Gör inte Slussen till ett nytt Sergels torg!
Det hinner knappt gå en vecka från det att jag skriver om det tröstlösa likriktning som råder i den samtida arkitekturen, inte minst bland de förslag på monumentalbyggnader som slår upp som svampar ur jorden i våra storstadsregioner, så presenterar arkitektfirman Foster + Partners vidareutvecklingen av det vinnande förslaget i tävlingen om Slussens framtida utformning.
Slussen behöver byggas om, inte tu tal om den saken, varken de befintliga trafiklösningarna eller promenadstråken eller butiksytorna håller streck. Dessutom håller byggnaden på att förfalla. Men med en okänslighet som saknar motstycke sedan den stora rivningsvågens dagar har arkitekterna gripit sig verket an.
De har poänger i sin önskan att binda samman Södermalm med Gamla stan, men sättet det görs på är nedslående. Där Södermalmstorg idag erbjuder en vidsträck utsikt över Strömmen, Gamla stan, Skeppssholmen och Djurgården vill Foster + Partners resa en sex våningars monumentalbyggnad i glas och stål, av precis det slag som jag ondgjorde mig över i mitt tidigare inlägg. Dessa rätlinjiga kolosser i glas och stål som sprider sig likt en epidemi över det gamla Europas vackra och unika stadskärnor.
Förverkligas arkitekternas och stadshuscenterns megalomana visioner med räta betongbroar och en steril fasad av glas och stål som barriär mellan Södermalm och resten av staden, så riskerar Slussen att förvandlas till en långt otrevligare plats än den redan ganska ruffiga miljö som dagens variant utgör.
De öppna vattenytorna i kombination med de många nivåskillnaderna är två av huvuddragen i Stockholms karakteristiska skönhet. Låt inte historielösa arkitektfirmor och självöverskattande kommunpolitiker sabotera detta i sin iver att åt eftervärlden lämna monument över sig själva. Få känner idag tacksamhet gentemot dem som ritade och lät bygga kvarteren kring Sergels torg. Upprepa inte samma misstag i en av Stockholms vackraste miljöer!
Moderaterna blir marxister
Moderaterna presenterar sin nya jämställdhetsplattform och världen häpnar. Den liberal-konservativa idétraditionen där individen sätts i centrum har lämnats därhän. Istället ägnar man sig åt ren vänsterretorik och triumferar i marxistiska floskler. Man pratar om könsmaktsordningen som vore den ett självklart begrepp, och ansluter sig därmed till den postmarxistiska världsbild där individer reduceras till statistiska kategorier.
Föreställningen om en könsmaktsordning, det vill säga ett generellt strukturellt förhållande av över- och underordning mellan könen, är den gamla marxistiska klassanalysen fast i ny tappning. De kollektivister som stod övergivna i världen när muren föll och sovjetväldet brakade samman sökte nya former för sitt antiindividualistiska budskap. En armé av genusteoretiker, postkolonialister queerteoretiker och andra likasinnade strömmade ut över universiteten, medierna och myndigheterna runtom i västvärlden, beväpnade med den ompaketerade och uppsminkade marxistiska samhällsanalysen.
Metoderna har dock förblivit desamma. Häromveckan kunde vi läsa om att Uppsala universitet valt att ansluta sig till den politisering av forskning och undervisning som innebär den fria forskningens och kunskapsförmedlingens upphörande, åtminstone inom human- och samhällsvetenskaperna där vansinnet fått störst utbredning. Institutionerna skall alltså genuscertifieras. Utifrån de ideologiska föreställningar som utgör axiom för genusvetenskapen skall varje institution bedömas och om de uppfyller kriterierna få en certifiering som visar att de sätter politiska trender högre än andens frihet och ackumulerandet av kunskap. Kanske är det i och för sig inte så konstigt att universitetet som valt skalden Torilds ord ”Att tänka fritt är stort/ att tänka rätt är större” som mott väljer att ansluta sig till denna typ av projekt.
Att moderaterna skulle ansluta sig till den radikalfeministiska samhällsanalysen och dess jämställdhetsdefinition har dock fått en och annan att höja på ögonbrynen. Tidigare har ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman vid ett flertal tillfällen bevisat att han snarare hör hemma i det röda lägret, men att moderpartiet nu gör en ideologisk helomvändning måste ändå anses anmärkningsvärt.
Det finns nämligen två definitioner av jämställdhet. Dels finns den liberala synen som gör gällande att alla individer, oavsett kön, ska ha samma rättigheter och samma möjligheter. Samhällets uppgift är att säkra dessa möjligheter och rättigheter, därefter är det upp till individen att själv göra det mesta möjliga av dem. Den liberala jämställdhetssträvan, som till exempel genomsyrade jämställdhetskampen kring förra sekelskiftet med frågor som kvinnlig rösträtt och lika arvsrätt på programmet, genomsyrades av denna tanke. Den liberala synen på jämställdhet ser meriter som den enda avgörande faktorn vid exempelvis en rekrytering. Den gör inte anspråk på att kunna förklara hur stora eller små skillnaderna mellan könen är, eller ens om det finns sådana. Den vill bara säkra allas lika rättigheter och förhindra diskriminering.
Det var utifrån denna jämställdhetsdefinition som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP)häromveckan aviserade att man skulle avskaffa den viktade lottningen vid antagningen till attraktiva universitetsutbildningar med ojämn könsfördelning. Den viktade lottningen ansågs nämligen inte förenlig med ett demokratiskt och individualistiskt samhälle.
I ljuset av detta blir det extra förbluffande att moderaterna nu väljer att ansluta sig till den andra jämställdhetsdefinitionen, den socialistiska, som är direkt oförenlig med det synsätt som Krantz företräder. Som konstateras ovan handlar det socialistiska jämställdhetsbegreppet om att reducera individer till sin könstillhörighet för att sedan med politiska tvångsmetoder som säkerställa absolut statistisk jämvikt. Därav socialisternas vurm för exempelvis könskvotering. Ur ett liberalt perspektiv är den statistiska fördelningen i sig inte intressant, förutsatt att alla har haft samma rättigheter och möjligheter.
Jag tror att de nya moderaterna gör ett stort strategiskt misstag när de nu övergår från att låta förnyelsen handla om pragmatism i den praktiska politiken till ett övergivande av den allra innersta kärnan i den egna ideologin.
Politisk tankekontroll vid universiteten och ett politiskt etablissemang som likt lämlar alla rusar åt samma håll. Vart ska detta sluta? Tur att Tanja Bergkvist finns!
Vi måste våga göra upp med modernismen
Hur ofta hör man inte argumentet föras fram att byggnader måste ”spegla sin tid” alternativt att ”gammalt och nytt måste finnas sida vid sida” för en ”dynamisk stadsmiljö” så snart någon vill smälla upp en grå modernistisk koloss av samma snitt som alla andra grå modernistiska kolosser i stål, glas och betong som smälls upp i alla andra städer runt o i Sverige och på jordklotet.
Anhängarna av dessa konforma kolosser gör dessutom anspråk på att verka för mångfald då de vill komplettera den omgivande, äldre och oftast unika bebyggelsen med en modernistisk kub av dylikt slag. Det allra mest ironiska argumentet som framförs av betongstålglaskolossivrarna är det om att man måste bygga ett sådant monster för att ”sätt [valfri svensk stad] på kartan.
Konceptet har testats tidigare. När man för fyrtio år sedan gjorde processen kort med den historiska bebyggelsen på Norrmalm i Stockholm för att smälla upp de betongstålglaskolosser som redan då ansågs vara det främsta uttrycket för sin tid. Resultatet lever vi med än idag. Om det har bidragit till att sätta Stockholm på världskartan känns tveksamt. Jag tror inte att Hötorgsskraporna, Kulturhuset och SEB-byggnaden står högst upp på turisters ”måste se”-lista.
Medan man i andra europeiska länder pietetsfullt återuppbyggde sönderbombade stadskärnor efter kriget beslöt modernismvurmande kommunpolitiker här hemma i Sverige att ödelägga många av de svenska stadskärnorna. Den historiska bebyggelse, som speglade ett antal arkitektoniska epoker, skulle ersättas med en modernism, som vid det laget redan hade ett halvt sekel på nacken.
Miljonprogramsområdena som byggdes på samma tid blev inte heller någon succé. Den socialistiska övertron på att tillgodoseende av de grundläggande materiella behoven skulle göra tillvaron komplett blev förödande i kombination med samma socialistiska vurm för likriktning och politiskt tillrättaläggande.
Människor stuvades in i små lägenheter i enorma, människofientliga byggnadskomplex. Utfallet i form av främlingskap och social misär lever vi med fortfarande. Försök att piffa till miljonprogramsområdena med upputsade fasader görs men det är lite som att sätta läppstift på en gris. I Holland däremot erkänner man sitt misslyckande och river miljonprogramsområden.
Trots att den modernistiska arkitekturen är mer än ett sekel gammal och redan har förfulat så många europeiska städer lever fortfarande uppfattningen om att denna enda estetiska stil kan spegla vår samtid, hos beställare och arkitekter.
Förtätning av innerstäder och byggande på höjden är två infekterade frågor i många svenska städer som alltför ofta sammanblandas, med varandra och med ett ställningstagande för modernistiska uttryck. För det första finns det inget självklart samband mellan förtätning och att bygga på höjden. Ju högre hus desto större avstånd mellan husen lyder formeln. Annars får vi trånga, och mörka städer. Forskning visar att stadsbebyggelse av den typ som finns på Östermalm i Stockholm tillhör den tätaste formen av stadsbebyggelse, tvärtemot vad många höghusvänner vill låta påskina.
För det andra hänger varken förtätningen eller byggandet på höjden samman med ett modernistiskt formspråk. Det går att bygga höga hus i klassicistisk stil likväl som inspirerade från andra historiska epoker. Traditionella skönhetsbegrepp går att applicera också på nya byggnader. Se bara på tidiga amerikanska skyskrapor med gargoyler och andra otidsenliga utsmyckningar.
Vi måste våga ställa oss frågan vilka byggnader vi trivs bäst med att ha runtomkring oss, och i vilka stadsmiljöer vi vill leva. Att många av de arkitekter som ritar glas- och stål- och betongmonstren själva väljer att bosätta sig i traditionella hus i småskaliga miljöer talar sitt tydliga språk.
Det verkar vara av rädsla för att anklagas för att ”inte hänga med sin tid” – det absolut värsta man kan anklaga en människa för i vårt trendkänsliga land – som så många beslutsfattare ansluter sig till det andefattiga och uttjatade modernistiska formspråket.
Om de istället kunde våga uppskatta de värden som skapats över tid, att bygga vidare på det befintliga istället för att hetsa fram enorma monument över sig själva som ingen ändå kommer att tacka dem för i en framtid när Västra city i Stockholm kommer att betraktas som precis lika fult som Hötorgsskraporna gör idag, och representeras i precis lika få turisters fotoalbum.
Leve 2010-talet, leve det!
