Vem vill bli avsexualiserad?
Den diskussion som förs om bröstaktionen har kommit att handla om huruvida det är rimligt att man tillämpar ett regelverk för män och ett annat regelverk för kvinnor - ett argument som ofta förs fram av bröstaktionens sympatisörer är att det går bra att bada toppless på stranden, så varför inte på badhuset? Aktionens motståndare hävdar istället att mäns och kvinnors kroppar ser olika ut och att det dessutom rör sig om en vedertagen dresscode som det tillhör allmänt hyfs att rätta sig efter.
Själv tänkte jag mer skjuta in mig på de arga flickornas motiv. Toppless eller inte på badhuset må vara en tvistefråga ur en rad hänseeenden, men varför bedriver man den här kampanjen? Det uttalade målet är att "avsexualisera kvinnors kroppar."
Samtidigt som kvinnor i stora delar av världen kämpar för sin rätt och möjlighet att få uttrycka sin sexualitet vill dessa arga Uppsalaflickor istället beröva kvinnor densamma. Att använda "avsexualiserande" som ett medel för att uppnå jämställdhet eller kvinnlig frigörelse ter sig onekligen smått bisarrt.
Inte ens de mest pryda moralisterna vill ju avsexualisera kroppen, bara att man ska hålla sin sexualitet borta från det offentliga. Något som Bara bröstaktivisterna knappast heller kommer att åstadkomma eftersom den badande omgivningen förmodligen inte är, och inte heller önskar bli, lika avsexualiserade som de.
Jag undrar om inte de arga töserna skjuter sig själva i foten med sin aktion, för vem vill bli avsexualiserad, egentligen?
Efter solsken kommer regn.
Jag finner inte ord, att sparka Norling för att han inte har åstadkommit underverk samtidigt som man kontinuerligt sålt av alla klubbens bästa spelare är ett hån. Att sparka en tränare som trots motgångar fortfarande har såväl spelarnas som supportrarnas fulla förtroende är bisarrt! Efterträdaren Mikael Stahre är ett oprövat kort som måste ha nerver av stål eftersom han väljer att ta över tränarposten i AIK i det här läget.
SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet
Bäst i stan!
Därför är det glädjande att laget äntligen, även om det var för sent för att leda till något större, spottat upp sig och börjat vinna sina matcher igen. AIK dominerade på Ullevi idag, trots fullständigt usla förhållanden på planen. Förhoppningsvis medför detta, och segern över Helsingborg senast att AIK:s spelartrupp har ett nybunnet självförtroende att ta med sig till säsongen 2009.
Jag hoppas också att klubbledningen inte fattar ett förhastat beslut och låter Rickard Norling schavottera för säsongens dåliga resultat. Det finns fler syndabockar än en i det här sammanhanget och kontinuitet på tränarsidan är viktigt för laget. Jag är inte lika övertygad om Norlings kvaliteter idag som jag var inför säsongen 2007 men jag tror definitivt att det allra sämsta vore att laget ånyo utsattes för ett hoppande mellan tränare som det vi upplevde innan Norling.
2008 har också varit ett sorligt år i och med att fotbolls- och medieetablissemangets kamp som de supportrar som utgör allsvenskans förutsättning har hårdnat. Bortamatchbojkotten pågår alltjämt och inför nästa säsong kommer den så kallade "huliganlagen" att träda i kraft, en lag som ställer fotbollssupportrar utanför rättssäkerheten. Vi får hoppas att säsongens pinsamt låga publiksiffror stämmer till eftertanke hos byråkraterna i SvFF och SEF om vilka det är som betalar deras löner. Att det skulle leda till en kursändring vad gäller den förda politiken är kanske för mycket att hoppas på men det vore nödvändigt om svensk elitfotboll ska överleva de kommande åren.
Idag är dock trots allt en glädjens dag. AIK vann äntligen en bortamatch och gjorde det dessutom övertygande. Vinsten mot GAIS säkrade också gnagets position som bästa laget i stan.
______________________________________________________________________________________________
Läs mer om sista omgången i allsvenskan:
SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Svenska fans
Pionjärverk om fotbollsvåldet
Bland Huliganerna (”Among the thugs”) – Bill Buford
Den amerikanske journalisten Bill Bufords reportagebok från 1991 har kommit i nytryckt svensk pocketutgåva på Albert Bonniers förlag. Förmodligen vill man lite sent rida på den våg av populärkulturellt intresse för brittiska huliganscenen som de båda filmerna Hooligans och Football factory medförde i Sverige och som fick hundratals unga svenska kilar att rusa åstad och köpa sig rutiga kepsar.
Bufords bok är intressant på många vis, inte minst för den som är intresserad av massvåldets psykologiska mekanismer. Som tidsdokument är den också givande, den skildrar den brittiska huliganscenen under mitten av 1980-talet, mellanår i utvecklingen mellan 1960-och 1970-talens massupplopp och 1990-talets casualklädda firmakultur, men också den period som skakades av katastroferna på Heyselstadion och Hillsboroughstadion.
På många sätt känns dock boken hopplöst daterad. Till att börja med är det en förfluten epoks fotbollsvåld som skildras, så den som tror sig få en guidebok i den moderna huligankulturen kommer på många sätt att gå bet. Visserligen ges som påtalats intressanta inblickar i masspsykoserna kring gruppvåldet men gängkulturens organisation och hierarkier berörs bara flyktigt. Vi ges bakgrunden till katastroferna i Bryssel och Nottingham, men den som vill förstå dagens ligistvärld, i den nutid då ståplatsläktarna försvunnit och de olika supporterkategorierna alltmer fjärmats från varandra, får leta på annat håll.
Ett annat problem med Bufords reportage är hans ständiga behov av att markera distans. Å ena sidan månar han ständigt om att vara fördomsfri och öppen, något som särskilt understryks i kapitlet om det fascistiska partiet National Front, vars möten han besöker i hopp om att där finna svar på sina frågor om massvåldet och läktarkulturen. Å den andra sidan är han ständigt angelägen om att påtala hur främmande han, som amerikan och medveten konsument av finkultur, är inför den företeelse han har gett sig på att skildra.
Visst kan man förstå att en amerikan, van vid de amerikanska idrottsevenemangens helt annorlunda läktarkultur, ställer sig frågande till den tribalism som frodas kring de europeiska fotbollsklubbarna. Man kan också förstå hur en person med hans bakgrund, som redaktör på litteraturtidskriften Granta och vad det verkar från en allt annat än våldsam uppväxt förfäras av det råa massvåldet han möter. Vad som däremot tröttar är att han fortsätter att trycka på detta i sin framställning, parallellt med att han beskriver hur han lockas och tjusas av våldet och massbeteendet.
Det känns som att Buford gentemot läsaren rättfärdigar en i hans egna ögon pervers dragning till fotbollsvåldet och dess utövare genom att ständigt inflika små antydningar om hur främmande han trots allt är i sammanhanget, att han egentligen inte hör dit. Det ligger en inkonsekvens i detta som ju längre berättelsen framskrider tenderar att bli rätt snusförnuftig och pekpinneaktig. Det förtar lite grann av Bufords tes om att massbeteendet och våldet är någonting som ligger latent hos oss alla och att ”massan” inte är ”de andra” utan snarare ”vi själva”. Trots detta vill han alltså understryka att han själv egentligen inte hör dit och att han, efter avslutat uppdrag, kan återvända till den kulturella och civiliserade värld där människor av hans förfinade sort egentligen hör hemma.
Denna kritik från min sida kan dock med rätta anklagas för att vara anakronistisk. När Bufords bok kom ut första gången 1991 var den unik i sitt slag och som portalverk inom skildrandet av den brittiska supporterkulturen har den kommit att påverka alla senareskildringar av densamma. Med detta i åtanke att Buford, den respekterade journalisten, gav sig ut att skildra något som var både outforskat och avskytt, blir de många små brasklapparna begripliga, trots att de stundtals fläckar framställningen.
Det känns helt klart som om Buford skriver för sina likar, högutbildade kulturkonsumenter med liberala värderingar som likt han själv svävat i okunnighet om de brittiska fotbollsläktarnas brutala verklighet. För deras skull är han också tvungen att konsekvent skildra de våldsamma supportrarna som avskyvärda, inte bara för sitt beteende utan även utseendemässigt och hygieniskt. Jag tappar snart räkningen på alla ingående beskrivningar av guppande bleka ölmagar och nedfläckade t-shirts. Jag tror att de är ämnade att vara roliga, mend e blir rätt tröttsamma i längden.
På det hela taget är dock reportageboken ett imponerande arbete. Under hela 8 år följde Buford de brittiska fotbollsupportrarna på hemma- och bortamatcher runtom i Storbritannien och på kontinenten. Den innehåller många roliga, förfärande och spännande berättelser. Framförallt spänningsögonblicken lyckas Buford fånga på ett trovärdigt vis och mest intressant blir det när han skildrar hur han själv grips av samma känslor som omgivningen och låter sig bli ett med massan. Och njuter av det.
Intressant att notera är att många uttryck från boken och även dess titel har kommit att återanvändas i senare skildringar av brittisk huligankultur och även börjat användas av huliganerna själva. Reportaget påverkar verkligheten samtidigt som det försöker skildra den. Bland huliganerna är en läsvärd och underhållande reportagebok, men för den som önskar fördjupa sig i en mer samtida huliganscen rekommenderas John Kings romantrilogi Football factory, Headhunters och England away.
