Slottet i saknadens dalar

2007 har varit ett hektiskt år. Förutom den omställning det inneburit att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning har en stor del av året ägnats åt arbetet med debutskivan Vingklippt som släpptes i september och som jag hoppas har fallit er alla på läppen.

 

Vingklippt

 

Nästan direkt efter skivsläppet kastade jag mig in i nästa skivproduktion som nu befinner sig i sitt slutskede. Denna gång är det mina tonsättningar av poeten Erik Axel Karlfeldts dikter som har spelats in. Skivan som sker i samarbete med Karlfeldtsamfundet ochskivbolaget Hemlandssånger kommer att släppas under våren. Mer information omskivsläpp och releaseparty kommer framöver.

 

Efter helgerna börjar planläggandet av vårens och sommarensspelningar, så har ni något spelställe, någon festival eller något evenemangnär er där ni hemskt gärna skulle vilja se Lars Anders Johansson lira är det nu ni ska höra av er till arrangören och övertyga honom/henne om detta.

 

Kommer ni inte på något sådant kan ni i alla fall gå in på popradion.se och rösta på låten Snövit som är utmanare denna vecka!

Slutligen vill jag bara passa på att önska er alla, läsare som lyssnare, ett Gott nytt år och att vi ses därute, till våren eller sommaren 2008!

Har ni tänkt på att alla butiker spelar samma bakgrundsmusik från mitten av november (ännu tidigare i förekommande fall) till julhelgen? Visst hör man slentrianmässigt gnällande bland kunderna om att de ledsnar på julmusiken långt innan jul. Men det är faktiskt värre än så. Det är inte julmusiken vi ledsnar på, det är urvalet av 42 jullåtar som gjordes av 1999 av EVA records som ger ut samlingen Absolute christmas.

När folkpartiet föreslog att man skulle upprätta en litterär kanon för undervisningen i svenska blev reaktionen stark hos vissa grupper i samhället, trots att en litterär kanon redan finns och med nödvändighet måste finnas. Begreppsförvirringen var total hos både folkpartisterna och deras antagonister som inte insåg att kanonbildning är en process som pågår beständigt och som de själva är med och påverkar. Den kanonbildning som de senaste åtta åren uppstått på julmusikens område har emellertid fått få att höja på ögonbrynen. Möjligen har den bidragit till att öka känslan av mättnad inför julmusik överhuvudtaget, trots att det egentligen bara varit fyrtiotvå låtar man utsatts för. Om och om igen.

Varför är då detta problematiskt? Man kan väl inte jämställa spridningen av en populär samlingsskiva med inrättandet av en statligt styrd förteckning över vilken litteratur som ska ingå i svenska undervisningen? Nej det kanske man inte kan. Däremot är Absolute Christmas-samlingens hegemoni i julmusiksgenren problematisk för oss som menar att att det faktiskt finns en hel massa julmusik värd att lyssna på. faktiskt i så riklig mängd att man inte hinner bli spyfärdig av den flera veckor innan julafton. Dessutom är ju julmusiken ett stort kulturarv att förvalta och utveckla. Det vore väl trist om det tillsut bara skulle bestå av EVA records lilla urval?

Men den är ju så praktisk den där samlingen! För under 150 riksdaler får man ju en ultimat blandning av både svenska och utländska julsånger som både vädjar till den folkhemska julstämningen med dess agrara rötter och den coca colavariant som vi matas med via de trivsamma amerkanska familjekomedier som upptar halva tevetablån under december månad. Det är ju det som är fördelen med samlingsskivor - någon annan har gjort urvalet åt en, man slipper att själv välj och vraka. Så tänkte folk 1999 när skivan omedelbart blev en försäljningssuccé av sällan skådat slag och så tänker folk alltjämt. Skivan säljer fortfarande bra. Kanhända är det bara butikspersonal som köper nya exemplar för att ersätta de som de spelat sönder.

Jag intalar mig dock att fler än jag börjar känna en mättnad inför detta urval av 42 låtar och uppmanar nu alla läsare somd elar denna känsla med mig att bannlysa Absolute christmas några jular framöver. Allra helst om ni driver en butik av något slag. Välj inte den enklaste utvägen nästa år. Leta reda på julmusik som ni faktiskt tycker är bra själva, inte som någon annan valt ut åt er!

Tips på julmusik bortom Absolute Christmas:



Folkmusiktrion Triakels Vintervisor brukar gå varm här hemma under december månad.



Californiapunkarna i The Vandals har gjort ett helt punkalbum med jultema. Underbara låttitlar som Christmas time for my penis gör skivan till ett måste hos varje punkare med självaktning och känsla för traditioner. Titelspåret Oi to the world blev för övrigt en hit med No Doubt.



Motsatsen till Vandals punkjul torde väl vara Johans Sebastians Juloratorium. Under barocken tog man verkligen i från fotknölarna när någonting skulle firas. Och firade Jul, det gjorde man.



Årets bidrag till julskivsamlingen torde väl vara Gunnar Idenstams Folkjul med bland andra Emma Härdelin och Sofia Karlsson som solister. Rätt långt från Absolute Christmasträsket även detta.

Har du något bra tips på julmusik att spela istället för Absolute Christmas?

"Klimatskeptiker" dvs de som tror att klimathotet är obefintligt alterantivt grovt överrivet brukar ofta föra fram åsikten att den så kallade "klimatpropagandan" är en del i en vänstervriden världskonspiration som syftar till att sabotera för näringslivet. Al Gores politiska hemvist på vänsterkanten (med amerikanska mått mätt) tar man som intäkt för detta. Denna konspirationsteori är emellertid bara hållbar om man med näringslivet enbart åsyftar företag inom vissa branscher, företrädesvis energi- flyg- och bilindustrin.

Anpassningen till de nya villkor som medvetenheten om människans påverkan på jordens klimat medför innebär nämligen även ett uppsving för andra delar av näringslivet. FN-organisationen Unep meddelar i en rapport att den framväxande så kallade "cleantech-industrin" kommer att skapa miljontals nya jobb världen över. Redan om ett drygt decennium förutspår man att Tyskland kommer att ha fler jobb inom miljörelaterad industri än inom bilindustrin, meddelar Ny teknik. Huruvida man vill se den ökade miljömedvetenheten som ett hot eller en presumtiv stimulans för näringslivet beror således helt på vems ärenden man går.

Apropå miljömedvetenhet. Ett konsultföretag med det tveksamma verksamhetsområdet "framtidsforskning" har undersökt ungdomars miljömedvetenhet i 17 olika länder och kommit fram till den paradoxala slutsatsen att svenska ungdomar är mest oroliga för klimathotet men minst benägna att själva vidtaga några åtgärder.

Ska detta tolkas som att svenskarna har passiviserats av den massiva mediefokuseringen kring klimathotet? Har hotbilden blivit så påträngande att vi förlorat handlingsförmågan? I senaste numret av Sveriges Natur kunde man läsa en artikel om hur man botar sin klimatångest. Där citeras psykologen Maria Ojala från Örebro universitet som gjort en undersökning bland svenska ungdomar mellan 16 och 29 år och kommit fram till rakt motsatt resultat som konsultföretaget - hon menar nämligen att de mest oroliga också är de mest engagerade. Kanske menar hon att det rör sig om en liten grupp som är avsevärt oroligare än majoriteten och att det stora flertalet svenska ungdomar är mest bekväma av sig i hela Europa?

Man kan väl hoppas att att intresset kommer att vakna på allvar även här när man inser att det finns pengar att tjäna på miljöanpassningen. Tas klimathotet på allvar i tid behöver anpassningen inte vara ett hot mot näringslivet utan en vitamininjektion.

Det är lätt att bli tveksam till hur djupt rotat i ideologierna det politiska engagemanget egentligen är hos de aktivister på den yttersta vänster- och högerkanten vars attribut är maskering och vars metodik är stenkastningens. Ännu mer tveksam till denna föränkring blir man när man läser om att allt fler politiska aktivister söker sig till de så kallade fotbollsfirmorna.

Fotbollsfirmorna är, i Sverige iaf, oftast uttalat opolitiska, och där samlas våldsamma anhängare till respektive fotbollsklubb för att bruka våld i klubbens namn. De politiska aktivister som söker sig till dessa grupperingar måste alltså åsidosätta sina politiska övertygelser för det högre syftet att slåss för sitt lag, troligtvis sida vid sida med de extremister på den andra politiska kanten som man pucklar på till vardags.

Jag tänker inte ansluta mig till den ignoranta massa som lättvindigt slänger ur sig kommentarer som "de som slåss är inte intresserade av fotboll". Jag tror faktiskt att det är tvärtom, jag tror att aktivisterna egentligen inte är intresserade av politik.

Politiken blir en arena för våldsutövande i jakten på fysiska kickar på samma sätt som fotbollsvåldet, med den skillnaden att de tribala våldsverkarna i fotbollsvärlden inte försöker rättfärdiga sina slagsmål med att de gör det för mänsklighetens bästa. Fotbollshuliganernas våld är således ärligare än de politiska extremisternas.

Man kan i det oändliga psykologisera kring våldsverkarnas bevekelsegrunder, sociala- och biologiska förutsättningar, hemförhållanden, en mansroll i upplösning etc. Jag väljer emellertid att låna Nils Ferlins ord i hans tidlösa reflektion över pöbelmentaliteten:

Det är med sorg i hjärtat jag tar del av nyheten att Thore Skogman gått ur tiden. Denne käckhetens apostel blev dessutom bara 76 år gammal.

När man nämner Thore Skogman får de flesta något roat och smått spefullt i blicken. Thore Skogman betraktas nämligen som kanske det töntigaste Sverige har frambringat. Med dagens mått mätt är det också helt sant. Thore Skogman var käck, mest hela tiden. Och det finns få saker som är töntigare i dagens "postironiska" (har ni hört hur dumt det låter?) samhälle än att vara käck, på riktigt.

En gång i världen kunde man bli tagen på allvar även om man inte såg uttråkad och blaserad ut. När Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn kom ut 1928 höjdes den till skyarna av recensenterna och diktaren själv benämndes som en "dunderkarl". Helt utan ironi. Det skulle aldrig kunna ske idag, av flera orsaker, även om det karlavulna mansidealet består och odlas av författare som Ernst Brunner, Klas Östergren och Jan Guillou.

Thore Skogman tillhörde visserligen en annan generation än Karlfeldt men han började i alla fall verka innan ironin och underlivshumorn sopat mattan med käckheten på den offentliga arenan. Tänk vad vi skulle ha gått miste om!

Thore Skogman är den mest produktive svenske låtskrivaren i modern tid med över 1200 låtar registrerade hos STIM. Det får alla andra produktiva låtskrivare att blekna i jämförelse. Även om det rests invändningar på kvaliteten i Skogmans produktion är åtminstone kvantiteten överväldigande. Sen sticker det här och där upp ljusglimtar som blivit upphöjda till populärkulturell kanon. "Pop opp i topp" är en titel som de flesta svenskar känner till. "Dra ända in i Hälsningland", "Tre dar i buren", "Surströmmingspolkan" och "Plättlaggen" är andra hits. För att då inte tala om "Tio tusen röda rosor" som faktiskt för en gångs skull inte är en käck visa. Undertecknad minns annars med särskild värme "AIK-visan", inspelad med dragspelsackompanjemang någon gång under 70-talet. Även om de flesta av låtarna kanske inte håller så hög konstnärlig nivå så gör titlarna det onekligen, eller vad säger ni om en låttitel som "Jag fikar efter kaffe"?

Det känns som att det är mer än en folkkär låtskrivare och artist som har gått hädan nu när Thore Skogman insomnat på Gävle lasarett. kanske var han den siste representanten för den ärliga och uppriktiga käckheten, en käckhet befriad från pretentioner och skitnödiga poser. En oförställd glädje.

Förra året gav Uppsala stadsteater en trevlig föreställning med skådespelaren Nicholas Olsson berättade om sin långa och komplicerade relation till Thore Skogman. Hur han som åttaåring sett Skogman på teve och blivit frälst, men hur han alltifrån den tidiga ungdomen, då man är tvungen att visa sig häftig inför sina jämnåriga, varit tvungen att förneka denne sin idol. Ända tills han i vuxen ålder kände sig mogen och kliva fram och öppet erkänna sin beundran.

Förmodligen mainifesterar Olssons tidigare skamkänslor något som finns hos de flesta av oss - en inneboende önskan att få leva ut en äkta glädje, en oförställd käckhet som vi dagligen kämpar med att tränga undan. En önskan att få vara Thore Skogman.