Slottet i saknadens dalar

Den teknologiska utveckling som medfört att så gott som all teknisk utrustning krympt till närmast osynliga proportioner har under de senaste åren medfört en rännessans för 1980-talets så kallade freestylekultur. För er som minns 1980-talet (vilket torde vara de flesta med tanke på den spekulativt sliskiga våg av 80-talsnostalgi som sköljt över oss inom populärkulturen på sistone) så var en freestyle en bärbar kasettbandspelare med hörlurar (en accessoar som f.ö. gärna kombinerades med benvärmare, rullskridskor och tuggummi). Varför den kallades freestyle vet jag inte, jag tror inte att den gör det någonstans i den anglosaxiska världen.

Rennässans är kanske ett felaktigt uttryck förresten, eftersom den våg av bärbara, hörlursförsedda musikanläggningar som nu översvämmar västvärlden vida överträffar den blygsamma varianten på 1980-talet. Orsakerna torde vara flerfaldiga: dels den överallt rådande teknikfetischism som driver oss att införskaffa ständigt nya, förbättrade och förminskade mobiltelefoner, mp3-spelare, diskmaskiner, näshårstrimmrar och vad det vara månde; dels den allmänna konsumtionshysteri som bidrar till nämnda teknikhets; dels det tilltagande främlingsskap som gör att vi på grund av rädsla för våra medmänniskor känner ett behov av att avskärma oss från allt och alla så snart vi lämnar hemmets trygga vrå; och slutligen den postmoderna erans ryggradslösa behov av ständig behovstillfredsställelse i form av passiv förströelse frambringad av motvilja mot långsamhet, eftertanke och reflektion.

Varför sorterar då detta fenomen under kategorin Folkvett? Jo, därför att bruket av dylika avskärmande musikmaskiner medfört ett utbrett åsidosättande av såväl skrivna som oskrivna regelverk, inom trafiken och inom umgängeslivet. Vi börjar med trafiken.

Det verkar som om de som inte klarar av att vistas i det offentliga rummet utan att stänga in sig i ett privat ljudrum tror att denna avskärmning ger dem sanktion att frånse grundläggande trafikvett. Hur ofta upplever man inte att fotgängare byter riktning mitt i steget, utan att se sig om, och därför går ut mitt framför fötterna/framhjulet på en själv? Det verkar som om de små öronpluggarna är så tunga att man inte orkar vrida på huvudet för att se om kusten är klar. De musiklyssnande fotgängarnas dödsföraktande beteende är kanske allra tydligast vid övergångsställen men man möter det även på gång- och cykelbanor, inne på gallerior, på bussen, ja överallt! Vissa av dem har visserligen haft vänligheten att utrusta sig med enorma, iögonenfallande hörlurar (gärna kombinerade med en säckigt hafsig klädstil och ryggsäck...) vilket gör att det är lättare att som omgivning vara förberedd på deras irrationellt hänsynsösa trafikbeteende.

Vad gäller de sociala koderna är det lika illa. Människor som måste lyssna på musik i hörlurar var de än går anser också sig vara befriade från vanligt hyfs. De tycker till exempel inte att de behöver hälsa på bekanta de möter på stan, inte heller på kassörskan eller busschauffören. De går bara likgiltigt vidare genom tillvaron, stumt inneslutna i sitt audiella skal.

Förutom det rent livsfarliga i att avskärma ett av sinnena i den dödliga trafiken och samtidigt tro att man med gott samvete kan underlåta att använda sig av de övriga, skapar det ständiga musiklyssnandet ett asocialt och kyligt beteende som även överförs på omgivningen. Utöver dessa aspekter finns även en filosofisk dimension: behöver vi verkligen denna ständiga förströelse; finns det inte ett värde också i att vänta, att stanna upp, att se sig omkring, att uppleva den miljö som finns runtomkring en? Måste man titta på film när man åker buss? Måste man lyssna på musik när man joggar? Varför inte titta på landskapet eller lyssna till fågelsången? Någon gång ibland.

Missförstå mig inte, det finns många positiva aspekter med den teknologiska utvecklingen och jag är ingen principiell motståndare till Ipods och mp3-spelare. Jag tycker bara att det finns något sorgligt över ett samhälle där människor i allt större utsträckning närmast desperat söker kontakt över internet, samtidigt som de sluter sig för sina medmänniskor så snart de går utanför dörren.