Glad midsommar!
När mörkret lägrar sig får man glädja sig åt de små ljudpunkter som trots allt finns kvar.
När förståsigpårna avfärdar betydelsen av irländarnas rungande nej till Lissabonfördraget (underförstått att vi kommer att få detta överstatliga projekt på halsen vare sig vi vill det eller inte), när de folkvalda går på tvärs med den befolkning de är satta att representera och röstar igenom avlyssningslagen, när ett ålderstiget svenskt fotbollslandslag blivit snöpligen utslagna ur Europamästerskapen av Ryssland, så har vi i alla fall midsommar kvar att glädjas åt.
Midsommar! Denna fruktbarhetsfest vars ursprung förlorar sig i hedniskt dunkel men som bestått i vårt medvetande genom seklernas gång är vår egentliga nationaldag. Låt oss för en liten stund tränga bort det faktum att vårt medbestämmande inskränks och vår personliga integritet kringskärs, allt i den demokratiska ordningens namn, och förlora oss i den nordiska sommaren.
Midsommardans i Rättvik av Kilian Zoll (1818-1860). Nationalmuseum.
När förståsigpårna avfärdar betydelsen av irländarnas rungande nej till Lissabonfördraget (underförstått att vi kommer att få detta överstatliga projekt på halsen vare sig vi vill det eller inte), när de folkvalda går på tvärs med den befolkning de är satta att representera och röstar igenom avlyssningslagen, när ett ålderstiget svenskt fotbollslandslag blivit snöpligen utslagna ur Europamästerskapen av Ryssland, så har vi i alla fall midsommar kvar att glädjas åt.
Midsommar! Denna fruktbarhetsfest vars ursprung förlorar sig i hedniskt dunkel men som bestått i vårt medvetande genom seklernas gång är vår egentliga nationaldag. Låt oss för en liten stund tränga bort det faktum att vårt medbestämmande inskränks och vår personliga integritet kringskärs, allt i den demokratiska ordningens namn, och förlora oss i den nordiska sommaren.
Midsommardans i Rättvik av Kilian Zoll (1818-1860). Nationalmuseum.
Den dagen då friheten försvann
LAGEN OM SIGNALSPANING
143 röstade för, 138 röstade emot.
Nu har de folkvalda fått säga sitt,
nu har de röstat för den nya lagen.
Att Sverige inte mer kan anses fritt
är en av sanningarna som just kom i dagen.
En annan är att folkets opinion
inte är nå’t de måste respektera.
Att du vill värna friheten för din person
kan riksdagsmännen öppet ignorera.
Nu har de röstat fram den nya lag
som gör att staten ska få spionera
på dig och mig men vad som hotar oss idag
det har de inte kunnat presentera.
Nej, deras hotbild tycks mig rätt diffus
- vad finns för mail som utgör fara för oss alla?
Säg, så att jag kan se om mitt eget hus,
jag vill förstärka det om bomber börjar falla!
Och herr Sten Tolgfors, vår försvarsminister, har
- ”tomhylsan” som jag tror man kallar
honom- nyss avskaffat vårt försvar,
då ingen hotbild fanns; hur han nu pallar
att motivera denna lag med yttre hot
är mer än någon av oss kan begripa!
Tack alla ni som röstade emot,
ni som var för har satt er i en knipa:
De unga riksdagskvinnorna och -männen har
helt uppenbart en hel del kvar att lära.
Rättning i ledet krävs för den som vill bli kvar,
men skammen kan bli ganska tung att bära
och den som kom dit genom röst på sin person
ska vara extra varsam med åskådningsbrottet,
ty den är lynnig, folkets opinion:
den sviker om du inte håller måttet.
Du Federley, som sägs va liberal,
försökte finta oss med pratet om din mamma,
försökte slingra dig, men fastän du var hal
du föll till föga, nu gör det detsamma.
Röstade för, fast samvetet sa nej
- det är din röst och inte samvetet som gäller.
Om drygt två år, då blir det tack och hej
till centerns unga, påstådda rebeller.
Och Tomas Bodström iklär sig en hjälteroll,
som en av frihetens små paladiner,
men vi har inte glömt hans drömmar om kontroll
och se hur illa rustningsplåten skiner.
Ty han lär inte dra tillbaka denna lag
den dag han åter blir minister.
Det lär han bli, för ifrån denna mörka dag
tycks alliansens framtid, milt uttryckt, rätt bister.
Bildning och utbildning i förfall
Det senaste numret av Axess magasin handlar om bildning och utbildning. Varför presterar svenska skolelever sämre och sämre resultat samtidigt som det läggs mer och mer resurser på pedagogisk forskning?
Numret innehåller som vanligt en hel del intressant läsning. Bland annat en artikel av Inger Enkvist om de pedagogiska teorier som fördärvat utbildningsväsendet i Sverige, samt en artikel där litteraturdocenten Göran Hägg ser över de skol- och utbildningsreformer som lett fram till den situation som den svenska skolan befinner sig i idag.
Själv har jag bidragit med en text om samhällets och utbildningsväsendets relation till och syn på bildning. Artikeln kan läsas i sin helhet på Axess hemsida.
Numret innehåller som vanligt en hel del intressant läsning. Bland annat en artikel av Inger Enkvist om de pedagogiska teorier som fördärvat utbildningsväsendet i Sverige, samt en artikel där litteraturdocenten Göran Hägg ser över de skol- och utbildningsreformer som lett fram till den situation som den svenska skolan befinner sig i idag.
Själv har jag bidragit med en text om samhällets och utbildningsväsendets relation till och syn på bildning. Artikeln kan läsas i sin helhet på Axess hemsida.
FRA-lagen: mediesvek och blogghybris
Striden om FRA-lagen har gett stora delar av den politiska bloggosfären en massiv ego-boost. Man berömmer sig om att vara de enda som värnar yttrandefriheten i landet och de enda som tillämpar demokratin i ett land där riksdagsmännen börjat ignorera den folkliga opinionen. Samtidigt har etablerade media svikit sitt uppdrag genom att underlåta att rapportera om lagförslaget tidigare.
FRA-lagförslaget återremmitteras. Förhoppningsvis innebär det att vi för gott slipper det dystopiska övervakningssamhälle en sådan lag skulle medföra, troligtvis innebär det att förslaget dyker upp igen, förr eller senare, under denna regering eller nästa, i lätt maskerad form. Den gången är vi dock förhoppningsvis bättre förberedda och redo att föra debatten i god tid innan omröstningen.
Blogghybris
Visst är det sant att protesterna mot FRA-förslaget på många hemsidor bidragit till att öka uppmärksamheten både i etablerade media och bland politiker. Men är det inte lite anmärkningsvärt att frågan, som på vissa bloggar beskrivs som "den viktigaste i vår tid" tas upp till debatt bara fem dagar innan man ska rösta i riksdagen? Om nu dessa politiska bloggare verkligen vill leva upp till sin självpåtagna roll som friheternas väktare och maktens granskare borde de inte ha protesterat tidigare? De har haft ett helt år på sig.
Det är vanligt att man inom bloggosfären talar föraktfullt om "gammelmedia" och menar sig själv utgöra ett fräscht alternativ, ett alternativ som erbjuder nya vinklar, omedelbar och oförvrängd information. I ljuset av denna massiva självöverskattning är det intressant att notera att det så kallade "bloggupproret" mot FRA-lagen kom till stånd först efter att lagförslaget blivit uppmärksammat i etablerade media.
Det visar bloggosfärens totala beroende av de etablerade medierna. Bloggarna bidrar med synpunkter, kommentarer, analyser, men de kan inte ersätta journalisternas arbete - något som man ibland kan få intrycket att de själva tror. Hur stor är trovärdigheten hos en "folkrörelse" som uppstår ett par dagar dagar innan man ska rösta igenom det förslag man protesterar mot, ett förslag som förelegat i ett år?
Medias ansvar
Men "gammelmedia" ska naturligtvis också ha sig en släng av sleven. Det är oerhört illavarslande för en demokrati att de stora medierna så ensidigt väljer att fokusera sin rapportering på dagsaktuella frågor att de försummar att diskutera den här typen av frågor ända fram tills det är dags för riksdagen att fatta beslut. Då blir frågan plötsligt dagsaktuell och lyfts fram av de politiska journalisterna. Då är det för sent för att en stor och djupgående debatt debatt ska få tillfälle att ta form, en debatt som skulle kunna föras i hela samhället och på allvar påverka de folkvalda inför omröstningen.
Den här gången kom förvisso de folkvalda att påverkas, men enbart på grun d av den massiva opinion som uppstått på debatt- och ledarsidor. Skulle frågan ha uppmärksammats tidigare skulle förutsättningarna för en bred och saklig debatt i hela samhället ha varit mycket gynnsammare. Denna gång har debatten som bekant snarast fått karaktären av ett ramaskri i sista minuten. Trots att, som sagt, förslaget funnits där i ett helt år.
Visst är det bra att internet gett fler människor möjlighet att göra sina röster hörda, men striden om FRA-lagen visar med all önskvärd tydlighet vilket stort ansvar de etablerade media har för en fungerande samhällsdebatt.
______________________________________________________________________________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet
FRA-lagförslaget återremmitteras. Förhoppningsvis innebär det att vi för gott slipper det dystopiska övervakningssamhälle en sådan lag skulle medföra, troligtvis innebär det att förslaget dyker upp igen, förr eller senare, under denna regering eller nästa, i lätt maskerad form. Den gången är vi dock förhoppningsvis bättre förberedda och redo att föra debatten i god tid innan omröstningen.
Blogghybris
Visst är det sant att protesterna mot FRA-förslaget på många hemsidor bidragit till att öka uppmärksamheten både i etablerade media och bland politiker. Men är det inte lite anmärkningsvärt att frågan, som på vissa bloggar beskrivs som "den viktigaste i vår tid" tas upp till debatt bara fem dagar innan man ska rösta i riksdagen? Om nu dessa politiska bloggare verkligen vill leva upp till sin självpåtagna roll som friheternas väktare och maktens granskare borde de inte ha protesterat tidigare? De har haft ett helt år på sig.
Det är vanligt att man inom bloggosfären talar föraktfullt om "gammelmedia" och menar sig själv utgöra ett fräscht alternativ, ett alternativ som erbjuder nya vinklar, omedelbar och oförvrängd information. I ljuset av denna massiva självöverskattning är det intressant att notera att det så kallade "bloggupproret" mot FRA-lagen kom till stånd först efter att lagförslaget blivit uppmärksammat i etablerade media.
Det visar bloggosfärens totala beroende av de etablerade medierna. Bloggarna bidrar med synpunkter, kommentarer, analyser, men de kan inte ersätta journalisternas arbete - något som man ibland kan få intrycket att de själva tror. Hur stor är trovärdigheten hos en "folkrörelse" som uppstår ett par dagar dagar innan man ska rösta igenom det förslag man protesterar mot, ett förslag som förelegat i ett år?
Medias ansvar
Men "gammelmedia" ska naturligtvis också ha sig en släng av sleven. Det är oerhört illavarslande för en demokrati att de stora medierna så ensidigt väljer att fokusera sin rapportering på dagsaktuella frågor att de försummar att diskutera den här typen av frågor ända fram tills det är dags för riksdagen att fatta beslut. Då blir frågan plötsligt dagsaktuell och lyfts fram av de politiska journalisterna. Då är det för sent för att en stor och djupgående debatt debatt ska få tillfälle att ta form, en debatt som skulle kunna föras i hela samhället och på allvar påverka de folkvalda inför omröstningen.
Den här gången kom förvisso de folkvalda att påverkas, men enbart på grun d av den massiva opinion som uppstått på debatt- och ledarsidor. Skulle frågan ha uppmärksammats tidigare skulle förutsättningarna för en bred och saklig debatt i hela samhället ha varit mycket gynnsammare. Denna gång har debatten som bekant snarast fått karaktären av ett ramaskri i sista minuten. Trots att, som sagt, förslaget funnits där i ett helt år.
Visst är det bra att internet gett fler människor möjlighet att göra sina röster hörda, men striden om FRA-lagen visar med all önskvärd tydlighet vilket stort ansvar de etablerade media har för en fungerande samhällsdebatt.
______________________________________________________________________________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet
Det irländska folket har sagt ifrån
Irländarna, det enda folk som fått möjlighet att göra sin röst hörd i frågan, har satt ned foten och sagt nej till Lissabonfördraget. Därmed har hotet om en ny grundlag för unionen förhoppningsvis röjts undan, åtminstone för en tid. Dessutom har det återigen blivit tydligt att den Europeiska Unionen är ett elitprojekt med föga förankring hos de europeiska ländernas befolkningar.
För övrigt, är det inte anmärkningsvärt att våra folkvalda politiker, både i denna fråga och i frågan om FRA:s avlyssningsmöjligheter, verkar tro att deras uppdrag är att tala om för oss vad vi ska tycka, snarare än att förverkliga väljarkårens vilja i praktisk politik, vilket åtminstone jag trodde var själva innebörden i representativ demokrati...
Det kanske skulle vara värt att överväga den Schweiziska modellen där man folkomröstar i viktiga frågor innan vi har blivit helt omyndigförklarade av våra folkvalda representanter?
_____________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet
För övrigt, är det inte anmärkningsvärt att våra folkvalda politiker, både i denna fråga och i frågan om FRA:s avlyssningsmöjligheter, verkar tro att deras uppdrag är att tala om för oss vad vi ska tycka, snarare än att förverkliga väljarkårens vilja i praktisk politik, vilket åtminstone jag trodde var själva innebörden i representativ demokrati...
Det kanske skulle vara värt att överväga den Schweiziska modellen där man folkomröstar i viktiga frågor innan vi har blivit helt omyndigförklarade av våra folkvalda representanter?
_____________________________
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet
Om kvällen
NATTGLIM
Var är den vackra blomman från igår?
Hon står här sluten, stumt och oförsonligt.
Jag vet ej, ska jag ta det här personligt?
Vem är hon? Outgrundligt styv och svår.
Och medan solens skiva sakta går
till vila står hon alltjämt oresonligt
och blundande, men likväl spefullt honligt
hon vaggar där i aftonbrisens spår.
Jag stannar medan dunklet faller ner
på fältet där jag sitter, som ett flor.
Då ser jag hur hon spricker upp och ler
- allt är visst inte alltid som man tror:
i skymningen kan de asketiskt fromma
slå upp förföriskt doftande sin blomma.
Lars Anders Johansson
Då drabbas också jag
Vilken makalös start på slutspelsäventyret! och vilka makalösa mål, både skåningens snygga och hälsingegrabbens absurda! Skönare start hade man knappast kunnat önska sig, Wilhelmssons skada undantagen förstås.
Det är märkligt, inför varje stort mästerskap känner jag mig mest irriterad på grund av det ovälkomna uppehåll i allsvenskan som det medför. Denna irritation yttrar sig i ett påtagligt ointresse för alla tusentals "införprogram" med sina spekulationer och expertutlåtanden. Den yttrar sig också i ett kraftfullt avståndstagande från alla tomtar som, likgiltiga inför klubbfotbollens vardagliga verklighet och de genuina supportrarnas äkta engagemang, helt plötsligt börjar posera som fotbollsfans i nyinköpta landslagströjor med SvFF:s förhatliga logotyp på bröstet.
Dessa svenssonsupporters, vars uppfattning om klubbfotboll brukar vara att "allsvenskan är så dålig" eller "man vågar ju inte gå på matcherna för alla huliganer", dyker nu helt plötsligt upp på alla sportbarer och ockuperar stolar, eller så är de på plats i Östterrike med blågula jippoperuker och uppblåsbara jättehänder.
Hursomhelst så går jag och bär på denna irritation ända fram till Sveriges första match. Så snart det är avspark är den som bortblåst, då finns bara en sak och det är engagemanget för det svenska landslaget, den svenska nationens representanter på fotbollsplanen. Då blir jag en i mängden av alla dessa dårar som biter på naglarna, svärjer och förbannar, jublar och skriker. Då drabbas också jag av landslagsyran.
Engagemanget kan naturligtvis aldrig mäta sig med det för klubbfotbollen, men det är i alla fall äkta, och det är det nog även hos många av dem som simulerar supporterskap i samband med landskamperna. För en gångs skull står vi enade: supportrar och svenssons. Kom igen Sverige!
_________________________________________
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet
Det är märkligt, inför varje stort mästerskap känner jag mig mest irriterad på grund av det ovälkomna uppehåll i allsvenskan som det medför. Denna irritation yttrar sig i ett påtagligt ointresse för alla tusentals "införprogram" med sina spekulationer och expertutlåtanden. Den yttrar sig också i ett kraftfullt avståndstagande från alla tomtar som, likgiltiga inför klubbfotbollens vardagliga verklighet och de genuina supportrarnas äkta engagemang, helt plötsligt börjar posera som fotbollsfans i nyinköpta landslagströjor med SvFF:s förhatliga logotyp på bröstet.
Dessa svenssonsupporters, vars uppfattning om klubbfotboll brukar vara att "allsvenskan är så dålig" eller "man vågar ju inte gå på matcherna för alla huliganer", dyker nu helt plötsligt upp på alla sportbarer och ockuperar stolar, eller så är de på plats i Östterrike med blågula jippoperuker och uppblåsbara jättehänder.
Hursomhelst så går jag och bär på denna irritation ända fram till Sveriges första match. Så snart det är avspark är den som bortblåst, då finns bara en sak och det är engagemanget för det svenska landslaget, den svenska nationens representanter på fotbollsplanen. Då blir jag en i mängden av alla dessa dårar som biter på naglarna, svärjer och förbannar, jublar och skriker. Då drabbas också jag av landslagsyran.
Engagemanget kan naturligtvis aldrig mäta sig med det för klubbfotbollen, men det är i alla fall äkta, och det är det nog även hos många av dem som simulerar supporterskap i samband med landskamperna. För en gångs skull står vi enade: supportrar och svenssons. Kom igen Sverige!
_________________________________________
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet
Fram för fler tåg
Anders Carlgren fortsätter att kämpa för en trovärdig borgerlig miljöpolitik. Jga vet inte alltid om han lyckas i det uppsåtet, men det är synnerligen glädjande att se att han vågar trotsa statsministern genom att ställa sig bakom klimatberedningens ståndpunkt att en omfattande utbyggnad av järnvägstrafiken i Sverige är nödvändig.
När man band samman Sverige med järnvägar under 1800-talet var det en självklarhet i alla politiska läger att staten skulle bekosta utbyggnaden eftersom den gynnade alla. Den väl utbyggda järnvägen blev också en förutsättning för den industrialiseringsprocess som skapade det moderna Sverige och vårt nuvarande välstånd.
En ökad satsning på järnvägstrafik i vår tid skulle inte bara på sikt gynna näringslivet (vägnätet är redan övrbelastat av tunga transporter) utan också bidra till att minska transporternas påverkan på växthuseffekten. Förbättrade kollektiva förbindelser skulle också öka förutsättningarna både för företagare och privatpersoner i glesbygden vilket i förlängningen kunde leda till ett avtagande tryck på storstadsregionerna. För att då inte tala om hur mycket säkrare det skulle vara om en stor del av de personresor som idag görs med bil kunde styras om till rälsburen trafik.
För att tåget ska bli ett attraktivt alternativ till bilen krävs dock mer än bara en utbyggnad av spår och nya vagnar. Det är hög tid att staten ser över vilken roll SJ har att fylla i det Svenska samhällsbygget och om den nuvarande prispolitiken är rimlig. Resenärerna kommer inte att välja bort bilen och inrikesflyget för tåget så länge det sistnämnda är det i särklass dyraste alternativet.
Storskalig utbyggnad av järnvägen har skett förr. Här rallare under det dynamiska 1800-talet.
När man band samman Sverige med järnvägar under 1800-talet var det en självklarhet i alla politiska läger att staten skulle bekosta utbyggnaden eftersom den gynnade alla. Den väl utbyggda järnvägen blev också en förutsättning för den industrialiseringsprocess som skapade det moderna Sverige och vårt nuvarande välstånd.
En ökad satsning på järnvägstrafik i vår tid skulle inte bara på sikt gynna näringslivet (vägnätet är redan övrbelastat av tunga transporter) utan också bidra till att minska transporternas påverkan på växthuseffekten. Förbättrade kollektiva förbindelser skulle också öka förutsättningarna både för företagare och privatpersoner i glesbygden vilket i förlängningen kunde leda till ett avtagande tryck på storstadsregionerna. För att då inte tala om hur mycket säkrare det skulle vara om en stor del av de personresor som idag görs med bil kunde styras om till rälsburen trafik.
För att tåget ska bli ett attraktivt alternativ till bilen krävs dock mer än bara en utbyggnad av spår och nya vagnar. Det är hög tid att staten ser över vilken roll SJ har att fylla i det Svenska samhällsbygget och om den nuvarande prispolitiken är rimlig. Resenärerna kommer inte att välja bort bilen och inrikesflyget för tåget så länge det sistnämnda är det i särklass dyraste alternativet.
Storskalig utbyggnad av järnvägen har skett förr. Här rallare under det dynamiska 1800-talet.
Livet på landet
...är de facto angenärmare än det i staden. Jag är visserligen skeptisk till termer som livskvalitet (huvudsakligen därför att det används alltför ofta för att beteckna kommersiella oväsentligheter i marknadsföringen av olika produkter från "upplevelseindustrin") men ska man ändå använda dem så tror jag att livskvaliteten på landsbygden generellt sett är högre. Åtminstone fram till dess att en förfelad glesnygdspolitik berövat landsorten det sista av infrastruktur parallellt med att skenande bensinpriser gjort privatbilism på landsbygden omöjlig.
Det är en sann lisa för själen att slippa höra stadens ständiga buller, som även om man inte alltid uppfattar det ständigt ligger som en ljudkuliss till stadsbons göranden och låtanden, och istället bara höra fåglarnas uppsluppna sång och den ljuma sommarbriseen i björkarnas kronor.
Hur skönt är det inte att få slippa stadens konstlade lukter och istället insupa de vilda blommornas tunga dofter, uppblandade med lukten av gräs, gödsel och varma djurkroppar.
Ja, jag vet, det blev ett sliskigt agraridealiserande inlägg, Barnen i Bullerbynvarning nästan. Men lite landsbygdsromantik känns som en nödvändighet nu när undertecknad skall slita i sitt anletes svett i storstadsdjungeln med dess bensinångor sommaren lång.
Det är en sann lisa för själen att slippa höra stadens ständiga buller, som även om man inte alltid uppfattar det ständigt ligger som en ljudkuliss till stadsbons göranden och låtanden, och istället bara höra fåglarnas uppsluppna sång och den ljuma sommarbriseen i björkarnas kronor.
Hur skönt är det inte att få slippa stadens konstlade lukter och istället insupa de vilda blommornas tunga dofter, uppblandade med lukten av gräs, gödsel och varma djurkroppar.
Ja, jag vet, det blev ett sliskigt agraridealiserande inlägg, Barnen i Bullerbynvarning nästan. Men lite landsbygdsromantik känns som en nödvändighet nu när undertecknad skall slita i sitt anletes svett i storstadsdjungeln med dess bensinångor sommaren lång.
Nu ska jag ta mig ett kvällsdopp, därefter en hundpromenad (med en nio veckors valp i famnen) och slutligen ska jag se till hästarna en sväng innan sänggåendet. Så ska jag sova med öppet fönster utan trafikbuller och förtränga det faktum att det inte ens ser ut att bli någon segling för min del i sommar.
Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.
[...]
fri vill jag vandra bland vålmar och ax
i klöverdoftande nätter
och dikta bondrim till kornknarrens krax
och näktergalslena sonetter.
Bliv ej förskräckt, om i grinden det tar
vid midnatt, då stjärnorna brinna!
Det är blott din nye sommarkarl,
min nådiga härskarinna.
- ur Sommarkarlen av Erik Axel Karlfeldt.
Sverige, Sverige, Sverige fosterland
...som Heidenstam skaldade. Idag kunde vi alltså fira Sverige, vår längtans bygd, vårt hem på jorden. Tillika på en dag som sedan tre år tillbaka är en helgdag. Detta med att det blivit en helgdag har fått många glädjande bieffekter, utöver själva ledigheten. Till exempel att extremisternas tarvliga uppförande i storstäderna börjat balanseras av ett seriöst firande från vanliga medborgare som äntligen får chansen att yvas över sitt fosterland (eller sitt nya hemland).
För trots allt är det ju så, vad Mona Sahlin än må tro om den saken, att vi är många som faktiskt trivs med och är stolta över landet där vi är födda och/eller bor. Än så länge har vi en bra bit kvar innan vi når samma höjder av firande som vårt grannfolk i väster har på sitt 17 majfirande, men tendensen går åt rätt håll. Snart kanske det inte ens anses pinsamt att fira nationaldagen.
Det handlar inte om något blockpolitiskt ställningstagande - de flesta norrmän, oavsett politisk färg firar 17 maj. Tänk förresten på Stig Dagerman som i en av sina dagsedlar skildrar den svenska arbetarrörelsen som "den blågulröda hären" - var finns de blågula inslagen hos den nuvarande socialdemokratiska partiledare som uttalat att hon hatar allt "genuint svenskt." Reinfeldts uttalanden i samma anda har förvisso inte varit mycket bättre.
Hursomhelst tror jag att det svenska självförtroendet skulle må bra av att få sig en skjuts åtminstone en dag om året utöver de fotbollslandskamper vars läktarspektakel år för år ständigt överträffar varandra i vulgaritet, också på det området har svenskarna en hel del att lära från andra europeiska folk vars fosterländskhet tar sig äktra uttreyck också på fotbollsmatcherna och inte som hos oss i form av lustiga peruker signerade den rosa tidningen...
Medan extremisterna som vanligt betedde sig illa i Stockholm och Göteborg (läs för övrigt gärna Per Gudmundsons underbara ledarartikel i SvD) firade vi i stillhet med en nationaldagsbakelse på Landings konditori. På tisdag börjar fotbolls-EM, då kommer också jag att sälla mig till de massor som för en gångs skull får yvas över sitt land utan att behöva skämmas över det. Till dess får jag glädja mig åt att det blir fler och fler som faktiskt gläds åt det land där de bor och faktiskt vågar visa det, samt att stenkastarna på bägge sidor för varje år räknar allt färre i sina led.
För trots allt är det ju så, vad Mona Sahlin än må tro om den saken, att vi är många som faktiskt trivs med och är stolta över landet där vi är födda och/eller bor. Än så länge har vi en bra bit kvar innan vi når samma höjder av firande som vårt grannfolk i väster har på sitt 17 majfirande, men tendensen går åt rätt håll. Snart kanske det inte ens anses pinsamt att fira nationaldagen.
Det handlar inte om något blockpolitiskt ställningstagande - de flesta norrmän, oavsett politisk färg firar 17 maj. Tänk förresten på Stig Dagerman som i en av sina dagsedlar skildrar den svenska arbetarrörelsen som "den blågulröda hären" - var finns de blågula inslagen hos den nuvarande socialdemokratiska partiledare som uttalat att hon hatar allt "genuint svenskt." Reinfeldts uttalanden i samma anda har förvisso inte varit mycket bättre.
Hursomhelst tror jag att det svenska självförtroendet skulle må bra av att få sig en skjuts åtminstone en dag om året utöver de fotbollslandskamper vars läktarspektakel år för år ständigt överträffar varandra i vulgaritet, också på det området har svenskarna en hel del att lära från andra europeiska folk vars fosterländskhet tar sig äktra uttreyck också på fotbollsmatcherna och inte som hos oss i form av lustiga peruker signerade den rosa tidningen...
Medan extremisterna som vanligt betedde sig illa i Stockholm och Göteborg (läs för övrigt gärna Per Gudmundsons underbara ledarartikel i SvD) firade vi i stillhet med en nationaldagsbakelse på Landings konditori. På tisdag börjar fotbolls-EM, då kommer också jag att sälla mig till de massor som för en gångs skull får yvas över sitt land utan att behöva skämmas över det. Till dess får jag glädja mig åt att det blir fler och fler som faktiskt gläds åt det land där de bor och faktiskt vågar visa det, samt att stenkastarna på bägge sidor för varje år räknar allt färre i sina led.
A workingclass hero is something to be
När jag häromveckan hade varit på examensfestiligheter hamnade jag tillsammans med ett glatt gäng på Pub 19 här i staden, a.k.a. gamla Katalin. Uppklädd för examensfirande som jag var bröt bröt min apparition av något från utskänkningsställets gängse klientel. Detta skulle jag komma att få sota för.
Medan jag och mitt sällskap sitter och språkar dyker en medelålders överförfriskad herre upp vid bordets ände och lägger sig i vårt samtal. Ingenting ovanligt i sig på den här typen av etablissemang. Redan från början stod det dock klart att det var mig just den här överförfriskade herrn var ute efter. Det hela började med att han högg på något jag sagt i förbifarten, om jag inte minns fel var det ett tämligen oskyldigt skämt om en av deltagarna i SVT:s eminenta tävlingsprogram På spåret.
Sedan jag på anmodan från fyllot förklarat vad jag menat med min skämtsamhet dröjde orosstiftaren sig kvar vid bordet, bibehållande sin hätska uppsyn. När vi som satt kring bordet försökte återuppta vårt samtal lade sig den rödnäste i på nytt, återigen var det något fullständigt oskyldigt som kommit över mina läppar som genererade en serie hätska utfall.
Den här gången nöjde han sig dock inte med att försöka vederlägga mina påståenden utan hängav sig även åt angrepp på min person. Eftersom han inte visste det ringaste om denna var hans påhopp helt grundlösa och var tämligen lätta att vifta bort. Det obehagliga var dock den gamla stötens lågande ögon och hans fasta övertygelse om att jag utgjorde något slags fiende. Hans utfall förtjänar inte att återges, och jag minns dem inte i dess helhet, men jag kan erinra mig passager om att han "minsann betalt" min utbildning och att han kände igen "min typ."
När de verbala angreppen visade sig föga framgångsrika ändrade angriparen strategi. Den förnyade taktiken var den väg som berusade medelålders män alltför ofta slår in på och som utgör den sannolikaste förklaringen till att just denna grupp är överrepresenterad i statistiken över offer för "oprovocerat" gängvåld.
När inte heller detta pinsamma bröstande visade sig ha någon verkan, eller kanske snarare rakt motsatt effekt - flera i sällskapet berättade efteråt hur nära de varit att gå till handgripligheter efter de upprepade muntliga övertrampen som gjort att den goda stämningen vid vårt bord var som bortblåst - försökte han sig på att spela intellektuell och överlägsen. Detta var förmodligen den pose som klädde honom sämst.
Eftersom hans smädelser visat siga ha föga effekt, liksom hans förment överlägsna hållning och eftersom smockan alltmer påtagligt hängde i luften (några i mitt sällskap började se alltmer irriterade ut) valde den objudne till slut att lämna vårt sällskap.
Vad var då så speciellt med den här incidenten? Dryga fyllon träffar man ju på ute på krogen lite nu och då, inte minst på den här typen av ölhak. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att just det här fyllot råkade vara en mycket framgångsrik deckarförfattare från Uppsala. Med Ordfronts hjälp har han tjänat miljoner på kriminalromaner uppblandade med samma torftigt marxistiska samhällsanalys som präglade hans konversationskonst.
Av denne deckarförfattares uppträdande kan man sluta sig till att han dömde mig utifrån 1. att jag hade studerat 2. att jag bar kostym. Det var nämligen det enda han visste om mig men som var skäl nog att ösa skopor av ovett över min person. Förmodligen är han lika marinerad i marxistiskt jantetänkande som han är i rusdrycker att han anser det vara hans rätt om det dyker upp någon som avviker från hans snäva normsystem på hans stampub.
Det är intressant att det fortfarande finns kvarlevor som tycker att man är en fiende från överklassen, alternativt en klassförrädare, för att man skaffat sig en högre utbildning. Den här mannen, som sina miljoner till trots envisas med att posera i en sliten manchesterkavaj, skröt upprepade gånger om att han bara hade nio års grundskola i bagaget. Det var alltså en merit, trots att han inte är äldre än att han också hade samma möjligheter som mina föräldrar och alla andra att läsa vidare om han hade velat.
Det var med hat i blicken som han deklarerade att HAN hade betalt min utbildning. Jo jag tackar. Vi lever förvisso i en tid då bildning och kunskap hanteras styvmoderligt av makthavare och kulturetablissemang, men maken till det bildnings- och utbildningsförakt som jag mötte hos denne författare av kriminalromaner har jag sällan stött på. Det är rentav ett under att karlen överhuvudtaget kan läsa och skriva - är inte skriftspråket också ett påfund av den härskande klassen?
Jag undrar vad den tidiga arbetarrörelsens pionjärer skulle tycka om denne kioskvältarmiljonär och hans syn på arbete och utbildning. Jag tänker på de som grundade och studerade vid Brunnsviks folkhögskola. Jag tänker på Dan Andersson och Stig Dagerman, jag tänker på Harry Martinsson. De skulle ha roterat i sina grifter om de tvingats höra manchestermannen predika jantelagen på Pub 19.
Om deckarmiljonerna skaver så mot den proletära självbilden kanske han skulle donera dem till något kommunistisk experimentsamhälle någonstans? Synd att Pol Pot inte längre styr i Kampuchea - de delar ju samma värderingar, inte minst vad gäller synen på utbildning.
Medan jag och mitt sällskap sitter och språkar dyker en medelålders överförfriskad herre upp vid bordets ände och lägger sig i vårt samtal. Ingenting ovanligt i sig på den här typen av etablissemang. Redan från början stod det dock klart att det var mig just den här överförfriskade herrn var ute efter. Det hela började med att han högg på något jag sagt i förbifarten, om jag inte minns fel var det ett tämligen oskyldigt skämt om en av deltagarna i SVT:s eminenta tävlingsprogram På spåret.
Sedan jag på anmodan från fyllot förklarat vad jag menat med min skämtsamhet dröjde orosstiftaren sig kvar vid bordet, bibehållande sin hätska uppsyn. När vi som satt kring bordet försökte återuppta vårt samtal lade sig den rödnäste i på nytt, återigen var det något fullständigt oskyldigt som kommit över mina läppar som genererade en serie hätska utfall.
Den här gången nöjde han sig dock inte med att försöka vederlägga mina påståenden utan hängav sig även åt angrepp på min person. Eftersom han inte visste det ringaste om denna var hans påhopp helt grundlösa och var tämligen lätta att vifta bort. Det obehagliga var dock den gamla stötens lågande ögon och hans fasta övertygelse om att jag utgjorde något slags fiende. Hans utfall förtjänar inte att återges, och jag minns dem inte i dess helhet, men jag kan erinra mig passager om att han "minsann betalt" min utbildning och att han kände igen "min typ."
När de verbala angreppen visade sig föga framgångsrika ändrade angriparen strategi. Den förnyade taktiken var den väg som berusade medelålders män alltför ofta slår in på och som utgör den sannolikaste förklaringen till att just denna grupp är överrepresenterad i statistiken över offer för "oprovocerat" gängvåld.
När inte heller detta pinsamma bröstande visade sig ha någon verkan, eller kanske snarare rakt motsatt effekt - flera i sällskapet berättade efteråt hur nära de varit att gå till handgripligheter efter de upprepade muntliga övertrampen som gjort att den goda stämningen vid vårt bord var som bortblåst - försökte han sig på att spela intellektuell och överlägsen. Detta var förmodligen den pose som klädde honom sämst.
Eftersom hans smädelser visat siga ha föga effekt, liksom hans förment överlägsna hållning och eftersom smockan alltmer påtagligt hängde i luften (några i mitt sällskap började se alltmer irriterade ut) valde den objudne till slut att lämna vårt sällskap.
Vad var då så speciellt med den här incidenten? Dryga fyllon träffar man ju på ute på krogen lite nu och då, inte minst på den här typen av ölhak. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att just det här fyllot råkade vara en mycket framgångsrik deckarförfattare från Uppsala. Med Ordfronts hjälp har han tjänat miljoner på kriminalromaner uppblandade med samma torftigt marxistiska samhällsanalys som präglade hans konversationskonst.
Av denne deckarförfattares uppträdande kan man sluta sig till att han dömde mig utifrån 1. att jag hade studerat 2. att jag bar kostym. Det var nämligen det enda han visste om mig men som var skäl nog att ösa skopor av ovett över min person. Förmodligen är han lika marinerad i marxistiskt jantetänkande som han är i rusdrycker att han anser det vara hans rätt om det dyker upp någon som avviker från hans snäva normsystem på hans stampub.
Det är intressant att det fortfarande finns kvarlevor som tycker att man är en fiende från överklassen, alternativt en klassförrädare, för att man skaffat sig en högre utbildning. Den här mannen, som sina miljoner till trots envisas med att posera i en sliten manchesterkavaj, skröt upprepade gånger om att han bara hade nio års grundskola i bagaget. Det var alltså en merit, trots att han inte är äldre än att han också hade samma möjligheter som mina föräldrar och alla andra att läsa vidare om han hade velat.
Det var med hat i blicken som han deklarerade att HAN hade betalt min utbildning. Jo jag tackar. Vi lever förvisso i en tid då bildning och kunskap hanteras styvmoderligt av makthavare och kulturetablissemang, men maken till det bildnings- och utbildningsförakt som jag mötte hos denne författare av kriminalromaner har jag sällan stött på. Det är rentav ett under att karlen överhuvudtaget kan läsa och skriva - är inte skriftspråket också ett påfund av den härskande klassen?
Jag undrar vad den tidiga arbetarrörelsens pionjärer skulle tycka om denne kioskvältarmiljonär och hans syn på arbete och utbildning. Jag tänker på de som grundade och studerade vid Brunnsviks folkhögskola. Jag tänker på Dan Andersson och Stig Dagerman, jag tänker på Harry Martinsson. De skulle ha roterat i sina grifter om de tvingats höra manchestermannen predika jantelagen på Pub 19.
Om deckarmiljonerna skaver så mot den proletära självbilden kanske han skulle donera dem till något kommunistisk experimentsamhälle någonstans? Synd att Pol Pot inte längre styr i Kampuchea - de delar ju samma värderingar, inte minst vad gäller synen på utbildning.