Slottet i saknadens dalar

HULDRAN
I folkviseton

I många år har jag gått bakom plogen
- Hej hej, gått bakom plogen -
så denna morgon min vana trogen
gick jag på åkern och teg.
När solen fick tallarnas toppar att brinna
såg jag i ottan en underskön kvinna,
jag släppte min plog och lät oxen försvinna
hon glittrade mot mig och neg.

Jag gick mot den sköna vid brynet av skogen
- Hej hej, brynet av skogen -
hon backade in mellan träden och tog en
stig mot dess vindlade djup.
Jag följde min mö mellan lavklädda stammar,
vi vandrade vida på åsarnas kammar.
Jag gick med den brådska som mannen anammar.
Jag gick mellan branter och stup.

Vi gick hela dagen vi gick hela kvällen
- Hej hej, vi gick hela kvällen -
Hon förde mig till allra vackraste ställen,
de vackraste jag hade sett
Jag ökade takten, hon gjorde detsamma,
med flygande hår som hon aldrig måst kamma,
för flyger det fritt kan det göra detsamma
om nånsin man lade det rätt.

Hon förde mig in i den mörkaste natten
- Hej hej, den mörkaste natten-
hon förde mig fram till det svartaste vatten
som någonsin slagit mot strand.
Hon vandrade vidare fram på dess yta
och jag satte efter, fast utan att flyta.
Nu går jag på bottnen, min luft börjar tryta.