Ny hemsida och bloggflytt

Ny flyttar jag mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar till min officiella hemsida. Som den frekvente besökaren redan noterat är det ett bra tag sedan min hemsida uppdaterades. Det beror på att jag har haft fullt upp med produktionen av den nya skivan Budoarstämning och på att den nya hemsidan samtidigt vuxit fram bakom kulisserna.

 

Nu är den i alla fall äntligen här, med en massa nytt matnyttigt innehåll. Dessutom har jag passat på att flytta hit mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar, för att underlätta för er besökare och för att hålla samman mitt webbimperium.

 
Nya hemsidan: www.larsandersjohansson.se


Några nyheter på den nya hemsidan:

 

* Under fliken Ljud & bild samlas filmklipp på Youtube, pressbilder och konsertbilder, samt ljudspår från samtliga tre fullängdsalbum. Har du filmklipp eller bilder från konserter som du skulle vilja lägga upp här? Skicka ett mejl till: [email protected]

 

* Allt material från bloggen Slottet i saknadens dalar har flyttat hit till larsandersjohansson.se och jag kommer i framtiden att blogga här. Den gamla bloggen kommer att ligga kvar tills vidare, men den kommer inte att uppdateras.

 

* Inom kort öppnar en webbshop där du kommer att kunna beställa tröjor, pins och annat roligt.

 

* Kalendariet med kommande spelningar hittar du i högerkolumnen. Det ser glest ut just n, men kommer att fyllas på inom kort.

 

Hoppas att ni kommer att känner er hemmastadda på den nya hemsidan. Skulle ni hitta buggar eller sakna några funktioner får ni gärna mejla och berätta på [email protected]

 

Missa inte releasespelningen i Stockholm den 28/10!


Låt oss slippa!

Aldous Huxleys mardrömssamhälle i "Brave new world", George Orwells dystopi i "1984" och Karin Boyes skräckvision i "Kallocain" har alla det gemensamt att de skildrar samhällen där staten och det offentliga reglerar medborgarnas privatliv in i minsta detalj. Till och med kärlekslivet underkastas myndigheternas planläggning och granskning. När RFSU nu efterfrågar en sexminister är det inte utan att man får dystopiska vibbar. Låt oss slippa politisk klåfingrighet också i sängkammaren!

Folkvett del 11. Tvättstugeetikett.

Blixtrar till med ytterligare en folkvettsartikel när jag ändå har ångan uppe! Samvaron med medmänniskorna i gemensamma tvättstugor tycks vara en av våra största källor till konflikter. För att stjäla dåvarande statsminister Carl Bildts analys i samband med den famösa we-shall-overcome-historien i Rinkeby 1992: ”Motsättningarnas dynamik skapar en friktionsyta.”

 

Den välbekanta arga lappen i tvättstugan har blivit en institution. På hemsidan www.argalappen.se kan man läsa ett antal mer eller mindre fantasifulla utbrott på små pappersark. Frågan är varför övertramp just i tvättstugan orsakar sådana vredesutbrott hos i vanliga fall tämligen fredliga medborgare.

 

Jag tror att orsakerna är två och att de samverkar. För det första så tycker de flesta av oss att tvättande är dödligt tråkigt. Det är ett av det gråa vardagslivets allra gråaste måsten. Den tid som således avsätts för ändamålet ska därför utnyttjas så effektivt som möjligt så att ingen onödig ledig tid förspills i tvättstugan. Den som väljer att agera grus i någon annans väloljade tvättmaskineri genom att inkräkta på dennes tvättid gör sig därför skyldig till ett oförlåtligt övertramp.

 

Särskilt problematiskt är det i tvättstugor där övriga boende kan ta över tvättiden om tvättstugan stått outnyttjad en viss tid, det kan vara en halvtimma eller en timma. Risken för konflikt är överhängande om den som bokat tvättiden anländer i slutet av detta intervall och någon lysten snyltare står redo med sin tvättkorg för att kasta sig över den misstänkt övergivna tvättiden. Detta undviks givetvis genom att man låter den som bokat tvättiden besitta hela denna, från början till slut, något som fler bostadsrättsföreningar och hyresvärdar borde förmås att förstå.

 

För det andra så är tvättande någonting i högsta grad privat. Mest frekvent tvättar man ju sina allra intimaste klädesplagg – underkläder och strumpor. När någon främling inkräktar i denna privata ritual är det en kränkning av den personliga integriteten, allra helst om någon hanterar ens egen tvätt.

 

Kombinationen av dessa två faktorer blir till en sannskyldig krutdurk. Den tvättande är en flaska nitroglycerin som bara väntar på att någon ska stöta till den och få den att brisera. Men eftersom de flesta är bekanta med dessa mekanismer är det obegripligt att människor fortsätter att begå övertramp i tvättstugan, gång efter gång.

 

Som till exempel tanten i min tvättstuga som satt i system att snylta på andras tvättider och när man konfronterar henne skyller på att hon blandat ihop dagarna, eller att hon blandat ihop tvättstugorna (det finns två) eller att hon blandat ihop klockslagen. Hur svårt kan det vara att boka en egen tvättid och sedan hålla sig till den?

 

Visserligen kan friktion skapas också av den andra typen, tvättstugenazisterna som får utbrott så snart det finns minsta luddkorn kvar i filtret. Men enligt min erfarenhet är detta en försvinnande liten del av dem som orsakar eller deltar i tvättstugornas konflikter. För det mesta handlar det vanliga, hederliga, strävsamma människor som får sin heliga tvättid kapad och sin integritet kränkt av nonchalanta, likgiltiga, ouppfostrade kretiner till grannar som svinar och beter sig, det vill säga sådana som helt och hållet saknar vanligt hederligt folkvett!

 

Bilden är från www.argalappen.se


Pinsamma korrekturfel och otålig väntan

Det var nästan med en känsla av vemod vi skickade iväg mastern och grafiken för pressning och tryckning häromdagen. Nu är den bortom vår kontroll, bäbisen som så många personer tillsammans arbetat målmedvetet med under tio månader för att den ska komma till stånd. Nu ligger fullbordandet i andras händer.

 

En viss lättnad innebär det givetvis. Det är inte alltid en dans på rosor att ge ut sin egen skiva och agera producent och produktionsledare, administratör och marknadsförare samtidigt som man också står för den kreativa biten som kompositör, textförfattare, arrangör, instrumentalist och sångare. Till exempel har bokandet av spelningar fått stryka på foten under perioden eftersom all ledig tid gått åt till att få själva produktionen klar. Förhoppningsvis ska det finnas tid för sådant framöver. Men först måste vi ju se till att få till stånd en rejäl releasefest.

 

Några små irritationsmoment infinner sig så klart alltid i slutskedet av ett sånt här projekt. Korrekturfel till exempel. Upptäckte alldeles nyss att vår förträfflige pianist, Hans Entehed, heter ”Anders” i skivomslaget. Ett oförlåtligt misstag. Hörde av mig till tryckeriet som gav det nedslående beskedet att bookleten redan var tryckt. Otroligt pinsamt.

 

Förutom den lilla fadäsen, och eventuella övriga korrekturfel som kan tänkas dyka upp (det är lite som när man precis har ställt undan dammsugaren och hittills fördolda dammtussar uppenbarar sig överallt), är jag mycket nöjd med omslaget som Patrik Muhr har designat med fotografier som Tobias Rengman har tagit och teckningar av Mika Tahvanainen. För att inte tala om den nya hemsidan som Mattias Foss håller på att färdigställa.

 

Medan vi väntar otåligt på att ”Budoarstämning” ska dyka upp i sinnevärlden får v kavla upp ärmarna så att det blir någon releasespelning av innan vår trummis Knuts Conny far iväg till Afrika. Information om var och när dyker upp här inom kort. Håll korpgluggarna öppna.


Folkvett del 10. Att mötas på gatan.

Att åka utomlands är ett bra sätt att skaffa sig perspektiv på våra inhemska traditioner, normer, bruk och seder. En sådan sak som slår en när man får en liten distans till det kära fosterlandet är den oskrivna svenska regeln att varje möte med en främling på gatan utgör en liten styrkedemonstration. Hur gammalt detta bruk är vet jag inte, ej heller ur vilken dunkel nödvändighet det en gång sprang. Kanske förlorar sig ursprunget i hednatidens bistra verklighet då endast de styvaste kämparna hade rätt att hävda sig på allmänningen.


Oavsett ursprung så är det ett säreget bruk som praktiseras dagligen på våra gator och torg. Du har upplevt det själv. Dra dig bara till minnes senast du mötte en främling på en trottoar, som är precis så bred att bägge kan passera, men precis så smal att det tarvas en anpassning från någon av er – eller bägge – för att mötet ska ske friktionsfritt. I takt med att ni närmar er varandra blir det alltmer uppenbart at främlingen inte tänker vika från sin inslagna kurs, trots att det skulle krävas en ytterst liten vinkelförändring för er vardera för att kollisionen ska kunna undvikas. Men denna lilla vinkel innebär en prestigeförlust.


Svensken är sällan stolt av sig. Redan 1889 skrev beskrev Verner von Heidenstam självförnekelsen som ett svenskt nationaldrag i den lilla stridsskriften ”Om svenskarnas lynne”. Det självutplånande draget har knappast blivit mindre påtagligt sedan dess. Möjligen kan man säga att en inverterad stolthet infunnit sig, ett slags högfärd över hur självutplånande man är. Den senaste tidens upprepade markeringar mot Sverigedemokraterna sedan dessa tagit plats i riksdagen kan ses som illustrationer: i sin strävan att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism har man börjat springa benen av sig för att bevisa att det inte skulle finnas någon svensk kultur, eller för den delen något som är svenskt överhuvudtaget. Möjligen ligger det en stolthet i detta: se på oss, vi är så toleranta och gästfria och självutplånande att vi förnekar till och med vår egenart, blott självförnekandet är vår egenart.


Den stolthet som det slumpmässiga mötet på gatan väcker upp är emellertid av en mer ursprunglig natur. Här är det den starkes rätt som råder. Den som på annat håll i världen skulle uppfattas som gentlemannen emedan han underlättar samvaron på gator och torg genom att bereda väg åt sina medmänniskor, blir här betraktad som en förlorare, en ynkrygg som inte vågade hävda sin rätt till hela trottoaren.


Främlingen närmar sig och du se hur hans axel söker sig mot din. Ett tag tänker du vika undan, tänker att det är löjligt att vuxna män (eller kvinnor) ägnar sig åt den här typen av barnsligheter, att det enda rimliga är att göra plats, bereda väg, att det inte ligger någon prestige i ett möte som detta. Men så vaknar den inom dig: den heliga indignationen över hur någon kan ha mage att inkräkta på din integritet genom att kräva rätten till hela trottoaren. Du bestämmer dig. Du tänker inte vika undan.


Främlingen kommer närmare och närmare. Nu är han så nära att du kan se blodådrorna i ögonvitorna, och mjällflagorna på kavajslaget. Sekunderna segar sig fram som i sirap. Snart kommer den. Kollisionen.


Men den kommer aldrig. I sista stunden har främlingen med en akrobatisk, kringgående rörelse undvikit att era axlar vidrör varandra. Först blir du förbluffad, men efterhand som insikten om vad som skett börjat sjunka in sprider sig en behaglig värme i kroppen. Du vann. Du är segraren. Du är vikingen som ensam står kvar efter holmgången med dina fallna antagonister i drivor kring vadorna.


Men också denna eufori är övergående. Flugsvampsruset går ur blodet och ersätts av eftertankens kranka blekhet. En välförtjänt rodnad uppstiger på dina kinder. Det var du som var idioten, det var du som betedde dig som en tölp som inte vek undan. I en civiliserad tidsålder är det du som är förloraren.


Nya skivan närmar sig + bloggflytt!

Det har varit pinsamt tyst här på bloggen den sista tiden, men i kulisserna arbetas det frenetiskt. Den nya skivan ”Budoarstämning” börjar närma sig färdigställandet efter åtta månader av blod, svett och tårar, i alla fall svett.

 

I samband med detta kommer även hemsidan www.larsandersjohansson.se att få en rejäl ansiktslyftning. Den uppmärksamme har säkert redan noterat att det varit långt mellan uppdateringarna även där. Anledningen är så klart att all energi lagts på den nya hemsidan som snart kommer att se dagens ljus.

För att lättare kunna hålla ihop mitt webbimperium (storhetsvansinne, någon?) kommer jag också att flytta mitt bloggande härifrån till hemsidan. Tanken är att det ska bli smidigare att ha allt på samma ställe. Förhoppningsvis kommer det också att bli tätare mellan bloggposterna framöver när både skivan och hemsidan är färdiga.

 

Det händer alltså grejer även om det inte syns. Håll ut en liten stund till bara så kommer förlåten att dras undan. Den som väntar på något gott etcetera.


Pissdiken vi minns

Hultsfred var min första riktigt stora festival och dess pissdiken, nedskräpade gräsmattor, svettiga moshpits och bakugnsheta kondenstält i gryningen har satt outplånliga spår i mitt medvetande. På Hultsfred har jag haft några av mina bästa konsertupplevelser. Ett exempel var Dropkick Murphys spelning i Teaterladan 1999 – en perfekt avpassad lokal för den typen av konsert. (När bandet kom tillbaka två år senare och spelade på Hawaiiscenen var stämningen som bortblåst. Punk skall inte spelas på för stora scener.)

 

Därför är det med visst vemod som jag läser att årets festival ställs in och att det troligtvis aldrig mer blir någon Hultsfredsfestival. Det är lätt att i såna här stunder svepas med av nostalgiska stämningar och förbanna de oblida marknadskrafter som leder till att ens gamla favoritfestival dukar under, men tillslut måste man nyktra till och besinna sig, precis som man gjort efter mången smutsig och intoxikerad festivalhelg, och återvända till verkligheten.

 

Svek mot subkulturerna?


Förklaringarna till Hultsfredsfestivalens uppgång och fall är flera. En vanlig tolkning, inte minst i de alternativa musikkretsarna, vill göra gällande att festivalledningen tappade kontakten med sina rötter och fick hybris i takt med att festivalen svällde över alla breddar. Nog kan det också ligga ett korn av sanning i den versionen. När Hultsfredsfestivalen byggdes upp och blev namnkunnig var det den trogna festivalpubliken man drog – de alternativa subkulturerna, de inbitna musiknördarna, de populärkulturella freestylarna, de utlevande festprissarna och en massa andra excentriska existenser.

 

I takt med att festivalen växte och omsättningen ökade kom möjligheterna att boka allt större och mer kända artister. Publiken blev därmed delvis en annan. Från att ha varit en angelägenhet för undergroundscenen lockade Hultsfred personer ur mainstreamkulturen. Vissa av alternativmänniskorna reagerade på detta och sökte sig bort till mindre och mer nischade festivaler. Men eftersom Hultsfred fortsatte att boka artister ur smalare genrer parallellt med de bredare och eftersom många alternativmänniskor drogs till festivalen minst lika mycket för festandet på campingen fortsatte man att se punkare i tuppkam, tuperade gothfrisyrer och skinnskallar i hängslen också sedan festivalen breddat sig.


Hårdare konkurrens


Så att förklaringen till Hultsfredsfestivalens nedgång skulle stå att finna i ett svek mot den trognaste publiken är en sanning med modifikation. Troligare är istället att tiden sprungit ifrån de organiskt framvuxna festivalerna, drivna av mer eller mindre ideella föreningar vars hela verksamhet kretsar kring just festivalen. I takt med att konsertmarknaden i princip monopoliserats av ett fåtal stora bolag (Livenation) har kostnaderna för att boka stora artister skjutit i höjden samtidigt som bokningsbolagen själva insett att de kan ordna sina egna festivaler istället.

 

Eftersom bolagen redan har artisterna i sitt stall, och dessutom ekonomiska tillgångar från övrig konsertverksamhet som festivalföreningarna bara kan drömma om, är det lätt gjort för dem att sy ihop färdiga koncept med större konkurrenskraft en de gamla festivalerna. Det är därför vi sett en lavinartad ökning av denna typ av färdiga festivaler (Way Out West och West Coast Riot är två av exemplen), ofta ambulerande från stad till stad. Synergieffekterna från att bokningsbolaget självt ordnar festivalen gör att publiken strömmar från de gamla undergroundfestivalerna till de nya, krasst affärsmässiga festivalerna som så att säga byggts ”uppifrån”.

 

Konsertutbudet är alltjämt gott, åtminstone för dem som primärt är intresserade av stora artister i populärmusikens mittfåra, eller sina gamla alternativa husgudar som funnits tillräckligt länge för att vara säkra kassakor åt de arrangerande bolagen. Men visst är det något som gott förlorat på vägen? Även om Hultsfred slätades ut de sista åren, fick storhetsvansinne i sina strävanden att göra den lilla småländska orten till nationell rockmetropol och mot slutet också försörjdes med skattemedel tack vare misstänkt täta band mellan föreningens styrelse och kommunledningen, fanns ändå känslan kvar från de första årens vilda, anarkistiska längtan att skapa en alternativ festival i kamp mot tristessen. Någon sådan air kommer aldrig av uppstå kring Live Nations jättearrangemang, hur många gamla husgudar de än lyckas damma av och ställa på scenen.



Ljus framtid, trots allt 

 

Men misströsta inte. Jag är optimist. Vad vi ser är bara ytterligare ett led i den dialektiska utveckling som alltid präglat nöjesbranschen. Ekonomiskt grundad centralisering har en tendens att alltid drivas till sin spets ända tills publiken en dag tröttnar och söker sig någon annanstans. Augustibuller var på god väg att bli ett nytt alternativhultsfred men nådde inte riktigt ända fram. Peace and Love har redan svällt över alla breddar och balanserar på den hårfina gränsen mellan alternativmusik och mainstream. Förmodligen ser vi redan idag, i några av de många små lågbudgetfestivaler som ordnas av eldsjälar runt om i riket fröna till nästa generation av kultförklarade Musikmekkan, över vars pissdiken det om tjugo år ännu kommer att vila ett romantiskt skimmer.


Läs mer:


SvD
, DN, DN, DN, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, SMP, GP


Folkvett del 9. Nätetikett: Svara för bövelen!

Vad skulle du säga om du gick fram till mig och ställde en artig och högst motiverad fråga och jag helt sonika lät bli att svara, utan istället bara tittade åt ett annat håll, eller rentav gick min väg? Eller om du ringde upp mig för att ställa en fråga och jag bara lade på luren i ditt öra?

 

Du skulle bli vansinnig, eller hur? Att bara ignorera någon utan anledning uppfattas i det verkliga livet som höjden av oartighet och brist på hyfs och fason. Samma sak borde gälla på nätet. Bakom varje mejl och meddelande finns en människa som har tagit sig tid och ställt en fråga eller framfört ett budskap. Jag menar naturligtvis inte att alla spam-mejl eller vansinniga kommentarer från webbtroll förtjänar att bemötas, men vanliga trevliga mejl och meddelanden med sakligt innehåll gör det definitivt.

 

Allra allvarligast blir detta oskick naturligtvis när det handlar om offentliga och semi-offentliga personer. Hur vanligt har det inte varit under mina år som verksam musiker att arrangörer på alla nivåer helt enkelt underlåter att svara på mejl man skickar till dem. Man undrar hur höga hästar de har satt sig på för at anse sig ha den moraliska rätten på sin sida för ett sådant beteende. Särskilt graverande är detta ignoranta uppförande när det handlar om arrangörer inom ramen för någon form av skattefinansierad verksamhet: den som bedriver någon form av myndighetsutövning skall svara på korrespondens. Punkt. Trots detta verkar oskicket nästan mer utbrett bland dem som lever på det offentligas bekostnad – kanske är det en konsekvens av den ansvarslöshet som ofta följer på att inte själv behöva ta de ekonomiska konsekvenserna av sina misslyckanden, jag vet inte. Hursomhelst borde tumregeln vara: anger man en offentlig epostadress måste man också vara beredd att svara på den korrespondens som kommer.

 

En vanlig invändning brukar vara, när man någon gång konfronterar en person som lagt sig till med det beteende, att ”man får ju så mycket mejl att det är omöjligt att svara på allt.” Snicksnack. Fantasy- och humorförfattaren Terry Pratchett, läst och älskad över hela världen och med en stor och hängiven fanskara, svarar på all fanmail han år. I en intervju förklarade han varför. När han själv var liten hade han skrivit ett brev till sin egen store hjälte och förebild J.R.R Tolkien, och fått svar! Kunde den moderna fantasygenrens portalfigur och språkekvilibristen Tolkien skriva ett personligt svar till en liten beundrande skolpojke så kan också han själv besvara sina fans, resonerar Pratchett. En mycket sympatisk inställning från en person som förmodligen får fler brev och epostmeddelanden än de flesta av oss.

 

Naturligtvis finns det de som faktiskt mottar epost i såan mängd att det helt enkelt inte låter sig göras att besvara dem alla. Särskilt rör detta politiker som utsätts för de nuförtiden allt vanligare spamningkampanjerna där beslutsfattares inkorgar bombarderas av ilskna gräsrötter – en sorts civil obstruktion som faktiskt riskerar att utvecklas till ett demokratiskt problem om det eskalerar, eftersom det förhindrar seriös korrespondens med och mellan politikerna.

 

De flesta som underlåter att besvara mejl gör det dock inte för att de är utsatta för massiva spamningskampanjer utan för att de helt enkelt inte begriper att samma krav på hyfs och fason råder på nätet som i övriga relationer till medmänniskor och medborgare. En tölpaktig idiot är inte mindre tölpaktig bara för att han ger uttryck för sin tölpaktighet över nätet snarare än i telefon eller öga mot öga.


Traditionellt midsommarfirande i Dalarna

Efter att ha firat midsommar i den åländska skärgårdsidyllen några år blev det traditionellt midsommarfirande i Dalarna den här gången. Den sällsamt lokalpatriotiska bygden gjorde ingen besviken. Tråkmånsar och kverulanter lyste med sin frånvaro.

Traditionsmedvetenheten stod som spön i backen (liksom regnet senare på kvällen - men det finns ju som bekant inget dåligt väder) och Karlfeldts, Zorns och Alfvéns andar svävade över oss. Midsommafton är vår riktiga nationaldag!

Per Gudmundson skriver för övrigt tänkvärt i dagens Svenskan om svenskhet och den kulturella och politiska elitens svårigheter att hantera densamma. Det är, som Gudmundson konstaterar, tur at de flesta av oss inte har sama problem. Glad midsommar!



Traditionell stångresning kräver armkraft.




Stången på plats! Festligheterna kan börja.




Dalarna i midsommartid. Kulturlandskap i ordets alla bemärkelser.



Trubaduren själv. Med "ukelullen" i högsta hugg!

Reflektioner efter prinsessbröllopet

Det blev ett riktigt sagobröllop, på alla sätt. Hovet hade ansträngt sig ordentligt för att vi alla skulle få valuta för pengarna. Fem kronor per medborgare påstås kalaset ha gått loss på. Väl använda pengar om ni frågar mig. Kungahusets vedersakare brukar anföra kostnaderna som ett av sina tyngsta argument. En enkel jämförelse mellan västeuropeiska monarkier och dito republiker ger vid handen att kostnaderna för att ha en president som regeringschef är högre än kostnaderna för ett kungahus. Så länge inte republikanerna vill sälja ut de kungliga slotten så kommer de fasta kostnader som är relaterade till hovstaterna idag också i en framtida republik att falla på skattebetalarnas lott. Det svenska kungahuset är dessutom osedvanligt billigt jämfört med andra kungahus, således faller kostnadsargumentet.

 

Nästa argument handlar om att monarki som statsskick skulle vara oförenligt med demokratin. Eftersom flertalet av världens äldsta och stabilaste demokratier också är monarkier torde den argumentationslinje också väga tämligen lätt. Men visst finns det en etymologiskmotsättning: Monarki betyder envälde och demokrati betyder folkvälde. I en konstitutionell monarki där monarken saknar politiskt inflytande över regeringen och där konstitutionen är fastslaget genom beslut i den folkvalda lagstiftande församlingen finns emellertid ingen sådan motsättning. Det är dessutom fullt möjligt för oss att genom stillsamt demokratiskt förfarande rösta bort demokratin om vi så skulle vilja. Det enda som krävs är två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

 

Ett tredje argument vill göra gällande att det skulle vara inhumant ur kungafamiljens synvinkel att de fötts till sina ämbeten. Eftersom det står varje medlem i kungafamiljen inklusive regenten helt fritt att abdikera från tronen och avsäga sig sina förpliktelser torde sådana insinuationer om fångar i en gyllene bur falla på sin egen orimlighet.

 

Det tycks mig som att monarkins motståndare i Sverige utgörs av tre grupper. För det första finns ytterlighetsvänstern som vill avskaffa monarkin i samma veva som de vill avskaffa allting annat i samhället: den parlamentariska demokratin, äganderätten, marknadsekonomin, yttrandefriheten och så vidare. Denna grupps bevekelsegrunder är inte särskilt svåra att förstå men desto svårare att ta på allvar. Nästa grupp, som är betydligt talrikare, utgörs av socialister och liberaler i alla partier som förespråkar republik utifrån principiella grunder, gärna med argument hämtade från artonhundratalets stora liberala och socialistiska tänkare. Att denna principiella republikanism huvudsakligen utgörs av ett koketterande framgår av att ytterst få av dessa personer presenterar något konkret alternativ för hur deras alternativa statsskick skulle se ut. Den tredje gruppen utgörs av allmänt missunnsamma surpuppor som stör sig på att någon annan (i det här fallet kungafamiljen) får något gratis (till exempel ett sagobröllop) som de själva inte får. Det är ofta denna grupp som, utan att kunna åberopa konkreta fakta, hänvisar till att monarkin skulle utgöra ett slöseri med skattemedel.

 

Själv har jag oerhört svårt att känna att monarkin på något sätt skulle begränsa mitt liv och mina möjligheter. Det finns visserligen en sak jag inte skulle kunna bli inom det nuvarande systemet: kung. Men den begränsningen känner jag att jag kan leva med. Bortsett från det lilla undantaget är monarkin inte begränsande för någon svensk medborgare. Däremot skänker den en historisk kontinuitet till statsskicket och nationen, bidrar med pompa och ståt i en tidsålder som annars har en tendens att hylla det mediokra, samt bidrar med oersättlig internationell PR.

 

Jag är inte rojalist och är tämligen ointresserad av kungafamiljens göranden och låtanden, men när jag hör de njugga och missunnsamma tongångarna från dem som kallar sig republikaner känner jag stark sympati för vårt nuvarande, väl fungerande, statsskick. Det har aldrig funnits någon majoritet av svenskar som velat ersätta monarkin med republik, däremot har monarkins stöd dalat i perioder. Därför är det glädjande att bröllopet blev precis den uppvisning i kunglig glans som det kunde bli. Ännu mer glädjande var det att se att kronprinsessan vuxit in i rollen som blivande regent samt hur ödmjukt och värdigt den nye prinsen åtagit sig sin roll som hennes make och följeslagare. I lördags visade sig konungariket Sverige från sin allra bästa sida.


Några tankar om läktarkultur

Häromveckan skickade Djurgårdens supporterförening Järnkaminerna ett öppet brev till Svenska Fotbollförbundet med anledning av det massiva publiktappet inom svensk fotboll. Järnkaminerna konstaterade helt korrekt att ett antal åtgärder som SvFF och föreningen Svensk Elitfotboll vidtagit för att komma tillrätta med vad man anser vara problem kring fotbollen, är den direkta orsaken till publiktappet. Vidare konstaterade man att SvFF:s åtgärder grundar sig på en felaktig analys av vad en fotbollsupplevelse är för något och vad som i själva verket lockar publiken. Man föreslog också ett antal åtgärder för att komma tillrätta med publiktappet.

 

Huvudsakligen handlar det om att börja ta hänsyn till supportrarna. SvFF och SEF har länge haft ett direkt fientligt förhållningssätt till sina trognaste kunder. Genom obekväma matchtider, irrationella säkerhetsrutiner och godtyckliga bestraffningssystem där kollektiv bestraffning utgör grunden har man aktivt motverkat supportergrupperna. Uttalanden från Lars-Åke Lagrell och Sune Hellströmer har också visat vilket förakt som finns i fotbollsbyråkratins korridorer för de trognaste supportrarna. Med landslagsfotbollen som mall vill man byta ut den allsvenska publiken mot popcornätande barnfamiljer som sitter ned och håller tyst, gärna i färgglada peruker med Sportbladets logotyp.

 

Problemet är bara att såna visioner saknar förankring i verkligheten. Allsvenskan är inte så bra att fotbollen i sig kommer att locka en masspublik bara man kommer till rätta med de bångstyriga supportrarna.  Intresset för Allsvenskan och superettan kommer sig av att det finns tokjävlar som jag och alla andra trogna, som följer sitt lag, för klubbens skull, inte för kvaliteten på spelet. Det är, en gång för alla, inte huliganerna som skrämmer bort publiken – faktum är att när det var som stökigast kring allsvenska matcherna i slutet på nittiotalet och början av nollnolltalet så såg vi också toppnoteringar i publiktillströmningen.

 

Jag säger inte att det är våldet som lockar publiken, men det är inte en avgörande faktor för publiktillströmningen. Vad som däremot är avgörande är supporterkulturen, de engagerade fansen med sina sånger och ramsor, flaggor och läktararrangemang. Fotbollspubliken går inte för att få se ett bländande spel av hög internationell klass, utan för att få en totalupplevelse, en upplevelse som är direkt avhängig de engagerade supportrarna.

 

Därför är fansen så mycket viktigare för den allsvenska fotbollen än vad Lagrell och Hellströmer tror. Fansen är inte bara deras trognaste kunder, som går i alla väder, oavsett tabellplacering och obekväma matchtider, fansen är också en helt avgörande faktor för fotbollens dragningskraft på mindre hängivna åskådare.

 

Glädjande i sammanhanget är att Sportbladet, som annars knappast kan sägas ha agerat de engagerade supportrarnas bundsförvant, uppmärksammat Järnkaminernas utspel och dessutom publicerat en intervju med den norske idrottsforskaren Arve Hjelseth, vars studier av den norska elitfotbollen stödjer supportrarnas analys. Kanske har också Sportbladets journalister till slut kommit att inse att fansen är omistliga för det breda fotbollsintresse som är deras egen födkrok.

 

Medan man i Sverige ägnat sig åt att motarbeta supporterkulturen från centralt förbundshåll har man i Sydafrika en alldeles egen strategi för att sabotera allt vad läktarkultur heter. Strategin stavas vuvuzela. Detta monotona instrument har blivit ett hett diskussionsämne i världens alla medier ända sedan premiärmatchens öronbedövande surrande.

 

Föga förvånande tycker Lars-Åke Lagrell att vuvuzelan är stämningsskapande. Det tycker så gott som ingen annan. Sydafrika har begåvats med världsmästerskapen i fotboll, av oklara skäl. Detta tackar man för genom att sabotera match efter match med dessa infantila plastleksaker. Det är påfallande hur tutandet pågår matchen igenom utan hänsyn till vad som händer på planen. Att tutandet tycks viktigare för den inhemska publiken än fotbollen bekräftas av de inzoomningar mot läktaren som görs. Där står vuxna människor och tutar av hjärtans lust, utan att ens titta ner på planen.

 

När världens mest hängivna landslagssupportrar, från England och Argentina, kommer på besök hörs inte ens deras sånger på grund av det oavbrutna surrandet. Trumpeterna är inte, vad än Lasse Anrell tycker, någon stämningshöjare. De dödar effektivt alla försök att skapa stämning på läktaren. Vissa ljushuvuden har föreslagit att man ska försöka filtrera bort vuvuzelornas ljud i tevesändningarna så att kommentatorerna ska höras ordentligt. Problemet är dock att då filtrerar man bort också det övriga publikljudet, det vill säga hela stämningen och inramningen. Jag är principiellt emot förbud mot läktararrangemang, men om inte sydafrikanerna tar sitt förnuft till fånga kanske det är ända lösningen. Att de inte förstår att de gör sig till åtlöje inför en hel värld!

 

Förståsigpåare uppfyllda av postkolonialt dåligt samvete försöker skuldbelägga vuvuzelans kritiker genom att gnälla om att ”man ska ta seden dit man kommer” eller att det handlar om ett ”förakt för den afrikanska kulturen”. För den vars tankar går i sådana riktningar rekommenderar jag följande artikel från en sydafrikansk journalist: Nothing kills the joy of soccer like a bunch of wailing vuvuzelas


Folkvett del 8. Hänsyn och respekt.

Den som följt den här bloggen en längre tid vet att jag är en varm förespråkare för kollektivtrafik i allmänhet och tåg i synnerhet, även om jag har en hel del kritiska synpunkter på hur Statens Järnvägar hanterar sitt uppdrag. Tåg är ett utmärkt fortskaffningsmedel såväl ur bekvämlighetssynpunkt som i miljöhänseende, skulle man bara få dem att gå i tid, hålla ihop och dessutom ha överkomliga biljettpriser skulle tågresandet vara överlägset för de flesta inrikes långresor.

 

Nackdelen med kollektivtrafiken är, förutom att man måste anpassa sig till tidtabeller och dessutom förbluffande ofta betala mer än om man ensam skulle ha tagit bilden samma sträcka, höga bensinskatter till trots, att man tvingas till tät och långvarig samvaro med vilt främmande människor. Detta ställer höga krav på hänsyn och respekt gentemot medmänniskorna. Som frekvent tågresenär upplever jag dessvärre att hänsyn och respekt alltmer ter sig som bristvaror i umgänget människor emellan.

 

I söndags satt jag i en vagn där den akustiska nivån var att likna med den i ett klasrum på högstadiet. Där var barn som skrek, eller spelade datorspel (utan hörlurar), trots att föräldrarna satt bredvid. Där var vuxna människor som högljutt pratade i mobiltelefon uppenbarligen utan en tanke på att trettio andra tvingades höra deras konversationer och där var musikälskare vars hörlurar släppte ut lika mycket ljud i övriga vagnen som in i deras hörselgångar.

 

Just dessa hörlurar som läcker är ett vanligt gissel i offentliga sammanhang, som reser ett flertal frågor: hur tänker de som köper hörlurar som inte funkar som hörlurar utan som högtalare till omgivningens stora förtret? Hur tänker de produktutvecklare som tar fram hörlurar som läcker ut huvuddelen av ljudet? Hur lång tid kommer det att ta innan en ignorant användare av sådana lurar kommer att lynchas av en uppretad mobb i en tågvagn eller på en långfärdsbuss?

 

När jag växte upp var den totala bristen på hänsyn och respekt ett drag som företrädesvis utmärkte barn och ungdomar. Att inte kunna uppföra sig i offentliga sammanhang ansågs barnsligt och omoget. Vad jag tycker mig ha kunnat iaktta under det senaste decenniet är emellertid en tendens att ta med sig detta tonårsbeteende in i vuxenlivet. När ”världens bästa generation” (som det hetat i debatten om 80-talisterna) nu tagit sig ut på arbetsmarknaden och föräldraskapet har fokuset på det individuella självförverkligandet fått stort utrymme, vilket i sig inte behöver innebära någonting negativt. Dessvärre tycks det som att grundläggande hyfs i form av respekt och hänsyn till andra människor lämnats därhän. Unga vuxna beter sig allt oftare som ouppfostrade tonåringar, och reagerar dessutom som sådana när någon påtalar deras störande beteende.

 

Vem bär då skulden för detta infantila, respektlösa beteende? Kanske är det ”flumskolan” där tillrättavisningar mönstrats ut tillsammans med arbetsron i klassrummen. Kanske är det femtio- och sextiotalisterna som uppfyllda av 60- och 70-talets missriktade auktoritetskritik och 80-talets yrvakna individualism glömt bort ett av barnuppfostrans primära syften: att lära det uppväxande släktet att bete sig som folk!

 

Intressant att notera är dock den förvåning som ett vanligt hövligt beteende renderar hos vissa av dagens unga vuxna. Grundläggande artighet betraktas av en del rentav med skepsis och misstro (”vad är det för fel på den här personen, varför är han så trevlig, är han verkligen riktigt frisk?”) men av fler med uppskattande häpenhet. Man är helt enkelt inte van vid artighet och hövlighet. Men i själva verket vilar hänsynen och respekten på förmågan att sätta sig in i omgivningens situation. Grundläggande empati helt enkelt, såsom den formulerats inom de flesta religioner och filosofiska och etiska läror: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Ska det vara så svårt?


Bilder från skivinspelningen


























Rättssäkerheten och yttrandefriheten

Det finns ett gammal talesätt som gör gällande att ”demokratin måste återerövras varje dag”. Det är dessvärre inte bara tomma ord. Vi ser allt oftare tendenser i vår omgivning där man, ofta med de mest välvilliga intentioner, vill undergräva de fri- och rättigheter som tagit generationer att förvärva och som vi ofta pompöst slår oss för bröstet om när vi bedömer andra politiska system och kulturer.

 

Justitieminister Beatrice Ask föreslog nyligen att man ska skicka kulörta kuvert med delgivning av misstanken till misstänkta sexförbrytare för att på så sätt göra omgivningen uppmärksamma på det brott de misstänks för. Tanken är att uthängandet, ”som att skämmas på torget”, ska verka avskräckande på dem som eventuellt står i begrepp att köpa sex. Justitieministern uppvisar här en skrämmande oförståelse för en av rättsstatens grundläggande principer, nämligen den om att man är oskyldig fram till dess att man befunnits skyldig. Något avståndstagande från utspelet har dessvärre inte hörts från regeringshåll. Sanna Rayman skriver förtjänstfullt om det hela i Svenska dagbladet.

 

En annan debatt som ställt de demokratiska fri- och rättigheterna på sin spets handlar om konstnären Lars Vilks rätt att teckna vad han vill utan att hotas till livet. Axessredaktören Johan Lundberg slår huvudet på spiken i en debattartikel i DN Kultur där han påtalar det paradoxala i att det konstkritikeretablissemang som i yttrandefrihetens namn tog Anna Odells och ”NUG”s spekulativa examensarbeten i försvar mot envar som uttryckte ogillande, nu underlåter att ta Vilks i försvar trots att denne verkligen är hotad till livet. Istället förs invecklade resonemang om kvaliteten på Vilks teckning (som om rondellhunden varit mer okej om den varit snyggare), e

 

Det konstetablissemang som gjort provokationen till sitt adelsmärke vill uppenbarligen inte provocera på riktigt. Den yttrandefrihet som man sade sig försvara i fallet med Anna Odell och NUG omfattar uppenbarligen inte den som kommer på kant med verkligt totalitära krafter. Diskussionerna om kvaliteten på Vilks teckning respektive hans intentioner med den är i sig ointressanta för diskussionen om yttrandefriheten. Oavsett hur dåligt utförd den skulle vara och oaktat om syftet enbart skulle vara att provocera, är det inte skäl nog att inskränka hans rätt att teckna vad han vill. Det medför dock inte heller en automatisk rätt att hyllas som stor konst, som Odells och NUGs anhängare tycktes vilja få det till i den debatten.

 

Frågan om Vilks och yttrandefriheten borde vara glasklar. Ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av något han eller hon sagt, skrivit eller tecknat. De auktoritära och intoleranta rörelser som med våld och terror vill tvinga den övriga världen att anpassa sig efter deras trångsynta perspektiv måste bemötas. Att tvinga en konstnär till självcensur, eller att eller att låta bli att publicera en bild på grund av påtryckningar från antidemokratiska strömningar är att i praktiken ge upp sin självcensur. Skulle det kulturetablissemang som i yttrandefrihetens namn orerade om NUGs rätt att vandalisera tunnelbanevagnar mena allvar med sina floskler skulle också stå upp för Lars Vilks. Kanske inte hans verk, men hans rätt att uttrycka sig.

 

Det är inte terroristerna som inskränker vår yttrandefrihet, utan vi själva om vi ger efter för deras påtryckningar. Demokratin måste återerövras varje dag.


Bajens bandysupportrar bör bada

Snön fullkomligen vräkte ned över Uppsala och jag kunde inte säga att jag sörjde över att jag inte såg bandyfinalen på plats på Studenternas IP. I soffan gladdes jag åt hur de skräniga Hammarbysupportrar som förpestat min vistelse på stan tidigare under dagen alltmer kom att likna snögubbar på de alltför tätt packade läktarna på bandyarenan.

Min skadeglädje kryddades förmodligen också av en viss grämelse över att jag dagen innan prioriterat den usla matchen mot Brommapojkarna på Råsunda framför att se bandydamerna knipa ännu ett SM-guld hemma i lärdomsstaden. Bara fyra och ett halvt tusen på läktarna, en plan som mer liknade en leråker än en gräsmatta, fullständigt intetsägande spel från Gnagets sida och två utvisningar gjorde allsvenskans andra omgång till en episod jag snart vill glömma. Då hade ett SM-guld i dambandyn varit muntrare att minnas.

Anledningen till att jag inte bevistade finalen mellan Bollnäs och Hammarby var delvis att jag inte riktigt kände för att stå och höra på de grönvitas brustna röster, men framförallt att jag hade ett möte i Stockholm att passa. Jag planerade min avfärd till innan bandymatchen var slut, så att jag skulle slippa trängas på tåget med massa ölstinna bajensupportrar. Jag bedrog mig.

Vad jag inte hade räknat med var den inom bajenleden så utbredda ryggradslösheten. Hela tåget var fullt av grönvita som lämnat matchen när en tredjedel av matchen återstod. Vi talar alltså om människor som åkt från Stockholm och löst biljetter för att se sitt lag eventuellt vinna sitt första SM-guld i bandy någonsin, och så åker de hem innan matchen är över! Det är en mentalitet som jag har oerhört svårt att förstå.

Till råga på allt hamnade jag vid ett bord i restaurangvagnen inklämd mellan två storvuxna och högljudda bajensupportrar som stank. Det finns ju en myt om att hammarbyare ska vara mer ohygieniska än andra lags fans - en myt som definitivt förstärktes av bussincidenten förra säsongen - och huruvida denna mytbildning har nån grund eller inte lämnar jag åt andra att bedöma. Men dessa båda gentlemän stank verkligen. Deras lukt var så obehaglig att jag var tvungen att kedjeäta Fishermans friends hela tågresan för att inte bli illamående.

Jag kommer inte att sakna dessa människor i Allsvenskan nämnvärt den här säsongen men börjar mer och mer misstänka att affären med Eguren är något slags komplott från Bajens sida. Vad håller karln på med? Jag hade gjort en starkare insats på mittfältet, och då saknar jag bollsinne. Och vad filmningen anbelangar tror jag inte att den gått hem ens i Uruguay. Nåväl. Allsvenskan har börjat och AIK är regerande svenska mästare. Det såg faktiskt inte så bra ut i början av förra säsongen heller. Men det gick ju som bekant vägen ändå.