Välkommet 10-talet!
Men först champagne.
Gläns över sjö och strand
Man har satt upp en vedervärdig ljusslinga längs fasaden i mitt kvarter. Den består av en svart sladd med nakna glödlampor på för långt avstånd från varandra för att inge ens en falsk förespegling om något slags gemyt, uppbrutet med tre stycken glödlampscirklar som med största välvilja skulle kunna kallas för kransar. Denna utsmyckning sprider numera ett spöklikt sken över torget där jag bor.
Vi har alla våra favoriter bland julstämningsskapande utsmyckningar. Ofta rör det sig om prydnadssaker som varit med sedan eller erinrar om barndomens jular, dessa jular då det alltid låg ett metertjockt snötäcke utanför de frostiga rutorna, då ingen oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle innebära att varje vit jul vore den sista, då domherrar flockades kring fågelbordet och doften från julskinkans griljering blandades med ångorna från den ständigt puttrande glöggrytan och från den kokande knäcken som aldrig brände fast.
Dessa jular då ens tindrande barnaögon inte förmådde genomskåda den till ytterlighet ansträngda vapenvila som fick släktens antagonister att med ett stelt leende sträcka sig till att låta varandra åtminstone omfattas av Genèvekonventionen. Dessa jular då det endast strömmade stämningsfull julmusik ur teven och radioapparaterna och allting hade en stämningsfull inramning av idel levande ljus och sprakande brasor.
Levande ljus ja. Få saker bidrar så effektivt till julstämningen som levande ljus. Stämningen infinner sig bäst i ett behagligt dunkel där levande eld fått ersätta vardagens sterila elektricitet. Vi känner en skräckblandad förtjusning när tjänstefolket sätter levande ljus i granen i Bergmans Fanny och Alexander. Julen är den mest traditionstyngda av våra högtider.
Då råder ett back to basics förhållningssätt som får oss att sätta i oss eljest utdöda traditionella rätter, hos många vaknar ett litet uns av religiositet till liv som resten av året sällan gör sig påmind. Det är det gamla bondesamhället som en gång om året utövar sin lockelse på oss svenskar, som kanske i grunden inte hunnit hantera den på bara några generationer genomförda omställningen från jordbruksland via industrination till informationssamhälle.
Jag har alltid förespråkat en less is moreattityd när det kommer till julpynt och framförallt –belysning. För visst infinner sig julstämningen snarare i ett dunkelt upplyst hem med levande ljus och ett fåtal men smakfulla juldekorationer än i ett grälligt karnevalsliknande inferno av elektriska juldekorationer a la Ett päron till farsa firar jul?
Den svenska uppfattningen om vad som är julstämning skiljer sig på detta vis märkbart från den amerikanska. Vi längtar efter det rustika, det traditionella. Korstimrade stugor och Jenny Nyströmtomtar vid ångande grötfat väcker den svenska julsentimentaliteten till liv snarare än den skrockande Coca Colatomten vid ett berg av julklappar i neonljusens sken.
Man skulle kunna tro att den ökade miljömedvetenheten skulle stärka det svenska konceptet, men istället ser vi en utbredning av Ett päron till farsavarianten av smaklös julvulgaritet. På alltfler svenska garageuppfarter lyser Rudolf med röda mulen i gräll plast, och allt fler svenska villor lindas in i julslingor av det slag som gjorde att kärnkraftverkets mätare började svaja betänkligt när Chevy Chase rollfigur anslöt sin slinga till elnätet i åttiotalsfilmen.
Är det Brandskyddsföreningens idoga upplysningsarbete som fått de eljest så miljömedvetna svenskarna att överge den sparsmakade julstämningen i skenet av levande ljus till förmån för en elektrifierad jul? Eller är det samma motsägelsefulla beundran för det amerikanska som tog sig uttryck i att när resten av världen började utveckla miljöbilar valde Volvo att köra stenhårt på stadsjeepskonceptet?
Hursomhelst, vore det inte lämpligt att i dessa tider av Klimatförhandlingar, när den globala uppvärmningen är på allas läppar, när kärnkraftens vara eller inte vara debatteras liksom möjligheterna att ställa om från fossila till förnyelsebara energikällor, också se över möjligheterna att minska elförbrukningen. Är inte den tilltagande miljömedvetenheten ett utmärkt incitament för att låta den gamla sparsmakade julpyntningen komma till heders? Rulla ut jullöparen och stick stearinljusen i vitmossan (som fuktats enligt Brandskyddsföreningens rekommendationer) och gläds åt det ickeelektriska skenet.
När verkligheten inte stämmer med kartan
Kvoteringsivrarna har fått luft under vingarna igen. Man har blivit varse att det inte är jämn könsfördelning i styrelserna i de kommunala bolagen. Tänka sig! Utifrån ett synsätt där människor inte är individer utan blott och bart tillhöriga statistiska kategorier och där proportionell fördelning mellan dessa kategorier är eftersträvansvärt i allt förfasar de sig och kräver drastiska åtgärder. Genom lagstiftning skall detta missförhållande åtgärdas menar man.
Genom tvång skall verkligheten tillrättaläggas så att den passar in i deras utopiskt perfekta vision av kvantifierbar jämlikhet. Hur fjärran känns inte det tidiga nittonhundratalets feminister som stred för lika möjligheter och allmän rösträtt? De stred för att alla människor, kvinnor som män, skulle ha samma möjligheter att ta sig fram och utveckla sig potential. De verkade för ett samhälle där meriter skulle vara avgörande, inte könstillhörighet.
Dagens jämställdhetsivrare har ett motsatt jämlikhetsideal. Jämställdhet handlar i deras värld inte längre om lika möjligheter för alla utan om statistik – jämställdhet är uppnådd när en jämn statistisk fördelning råder. Könet blir åter en black om foten för den som råkar tillhöra det överrepresenterade könet. Allra märkligast blir det när liberala feminister torgför denna, i grunden marxistiska, syn på jämlikhet.
Det är dock märkligt tyst från de eljest kvoteringsivrande feministgrupperna när det visar sig att kvinnor förfördelats i kvoteringshysterins spår. Ta till exempel de kvinnor som sorterats bort från veterinärutbildningen vid SLU eftersom man velat kvotera in män. De stämde universitetet och fick rätt. Och från kvoteringslobbyn hördes inget.
Kvoteringslösningen är en enkel utväg för den som på sant marxistiskt manér inte klarar av att se människor som individer med olika förutsättningar. Ett samhälle där alla har samma möjligheter kommer givetvis att få ett ojämlikt utfall, i statistiskt hänseende. Alla grupper kommer inte att vara proportionellt representerade överallt. Helt enkelt därför att grupper består av individer, med olika förutsättningar och olika bevekelsegrunder. Detta ojämlika utfall kan dock inte tolereras av den som vant sig vid tanken på att ett jämlikt samhälle handlar om statistiskt jämn fördelning.
Men, invänder kvoteringsivraren, trots att alla lagliga hinder avskaffats så är kvinnor fortfarande underrepresenterade i bolagsstyrelser, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Javisst, men den som förfasar sig över detta har missat utvecklingen de senaste decennierna. Det fanns en tid då män var totalt dominerande i samhället och då endaste ett fåtal kvinnor lyckades ta sig fram till höga positioner trots massivt motstånd från ett manligt etablissemang. Rester av detta samhälle finns kvar i form av en ojämn fördelning. Det handlar om förskjutning i tid. Mitt råd till kvoteringsivrarna är att se tiden an och invänta 40-talisternas pensionsavgångar.
Den som vill se framtidens könsfördelning bör inte titta i bolagsstyrelserna där medelåldern är hög utan hur det ser ut på de utbildningar som leder fram till toppjobben. Där har mycket hänt de senaste decennierna. Från att ha varit totalt dominerade av män är nu kvinnliga studenter i majoritet på de mest eftertraktade universitetsutbildningarna. Förmodligen kommer vi att se en omvänd statistisk ojämlikhet om bara något decennium. Undrar om de feministiska kvoteringsivrarna kommer att vara lika engagerade i att kvotera bort kvinnor då som de är att kvotera in dem nu. Men istället för att se tiden an väljer förespråkar man ögonblickliga lösningar med tvångsmedel. Man vill ha statistisk jämlikhet nu. När verkligheten inte stämmer med kartan är det enklast att ändra på verkligheten.
Sverigedemokraterna går framåt i varje opinionsmätning, och för var gång får någon representant för det politiska etablissemanget eller för den indignerade allmänheten stora skälvan och kommer med smarta förslag på hur man ska hantera Sverigedemokraterna om de kommer in i Sveriges Riksdag. Vi har tidigare sett händer sträckas ut över blockgränserna från båda håll med förhoppning om samarbete, allt för att visa att man minsann är minst benägen till samarbete med detta pestsmittade parti. Trevarna har dock bemötts kallsinnigt från respektive mottagare och får väl snarast ses som spel för gallerierna.
Nu presenteras dock en ny variant på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av en Martin Peterson, docent i filosofi. Han menar att Sverigedemokraternas eventuella plats i riksdagen är ett så allvarligt problem att man bör avsätta ett antal riksdagsledamöter från varje parti för att rösta mot Sverigedemokraternas förslag i varje enskild fråga. Att Sverigedemokraternas inflytande ska minska är alltså i Petersons värld ett så angeläget självändamål att ett antal folkvalda representanter bör avstå från sitt eget inflytande i omröstningarna i rikets lagstiftande församling för att minska ett annat partis genomslag.
Petersons förakt för den parlamentariska demokratin är skrämmande. Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik eller brist på sådan, kommer de in i Sveriges Riksdag så är det för att en motsvarande andel av rikets väljare vill ha dem där som sina representanter. Petrson föraktar dessa väljare och vill genom sitt förslag neka dem rätten att få sina åsikter företrädda. Men inte nog med det, han visar också förakt för de väljare som röstat på de övriga riksdagspartierna, eftersom han vill att de ska avsätta sina ledamöter till obstruktion istället för att driva sina egna linjer i omröstningarna. När verkligheten inte stämmer med kartan vill han ändra verkligheten, även om det innebär att störta demokratins grundprinciper över ända. Även de väljare man inte gillar har rätt att representeras i vårt politiska system.
Evert Taube var inte göteborgare!
Vad som hände sedan är bekant för de flesta. Tillvaron som rymling vid konstakademien blev till slut ohållbar och Evert ställdes inför valet att gå på internatskola, bekostat av fadern, eller att gå till sjöss. Han valde havet. Knappt två år tillbringade han på havet, återvände en kort period till Stockholm och begav sig sedan till Sydamerika där han vistades, främst i Argentina, i fem år.
Efter hemkomsten till Sverige bosatte han sig i Stockholm, som också är en av de städer i världen där kosmopoliten Evert Taube trivdes allra bäst. Göteborgarnas förmenta bemäktigande av nationalskalden grundar sig alltså enbart på det faktum att han föddes där och dessutom tillbringade ett knappt år i staden med sin familj innan han tog mod till sig och rymde till Stockholm.
Men det faktum att Taube valde att flytta från Göteborg snarast möjligt för att bosätta sig i Stockholm är inte det tyngst vägande argumentet för att han betraktade sig snarare som stockholmare än Göteborgare. Enklast är att gå till visorna. Evert Taubes diktade universum har en vidsträckt geografisk utbredning: där finns sjömansvisorna som utspelar sig på världens alla hav, där finns en riklig produktion med motiv från Sydamerika, främst Buenos Aires och Argentina men också Chile, Panama och Brasilien. En stor mängd visor utspelar sig kring medelhavet i Florens, Neapel, San Remo, Barcelona – och det var också på dessa sydliga breddgrader Taube upplevde att han hade sitt andra hem. När det gäller den nordiska motivkretsen är det främst scenerier från skärgårdarna som målas upp, både den bohuslänska kusten och Stockholms skärgård är föremål för omfattande diktning hos Taube. Han älskade västkusten och dess karga klippor och inbjudande öar med en ännu levande traditionell livsstil. Men det var i Stockholms skärgård han valde att bygga sitt Sjösala.
Den kungliga huvudstaden har också en framträdande roll i Taubes diktning. Faktum är att få stockholmsskildrare har förmått ge liv åt huvudstaden med sådan stämningsfull precision som just Evert Taube. Han lyckas i sina dikter och sånger att fånga såväl den tidlösa staden med dess långa historia, som sin samtids tidsmarkörer. Kanske sker det allra tydligast i den välkända Stockholmsmelodi:
Och i crémelackblanka tvåsittsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.
Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.
När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.
När det nu blossat upp en strid om var Evert Taubes efterlämnade teckningar skall förvaras och visas upp ligger det nära till hands att slå fast att de bör vara kvar i Stockholm där de ägs och förvaras av Modernas Museet. Dessvärre har det omfattande materialet länge förvarats i magasin, oåtkomligt för allmänheten. När det äntligen ställdes ut i somras marknadsfördes det så bristfälligt att endast ett litet fåtal letade sig dit. Denna styvmoderliga hantering har föranlett en diskussion om att flytta materialet till rikets andra stad där man mer än gärna ställer resurser till förfogande för att ytterligare kunna stärka positionen som Evert Taubes minnesplats i landet.
Ur allmänhetens perspektiv kanske det vore klokast att flytta materialet till Göteborg om det där kommer att visas upp och rentav få en framskjuten position i en ny konsthall som det talas om att bygga för ändamålet. Det är dock synd att Taubes minne är så illa förvaltat i huvudstaden, som både är den självklara platsen för en nationalskald, men framförallt för en som är så intimt förknippad med Stockholm. Göteborg har redan ett taubemuseum, varför har inte Stockholm det?
Evert Taube var, trots att han var inflyttare, Stockholmare i själ och hjärta. Det faktum att han tecknade medlemskap i Allmänna Idrottsklubben borde ju upplevas komprometterande i en och annan Göteborgares ögon som vill göra honom till sin. Men att Taube identifierade sig med huvudstaden var inte något exkluderande ställningstagande, lika litet som hans mustiga nationalism som kommer till uttryck i de beredskapssånger som han skrev under kriget. Evert Taube älskade och identifierade sig med Stockholm och Sverige, men han gjorde det också med västkusten, Ligurien, Pampas och en lång rad andra platser där han levat och verkat.
Taube var den sanne kosmopoliten, den som inte ser någon motsättning mellan att värna och vårda det inhemska och att ta del av det fantastiska myller av kulturer som finns på vår jord. Han var mångkulturell i en helt annan bemärkelse än den ytliga definition som används som ett slagträ i den politiska och kulturella debatten idag. Han hade trängt in på djupet i en rad olika kulturer som han älskade.
För Evert Taube fanns ingen motsättning mellan en brinnande patriotism och bejakandet och hyllandet av andra kulturer. På samma sätt var hans kärlek till Stockholm inte ett avståndstagande från övriga Sverige. Han älskade västkusten, men faktum kvarstår att han i sina visor inte efterlämnade sig en enda Göteborgsskildring. Evert Taube var sjöfararen som älskade havets vidder men också förstod att värdera en trygg hemmahamn. Och den hemmahamnen var Stockholm.