Slottet i saknadens dalar

Har precis fått veta att min penicillinkur förlängs ytterligare två månader. Jag blir alltså alkoholfri i ett halvår. Även om det kanske är att betrakta som en liten skitsak med tanke på att jag har en orörlig värkande axel och en förlamad arm och varken kan spela gitarr, träna eller studera så känns det litet vemodig att behöva vara absolutist över helgerna.

Det blir således ingen julöl för min del i år. Med julöl syftar jag på spännande varianter från de brittiska öarna, St. Peters Winter ale är en stående favorit, och inte de underliga häxbrygder de svenska lagerfabrikerna häller ihop av gamla slattar när det vankas kristliga högtider.

Det blir heller ingen champagne på nyårsafton, och jag misstänker att mitt nyårsfirande överhuvudtaget kommer att bli ganska stillsamt och tillbakadraget, med tanke på hur olidligt jag brukar tycka att det är att vara nykter bland berusade människor.

Någon julsnaps blir det heller inte, vilket annars brukar vara en utmärkt digest till de kopiösa mängder stabbig köttmat ett traditionellt julbord innebär.

Men värst av allt: det blir ingen glögg! Det blir varken några spännande experimenter med kryddat rödvin, eller avsmakande av Systembolagets olika varianter, vilket annars hör årstiden till. Och undertecknad har ju, liksom så många andra, gott på Blossas försäljningsstrategi med årgångsglöggen.

Kanske ska jag glädja mig åt den onaturligt varma årstiden och försöka glömma julfirandet helt och hållet. Eller så försöker jag i alla fall, utan rusdrycker. Men vad skulle Albert Engström ha sagt?

Idag såg jag filmen The Libertine med Johnny Depp och John Malkovic i huvudrollerna, på DVD. Det var en av alla de filmer som jag bestämmer mig för att se på bio, men inte kommer mig för innan de tas ned från biografsalongerna. Idag blev det i alla fall slutligen dags.

Jag vet inte riktigt vad jag ska fälla för omdöme. Filmen motsvarade i alla fall inte mina vagt formulerade förväntningar. Den utspelar sig under en otroligt intressant tidsepok och tangerar många intressanta temata, men det känns som om manusförfattarna inte riktigt visste vad de egentligen ville säga. Storyn känns mest som ett stort ingenting och personporträtten är antagligen klichéer eller för vagt tecknade för att väcka något intresse.

The Libertine är väldigt vackert filmad och har ett mörkt/mystiskt bildspråk som talar till dess fördel. Tyvärr gör detta bildspråk att filmen inrättar sig bland raden av mörka/mystiska filmer utan någon särskilt välarbetad intrig, vars hela försäljningsframgång betingats av Johnny Depps förmåga att kittla unga flickhjärtan.

Vad är egentligen själva grejen med Johnny Depp? Han tycks vara det ultimata sexobjektet i en stor grupp unga kvinnors fantasier, oberoende av deras subkulturella tillhörighet. Jag har hört Johnny Depps lov sjungas med drömmande tonfall av såväl de självklara goth- och svartrockarbrudarna, men också av brats, indietjejer, punkbrudar, skinbyrds och andra oväntade varianter. Vad är det karlen har som gör honom till ett så åtråvärt byte?

Jag tycker att Johnny Depp är en duktig skådespelare med ett icke ofördelaktigt yttre, men, för att hålla oss till Hollywood, jag tycker att en skådespelare som Brad Pitt är både mångsidigare och snyggare. Ändå har jag inte hört honom prisas i alls samma utsträckning som herr Depp.

Personligen tror jag att Johnny Depps storhet ligger i att han väljer att medverka i alternativt blir tillfrågad att spela i, filmer som har något mörkt och mystiskt över sig. Till och med matinéserien om de karibiska sjörövarna har ju en sådan air över sig. Stämningen från alla dessa filmer i kombination med den relativa frånvaron av andra typer av filmer (visst, undantagen finns, men de är få) har, film efter film, lämnat ett litet uns kvar på Depps person, som ett tunt, osynligt lager magiskt stoft som gör att så fort han dyker upp någonstans infinner sig den mörka och mystiska stämningen och hundratusentals flickhjärtan börjar klappa fortare.

Den som vill se en riktigt, riktigt bra film med Johnny Depp bör söka upp hans svartvita westernrulle Dead man – även den mörk och mystisk förvisso. Ett plus i kanten skall karlen ha också eftersom han är personlig vän till min gamle hjälte Shane MacGowan.

Greenpeace publicerade i förra veckan en rapport om den nordiska energifrågan. Bakom rapporten – Ett nordiskt energiscenario – ligger den kända danska energiforskaren Klaus Illum som under fem år jobbat med den på uppdrag av Greenpeace.

Med hjälp av ett avancerat dataprogram som simulerar energisystemet i Norden har Illum räknat fram att Nordens koldioxidutsläpp kan minska med 67 procent till 2030 jämfört med 1990. Detta dessutom utan att vi behöver uppfinna någon ny teknik, utan att vi behöver bygga ut vattenkraften eller importera mer utländsk kol, gas och kärnkraftsel (vi kan tvärtom minska dagens import). Dessutom, som pricken över i - utan att det kostar mer än att fortsätta som idag med kärnkraft och fossila bränslen. 

Lösningen är att effektivisera energianvändningen. Stora mängder energi kan sparas om vi går över från att värma upp våra bostäder med el till att istället värma upp dem med hjälp av fjärrvärme och värmepumpar samtidigt som vi isolerar dem bättre.

Rapporten visar också att det finns mycket att vinna på att betrakta Norden som en enda energimarknad. Till exempel kan vi använda överflödig norsk vattenkraft (som blir överflödig när vi effektiviserat energianvändningen) till att avveckla danska kolkraftverk.

Det fantastiska är just att denna stora minskning av utsläppen kan göras utan att vi vare sig behöver bygga ut kärnkraften eller vattenkraften och inte nog med det: det kommer inte att bli dyrare än vad det skulle vara för oss att bara fortsätta på den redan inslagna vägen.

Borde inte detta vara en signal stark nog att väcka även de dessvärre inflytelserika grupper i samhället som likt strutsen valt att stoppa sina huvuden i sanden och förneka konsekvenserna av mänsklighetens miljöpåverkan.

Rapporten talar ett språk som till och med de mest likgiltiga i frågan om jordens och mänsklighetens fortlevnad borde förstå: lönsamhetens! Det är in ett långsiktigt perspektiv mer ekonomiskt lönsamt att byta till energisparande åtgärder och förnybara bränslen.

Jag bevistade nyligen Stadsteatern här i Uppsala och såg deras föreställning Solen bor i Karlstad, med undertiteln ”En liten show om Thore Skogman”. Det var en otroligt charmig liten historia som berättades från stadsteaterns minsta scen, teaterhörnan, där femtiotalet besökare kunde inta kaffe med dopp i sann Thore Skogman-anda under föreställningens gång.

Skådespelaren Nicholas Olsson berättade om sin långa och komplicerade relation till Thore Skogman. Hur han som åttaåring sett Skogman på teve och blivit frälst, men hur han alltifrån den tidiga ungdomen, då man är tvungen att visa sig häftig inför sina jämnåriga, varit tvungen att förneka denne sin idol. Ända tills han i vuxen ålder kände sig mogen och kliva fram och öppet erkänna sin beundran.

Det var en personlig berättelse med mycket värme och mycket humor. Bland annat argumenterade Olsson för att Thore Skogmans musik gjorde människor snällare – varpå han visade simultana statistiska kurvor för hur brottsligheten i Sverige ökat parallellt med att antalet Thore Skogmanlåtar som spelas i radio har minskat.

Berättelsen varvades hela tiden med sång, för vilken Olsson själv svarade, och musik, utförd av dragspelaren Pär Ulander. En hel del Thore Skogmanlåtar hans med, inte minst i det långa pottpuriet i mitten av föreställningen. Självklara nummer som ”Fröken fräken” och ”Tiotusen röda rosor”, ”Storfiskarvalsen” och ”Jämtgubben” varvades med mer okända ur Skogmans enorma produktion. (Visste ni att Thore Skogman är den enskilde kompositör som har flest STIM-registrerade kompositioner? Över 1200 låtar har karlen presterat!)

Undertecknad gladdes särskilt åt att de lyckades klämma in en stump ur ”AIK-valsen” från 1971. Om jag ska rikta någon negativ kritik mot det hela så skulle den bestå i att jag gärna sett att det vore mer musik i proportion till pratet. Man hade gärna fått åstadkomma denna proportionella förändring genom att förlänga föreställningen en aning.

I övrigt kan jag bara konstatera att det var en mycket trivsam liten show som gavs i teaterhörnan, och att det var synd att jag och mitt sällskap drog ned genomsnittsåldern i auditoriet så markant. Jag tror faktiskt att en hel del ungdomar skulle må bra av lite Thore Skogman emellanåt!

Marcel Prousts mäktiga romansvit På spaning efter den tid som flytt är full av intressanta och tänkvärda sidospår. Gång efter annan tvingas man att stanna upp i sin läsning inför något textparti som är särskilt tänkvärt eller välformulerat och bara måste förmedla detsamma till någon. Igår kväll fastnade jag för konstnären Elstirs utläggning om hur man förvärvar livsvisdom:

”Det finns ingen man så vis”, sade han, ”att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation. 

Jag vet att det finns ungdomar, barn och barnbarn till förnäma personer, som alltifrån skolåldern fått lära in andlig nobless och moralisk elegans. De har kanske ingenting i sitt liv som de måste önska ogjort, de skulle kunna publicera och underteckna allt vad de sagt, men de är fattiga invärtes, kraftlösa efterkommande till doktrinära förfäder, och deras vishet är negativ och steril. Man kan inte få visheten till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen kan bespara en – ty visheten är en syn på tingen. 

De existenser ni beundrar, de inställningar ni finner ädla har inte blivit inlärda med familjefaderns eller lärarens hjälp – de har föregåtts av något helt annat och stått under inflytande av en dålig eller banal omgivning. De innebär en kamp och en seger. Jag förstår mycket väl att bilden av vad man under en tidigare period har varit nu måste te sig oigenkännlig och i varje fall osympatisk.

Men man bör trots det inte förneka den, ty den är ett vittnesbörd om att man verkligen har levat, att det är i enlighet med livets och människoandens egna lagar som vi ur livets vanliga element – ateljélivets och artistkretsarnas liv när det rör sig om en målare – förmått utvinna något som är mera värt än allt detta.”

-         Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom. Översättning Gunnel Vallqvist.

I helgen har jag ridit för första gången sedan bilolyckan.

Det var visserligen knepigt, både att hålla tyglarna med bara en hand och att hitta balansen i kroppen – man kanske inte tror att det spelar så stor roll, men det är helt annorlunda att hitta tyngdpunkten när en arm är oanvändbar och fixerad vid kroppen.

Det hela förlöpte dock betydligt smärtfriare än vad jag hade väntat mig och det var en stor befrielse att åter sitta upp på hästryggen.

Jag kan inte tänka mig något annat färdmedel som skulle göra samma rättvisa åt ett frostigt svenskt skogslandskap i novembersolen.

Så har jag sett de två första avsnitten i Sveriges televisions dokumentärproduktion Planeten. Planeten är en del i det massiva uppsving för klimatfrågan som jag redan har skrivit en hel del om. Det rör sig om sanningar som inte kan sägas för många gånger – åtminstone inte innan de övervunnit den skeptikernas opinion som upprätthåller det slit- och slängbaserade konsumtionssamhälle vars verkningar dagligen och stundligen förvärrar planetens ohälsa.

Särskilt obehagliga att konfronteras med var utsikterna av att Kina, som idag är världens snabbast växande ekonomi, inom kort kommer att kunna tillägna sig en västerländsk levnadsstandard – och vad detta skulle innebära i ett miljöperspektiv om också kineserna ska göra om alla de ur ett ekologiskt/klimatologiskt perspektiv förödande misstag som vi i västerlandet gjort under snart ett århundrade.

Jag har således inte något att invända mot vad som sägs i de första avsnitten i serien. Jag tänkte dock dröja något lite vid hur man säger det.

Det tycks gå en trend inom dokumentärfilmsvärlden, och inte minst inom den miljöorienterade dokumentärfilmen, att man uppläggsmässigt närmar sig musikvideons hetsiga koncept. Det ska vara ett högt tempo med snabba klipp stup i ett och tvära kast mellan vitt skilda angreppspunkter på ämnet.

Just dessa tvära kast och snabba klipp upplevde jag som en svaghet i det första avsnittet av planeten. Särskilt de snabba bytena från ett tema till ett annat utan någon som helst förklarande övergång. Jag misstänker att tanken är att man skall gripas av en känsla av att allting hänger ihop, utan att filmmakarna ska behöva förklara det närmare. Jag är övertygad om att filmen skulle ha vunnit på om man var tydligare med varför man hoppade från ett ämne till ett annat.

Ett så mossigt och gammalmodigt grepp som en berättarröst skulle ha kunnat hjälpa upp filmen vad tydligheten anbelangar – men då finns naturligtvis risken att den hippa rockvideokänslan går förlorad.

Jag tror också att filmen i sin helhet skulle ha vunnit på ett något lägre temp. Inte så att jag menar att man nödvändigtvis borde ha minskat mängden information som klämts in på de 52 minuterna, utan snarare att man genom en lägre klippfrekvens kunnat skapa illusionen om ett lägre tempo och en tydligare kontinuitet.

Mitt helhetsomdöme om det första avsnittet av Planeten blir emellertid klart godkänt, ett betyg som emellertid hjälps upp av frågans egen dignitet och relevans.

Igår inleddes Förenta Nationernas Klimatkonferens i Nairobi, Kenya. FN:s generalsekreterare Kofi Annan gick tydligt ut med sin och FN:s ståndpunkt i klimatfrågan och manade världens ledare att handla och det snabbt, meddelar Aftonbladet. 

Några utdrag ur talet:

Klimatförändringen är inte bara, som många tror, en sak som berör miljön.
Det är ett hot som omfattar allting.
Ett hot mot hälsan, eftersom en varmare värld också är en värld där infektionssjukdomar som malaria och gula febern kommer att spridas mer och snabbare.
Det hotar livsmedelsförsörjningen, eftersom högre temperaturer och längre torrperioder ödelägger jordbruksområden och gör det omöjligt att odla.

Klimatförändringen är också ett hot mot freden och säkerheten.
Om mönstret för regnperioderna förändras så ökar kampen om världens resurser. Detta kan öka spänningar och folkförflyttningar som kan bli farliga, speciellt i instabila länder eller regioner.

Detta är inte sicence fiction. Detta är rimliga scenarion som bygger på tydliga och vetenskapliga rön.

Ett fåtal envisa skeptiker fortsätter att förneka att den globala uppvärmningen äger rum och försöker så tvivel.

De ska tas för vad de är: i otakt och utan argument.

Så, sluta förneka. Låt ingen säga att vi inte har råd att handla. Det är alltmer tydligt att det kommer att kosta oerhört mycket mindre att skära ner på utsläppen nu än att ta konsekvenserna senare.

Och låt det vara slut med pratet om att vi ska vänta tills vi vet mer.

Vi vet redan att en ekonomi som bygger på stora utsläpp är ett experiment bortom kontroll med världsklimatet.

I verkligheten så är vetenskapen inte bara alltmer överens utan också allt mer oroande.

Många vetenskapsmän kända för sin försiktiga inställning säger nu att den globala uppmärmingen håller på att närma sig den punkt när det inte längre finns någon återvändo.

Eftersom miljöorganisationerna misskrediteras av den såkallade ”skeptiska” lobbyn borde väl åtminstone Förenta nationerna, en organisation som den överväldigande majoriteten av världens nationer och folk sluter upp bakom, vara en trovärdigare informatör? 

Ni som kallar er skeptiker och hävdar att klimatfrågan är en bluff, eller försöker göra den till en fråga om höger och vänster, lyssna åtminstone på Annan – om ingen annan.

Talet i sin helhet kan läsas här.

Det finns några stycken uttryck som jag har lärt mig att hjärtinnerligen avsky sedan jag skadade mig i bilolyckan den 6 augusti i år. De två mest frekvent förekommande är ”det kunde ju ha gått så mycket värre”och det om ”tur i oturen”.

Jag begär inte att man ska gå runt och tycka synd om mig, allra minst att människor som egentligen inte bryr sig ska göra det. Vad jag avskyr är dock när människor låtsas bry sig men helt uppenbart inte gör det. De två ovan nämnda uttalandena är tydliga indikatorer på att så är fallet.

Visst har det hänt att även närstående och uppriktigt engagerade personer någon gång undsluppit sig ett ”et kunde ju ha gått så mycket värre”. Skillnaden är dock att detta uttalande inte kommer som deras första reaktion – det kommer först när de tagit in skadan, dess omfattning och vad den innebär och sedan lagt till den ytterligare dimensionen av att alltsammans kunde ha haft en än mer fasansfull utgång.

När någon som man knappt träffar eller rent av träffar för första gången kläcker ur sig ett ”tur i oturen” är det ett förminskande och ett trivialiserande på gränsen till förakt. Då är det bättre att de inte säger något alls.

Att vuxna människor blir illa berörda och har svårt att hantera andras skador och olyckor är omoget men ganska begripligt. När de sedan omsätter denna sin egen ångest i privata försvarsmekanismer genom vilka de försöker förminska skadan, skadans omfattning eller rent av den skadade känns det rentav förolämpande. 

För om det inte var frågan om ett sätt att trivialisera hela situationen, om det var så att ”tur i oturen”-människorna verkligen hade ett sådant perspektiv på tillvaron – då måste de ju ständigt gå runt och glädjas åt att det inte går värre för dem än vad det gör. Man får nästan lust att följa en sådan människa genom vardagen och varje gång små förtretligheter inträffar – när smörgåsen ramlar med den bredda sidan ner eller datorn hänger sig precis innan de hunnit spara sin uppsats – utbrista i ett ”tur i oturen” eller ”det kunde ha gått so mycket värre!”.

Bernardas hus, Uppsala Stadsteater, Bröderna Karamasov, Folkteatern Gävleborg

Jag har två gånger den senaste tiden bevistat teaterföreställningar där de respektive skådespelarensemblerna varit helt enkönade. Något som åtminstone i det senare fallet uppmärksammats av politiskt korrekta recensenter.

Den första av de två pjäserna i fråga var Uppsala Stadsteaters uppsättning av Federico Garcia Lorcas Bernardas hus – med helt kvinnlig rollbesättning. 

Pjäsen är en tragedi som utspelar sig på den spanska landsbygden i början av 1900-talet och kretsar kring den tyranniska Bernarda och hennes döttrar sedan maken/fadern gått bort och Bernarda beordrar åtta sorgeår. Pjäsen är ett kammarspel och handlar i stor utsträckning om Bernardas oförmåga att se sina döttrars behov och drifter – en oförmåga till insikt som obönhörligt leder fram till den tragiska upplösningen.

Männen i pjäsen, främst den lejonlike Pepe Romano som alla döttrarna är förtjusta i – nämns bara i dialogen, men har ändå en central roll i pjäsen som den förbjudna frukt vars ätande raserar den barndomens lustgård som Bernarda reserverat åt sina alltför fullvuxna döttrar innanför hemmets lykta dörrar.

Uppsala Stadsteaters uppsättning av Bernardars hus är stundtals både stark och gripande men saknar inte heller komiska element. Den är dock ojämn och lider av en brist som bara är alltför vanlig inom modern teater och det är att den tenderar att stundtals bli lite väl skrikig.

Den andra könshomogena pjäsen var Folkteaterns i Gävle uppsättning av Dostojevskijs roman Bröderna Karamasov (dramatiserad av Richard Crane ) i det gamla gasklockeområdet i Gävle.

Det finns paralleller mellan de båda pjäserna såtillvida att de båda är tragedier och båda behandlar en syskonskaras komplicerade relation till ensamstående förälder. I bröderna Karamasovs fall rör det sig om den demoniske fadern Fjodor Fjodorovitj Karamasov – en drinkare och en rumlare som planerar att slösa bort sin förmögenhet på skörlevnad och lämna tre äkta söner och en oäkta arvslösa.

Pjäsen skiljer sig en hel del från romanen, inte minst vad upplösningen anbelangar och jag måste säga att jag blev en aning besviken på hur förenklat det moraliska dilemma Dostojevskijs roman ställer läsaren inför kändes i pjäsen. Pjäsens största svaghet (manusmässigt) var den analytiske västerländske brodern Ivan Karamasov – en svaghet som emellertid i hög grad kompenserades av en stark skådespelarinsats av Peter Oscarsson (vilken tillika regisserat pjäsen). Oscarson arbetar med små medel och ett subtilt men talande minspel och övertygar trots rollfigurens kantighet i jämförelse med den litterära förlagan.

Om Oscarson arbetar med små medel så är Rolf Lassgård de stora gesternas man – något man tog fasta på i även denna uppsättning. Lassgård övertygade både som fadern Fjodor Karamazov och som den äldste brodern Dimitrij, vilken slutligen döms för mordet på fadern.

Mats Jäderlund gjorde en stark insats som Fjodor och som halvbrodern Smerdjakov. Minst övertygande var tyvärr Martin Pareto som den fromme yngste brodern Aljosja. Pareto har ett överdrivet teatraliskt sätt som gör att han ofta skjuter över målet.

Ett annat minus med uppsättningen var sånginsatserna. Jag undrar om inte föreställningen skulle ha vunnit en hel del på att man utökad den sparsmakade ensemblen med fyra sångare. Ytterligare ett minus var att den andra akten kändes betydligt mindre genomarbetad än den första vilket gav pjäsen ett ojämnt och framtungt helhetsintryck.

Ett plus för scenografin  som bjöd på flera kreativa lösningar och ytterligare ett stort plus för ljussättningen som verkligen gjorde att den gamla retorten i Gasklockeområdet i Gävle kom till sin rätt.

Slutligen till frågan: Spelade det någon roll att det bara stod män på scenen i den senare pjäsen och bara kvinnor i den förra?

Nej.

Den senaste tiden har den viktiga klimatfrågan hamnat alltmer i fokus hos alltfler människor. Framförallt eftersom den åtnjutit mer medialt utrymme än den någonsin fått sedan dess orsaker och konsekvenser blev fullt ut kända någon gång på sjuttiotalet. Mycket av detta ökade fokus har kommit i kölvattnen på An inconvenient truth, filmen om Al Gores kamp för klimatfrågornas uppmärksammande.

Klimatfrågan har alltså gått från att vara något obskyrt och abstrakt endast uppmärksammat av hemtovade tomtar med hög töntfaktor till att bli något höggradigt trendigt.

Att något är höggradigt trendigt märker man på att Aftonbladet kampanjar för det. Under en tid nu har bröstcancer åtnjutit denna trendstatus men nu har som sagt klimatfrågan intagit dess plats.

Jag är ambivalent inför Aftonbladets kampanjande. Å ena sidan tycker jag att det är jättebra att en så här viktig fråga äntligen får det mediala utrymme som den förtjänar och att det är en så pass inflytelserik jättetidning som Aftonbladet som gör det. 

Å andra sidan känns Aftonbladets klimatkampanj bara som en i raden av alla ”goda” frågor som tidningen kampanjat för när vindarna blåst i riktning mot en speciell fråga. Nyligen var det bröstcancer, men vi har också sett tsunamioffren eller hemlösa hundar som föremål för Aftonbladets kampanjande.

Jag vill på intet sätt förringa de enskilda frågorna, men jag är rädd att detta trendkänsliga kampanjande som sker några veckor i taget riskerar att göra klimatfrågan till något tillfälligt och temporärt – till ett i raden av alla ”upprop” som läsarna kan skriva under för att lätta sina samveten. 

Klimatfrågon är inte (inte cancern heller för den delen). Något som kan hanteras så lättvindigt. Det räcker inte med ett upprop, en insamling eller en tillfällig kampanj för att lätta några tusen själars samvete, Klimatfrågan handlar om snabba och drastiska förändringar i vår dagliga livsstil världen över – främst i västvärlden.

Jag hoppas att Aftonbladets kampanj inte är bara ännu en i raden av tillfälliga satsningar för att visa hur god nämnda tidning är utan att den är ett led i en långsiktig linje för att förändra vår syn och vårt tänkande i den fråga som kan vara den viktigaste vi har ställts inför hittills.

Överraska oss Aftonbladet och fortsätt att driva en stenhård och kompromisslös linje i klimatfrågan! Den är värd det.

En stor eloge också till alla som deltagit i manifestationerna runt om i världen i helgen.

En liten tant har bloggat om flygets framträdande roll som bidragande orsak till växthuseffekten och klimatförändringarna.

Svenska naturskyddsföreningen har på sin hemsida en artikel med rubriken ”Tack för att du inte flyger!” som behandlar ämnet.

Avgaserna från flygmotorerna är bara en liten del i flygets enorma påverkan på klimatet. Den stora effekten uppkommer genom den vattenånga som bildas av jetmotorerna och som vi kan se som vita strimmor på himlen. 

Denna vattenånga bidrar även till bildandet av cirrusmoln. Cirrusmolnen och strimmorna av vattenånga blir som ett lock i atmosfären vilket hindrar värme från solen från att studsa tillbaka ut i rymden och förstärker således den omtalade växthuseffekten.

När Förenta staterna utlyste flygförbud efter de fruktansvärda terrorattackerna i New York 2001 kunde meteorologerna redan efter någon dag konstatera skillnader i temperatur och väderlek. Ingen gång under den andra halvan av 1900-talet hade himlen över USA varit så klar.

Väldigt många känner sig handfallna inför det överhängande hotet som klimatförändringarna innebär, och många tror att deras personliga insatser inte betyder något. Där tar de fel. Just flygtrafiken är ett sådant område där vi var och en kan vara med och påverka.

Naturskyddsföreningen konstaterar att 60 % av flygtrafiken utgörs av nöjesresor. Överväg gärna andra transportresor nästa gång du tar en lusttripp någonstans. Det vinner vi alla på.

Personligen skulle jag gärna se att de majestätiska luftskeppen, vilka hade en kort men glamorös storhetstid i början av 1900-talet. Man tycker att vetenskapen borde ha funnit ut miljövänligare och framförallt brandsäkrare gaser än de som fyllde Hindenburg vid den tragiska katastrofen 1937. Eftersom dessa monumentala farkoster hålls uppe i luften av gasen behövs betydligt mindre motorkraft för att föra dem framåt och de drivs med fördel av ganska små propellermotorer.

Ett återinförande av luftskeppen vore också en markering att den stressens, jäktets och tidspressens era som det förra århundradet utgjorde äntligen nått sitt slut. Tänk att få glida fram i sakta mak över Atlanten, hängande under magen på en jätteballong!