Folkvett del 7: Proppar i öronen.
Rennässans är kanske ett felaktigt uttryck förresten, eftersom den våg av bärbara, hörlursförsedda musikanläggningar som nu översvämmar västvärlden vida överträffar den blygsamma varianten på 1980-talet. Orsakerna torde vara flerfaldiga: dels den överallt rådande teknikfetischism som driver oss att införskaffa ständigt nya, förbättrade och förminskade mobiltelefoner, mp3-spelare, diskmaskiner, näshårstrimmrar och vad det vara månde; dels den allmänna konsumtionshysteri som bidrar till nämnda teknikhets; dels det tilltagande främlingsskap som gör att vi på grund av rädsla för våra medmänniskor känner ett behov av att avskärma oss från allt och alla så snart vi lämnar hemmets trygga vrå; och slutligen den postmoderna erans ryggradslösa behov av ständig behovstillfredsställelse i form av passiv förströelse frambringad av motvilja mot långsamhet, eftertanke och reflektion.
Varför sorterar då detta fenomen under kategorin Folkvett? Jo, därför att bruket av dylika avskärmande musikmaskiner medfört ett utbrett åsidosättande av såväl skrivna som oskrivna regelverk, inom trafiken och inom umgängeslivet. Vi börjar med trafiken.
Det verkar som om de som inte klarar av att vistas i det offentliga rummet utan att stänga in sig i ett privat ljudrum tror att denna avskärmning ger dem sanktion att frånse grundläggande trafikvett. Hur ofta upplever man inte att fotgängare byter riktning mitt i steget, utan att se sig om, och därför går ut mitt framför fötterna/framhjulet på en själv? Det verkar som om de små öronpluggarna är så tunga att man inte orkar vrida på huvudet för att se om kusten är klar. De musiklyssnande fotgängarnas dödsföraktande beteende är kanske allra tydligast vid övergångsställen men man möter det även på gång- och cykelbanor, inne på gallerior, på bussen, ja överallt! Vissa av dem har visserligen haft vänligheten att utrusta sig med enorma, iögonenfallande hörlurar (gärna kombinerade med en säckigt hafsig klädstil och ryggsäck...) vilket gör att det är lättare att som omgivning vara förberedd på deras irrationellt hänsynsösa trafikbeteende.
Vad gäller de sociala koderna är det lika illa. Människor som måste lyssna på musik i hörlurar var de än går anser också sig vara befriade från vanligt hyfs. De tycker till exempel inte att de behöver hälsa på bekanta de möter på stan, inte heller på kassörskan eller busschauffören. De går bara likgiltigt vidare genom tillvaron, stumt inneslutna i sitt audiella skal.
Förutom det rent livsfarliga i att avskärma ett av sinnena i den dödliga trafiken och samtidigt tro att man med gott samvete kan underlåta att använda sig av de övriga, skapar det ständiga musiklyssnandet ett asocialt och kyligt beteende som även överförs på omgivningen. Utöver dessa aspekter finns även en filosofisk dimension: behöver vi verkligen denna ständiga förströelse; finns det inte ett värde också i att vänta, att stanna upp, att se sig omkring, att uppleva den miljö som finns runtomkring en? Måste man titta på film när man åker buss? Måste man lyssna på musik när man joggar? Varför inte titta på landskapet eller lyssna till fågelsången? Någon gång ibland.
Missförstå mig inte, det finns många positiva aspekter med den teknologiska utvecklingen och jag är ingen principiell motståndare till Ipods och mp3-spelare. Jag tycker bara att det finns något sorgligt över ett samhälle där människor i allt större utsträckning närmast desperat söker kontakt över internet, samtidigt som de sluter sig för sina medmänniskor så snart de går utanför dörren.
...och hur intresserad av baseball är du?
Det handlar om bruket av kläder med amerikanska idrottsklubbars logotyper. På ett flertal av våra större sport- och klädesbutiker säljs kepsar och andra persedlar med New York Yankeeslogan och några andra klubbars logotyper. På stan är de frekvent förekommande och inte minst på Ekonomikum där jag läser, trots att en viss tillbakagång i fånerierna har kunnat iakttagas. Länge har det visserligen varit vanligt med NHL-merchendise i Sverige, men denna försäljning har korresponderat med ett visst intresse för amerikansk ishockey, uppkommet genom de många svenskar som utövar idrotten på andra sidan haven. Men baseball?
För att förekomma det berömda undantag som påstås bekräfta alla regler vill jag inskjuta att visst, det finns förmodligen en försvinnande liten minoritet svenskar som låtit den amerikanska populärkulturen så tilld en milda grad genomsyra sin livsföring att de också utvecklat ett intresse för den amerikanska formen av brännboll och som sitter uppe om nätterna för att följa matcher på teve. Denna obskyra subkultur kan emellertid på intet sätt stå i proportion till talrika skara som myllrar på gatorna iförda brännbollsklubbarnas insignier.
Varför stör då detta mig så mycket? Det är ju en struntsak kan man tycka. Är det någon egentlig skillnad mellan att gå runt i en NY-keps eller att ha en halsduk från ett lag i Premier League? Det beror på, är mitt svar. Om bäraren av halsduken är lika likgiltig inför laget vars klubbemblem han bär som den genomsnittlige N-kepsbäraren är för sitt, då är det ingen skillnad. Detta torde dock vara sällsynt. Baseballkepsarna är betydligt vanligare på våra gator än premier leaguehalsdukarna, trots att intresset för engelsk fotboll är bra mycket större i Sverige än det för baseball.
"Det är en del av en klädstil", hörs någon invända. Nej, svarar jag då. En baseballkeps, alltså modellen baseballkeps, är förvisso en del i flera klädstilar. Ett klubbemblem kan inte vara det. Ett klubbemblem är symbolen för en idrottsförening, en idrottsförening med en historia och framförallt med supportrar för vilka lagets med- och motgångar verkligen betyder något. Klubbemblemets urvattning till blott en modeaccesoar genererar stora pengar åt den klubb som lyckats så väl med sin marknadsföring men sänker ytterligare trovärdigheten hos idrotten.
"Skulle inte du vilja att AIK sålde lika mycket souvernierer världen över som New York Yankees gör?" frågar då den krasse pragmatikern. Visst skulle jag tycka att det vore fantastiskt om AIK fick de inkomster som en sådan försäljning genererar. Det skulle ge klubben fantastiska möjligheter, både för satsningar på A-laget och på ungdomsverksamheten. man skulle rentav kunna bygga sig en egen arena. Detta vore naturligtvis fantastiskt, men att se det älskade klubbmärket, förmodligen det vackraste i världen, reducerat till ett klädmärke lika likgiltigt för bäraren som NIKE eller Adidasloggan, vore fruktansvärt.
Att överallt i världen möta människor med det egna klubbemblemet på sina kläder, människor som aldrig sett en match, inte känner till några spelare och som är helt likgiltiga för hur det går för laget vore inte värt det. Jag kanske tillhör en utdöende sort men jag tycker att framgångar skall uppnås genom idrottsliga meriter, inte genom försäljning av krimskrams. Dessutom tycker jag att klubbemblemet skall bäras av dem vars hjärta klappar för den aktuella klubben och inga andra.
Å andra sidan säljs ju PLO-schalarna numera i vanliga trendbutiker och bärs av människor som är fullständigt likgiltiga i Israel-palestinakonflikten. För att inte tala om att Che Guevara blivit kommersialismens storsäljare och att gamla punkikoner upplåtit sina logotyper åt mainstreamskulturens stora butikskedjor. Utslätning är bara förnamnet.
Nästa gång ni träffar någon i NY-keps tykcer jag att ni ska stanna upp och prata lite baseball med dem, hur ser den och den spelarens formkurva ut, vilka nyförvärv verkar lovande etc. De har ju faktiskt tagit ställning.
Idrottsklubb eller klädmärke?Med anledning av den sista tidens händelser
Nu har vi inte längre nåt försvar,
vårt land är blottlagt inför invasioner
men budgetposten slukar millioner
trots att vi bara spar och spar och spar.
Vår värnplikt kan knappt sägas finnas kvar,
men krigsmakten består väl av personer?
Nu har vi flygplan, båtar och kanoner
men ingen som kan köra dem vi har.
Var säkerhetspolitisk analys
har visat risker i vårt närområde
men avfärdas av riksdagen som nys.
Och blocken är så ense båda två, de
gör varje riskbedömare konfys
men de har fått allt folket att gå på de'!
I relativismens tidevarv
KULTURDEBATTEN
Vi lever i den sorgesamma tid
då allting underkastas nihilismen,
den allt omfattande relativismen
som gör till stoft allting den fastnar vid.
Vi lämnar helgonen i sin absid,
nu härskar överallt materialismen,
nu återstår den krassa konsumismen
men intet av moral och sinnesfrid.
Nu riktas bödelns yxa mot kulturen.
Att "allt är lika bra" är tidens lag.
Vi ska visst vända åter till naturen,
barbar imorgon, människa idag.
Att leva för att äta liksom djuren
är självförverkligande, anser jag.
Lars Anders Johansson
Att förtäta är inte detsamma som att förfula
Det byggs för fullt i Uppsala. Staden ska förtätas heter det. Uppsala är en av de kommuner i Sverige som expanderar snabbast. Så snabbt att kommunledning och byggbransch har svårt att hänga med.
Uppsala har expanderat under hela 1900-talet. Från akademisk landsortshåla i slutet av 1800-talet har man gått via blomstrande industristad till dagens IT- och forskningssamhälle. Varje fas av expansion har dessutom tyckts komma som en överraskning för stadsplanerarna, varför expensionen skett till synes planlöst. Likt årsringarna hos ett träd kan man följa expansionens faser där centrumliknande bebyggelse växt upp utanför vad som uppenbart tänkts som förstad.
En konsekvens av denna stadsplanerarnas bristande framförhållning har varit att vi under många år tvingats se E4:an löpa rätt genom staden, upphackad av de ökända rödljusen. Nu har det problemet visserligen avhjälpts men man frågar sig hur lång tid det kommer att ta innan Uppsala svämmat över också den nya sträckningen av Europavägen.
Tidigare har staden alltså expanderat koncentriskt. Nu ska man istället förtäta innerstaden. På kommunledningskontorets planeringsavdelning talar man om ?omzoning?. Begreppet syftar på att man river upp den gamla stadsplanen för att kunna bygga nytt på områden där det förut var förbjudet. Förtätningen vet inga gränser. Parker och grönområden, parkeringsplatser och torg ska ge vika när Uppsala ska förtätas.
I Amerika uppstod under 1980-talet en rörelse som vände sig emot dåtidens ideal inom stadsplanering, ideal som till stor del är dominerande än idag i så väl USA som Europa. New urbanism som rörelsen kallas vänder sig emot upplösningen av äldre, organiskt framvuxna stadsplaner, man vill verka för en integrerad stadsbild där olika verksamheter blandas. New urbanism vill att staden ska vara till för de boende, oaktat yrke och inkomstnivå. Bostäder ska blandas med arbetsplatser, avstånden ska vara korta och gaturummet fotgängarvänligt. Gågator och grönområden skall höja medborgarnas livskvalitet.
Här i Uppsala förtätar man visserligen centrum och bygger bostäder i områden som tidigare rymt industrier och kontor. Någon integrering av samhällsskikten lär det dock inte bli frågan om med tanke på att det bara är bostadsrätter man bygger i dessa attraktiva områden. Undantaget är studentbostäderna som byggs i Ekonomikumparken. Där är dock problemet ett annat ? bebyggelsen tillåts tränga undan parkmarken, ett av stadens viktiga andningshål. Än värre är att botaniska trädgården fått uppge plats åt bostadsbebyggelse.
New Urbanismrörelsens definition av en människovänlig stadsmiljö inbegriper en variation av olika typer av byggnader i olika stilar som gör stadsbilden organisk och levande. I Uppsala verkar man nu i motsatt riktning genom att bre ut en kvävande matta av nyfunkis över hela stadsbilden. Byggnader som var och en för sig kan te sig smakfulla och stilrena men som tillsammans utgör den största likriktningskampanj som rikets städer sett sedan rivningsvågen på 50-70-talen.
Det ironiska i sammanhanget är att de borgerliga politiker som nu driver förtätningskampanj i Uppsala och Stockholm rakt av tycks ha övertagit den historiematerialistiska grundsyn med vilken socialdemokraterna motiverade sin skövling av innerstäderna. Istället för att ta intryck av den teoribildning som uppstått under de senaste decennierna fullföljer man en maktfullkomlig ideologi där kvantitet och storskalighet får ersätta alla estetiska och mänskliga hänsyn.
Bostadsbristen skulle kunna lösas utan att staden likriktades och förfulades. Förtätning av innerstaden skulle kunna ske utan att det ledde till minskade grönområden och ökad områdessegregering. New urbanism erbjuder många riktlinjer för hur detta skulle kunna gå till och dessutom en lång rad framgångsrika exempel. Varför måste Sverige alltid följa de dåliga?
Nej Söderlund, Stockholm är inte Moderna museet
Hans ståndpunkt är att städerna återigen måste betraktas som en helhet och attg byggnader ska placeras i sitt sammanhang. Därvid lag borde man ta intryck av de förmoderna tänkesätten inom arkitekturen. Kolhoff är dock mån att understryka att han inte är någon bakåtsträvare. Han menar att kunskapen om de förmoderna idealen bör användas som utgångspunkt för en framåtsyftande utveckling.
Stark kontrastverkan förelåg alltså när det första jag möttes av på morgonen var ännu ett utspel från Stockholms stadsbyggnads- och trafikborgarråd Mikael Söderlund (m) som nu gör allt för att hinna förverkliga sina av hybris frambragta jätteambitioner för vår huvudstad inom loppet av sin mandatperiod. Söderlund har blivit moderaten som gjort till sitt signum att intensifiera den skövlingens ideologi som socialdemokratiska kommunpolitiker under decennier tillämpat på de svenska stadskärnorna.
Söderlund, som på kort tid blivit namnkunnig genom sin sjukliga iver att förtäta huvudstaden till vilket pris som helst får sägas manifestera den raka motsatsen till Kolhoffs hållning. Söderlund är uppenbarligen okunnig i arkitekturhistorien (trots sprungen ur en arkitektfamilj) eftersom han bortser från den organiska utveckling som skett i våra städer fram till modernismens brott med historien i början av 1900-talet.
Söderlund tror att "mötet mellan gammalt och nytt" manifesteras i form av individualistiska monumentalbyggnader som gör allt för att sticka ut ur den omgivande stadsbilden snarare än förhöja och vidareutveckla den.
"Stockholm har aldrig varit något museum" slår Söderlund fast och menar att en stad som utvecklas organiskt skulle ha en museal karaktär. Det är väl snarast Söderlund som vill göra Stockholm till ett museum, om än ett museum för modern konst. Människofientliga modernistiska artefakter i jätteformat, framsprungna ur mötet mellan narcissistiska arkitektfirmor och stadsbyggnadsborgarråd med drömmar om odödlighet.
Precis som när det gäller miljön bör vi vara försiktiga med omdaningen av våra städer. Det vi bygger nu kommer generationer att få leva med. Söderlund med sina förtätningsplaner är tydligtvis okunnig om den katastrof som omdaningen av Norrmalm på 60- och 70-talen blivit. En steril, människofientlig miljö som man nu vill försöka rädda genom att göra de offentliga utrymmen som fortfrande finns till inglasad privatägd galleria.
För den som liksom jag känner mättnad och avsmak inför de modernistiska chefsideologernas härskarplaner vill jag tipsa om rörelsen New urbanism, en motrörelse i tiden mot människofientliga oorganiska stadsmiljöer.