskap så sällsam och rund.
Men när pennan syns stanna vid gryningens stund
är det skönt för en skald med en blund.
När du går åstad till ditt dagliga värv
där i anletets svett du förtjänar din skärv
då snusar jag ännu bland bolster och dun
än i timmar i min paulun.
Vid middagstid står jag först upp som ett spett
och intar mitt morgonmål strax efter ett
med tidningar om vad i världen har skett
och med kaffe så rykande hett.
Jag rättar mig inte i lutherska led
och i gryningen är jag båd vresig och vred.
Men om jag får sova till långt in på dan
blir jag både Apollo och Pan!
Jag fördelar mitt dygn som en riktig vampyr,
tar vara på glöden som pyser och pyr
och arbetar gärna tills dagningen gryr,
medan nattliga timmarna flyr.
Jag vakar var natt medan piga och dräng
ligger och snarkar så sött i sin säng
och sparkar och vänder sig invid sin vägg,
men jag får inget OB-tillägg.
För jag pröjsar priset för att vara fri
från schemalagd arbetstid och slaveri,
från chefer som snokar och lägger sig i,
men det ligger ett pris däruti.
Det ligger i sladdriga tungornas tal
som ständigt hörs muttra om slapp omoral.
Den som inte arbetar åtta till fem
får dagligen utstå små pikar från dem
som försvarar sitt torftiga liv desperat
och tror att jag fått allt jag har på ett fat.
Men jag sliter hårt för min dagliga mat
och kan inte beskyllas för lat.
Om jag också verkar i stjärnornas sken
när månljuset faller på gatornas sten,
när muserna stiger från helikon ner
till mitt ensliga diktarkvarter
är det sant att jag sliter som stretande hund
med månen som sällskap så sällsam och rund.
Men när pennan syns stanna vid gryningens stund
är det skönt för en skald med en blund.
Lars Anders Johansson
Invid krogens bord
Invid krogens bord
Är jag munter, säll och glad
Hemma däremot
Lars Anders Johansson
För frihetlig för friheten?
de Sade
Hell dig kvinna, hell dig man
som älskar köttets lustar,
som gör vadhelst ni vill och kan
gå över lik för njutnings skull,
som aldrig vaknar ångerfull
men kåt och glad till en ny dag
av kättjefulla pustar,
lyss nu till ett litet slag
Donatien Alphonse François de Sade!
I äldre tid med sträng moral,
uti kung Ludvigs dagar,
var Frankrike en jämmerdal
och varje riktig libertin
som sökte njutning ren och fin
fick då betala ett högt pris
som bröt mot tidens lagar,
så även eran vän markis
Donatien Alphonse François de Sade.
Så utbröt en revolution
och allt slogs över ända.
Jag fick tillbaka hopp och tron
att människan skall vara fri.
Jag släpptes ut ur La Bastille:
nu var jag ingen smutsig gris,
nu kunde allting hända!
Dessvärre hette jag markis
Donatien Alphonse François de Sade.
Jag tror revolutionens män
var alla impotenta:
Snart var jag åter fienden
till hela Frankrikes nation
och hela den revolution
som sett mig som en visionär
- vad fanns annat att vänta?
Så fängslades av herr Robespierre
Donatien Alphonse François de Sade.
När nästa gång jag släpptes ut
var mitt verk stämplat galet,
så sagan får ett sorgligt slut:
Den småkukade Bonaparte
och jag vi fick en dålig start.
Så systematiskt bröt man ner
mig uppå hospitalet.
Men mer krävs för att tysta ner
Donatien Alphonse François de Sade!
Ty mina böcker lever kvar,
fast många blivit brända.
Jag skrev till frihetens försvar
mot alla dem som vill er väl
men trampar på er kropp och själ
som nåt slags sedlighetspolis.
Nej låt det aldrig hända!
Lev ut er lust liksom markis
Donatien Alphonse François de Sade!
Hell dig kvinna, hell dig man
som älskar köttets lustar,
som gör vadhelst ni vill och kan
gå över lik för njutnings skull,
som aldrig vaknar ångerfull
men kåt och glad till en ny dag
av kättjefulla pustar,
lyss nu till ett litet slag
Donatien Alphonse François de Sade!
I äldre tid med sträng moral,
uti kung Ludvigs dagar,
var Frankrike en jämmerdal
och varje riktig libertin
som sökte njutning ren och fin
fick då betala ett högt pris
som bröt mot tidens lagar,
så även eran vän markis
Donatien Alphonse François de Sade.
Så utbröt en revolution
och allt slogs över ända.
Jag fick tillbaka hopp och tron
att människan skall vara fri.
Jag släpptes ut ur La Bastille:
nu var jag ingen smutsig gris,
nu kunde allting hända!
Dessvärre hette jag markis
Donatien Alphonse François de Sade.
Jag tror revolutionens män
var alla impotenta:
Snart var jag åter fienden
till hela Frankrikes nation
och hela den revolution
som sett mig som en visionär
- vad fanns annat att vänta?
Så fängslades av herr Robespierre
Donatien Alphonse François de Sade.
När nästa gång jag släpptes ut
var mitt verk stämplat galet,
så sagan får ett sorgligt slut:
Den småkukade Bonaparte
och jag vi fick en dålig start.
Så systematiskt bröt man ner
mig uppå hospitalet.
Men mer krävs för att tysta ner
Donatien Alphonse François de Sade!
Ty mina böcker lever kvar,
fast många blivit brända.
Jag skrev till frihetens försvar
mot alla dem som vill er väl
men trampar på er kropp och själ
som nåt slags sedlighetspolis.
Nej låt det aldrig hända!
Lev ut er lust liksom markis
Donatien Alphonse François de Sade!
