Slottet i saknadens dalar

Jag skrev för en tid sedan här i bloggen om hur människor värjer sig för att konfronteras med min skada från bilolyckan genom att säga saker som ”det kunde ju ha gått så mycket värre” eller ”tur i oturen”.

Jag har upptäckt en annan företeelse som tycks ligga i linje med detta. Den går ut på att människor tar varje tillfälle i akt att läsa in att jag på något mirakulöst sätt helt plötsligt skulle ha blivit frisk – trots att de sedan tidigare är införstådda med skadans omfattning och vilka tidsperspektiv den innebär.

Slottet i saknadens dalar verkar spela en inte helt perifer roll i detta sammanhang. Åtskilliga gånger har jag mötts av reaktioner från ytliga bekanta som har läst i min blogg och tagit det faktum att jag inte skriver om mina skador och mitt hälsotillstånd hela tiden som intäkt för att allt helt plötsligt skulle ha gått över.

Är det så att man inte är trovärdig såsom skadad och sjukskriven om man inte ägnar all kraft åt att beklaga sig och ömka sig på alla sociala arenor? Det verkar nästan som om min strävan att försöka leva ett så normalt liv som möjligt blir något som vänds emot mig. 

Att vi äntligen bestämt oss för att släppa den sedan länge planerade singeln tas som intäkt för att jag helt plötsligt skulle kunna spela gitarr igen. Det är inte jag som spelar gitarr på singeln, jag sjunger och spelar munspel.

Jag förväntar mig inte att alla ska gå runt och tycka synd om mig för att jag är skadad, men jag är hjärtinnerligen trött på människor som antingen låtsas bry sig eller på människor som hela tiden försöker förminska skadans omfattning och vad den innebär för mitt liv.

Hur ligger det då till med mitt hälsotillstånd? Min axel är fortfarande så gott som orörlig, både till följd av mjukdelsskador efter axelfrakturen och på grund av nervskador som gör att musklerna inte kan aktiveras. Nervskadorna gör vidare att jag är mer eller mindre förlamad i överarm, underarm, handled och fingrar. 

Vad nervskadorna anbelangar vet man inte om nerverna kommer att kunna återhämta sig själva eller inte och jag är fortfarande under utredning hos neurokirurgerna på Akademiska sjukhuset rörande huruvida det kommer att bli en nervoperation eller inte. Oavsett vilket så är det en fråga om flera år innan man vet hur det slutligen blir.

Gällande själva axelleden så är det inte heller någon som kan svara på hur det kommer att bli med den, vilken rörlighet jag kommer att kunna få tillbaka och inte. Det enda jag kan göra är att oförtrutet fortsätta med min sjukgymnastik, vilken tar upp en stor del av min tid.

Så, nu har jag beklagat mig färdigt och hoppas att jag kan få ägna mig åt att skriva om andra ämnen här i Slottet i saknadens dalar, utan att det kommer att användas emot mig. Jag hatar nämligen självömkan.

I helgen har jag ridit för första gången sedan bilolyckan.

Det var visserligen knepigt, både att hålla tyglarna med bara en hand och att hitta balansen i kroppen – man kanske inte tror att det spelar så stor roll, men det är helt annorlunda att hitta tyngdpunkten när en arm är oanvändbar och fixerad vid kroppen.

Det hela förlöpte dock betydligt smärtfriare än vad jag hade väntat mig och det var en stor befrielse att åter sitta upp på hästryggen.

Jag kan inte tänka mig något annat färdmedel som skulle göra samma rättvisa åt ett frostigt svenskt skogslandskap i novembersolen.

Det finns några stycken uttryck som jag har lärt mig att hjärtinnerligen avsky sedan jag skadade mig i bilolyckan den 6 augusti i år. De två mest frekvent förekommande är ”det kunde ju ha gått så mycket värre”och det om ”tur i oturen”.

Jag begär inte att man ska gå runt och tycka synd om mig, allra minst att människor som egentligen inte bryr sig ska göra det. Vad jag avskyr är dock när människor låtsas bry sig men helt uppenbart inte gör det. De två ovan nämnda uttalandena är tydliga indikatorer på att så är fallet.

Visst har det hänt att även närstående och uppriktigt engagerade personer någon gång undsluppit sig ett ”et kunde ju ha gått så mycket värre”. Skillnaden är dock att detta uttalande inte kommer som deras första reaktion – det kommer först när de tagit in skadan, dess omfattning och vad den innebär och sedan lagt till den ytterligare dimensionen av att alltsammans kunde ha haft en än mer fasansfull utgång.

När någon som man knappt träffar eller rent av träffar för första gången kläcker ur sig ett ”tur i oturen” är det ett förminskande och ett trivialiserande på gränsen till förakt. Då är det bättre att de inte säger något alls.

Att vuxna människor blir illa berörda och har svårt att hantera andras skador och olyckor är omoget men ganska begripligt. När de sedan omsätter denna sin egen ångest i privata försvarsmekanismer genom vilka de försöker förminska skadan, skadans omfattning eller rent av den skadade känns det rentav förolämpande. 

För om det inte var frågan om ett sätt att trivialisera hela situationen, om det var så att ”tur i oturen”-människorna verkligen hade ett sådant perspektiv på tillvaron – då måste de ju ständigt gå runt och glädjas åt att det inte går värre för dem än vad det gör. Man får nästan lust att följa en sådan människa genom vardagen och varje gång små förtretligheter inträffar – när smörgåsen ramlar med den bredda sidan ner eller datorn hänger sig precis innan de hunnit spara sin uppsats – utbrista i ett ”tur i oturen” eller ”det kunde ha gått so mycket värre!”.