Evert Taube var inte göteborgare!
Vad som hände sedan är bekant för de flesta. Tillvaron som rymling vid konstakademien blev till slut ohållbar och Evert ställdes inför valet att gå på internatskola, bekostat av fadern, eller att gå till sjöss. Han valde havet. Knappt två år tillbringade han på havet, återvände en kort period till Stockholm och begav sig sedan till Sydamerika där han vistades, främst i Argentina, i fem år.
Efter hemkomsten till Sverige bosatte han sig i Stockholm, som också är en av de städer i världen där kosmopoliten Evert Taube trivdes allra bäst. Göteborgarnas förmenta bemäktigande av nationalskalden grundar sig alltså enbart på det faktum att han föddes där och dessutom tillbringade ett knappt år i staden med sin familj innan han tog mod till sig och rymde till Stockholm.
Men det faktum att Taube valde att flytta från Göteborg snarast möjligt för att bosätta sig i Stockholm är inte det tyngst vägande argumentet för att han betraktade sig snarare som stockholmare än Göteborgare. Enklast är att gå till visorna. Evert Taubes diktade universum har en vidsträckt geografisk utbredning: där finns sjömansvisorna som utspelar sig på världens alla hav, där finns en riklig produktion med motiv från Sydamerika, främst Buenos Aires och Argentina men också Chile, Panama och Brasilien. En stor mängd visor utspelar sig kring medelhavet i Florens, Neapel, San Remo, Barcelona – och det var också på dessa sydliga breddgrader Taube upplevde att han hade sitt andra hem. När det gäller den nordiska motivkretsen är det främst scenerier från skärgårdarna som målas upp, både den bohuslänska kusten och Stockholms skärgård är föremål för omfattande diktning hos Taube. Han älskade västkusten och dess karga klippor och inbjudande öar med en ännu levande traditionell livsstil. Men det var i Stockholms skärgård han valde att bygga sitt Sjösala.
Den kungliga huvudstaden har också en framträdande roll i Taubes diktning. Faktum är att få stockholmsskildrare har förmått ge liv åt huvudstaden med sådan stämningsfull precision som just Evert Taube. Han lyckas i sina dikter och sånger att fånga såväl den tidlösa staden med dess långa historia, som sin samtids tidsmarkörer. Kanske sker det allra tydligast i den välkända Stockholmsmelodi:
Och i crémelackblanka tvåsittsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.
Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.
När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.
När det nu blossat upp en strid om var Evert Taubes efterlämnade teckningar skall förvaras och visas upp ligger det nära till hands att slå fast att de bör vara kvar i Stockholm där de ägs och förvaras av Modernas Museet. Dessvärre har det omfattande materialet länge förvarats i magasin, oåtkomligt för allmänheten. När det äntligen ställdes ut i somras marknadsfördes det så bristfälligt att endast ett litet fåtal letade sig dit. Denna styvmoderliga hantering har föranlett en diskussion om att flytta materialet till rikets andra stad där man mer än gärna ställer resurser till förfogande för att ytterligare kunna stärka positionen som Evert Taubes minnesplats i landet.
Ur allmänhetens perspektiv kanske det vore klokast att flytta materialet till Göteborg om det där kommer att visas upp och rentav få en framskjuten position i en ny konsthall som det talas om att bygga för ändamålet. Det är dock synd att Taubes minne är så illa förvaltat i huvudstaden, som både är den självklara platsen för en nationalskald, men framförallt för en som är så intimt förknippad med Stockholm. Göteborg har redan ett taubemuseum, varför har inte Stockholm det?
Evert Taube var, trots att han var inflyttare, Stockholmare i själ och hjärta. Det faktum att han tecknade medlemskap i Allmänna Idrottsklubben borde ju upplevas komprometterande i en och annan Göteborgares ögon som vill göra honom till sin. Men att Taube identifierade sig med huvudstaden var inte något exkluderande ställningstagande, lika litet som hans mustiga nationalism som kommer till uttryck i de beredskapssånger som han skrev under kriget. Evert Taube älskade och identifierade sig med Stockholm och Sverige, men han gjorde det också med västkusten, Ligurien, Pampas och en lång rad andra platser där han levat och verkat.
Taube var den sanne kosmopoliten, den som inte ser någon motsättning mellan att värna och vårda det inhemska och att ta del av det fantastiska myller av kulturer som finns på vår jord. Han var mångkulturell i en helt annan bemärkelse än den ytliga definition som används som ett slagträ i den politiska och kulturella debatten idag. Han hade trängt in på djupet i en rad olika kulturer som han älskade.
För Evert Taube fanns ingen motsättning mellan en brinnande patriotism och bejakandet och hyllandet av andra kulturer. På samma sätt var hans kärlek till Stockholm inte ett avståndstagande från övriga Sverige. Han älskade västkusten, men faktum kvarstår att han i sina visor inte efterlämnade sig en enda Göteborgsskildring. Evert Taube var sjöfararen som älskade havets vidder men också förstod att värdera en trygg hemmahamn. Och den hemmahamnen var Stockholm.