Slottet i saknadens dalar

Det mest effektiva sättet att hålla sig ideologiskt renlärig har i alla tider varit att stänga ute andra intryck, åsikter och argument än de som bekräftar den egna ståndpunkten. Detta förhållningssätt aktualiserades på Ofvandahls i Uppsala idag.

Några vänsterstudenter, med alla de sedvanliga attributen, sitter och pluggar tillsammans. Efter en stund glider samtalet in på författarinnan Ayn Rand och hennes verk:

Vänsterstudent 1: Jag vågar inte läsa Ayn Rand.

Vänsterstudent 2: Inte jag heller, hon är farlig!

Vänsterstudent 3: Jag vet, särskilt Atlas shrugged. Folk blir som förbytta när de har läst den!

Vänsterstudent 1: Jag har sett det med egna ögon: kompis efter kompis har läst den och förvandlats till galna nyliberaler!

Vänsterstudent 2: Fy fan! Nej, då ska jag verkligen inte läsa den.

__________________________________________________________________

*Rubriken syftar på Uppsala universitets motto: "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större", efter Thomas Torild.

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen någonsin

Det var längesedan jag skrev någonting om fotboll här i bloggen. Det beror inte på att intresset avmattats, snarare tvärtom. Istället handlar det om ett slags förlamning som har insmugit sig hos mig som, i likhet med många andra gnagare, inte riktigt kunnat tro på att det har gått så bra som det har gjort hittills den här säsongen. För bra har det gått, så bra faktiskt att detta skulle kunna bli den bästa säsongen någonsin i allsvenskans, ja i hela den svenska fotbollens historia. Förutsatt att allting går som det ska nu på slutet alltså.

Det ligger nu i AIK:s egna händer om man ska vinna såväl allsvenskan som Svenska Cupen. Det kommer inte vara lätt men det finns i alla fall en möjlighet att ta dubbeln i år. Som om detta inte vore nog så finns också chansen att både Hammarby och Djurgården gör sorti ur allsvenskan. Att de lagen skulle göra samma succéartade återtåg efter bara en säsong som Gnaget gjorde 2005 känns inte sannolikt. Snarare kommer de att göra en Norrköping och harva på säsong efter säsong där ner och kanske till och med riskera att åka ur där en vacker dag.

Ett storartat scenario således. Egentligen alldeles för bra för att vara sant. Nu är visserligen sannolikheten att alla dess fyra önskedrömmar skulle infrias under en och samma säsong ganska liten. Men hoppet finns där och kanske är det just detta hopp som gjort det så olidligt att skriva om fotbollen, ja att ens prata om den annat än med de försvurna. De som man har färdats med fram och tillbaka till Råsunda alla dessa gånger och med viss tveksamhet kunnat konstatera att Gnaget tagit hem tre poäng ännu en gång.

Den potentiellt bästa allsvenska säsongen således. Låt oss hoppas att vi med makternas och Ivan Obolos hjälp kan ordna det så för oss att Bojan kan få sitta med den där pokalen på bussen ner till götet inför den sista allsvenska omgången. Annars kommer jag att vara ett dallrande nervvrak på Gamla Ullevi den första november. Om solen också skiner över Råsunda och cupfinalen en vecka senare kommer det att vara skönare än någonsin att vara gnagare.

Under Superettansäsongen 2005 reste vi till Boden för AIK:s skull. Skall 2009 bli den efterlängtade revansch som alla gnagare gått och väntat på?

Med M/S Lova i Saltkråkan race 2009

Ska man kappsegla så ska man göra det i kulingvindar i oktober. Ska man skutkappsegla ska man göra det i en till segelfartyg ombyggd gammal lotskutter i stål.

I helgen har jag varit ute med ett skönt gäng på Skeppsholmsgårdens skolfartyg M/S Lova, som annars används till sjöutbildning och kolloseglingar för barn och ungdomar, och kappseglat i skutkappseglingen Saltkråkan race på jungfrufjärden.

En skutkappsegling är en storslagen upplevelse och det känns som att färdas tillbaka i tiden när fjärden fylls av höga master och svällande råsegel. I jämförelse med de ståtliga gamla träskutorna var M/S Lova definitivt minst och fulast, allra helst sedan någon fått för sig att måla om henne i grönt och ljusbrunt (!). Men jag vill nog ändå sträcka mig till att hon var det hårdaste av de fartyg som var ute och kryssade i lördags.

Hur gick det då i tävlingen? I racet kom vi sist av dem som fullföljde racet (tre båtar bröt på grund av det hårda vädret). Huruvida sistaplaceringen var rättvis eller inte är en diskussionsfråga. LYS-talen känns tveksamma när vi fick ta ner jagaren på grund av de hårda vindarna (beslutet fattades sedan lutningen medfört att vatten börjat rinna in i styrhytten) medan de andra skepp som låg på samma LYS kunde ha alla segel uppe utan att luta något alls.

Vi gjorde i alla fall en i mitt tycke helt okej segling och hade sannolikt roligast av de besättningar som var ute och kämpade i vindarna.

Morgonen efter avgjordes den så kallade ”ship-shapetävlingen”, då båtarnas skick, invändigt och utvändigt skulle bedömas. Medan pedantiska sjöscouter varit uppe i ottan och skrubbat sina fartyg skinande rena låg vi och drog oss i vårt sjörövarskepp utav stål, och när de första bedömningskommittéerna steg ombord runt niosnåret satt vi vid ett dukat frukostbord och hade allsång.

Med hjälp av sång, ukulele och improviserade rytminstrument gjorde vi sedan vårt yttersta för att charma bedömningskommittéerna och hindra dem från att stiga ned i ruffen (där frukosten inte dukats av). Troligtvis hjälpte det något eftersom vi lyckades ta oss upp till en delad näst sista placering i shipshapemomentet.

Sist, minst och fulast således, men en fantastiskt trevlig helg som får mig att undra varför seglingssäsongen brukar anses begränsad till sommarhalvåret.

(Inlägget kommer eventuellt att kompletteras med bilder om jag lyckas rädda några ur min vattenskadade mobilkamera.)