Några tankar om läktarkultur

Häromveckan skickade Djurgårdens supporterförening Järnkaminerna ett öppet brev till Svenska Fotbollförbundet med anledning av det massiva publiktappet inom svensk fotboll. Järnkaminerna konstaterade helt korrekt att ett antal åtgärder som SvFF och föreningen Svensk Elitfotboll vidtagit för att komma tillrätta med vad man anser vara problem kring fotbollen, är den direkta orsaken till publiktappet. Vidare konstaterade man att SvFF:s åtgärder grundar sig på en felaktig analys av vad en fotbollsupplevelse är för något och vad som i själva verket lockar publiken. Man föreslog också ett antal åtgärder för att komma tillrätta med publiktappet.

 

Huvudsakligen handlar det om att börja ta hänsyn till supportrarna. SvFF och SEF har länge haft ett direkt fientligt förhållningssätt till sina trognaste kunder. Genom obekväma matchtider, irrationella säkerhetsrutiner och godtyckliga bestraffningssystem där kollektiv bestraffning utgör grunden har man aktivt motverkat supportergrupperna. Uttalanden från Lars-Åke Lagrell och Sune Hellströmer har också visat vilket förakt som finns i fotbollsbyråkratins korridorer för de trognaste supportrarna. Med landslagsfotbollen som mall vill man byta ut den allsvenska publiken mot popcornätande barnfamiljer som sitter ned och håller tyst, gärna i färgglada peruker med Sportbladets logotyp.

 

Problemet är bara att såna visioner saknar förankring i verkligheten. Allsvenskan är inte så bra att fotbollen i sig kommer att locka en masspublik bara man kommer till rätta med de bångstyriga supportrarna.  Intresset för Allsvenskan och superettan kommer sig av att det finns tokjävlar som jag och alla andra trogna, som följer sitt lag, för klubbens skull, inte för kvaliteten på spelet. Det är, en gång för alla, inte huliganerna som skrämmer bort publiken – faktum är att när det var som stökigast kring allsvenska matcherna i slutet på nittiotalet och början av nollnolltalet så såg vi också toppnoteringar i publiktillströmningen.

 

Jag säger inte att det är våldet som lockar publiken, men det är inte en avgörande faktor för publiktillströmningen. Vad som däremot är avgörande är supporterkulturen, de engagerade fansen med sina sånger och ramsor, flaggor och läktararrangemang. Fotbollspubliken går inte för att få se ett bländande spel av hög internationell klass, utan för att få en totalupplevelse, en upplevelse som är direkt avhängig de engagerade supportrarna.

 

Därför är fansen så mycket viktigare för den allsvenska fotbollen än vad Lagrell och Hellströmer tror. Fansen är inte bara deras trognaste kunder, som går i alla väder, oavsett tabellplacering och obekväma matchtider, fansen är också en helt avgörande faktor för fotbollens dragningskraft på mindre hängivna åskådare.

 

Glädjande i sammanhanget är att Sportbladet, som annars knappast kan sägas ha agerat de engagerade supportrarnas bundsförvant, uppmärksammat Järnkaminernas utspel och dessutom publicerat en intervju med den norske idrottsforskaren Arve Hjelseth, vars studier av den norska elitfotbollen stödjer supportrarnas analys. Kanske har också Sportbladets journalister till slut kommit att inse att fansen är omistliga för det breda fotbollsintresse som är deras egen födkrok.

 

Medan man i Sverige ägnat sig åt att motarbeta supporterkulturen från centralt förbundshåll har man i Sydafrika en alldeles egen strategi för att sabotera allt vad läktarkultur heter. Strategin stavas vuvuzela. Detta monotona instrument har blivit ett hett diskussionsämne i världens alla medier ända sedan premiärmatchens öronbedövande surrande.

 

Föga förvånande tycker Lars-Åke Lagrell att vuvuzelan är stämningsskapande. Det tycker så gott som ingen annan. Sydafrika har begåvats med världsmästerskapen i fotboll, av oklara skäl. Detta tackar man för genom att sabotera match efter match med dessa infantila plastleksaker. Det är påfallande hur tutandet pågår matchen igenom utan hänsyn till vad som händer på planen. Att tutandet tycks viktigare för den inhemska publiken än fotbollen bekräftas av de inzoomningar mot läktaren som görs. Där står vuxna människor och tutar av hjärtans lust, utan att ens titta ner på planen.

 

När världens mest hängivna landslagssupportrar, från England och Argentina, kommer på besök hörs inte ens deras sånger på grund av det oavbrutna surrandet. Trumpeterna är inte, vad än Lasse Anrell tycker, någon stämningshöjare. De dödar effektivt alla försök att skapa stämning på läktaren. Vissa ljushuvuden har föreslagit att man ska försöka filtrera bort vuvuzelornas ljud i tevesändningarna så att kommentatorerna ska höras ordentligt. Problemet är dock att då filtrerar man bort också det övriga publikljudet, det vill säga hela stämningen och inramningen. Jag är principiellt emot förbud mot läktararrangemang, men om inte sydafrikanerna tar sitt förnuft till fånga kanske det är ända lösningen. Att de inte förstår att de gör sig till åtlöje inför en hel värld!

 

Förståsigpåare uppfyllda av postkolonialt dåligt samvete försöker skuldbelägga vuvuzelans kritiker genom att gnälla om att ”man ska ta seden dit man kommer” eller att det handlar om ett ”förakt för den afrikanska kulturen”. För den vars tankar går i sådana riktningar rekommenderar jag följande artikel från en sydafrikansk journalist: Nothing kills the joy of soccer like a bunch of wailing vuvuzelas


Bajens bandysupportrar bör bada

Snön fullkomligen vräkte ned över Uppsala och jag kunde inte säga att jag sörjde över att jag inte såg bandyfinalen på plats på Studenternas IP. I soffan gladdes jag åt hur de skräniga Hammarbysupportrar som förpestat min vistelse på stan tidigare under dagen alltmer kom att likna snögubbar på de alltför tätt packade läktarna på bandyarenan.

Min skadeglädje kryddades förmodligen också av en viss grämelse över att jag dagen innan prioriterat den usla matchen mot Brommapojkarna på Råsunda framför att se bandydamerna knipa ännu ett SM-guld hemma i lärdomsstaden. Bara fyra och ett halvt tusen på läktarna, en plan som mer liknade en leråker än en gräsmatta, fullständigt intetsägande spel från Gnagets sida och två utvisningar gjorde allsvenskans andra omgång till en episod jag snart vill glömma. Då hade ett SM-guld i dambandyn varit muntrare att minnas.

Anledningen till att jag inte bevistade finalen mellan Bollnäs och Hammarby var delvis att jag inte riktigt kände för att stå och höra på de grönvitas brustna röster, men framförallt att jag hade ett möte i Stockholm att passa. Jag planerade min avfärd till innan bandymatchen var slut, så att jag skulle slippa trängas på tåget med massa ölstinna bajensupportrar. Jag bedrog mig.

Vad jag inte hade räknat med var den inom bajenleden så utbredda ryggradslösheten. Hela tåget var fullt av grönvita som lämnat matchen när en tredjedel av matchen återstod. Vi talar alltså om människor som åkt från Stockholm och löst biljetter för att se sitt lag eventuellt vinna sitt första SM-guld i bandy någonsin, och så åker de hem innan matchen är över! Det är en mentalitet som jag har oerhört svårt att förstå.

Till råga på allt hamnade jag vid ett bord i restaurangvagnen inklämd mellan två storvuxna och högljudda bajensupportrar som stank. Det finns ju en myt om att hammarbyare ska vara mer ohygieniska än andra lags fans - en myt som definitivt förstärktes av bussincidenten förra säsongen - och huruvida denna mytbildning har nån grund eller inte lämnar jag åt andra att bedöma. Men dessa båda gentlemän stank verkligen. Deras lukt var så obehaglig att jag var tvungen att kedjeäta Fishermans friends hela tågresan för att inte bli illamående.

Jag kommer inte att sakna dessa människor i Allsvenskan nämnvärt den här säsongen men börjar mer och mer misstänka att affären med Eguren är något slags komplott från Bajens sida. Vad håller karln på med? Jag hade gjort en starkare insats på mittfältet, och då saknar jag bollsinne. Och vad filmningen anbelangar tror jag inte att den gått hem ens i Uruguay. Nåväl. Allsvenskan har börjat och AIK är regerande svenska mästare. Det såg faktiskt inte så bra ut i början av förra säsongen heller. Men det gick ju som bekant vägen ändå.

Fotbollssäsongen 2009 – en summering

Den bästa säsongen någonsin

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin – så kallade jag 2009 års allsvenska i ett tidigare inlägg här i bloggen. Men innerst inne vågade jag nog inte tro att det skulle räcka hela vägen fram. Till SM-guld och cupvinst. Jag minns hur jag satt på Idrottsparken i Norrköping i våras och såg de dåvarande serieledarna i allsvenskan med nöd och näppe vinna en helt jämn cupmatch mot superettans jumbo.

 

Jag minns hur jag stod och frös på Studenternas i Uppsala och såg en lika jämn match mot Sirius. När det sedan stod klart att det var IFK Göteborg vi skulle möta i cupfinalen efter allsvenskans sista omgång kändes det inte särskilt trovärdigt att cupguldet skulle bli vårt.

 

Jag minns alla dessa nagelbitare under årets allsvenska som AIK avgjort med uddamålet i slutminuterna. Många AIK:are jag känner har vittnat om samma känslor som jag har haft: man har inte vågat tro på det, att det ska leda hela vägen, alla dessa uddamålssegrar. Först under allsvenskans allra sista omgångar började den annars så krävande AIK publiken vakna till och fatta att det här är på riktigt.

 

Kanske var det säsongen i Superettan 2005, i kombination med Rickard Norlings allvarsamma och självutplånande approach som lärde AIK-publiken ödmjukheten. Kanske var det Mikael Stahres tillbaka till grundenattityd. Varje match spelades för sig, en strategi som visade sig fungera. Vinner man varje match en och en vinner man också serien.

 

Rövarbandet

 

Att AIK:s spelartrupp denna säsong bestått av idel galningar och udda karaktärer bidrog kanske också till en tveksamhet rörande huruvida detta verkligen skulle kunna gå vägen. Under större delen av säsongen skakade sportjournalisterna och kommentatorerna tillsammans med de övriga lagens tränare suckande på huvudet åt knäppgökarna i AIK och deras märkliga utspel. Märkliga personligheter, visst. Men entusiastiska, och vinnare.

 

Norling och Nebosja lade grunden. Stahre byggde vidare, ingöt entusiasm och självförtroende och formade ett lag av det rövarband Simon bank skrev om i en krönika i Sportbladet. Det är en hjälteinsats av allsvenskans yngste tränare, som beskrivit sig själv som ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm.”


Bäst på allt

 

AIK är bäst i Sverige. Vi har vunnit allsvenskan, svenska cupen och alla derbyn. Dessutom har vi vunnit alla matcher mot IFK Göteborg, som utan tvekan varit allsvenskans nästa bästa lag. Blåvita surpuppor må muttra om lagets skadesituation, men faktum är att Gnaget också dragits med långvariga skador hos nyckelspelare. För att inte tala om det faktum att vi spelat med vår andremålvakt hela säsongen.

 

Allsvenskans avslutning kunde inte ha varit bättre planerad. Århundradets högriskmatch en direktavgörande allsvensk final mellan ärkerivalerna AIK och IFK, på de senares hemmaplan. Jag kan inte föreställa mig ett ställe där jag hellre hade velat fira AIK som svenska mästare än på Gamla Ullevi.

 

Att den som alltid sjukt lokalpatriotiska och partiska Göteborgspolisen skulle agera dåliga förlorare och nu ska lagföra alla de glada och firande AIK-supportrar som tog sig in på planen efter matchens slut för att fira sina hjältar förvånar ingen. Självklart såg man mellan fingrarna när blåvita supportar gjorde exakt samma sak 2007 när IFK vann Allsvenskan.

Men det är ju klart det är skillnad på olika (brottsrubriceringen ”olaga intrång” fanns även 2007). Likaså såg man mellan fingrarna för de Göteborgshuliganer som stormade in och misshandlade vanliga AIK-supportrar efter matchen.

 

Att AIK vann ”dubblish” för första gången någonsin är en kämpainsats av heroiska mått och jag kan lugnt konstatera att årets allsvenska blev den bästa säsongen någonsin. SM-Guld, Cupguld och Bajen åkte ur. En enda detalj fattades för att det hela skulle bli optimalt:

 

Pinsamma djurgårn

 

Den i övrigt perfekt regisserade säsongen solkades dock något av postludiet. Assyriska spelade ut ett Djurgården som gång på gång visat denna säsong att de hör hemma i Superettan och ingen annanstans. Tyvärr pallade inte assyriska trycket på bortaplan denna gången heller. När djurgårdsfansen sedan firade att man var tredje sämsta laget i allsvenskan genom en planinvasion och klappade till flera av AFF:s spelar kanske de slog spiken i kistan för den ärevördiga tradition av planstormningar som firande supportrar hållit på med i urminnes tider men som proffstyckare och bror duktigtyper vill förbjuda. Tack djurgårdare, ni kan inte ens fira ordentligt.

 

Framåt stolta AIK!

 

Hursomhelst, säsongen 2009 är den mest fantastiska någonsin. Första AIK-dubbeln i historien, ett storslaget SM-guld erövrat på bortaplan i Göteborg, och bajenvraken i Superettan.  Att djurgården klamrade sig kvar får väl ändå ses som positivt. Sex säkra poäng i nästa års allsvenska och de extra publikintäkter som ett hemmaderby innebär (även om djurgårdens uppslutning sist inte var mycket att hänga i julgranen).

 

Nästa år väntar Champions Leaguekval för de regerande svenska mästarna. Eftersom allt pekar på att hjälten och gentlemannen Iván Obolo försvinner under vintern är det bara att hoppas att ledarduon Stahre och Wesström lyckas bra med sin scouting i Brasilien som pågår nu. Lyckas de fylla tomrummet efter Obolo kan inget stoppa oss! Framåt AIK!

 

Slutligen vill jag bara säga tack till den nuvarande och den föregående tränarstaben, samt alla spelare, ledare och supportrar som gjort detta möjligt. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar!

 

 


Ordningen återställd




Slå först, tänk sen

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om polisens övertramp gentemot vanliga supportrar i samband med allsvenska fotbollsmatcher. Att detta problem inte blivit mindre framgår av en artikel på Eurosports hemsida där man kan läsa om hur Hammarby Fotbolls säkerhetsansvarige misshandlats av poliser när han försökt lugna ned uppretade supportrar.

 

Den som varit på en allsvensk fotbollsmatch och befunnit sig någon annanstans än på pressläktaren blir inte så förvånad. Det verkar som att polisen tar tillfället i akt att i samband med fotbollsmatcher få ur sig all den frustration som byggs upp under deras övriga yrkesverksamhet när de tvingas arbeta med bakbundna händer.

 

Ta till exempel tv-bilderna från ytterlighetsvänsterns demonstrationer mot Davis Cupmatchen i Malmö, då kravallutrustade poliser satt kvar inne i sina bilar och lät ligisterna sparka sönder desamma. Förmodligen underlät de att ingripa på grund av den storm som skulle blåsa upp i medierna om någon av terroristerna åsamkats så mycket som en fläskläpp.

 

Fotbollssupportrar däremot är lovligt byte. Det tycks vara få saker som upprör så många som aldrig går på fotboll som ”huliganismen” på våra fotbollsarenor och vad den påstås kosta skattebetalarna. Att polisinsatserna i samband med fotbollsmatcher ofta är överdimensionerade (ofta – inte alltid) och missriktade och oftare utsätter fredliga medborgare för fara än skyddar dem från dem, tycks få av tidningarnas förståsigpåare vara medvetna om.

 

Det är snarast sådant, i kombination med de efter tevetablåerna anpassade matchtiderna, som gjort att allsvenskan det senaste året börjat tappa den storpublik som man lyckades bygga upp från början av 2000-talet.


Ett steg närmre

Varenda höst gör jag samma misstag; klär mig alldeles för tunt för att stå stilla på en betongläktare i svenskt ruskväder. Långkalsonger hade varit en hit idag, för att inte tala om en varm, stickad mössa. Som tur var hade supportergrupperingarna utlyst halsdukstifo så åtminstone denna känsliga kroppsdel var varm och torr.

 

Matchen då? Ja, AIK-Gefle har ju talats om som den enklaste av de kvarvarande matcherna. Ganska naivt med tanke på hur det såg ut när vi mötte dem i våras på Strömvallen. Gnaget har alltid haft svårt för Gefle och det v ar dumt att underskatta dem den här gången. AIK:s mål satt hårt inne, och det var inte förvånande att det var en inhoppare, Gabriel Özkan, som gjorde målet. Låt oss hoppas att han klarar sig från fler skador den här säsongen. Flera av Gnagets starkaste spelare presterade långt under sin förmåga idag och det var långt ifrån en promenadseger.

 

Vi leder i alla fall fortfarande och vi har två ”hemmamatcher“ (Bajenderbyt spelas ju på Råsunda) kvar innan den stora säsongsavslutningen på Sveriges baksida. Det kommer kanske inte bli lätt men efter ikväll är vi i alla fall ytterligare ett steg närmre. Framåt stolta AIK!

________________________________

SvD, SvD, AB, DN, DN


Inför slutstriden

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin

 

Det var längesedan jag skrev någonting om fotboll här i bloggen. Det beror inte på att intresset avmattats, snarare tvärtom. Istället handlar det om ett slags förlamning som har insmugit sig hos mig som, i likhet med många andra gnagare, inte riktigt kunnat tro på att det har gått så bra som det har gjort hittills den här säsongen. För bra har det gått, så bra faktiskt att detta skulle kunna bli den bästa säsongen någonsin i allsvenskans, ja i hela den svenska fotbollens historia. Förutsatt att allting går som det ska nu på slutet alltså.

 

Det ligger nu i AIK:s egna händer om man ska vinna såväl allsvenskan som Svenska Cupen. Det kommer inte vara lätt men det finns i alla fall en möjlighet att ta dubbeln i år. Som om detta inte vore nog så finns också chansen att både Hammarby och Djurgården gör sorti ur allsvenskan. Att de lagen skulle göra samma succéartade återtåg efter bara en säsong som Gnaget gjorde 2005 känns inte sannolikt. Snarare kommer de att göra en Norrköping och harva på säsong efter säsong där ner och kanske till och med riskera att åka ur där en vacker dag.

 

Ett storartat scenario således. Egentligen alldeles för bra för att vara sant. Nu är visserligen sannolikheten att alla dess fyra önskedrömmar skulle infrias under en och samma säsong ganska liten. Men hoppet finns där och kanske är det just detta hopp som gjort det så olidligt att skriva om fotbollen, ja att ens prata om den annat än med de försvurna. De som man har färdats med fram och tillbaka till Råsunda alla dessa gånger och med viss tveksamhet kunnat konstatera att Gnaget tagit hem tre poäng ännu en gång.

 

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen således. Låt oss hoppas att vi med makternas och Ivan Obolos hjälp kan ordna det så för oss att Bojan kan få sitta med den där pokalen på bussen ner till götet inför den sista allsvenska omgången. Annars kommer jag att vara ett dallrande nervvrak på Gamla Ullevi den första november. Om solen också skiner över Råsunda och cupfinalen en vecka senare kommer det att vara skönare än någonsin att vara gnagare.

 


Under Superettansäsongen 2005 reste vi till Boden för AIK:s skull. Skall 2009 bli den efterlängtade revansch som alla gnagare gått och väntat på?


Tifo i världsklass!

Inte nog med segern igår, vi hade också ett tifo i världsklass. Tack Tifogruppen för detta! (Själva tifot börjar ungefär en och en halv minut in i filmen.)

För övrigt räknade vi fel på antalet gula kort för Ivan Obolos räkning i segeryran igår. Han är alltså Inte alls avstängd på torsdag mot Elfsborg. Kom igen Gnaget!


Filmen är från
www.jojjesplejs.com

Seger!

Underbart! Det tog mig nästan en halvlek att smälta Ivan Obolos fantastiska mål i tionde minuten (125 km/h från 37 meter!). Sen var det olidligt att stå och följa Gnaget försvara en 0-1 ledning. Men en fantastisk känsla med en derbyseger, även om det bara var med ett mål mot ett sådant uselt gäng som DIF är just nu. Det kommer dock att bli kämpigt att möta Elfsborg utan Obolo på torsdag. Men kanske har segern gett grabbarna självförtroende så att de klarar det ändå. Det återstår att se. Ikväll är det bara lycka!

Djurgårn åker ur i år! Vi vill ha Zoran kvar!
________________________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, AB, AB,

Derbynerver

Visserligen ligger AIK fyra i tabellen, endast fyra poäng efter serieledande Elfsborg medan Djurgården ligger på nedflyttningsplats på ynkliga sju poäng efter en katastrofalt pinsam inledning på säsongen, så det borde inte kännas ett dugg nervös. Men nu handlar det om ett Stockholmsderby och då kan vadsomhelst hända.

Det vore onekligen inte fel om Bajen och Djurgårn fortsatte på den inslagna vägen och verkligen trillade ur högsta serien. Då skulle man slippa känna den här typen av ångest fyra gånger per säsong.
___________________________________________
SvD, DN, DN, AB, AB, AB, AB, AB, AB

I nöd och lust

Så har man då tagit ytterligare ett viktigt steg i mognadsprocessen. Istället för att betala in medlemsavgiften år för år har jag uppgraderat mig till ständig medlem i AIK. Livet ut kommer jag att vara en del av Allmänna Idrottsklubben, oavsett vad som händer i övrigt. Det känns lite som att äntligen ha ingått äktenskap efter en mycket lång förlovning.



För övrigt var det en strålande cupkväll på Studenternas IP här i Uppsala igår. Sirius spelar visserligen bedrövlig fotboll och AIK består i stort sett fortfarande bara av Ivan Obolo. Men solen sken och fem tusen (de flesta svartgula) hade tagit sig till arenan för att se åttondelsfinalen. Det är trots allt inte varje dag Uppsala får finfrämmande av det här slaget

Allsvenskan äntligen

Så har då allsvenskan åter kickat igång efter ett till synes oändligt vinteruppehåll, ett uppehåll som i princip också sammanfallit med ett blogguppehåll för undertecknads del. Det har varit mycket i görningen. Nytt jobb, turné i Västernorrland och mycket annat. Skönt att saker börjat falla på plats i alla fall och att lite tid kanske kan frigöras för plitande här i Slottet.

Skönt också att Gnaget börjat sin allsvenska säsong så pass starkt som man gjort. Två raka segrar är en bra ionledning, även om det bara rör sig om ett mål vardera (och ett-nolledning är bland det farligaste har det visat sig blott alltför många gånger). Stahre ser ut att ta sin uppgift på största allv ar och det är ett både taggat och på samma gång ödmjukt lag vi sett i de här två matcherna. Kom igen Gnaget!

Efter solsken kommer regn.

Gårdagens glädje och framtidshopp efter allsvenskans avslutande omgång skulle naturfigtvis komma att vändas till sin motsats redan nästa dag. Att sparka rickard norling i det här läget tillhör bland det dummaste klubben har gjort, att dessutom tro att man blidkar fans och medlemmar genom att samtidigt sparka VD:n Charlie Granfeldt är mer än naivt.

Jag finner inte ord, att sparka Norling för att han inte har åstadkommit underverk samtidigt som man kontinuerligt sålt av alla klubbens bästa spelare är ett hån. Att sparka en tränare som trots motgångar fortfarande har såväl spelarnas som supportrarnas fulla förtroende är bisarrt! Efterträdaren Mikael Stahre är ett oprövat kort som måste ha nerver av stål eftersom han väljer att ta över tränarposten i AIK i det här läget.

SvDDN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet

Bäst i stan!

AIK blev inte svenska mästare 2008 heller, något som många gnagare hoppades på under den lysande första halvan av säsongen som ledde oss fram till en andraplacering i tabellen. Det hoppet smulades emellertid effektivt sönder under den bedrövliga andra säsongshalva som följde på sommaruppehållet. Så tungt har det inte varit att vara gnagare sedan 2004.

Därför är det glädjande att laget äntligen, även om det var för sent för att leda till något större, spottat upp sig och börjat vinna sina matcher igen. AIK dominerade på Ullevi idag, trots fullständigt usla förhållanden på planen. Förhoppningsvis medför detta, och segern över Helsingborg senast att AIK:s spelartrupp har ett nybunnet självförtroende att ta med sig till säsongen 2009.

Jag hoppas också att klubbledningen inte fattar ett förhastat beslut och låter Rickard Norling schavottera för säsongens dåliga resultat. Det finns fler syndabockar än en i det här sammanhanget och kontinuitet på tränarsidan är viktigt för laget. Jag är inte lika övertygad om Norlings kvaliteter idag som jag var inför säsongen 2007 men jag tror definitivt att det allra sämsta vore att laget ånyo utsattes för ett hoppande mellan tränare som det vi upplevde innan Norling.

2008 har också varit ett sorligt år i och med att fotbolls- och medieetablissemangets kamp som de supportrar som utgör allsvenskans förutsättning har hårdnat. Bortamatchbojkotten pågår alltjämt och inför nästa säsong kommer den så kallade "huliganlagen" att träda i kraft, en lag som ställer fotbollssupportrar utanför rättssäkerheten. Vi får hoppas att säsongens pinsamt låga publiksiffror stämmer till eftertanke hos byråkraterna i SvFF och SEF om vilka det är som betalar deras löner. Att det skulle leda till en kursändring vad gäller den förda politiken är kanske för mycket att hoppas på men det vore nödvändigt om svensk elitfotboll ska överleva de kommande åren.

Idag är dock trots allt en glädjens dag. AIK vann äntligen en bortamatch och gjorde det dessutom övertygande. Vinsten mot GAIS säkrade också gnagets position som bästa laget i stan.



______________________________________________________________________________________________

Läs mer om sista omgången i allsvenskan:


SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Svenska fans

Vad är polisens uppdrag?

Gårdagskvällen Stockholmsderby var en sorglig tillställning, såväl på planen som utanför. På Råsundas gräsmatta möttes två underpresterande lag, som trots de högtställda förväntningarna ett derby mellan två intensivt rivaliserande klubbar medför, tycktes sakna vilja och ambition.

Djurgården hade något fler målchanser än AIK, AIK fick som vanligt ett mål bortdömt (det tycks numera vara obligatoriskt - kanske är det en hemlig regel inskriven i domarmanualen...). 1-1 var ett rättvist resultat, kanske hade 0-0 varit ännu rättvisare.

På läktarna var det glest mellan supportrarna, på bägge sidor, och klackarna tycktes lida samma brist på geist som spelarna. Endast 22000 personer hade sökt sig till vad som brukade vara norra Europas intensivaste prestigederby med samtliga läktarsektioner fullsatta på Råsunda. Vad är det då som har gjort att publiken sviker den allsvenska fotbollen? Varför bestämde sig 13000 personer för att stanna hemma? Ordningsmaktens agerande kan vara en del i förklaringen.

Förnumstiga vänner av ordning av det slag vars bild av verkligheten formats av kvällstidningarnas löpsedlar snarare än personliga erfarenheter kommer säkert att slå fast att publiktappet beror på "det ökande fotbollsvåldet." Detta är en mytbildning som odlas flitigt i dags- och kvällspressen men också på arbetsplatsernas fikarum. Den som däremot regelbundet går på matcherna är väl medveten om att det, vad tidningarna än säger, är betydligt lugnare nu än kring de fullsatta derbymatcherna runt millenieskiftet.

Människor som aldrig satt sin fot på ett Stockholmsderby har plötsligt en massa åsikter om vad som där sker och framförallt vad som bör göras för att stävja "buset". Samtidigt som man ständigt upprepar floskeln om att det handlar om "ett litet antal rötägg som förstör för alla andra" skapar man ett klimat där det är legitimt att misstänkliggöra fotbollssupportrar en masse. Detta klimat avspeglar sig inte minst i hur ordningsmakten agerar i samband med fotbollsmatcher av det här slaget.

Gårdagens polisinsats

Efter gårdagens derby hade polisen spärrat av gatorna runt Råsunda för att separera de olika supportergrupperna åt. Solnavägen som löper längs med den östra läktaren var avspärrad med kravallstaket och kravallutrustade poliser. Även den västra sidan av Råsunda var avspärrad på samma sätt. Alla de åttatusen som stått på den norra läktaren hänvisades upp till det lilla torg som ligger mellan Solnavägen och Råsundavägen. När den stora folkmassan (av helt vanliga, fredliga supportrar i alla åldrar) kommer upp till torget visar det sig att poliserna spärrar av också där fast med piketbussar.

Mellan två av piketbussarna fanns ett mellnrum på drygt en meter, genom detta mellanrum skulle en folkmassa på flera tusen människor passera enligt polisens plan. En och en och två och två tog sig supportrarna ut genom denna springa alltmedan nya hundratal anlände som tryckte på bakifrån. Folk pressades samman på ett sätt som knappt ens förekommer på rockfestivaler. Alltmedan de kravallutrustade poliserna likgiltiga såg på. Understrykas bör att i denna folkmassa befann sig inga "huliganer" däremot såväl barn, flickor och äldre, vars enda förbrytelse var att de sett en fotbollsmatch.

I polisens ögon tycks varje person som bevistar ett Stockholmsderby vara en misstänkt huligan, vilket är mycket märkligt med tanke på att polisen har haft att hantera bråk i samband med idrottsevenemang i snart trettio år. de borde ha lärt sig hur det fungerar vid det här laget. Allra helst som det finns en hel enhet av "supporterpoliser" vars enda uppgift är att hantera just dessa frågor.

Behandlar folk som boskap

Polisen om någon borde förstså vad som händer med en folkmassa som jagas av beväpnade poliser, och pressas så tätyt samman att de håller på att trampa ned varandra. Hade det dessutom dykt upp "huliganer", det vill säga personer med uppsåtet att utöva våld och skapa oordning, skulle polisen ha haft betydligt svårare att hantera dem i den täta folkmassan, samtidigt som att risken för att vanliga supportrar kommer ikläm mellan grupperna.

Genom detta sätt att agera ökar polisen riskerna betydligt istället för att minska dem. Människor som kanske annars aldrig skulle ha brukat våld provoceras av poliser som behandlar dem som boskap, alternativt tvingas försvara sig mot omotiverade batongslag eller mot motståndarsupportrar som man tvingats rakt i famnen på av kravallutrustade poliser.

Det här är inte någon enstaka företeelse. Vis så gott som varje derby och annan högriskmatch agerar polisen på samma sätt. jag har med egna ögon sätt hur kravallutrustade poliser tvingat vanliga fredliga supportrar rakt i klorna på motståndarlagets huliganfirma. Det är inte heller ovanligt att poliserna kliver in med tårgas och batonger mot vanliga supportrar medan de verkliga bråkstakarna smiter undan.

Supportrar tycks sakna medborgerliga rättigheter

Av 22000 åskådare på gårdagens derby kanske något hundratal individer tillhör den kategori vars primära syfte är att bruka våld mot andra människor. Över 21000 personer är alltså på plats för att se fotbollsmatchen och inget annat. Det borde vara ordningsmaktens uppgift att skydda dessa 21000 personer från våld och övergrepp, precis som det är polisens uppdrag att skydda samtliga medborgare.

Det blir emellertid allt mer uppenbart att den som går på allsvenska fotbollsmatcher, i alla fall när storstadslagen spelar är såväl rättslös som skyddslös. Följdverkningen blir, som i alla korrupta samhällen där rättsstaten inte fungerar, att den stora massan söker sig till andra grupperingar än ordningsmakten för att söka skydd. Huligangrupperingarnas inflytande över supporterkulturen är till stor del ett utslag av det svek som samhället riktat mot de medborgare som engagerat sig för ett fotbollslag. Det är samma mekansimer som möjliggjort maffians framväxt i länder och landsändar där den gängse ordningsmakten inte fungerar.

Så länge vanliga, fredliga supportrar upplever att de får bättre beskydd av det egna lagets huliganfalang än av samhällets representanter, så länge polisen fortsätter med de strategier som ökar riskerna för att vanligt folk ska komma i kläm i samband med oroligheterna, så länge kommer man aldrig att komma tillrätta med de olika problemställningar som avfärdande sammanfattas som "huliganism" eller "fotbollsvåld".

________________________________________________________________________

Läs mer: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet

Vem skrämmer bort publiken egentligen?

Det Svenska Fotbollförbundet fortsätter att omsätta sin briljanta omvärldsanalys i praktisk handling, ivrigt påhejade av diverse myndigheter och inte minst den som alltid inkompetenta supporterpolisen. Syftet tycks hursomhelst vara att slutgiltigt döda den svenska publikens intresse för allsvenskan.

Hur ska man annars tolka beslutet att lägga en allsvensk toppmatch (den mellan AIK och IFK Göteborg) på den besynnerliga tiden 12:30 på en lördag? Det kan ju inte rimligtvis vara så att Fotbollförbundarna själva tror på utsagorna från det egna förbundet eller åsiktsfränderna i Svensk Elitfotboll, vars ordförande skall ha yttrat den briljanta frasen:

"Nu på lördag är det Liverpool mot Manchester United ungefär vid samma tid. Där är det alltid fullt med folk på läktaren. Varför ska det inte kunna vara så i Sverige?"

Man kan ju hoppas att den sorgliga publiksiffran 12417 ska få fotbollsbyråkraterna att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att Sverige inte är England och framförallt att Allsvenskan inte är Premier League. Vår sorgliga högsta serie rankas efter Cyperns inhemska liga. Den håller alltså en så låg kvalitet att den knappast förtjänar det stora och engagerade publikintresse som den fram till nyligen åtnjutit. Ett publikintresse som Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll, en mängd myndigheter och pressens förståsigpåare nu håller på att ta kål på.

Lars Anrell på Aftonbladet drabbades för några månader sedan av efterkrankens kranka blekhet, eller åtminstone av ett ögonblicks klarsyn, och skrev:

"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns. "

Det skrev han apropå mediernas hämningslöst osakliga rapportering kring det förra derbyt mot Hammarby. Och visst har han rätt, allsvenskan vore tämligen intetsägande utan den engagerade publiken. Sedan dess har diskussionen knappast blivit sakligare och fotbollsbyråkraternas strävan att tillsammans med myndigheterna motarbeta fotbollsintresserade en mass har intensifierats, ivrigt påhejat av media.

Brottsförebyggande rådets har nyligen föreslagit att man skall hantera dem som bråkar i samband med fotbollsmatcher med samma metoder som man hanterar den organiserade droghandeln. Det säger en hel del om hur insiktsfulla Brottsförebyggande rådet och deras informanter i själva verket är.

Det finns några grundantaganden som såväl Brottsförebyggande rådet, supporterpolisen, Svenska Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotboll måste göra sig av med. Grundantaganden som så ofta repeteras i media att så gott som alla som inte är intresserade av fotboll tar dem för sanning.

"Inga riktiga supportrar"

Det ena grundantagandet gör gällande att de som bråkar på fotbollsmatcherna "inte är några riktiga supportrar" och "egentligen inte bryr sig om vare sig fotbollen eller klubben." Utifrån detta antagandet anser man sig kunna avfärda "huliganerna" som ett störande element som kan motas bort med repressiva åtgärder, och om dessa inte fungerar så kan man mota bort dem med ännu repressivare åtgärder.

Det är märkligt att de Fotbollsbyråkrater som annrs så gärna sneglar mot England inte har kommit att inse att de repressiva åtgärderna där knappast har minskat till följd av repressionen. Även om de massiva säkerhetspådragen i samband med matcherna har skapat ett större lugn inne på själva arenorna har det fotbollsrfelaterade våldet utanför snarast ökat.

Ett annat felaktigt grundantagande som till viss del kan betraktas som en följd av det föregående är att man buntar ihop alla fotbollens problembarn till en och samma kategori. Det är först på sistone som supporterpolisen börjat uppmärksamma skillnaden mellan medlemmarna i de så kallade fiormorna, vars verksamhet i huvudsak går ut på att söka upp andra firmor från rivaliserande lag för att puckla på varandra, och de "ultrassupportrar" som för liv inne på läktaren. De aningslösa politiker som uttalar sina fördömanden tycks inte ha uppmärksammat skillnaden och media har det definitivt inte. Det är ständigt samma braskande rubriker om "huliganer", oavsett vad som skett och vilka som varit inblandade.

Bråkstakarna och den ideala publiken

Ett tredje grundantagande är att det är huliganerna som skrämmer bort fotbollspubliken och att om bara dessa försvann så skulle en nya, fredlig publik strömma till matcherna och skapa samma tryck som under ett Merseyside derby. Detta är ett felaktigt antagande ur två perspektiv.

För det första har stökigheten kring matcherna och den uppmärksamhet denna fått i medierna snarast fungerat som klubbfotbollens bästa reklampelare, på samma sätt som alla lite farliga företeelser alltid utövar lockelse på unga, företrädesvis män. Därmed inte sagt att alla som strömmade till matcherna under fotbollsvåldets intensivaste period i slutet av 90-talet och början av 00-talet var potentiella huliganer.

För det andra så finns inte den där idealpubliken som Fotbollförbundet och de gratisätande sportjournalisterna drömmer om. Publiken som dyker upp utan att föra något oväsen, som snällt betalar entréavgiften och villigt insuper arenareklamens alla budskap men inte ger utlopp för några känslor i annan form än en sparsmakad golfapplåd när det blivit mål, den publiken sitter inte i stugorna och väntar på att man ska mota bort de rysliga huliganerna från arenan. den publiken finns inte.

För att ägna så pass mycket tid och pengar åt ett intresse som det faktiskt tar i anspråk att på allvar följa sitt lag kräver mer än ett ljummet intresse. För att stå där på läktaren match efter match, i hällande ösregn eller stekande sol, i medgång och motgång, krävs en hängivenhet på gränsen till fanatism. Större delen av tillvaron som fotbollssupporter är ett utdraget lidande, det handlar om frustration, väntan, långa resor, sena kvällar, ett nervöst pendlande mellan hopp och förtvivlan. De som väljer att vandra fotbollssupporterns väg är trots allt övertygade om att det är värt det.

Det är dessa människor som åker land och rike kring för att heja fram sitt lag till seger, eller troget stå vid planens sida när de förlorar. Det är dessa människor som skapat och skapar intresset för allsvensk fotboll, som gjort det intressant för medierna att rapportera om, som gör det intressant för annonsörerna att annonsera och som utgör själva den ekonomiska grundvalen för såväl fotbollsklubbarna som för parasitorganisationer som Svensk Elitfotboll och för de sportjournalister som specialiserat sig för att rapportera om allsvensk fotboll. Utan den hängivna fotbollspubliken skulle ingenting av detta existera.

Fotbollspubliken är en sammansatt skara


Den hängivna fotbollspubliken är emellertid en heterogen skara. Där finns många olika åldersgrupper och människotyper representerade, personer som sökt sig till supporterkulturen av tusen olika anledningar. Där finns de som en gång spelat i klubbens ungdomslag men med åldern och insikten om den egna talangens begränsningar övergått till supporterskapet, där finns de som drivs av lokalpatriotiska stämningar för den ort eller stadsdel som laget representerar och tusen andra.

Bland alla dessa tusentals individer finns också de som är av våldsamma och kriminella. Att ta våldsamheten eller kriminaliten till intäkt för att därbakom inte finns något genuint fotbollsintresse är emellertid att skjuta sig själv i foten, allra helst för dem som har ambitioner att stävja våldet i samhället. Att porta en våldsam person från en fotbollsarena kommer knappast att göra honom mindra våldsam. Däremot är Thomas Bodströms huliganlag ett obehagligt stort steg i en riktning där rättssäkerheten luckras upp i godtycklighet och kollektiva bestraffningar.

Visst är fotbollsvåldet ett problem, precis som allt våld i samhället, men det är snarare ett samhällsproblem än ett fotbollsproblem. De repressiva åtgärder som nu  genomförs och planeras slår mot hela den breda fotbollspubliken och kommer snarare att vara det som skrämmer bort de breda skarorna från arenorna än de personer som träffas flera kilometer därifrån för att slå varandra på truten. Den nuvarande attityden från polisens och myndigheternas sida, att hellre slå ner på nio vanliga fotbollssupportrar än att låta en så kallad "huligan" gå fri, kommer knappast att vare sig skrämma bort bråkstakarna eller stimulera fredliga medborgares fotbollsintresse.

Här kan vi skönja ytterligare ett felaktigt grundantagande, nämligen att den vanliga fotbollspubliken (som faktiskt går på matcherna även om det sällan framgår av rapporteringen) står ut med vilka övergrepp som helst från ordningsmaktens och fotbollförbundets sida. Eller som man från brottsförebyggande Rådets sida formulerade saken med anledning av de nya massiva säkerhetskontroller, erinrande om flyplatsernas, som man vill införa på de svenska fotbollsarenorna för att stävja "buset":

"Alla som flyger vet att man måste vara ute i god tid för att genomgå den minutiösa säkerhetskontrollen. Resenärerna underkastar sig också denna kontroll för att gemensamt öka säkerheten. Fotbollspubliken borde väl också vilja bidra till en säker arena?"

Fast kanske har de ändå rätt i sin analys: en fullkomligt öde läktare måste ju faktiskt vara det säkraste av allt. 12417 är ett steg på vägen.

Då drabbas också jag

Vilken makalös start på slutspelsäventyret! och vilka makalösa mål, både skåningens snygga och hälsingegrabbens absurda! Skönare start hade man knappast kunnat önska sig, Wilhelmssons skada undantagen förstås.

Det är märkligt, inför varje stort mästerskap känner jag mig mest irriterad på grund av det ovälkomna uppehåll i allsvenskan som det medför. Denna irritation yttrar sig i ett påtagligt ointresse för alla tusentals "införprogram" med sina spekulationer och expertutlåtanden. Den yttrar sig också i ett kraftfullt avståndstagande från alla tomtar som, likgiltiga inför klubbfotbollens vardagliga verklighet och de genuina supportrarnas äkta engagemang, helt plötsligt börjar posera som fotbollsfans i nyinköpta landslagströjor med SvFF:s förhatliga logotyp på bröstet.

Dessa svenssonsupporters, vars uppfattning om klubbfotboll brukar vara att "allsvenskan är så dålig" eller "man vågar ju inte gå på matcherna för alla huliganer", dyker nu helt plötsligt upp på alla sportbarer och ockuperar stolar, eller så är de på plats i Östterrike med blågula jippoperuker och uppblåsbara jättehänder.

Hursomhelst så går jag och bär på denna irritation ända fram till Sveriges första match. Så snart det är avspark är den som bortblåst, då finns bara en sak och det är engagemanget för det svenska landslaget, den svenska nationens representanter på fotbollsplanen. Då blir jag en i mängden av alla dessa dårar som biter på naglarna, svärjer och förbannar, jublar och skriker. Då drabbas också jag av landslagsyran.

Engagemanget kan naturligtvis aldrig mäta sig med det för klubbfotbollen, men det är i alla fall äkta, och det är det nog även hos många av dem som simulerar supporterskap i samband med landskamperna. För en gångs skull står vi enade: supportrar och svenssons. Kom igen Sverige!

_________________________________________
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet

165 åskådare per match

För alla som sett helgens matcher i Svenska cupen på teve borde det stå klart vad Svenska fotbollsförbundets strävanden syftar till: att befria fotbollen från den störande publiken. "Fotbollsfest" rubricerades helgens så kallade "cupsammandrag" som. Den som åsett helgens begivenheter kan vittna om att feststämning var det sista som infann sig. Sällan har Strömvallen sett så ödslig ut som i helgen.

Svenska fotbollsförbundet driver, tillsammans med föreningen Svensk Elitfotboll en linje som aktivt bidrar till att den svenska klubbfotbollens publiksiffror dalar. Det beror inte enbart på de bojkotter som vi sett under denna säsong i protest mot SvFF:s vansinniga regler, det är helt enkelt ett minskande intresse för svensk klubbfotboll.

Nu kommer naturligtvis vän av ordning att säga att det minskade intresset för fotbollen beror på de rysliga
"huliganerna" som kastar in saker på planen och skrämmer bort "barnfamiljerna" (dessa stackars barnfamiljer som alltid används som slagträn i alla debatter, vilket än ämnet vara månde). I själva verket är det ju precis tvärtom; ju mer bråk och stök det har varit kring matcherna desto mer publik har strömmat till.

Naturligtvis behöver det inte vara bråkigt och stökigt kring matcherna för att publiken ska sluta upp, det finns en positiv läktarkultur också som är värd att ta vara på. Det gör emellertid inte SvFF som reglerar alla former av känsloyttringar på läktarna.

I helgen fick de sitt kvitto. Under "cupsammandraget" då sex matcher spelades på tre dagar och då fem allsvenska lag spelade, varav två var publikdragarna AIK och (nåja) Djurgården var snittpubliken på strömvallen 165 personer per match. 165! De ditkommenderade poliserna måste ha undrat vad de gjorde där. Jag har varit och sett Gefle IF spela på Strömvallen innan de ens kvalat upp till Superettan, för större publik än vad hela den här helgen drog.

Jag hoppas att Lagrell och Hellströmer har fått sig en rejäl tankeställare och likaså alla sportjournalister som alltid tar dessa herrar och deras korrupta förbunds agerande i försvar. För hur mycket de än vurmar om sitt älskade landslag drar de undan förutsättningarna också för detta genom att på detta sätt bekämpa den svenska klubbfotbollen. Den svenska klubbfotbollen kommer inte att blomstra för att man motarbetar de stora klubbarna och deras genuina supportrar. Den kommer att dö. Utan supportrarna inga biljettintäkter. Utan supportrarna inga reklamintäkter. Utan supportrarna inget medialt intresse. Utan supportrarna ingen återväxt i barn- och ungdomslagen.

Som Lars Anrell ( av alla människor) formulerade i en krönika för några veckor sedan med anledning av oroligheterna i derbyt mellan AIK och Hammarby:

"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns."

Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan

Äntligen AIK!

Det var så länge sedan jag upplevde en så skön seger som den mot MFF å Råsunda i söndags, att jag nästan glömt bort hur de kändes. Visserligen har AIK spelat bättre än både djyrgårn och bajen i derbymatcherna, men det har inte räckt ända fram.

I och med segern mot jumbon Peking bröt gnaget den fröbannelse som hindrat laget från att prestera mer än ett mål per match. Tyvärr var Rubarth tvungen att reducera försprånget genom en volleybollnedtagning i hemmalagets straffområde. Två mål blev det hursomhelst.

När Ortiz misslyckades med att sätta straffen i Malmömatchen trodde jag att det var kört. Så här i efterhand var det kanske bra för AIK som, om man gjort mål så tidigt i matchen, med största sannolikhet skulle ha lagt sig på defensiven enligt den gamla tråkfilosofin "ett mål räcker" - vilket det för övrigt väldigt sällan gör. Att man nu lyckades avgöra i slutminuterna kan betyda mycket för det skakiga självförtroende som tycks ha spökat i laget under säsongens början.

Namnet på allas läppar efter segern var naturligtvis 21-årige Saihou Jagne som byttes in i 76:e minuten och som kan sägas ha legat bakom bägge målen. Det nyvunna AIK-självförtroendet är ännu en anledning till att beklaga den långa och dryga sommaruppehållet. Bara nu inte Dulee Johnson och Ivan Obolo försvinner från klubben kommer det dock förhoppningsvis att stå sig även till höstsäsongen. Kanske har äntligen den stora stygga AIK-maskinen vaknat till liv på allvar!


SvD, SvD, DN, DN, Sydsvenskan, BajenbladetBajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet

När fan blir gammal blir han religiös

Döm om min förvåning när jag under avmätt ögnande av den rosa sportbilagan, vars vanligtvis tendentiösa material i vanliga fall inte brukar väcka några varmare känslor hos undertecknad, ramlar över en krönika av Lars Anrell - vars krönikor inte heller brukar höra till min favoritlektyr - och finner att det är något av det vettigaste jag har läst om fotbollskultur och sportjournalistik på länge.

Anrell har kommit till en viktig insikt. Han har kommit att inse att det sensationslystna frossandet i supporterkulturernas avigsidor inte är värdigt vare sig idrotten eller sportjournalistiken. För att citera Anrell:

"Vem bryr sig om några tjommar som beter sig illa på en fotbollsarena?"


Under ett Stockholmsderby är det många och heta känslor i omlopp. Tusentals människor vars största passion är klubben i deras hjärtan pendlar mellan hopp och förtvivlan. Av dessa drygt 30000 personer kanske ett femtiotal beter sig illa, så illa att det blir upp till rättsstaten att bestraffa dem.

Men är det rimligt att rapporteringen efter matchen skall fokusera på denna försvinnande minoritet och deras asociala beteende? Är det rimligt att domaren ska låta idiotin avgöra om matchen ska spelas vidare eller inte?

Åter Anrell:

"Hade jag varit domaren med de fula polisongerna på Råsunda hade jag ställt spelarna i mittcirkeln och låtit speakern meddela att matchklockan går ? sluta upp med ert beteende, era lallare, annars har de 90 minuterna snart gått. Tror kanske att de hade slutat kasta papper då.Om inte annat hade de andra på Norra Stå sett till det."

Anrell avslutar sin krönika med en råsop mot de sportjournalister som ägnar sig den typ av rapportering som vi såg prov på efter det senaste derbyt. Jag återger stycket i dess helhet:

"Men framförallt måste tidningar och tv sluta vara så förbannat fixerade vid våldet. De hämmade och nördiga pojkarna och flickorna på alla redaktionerna måste till slut inse att så här ser verkligheten ut.
Alla är inte snälla.
Fotboll är passion och ibland kan man inte styra den passionen.
Den största av alla passionerna är ett Stockholmsderby.
Jag undrar om det finns en enda svensk fotbollsjournalist i någorlunda ledande ställning som varit på ett derby och känt den krypande ångestpassionen komma.
Jag tror inte det.
Jag är ganska säker på att det inte är så.
Avgå. Avgå alla.
Släpp er sjukliga fixering vid våldet.
Eller skriv om nåt ni begriper. "


Sent ska syndaren vakna. Det är en viktig insikt Anrell har kommit till, låt oss hoppas att hans kollegor följer efter. På sätt och vis kanske det asociala läktarbeteendet kan minska i takt med rapporeringen om det, eftersom det då inte kommer att tillfredsställa bråkmakarnas exhibitionistiska behov.

Tack Anrell!

Mitt tidigare inlägg om derbyt

Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, SvD, DN, DN

Tidigare inlägg