Karlfeldt på Facebook!
Bellman sjunger Taube
Christoffer Lindahl är annars en skicklig Bellmantolkare och driven klassisk gitarrvirtuos som varvar visorna med små anekdoter om den aktuelle vispoeten och monologer ur någon prosatext. Taubeprogrammet var väl sammansatt av både välkända nummer och mer okända som "Balladen om Aldebaran av Bergen" och "På kryss med Monsunen". Det var en trevlig kväll och är ni intresserade av Evert Taubes musik ska ni hålla utkik efter den här killen.
Christoffer Lindahl förvaltar den svenska vistraditionen i gamla stans 1600-talsvalv.Septembersegling 2009
Häromsistens så var jag på en god väns bröllop. Min bordsdam arbetade, precis som brudgummen, inom det militära och efterhand så gled samtalet in på min egen korta tid inom detsamma (läs mönstringen). När jag berättade att jag blivit utmönstrad redan hos psykologen, och inte ens behövt göra fys-testerna, utbrast hon ”Blev du utmönstrad redan hos psykologen, ja men då måste du ju vara komplett galen!”
Dessa ord ringde i mitt huvud när jag i fredags fann mig själv sittande i en åtta meters segelbåt i kulingbyar ute på Ålands hav på väg mot Mariehamn i skymningen, alltmedan de mer och mer askgrå vågbergen tornade upp sig runtomkring. Antingen är man komplett galen för att utsätta sig för något sådant eller så har man blivit biten. Kanske är det en kombination.
Om man seglar i september är man ensam i skärgården. Då gör man lite som man vill.
Vi hade fyra dagar ledigt och beslöt att krama ur det mesta möjliga ur dem. På grund av initiala motorbekymmer (tar de aldrig slut?) kastade vi loss senare än planerat, runt lunchtid i torsdags, från Djurö. Seglatsen inleddes med fin segling i halvvind norrut längs Husaröleden. Solen värmde och hade det inte varit för att hela skärgården var tömd på fritidsbåtar så hade man aldrig kunnat tro att det var september. Vi satt i bara överkroppar och njöt av livet.
I Blidösund stannade vi till för att en i besättningen ville köpa snus. Affären hade dock stängt en kvart tidigare och vi fick kasta loss med oförättat ärende under den abstinentes förtrutna grymtningar. När vi strax därpå kom ut på fjärden där Blidösundsleden korsar Furusundsleden och skulle hissa sprang ett schackel på storseglet vilket ställde till en del bekymmer. Samtidigt drog regnmolnen ihop sig över våra huvuden, vattnet hävde sig i ilskna krabba sjöar och mörkret lade sig som en sammetsduk över skärgården. I hällregn gick vi för motor upp längs discot av fyrar längs Furusundsleden för att i Gräddö invänta morgonen och överfarten.
Pyssel med förseglet vid Ålandets grund.
Morgonen därpå var klar och solig men det blåste hårt. Vår plan var att gå tillbaka ner till Furusundsleden för att sedan gira upp mot Åland ute vid Tjärvens fyr, där de stora Finlandsskeppen angör Sverige. Kryssen ned mot Kapellskär blev dock i hårdaste laget och för varje slag sköljde vågorna över sittbrunnen. Plötsligt hördes en smäll och till vår bestörtning såg vi hur storseglet börjat slitas loss ur sin skåra i bommen. Det fanns inte mycket annat att göra än att vända om, trots att vi redan kryssat oss halvvägs ned till leden.
Vi stannade på Lidö och fixade segel och lunchade.
Vi seglade upp till Lidö för att fixa seglet och käka lunch. Skepparn lagade en fantastisk gryta med strimlad lövbiff medan vi andra säkrade storseglet på dess rätta plats. Trötta på att kryssa valde vi nu att lämna Sverige via den något nordligare passage som bär det ödesmättade namnet havssvälget. Utfarten gick dock som en dans. I hög sjö och stark vind men i strålande solsken lämnade vi så den svenska kusten bakom oss med god fart och kursen ställd på Mariehamn.
Intermezzot på Lidö hade emellertid försenat vår avgång och när vi började närma oss Åland var det mörkt. Marhällans fyr var vårt riktmärke när vi ömsom surfade, ömsom rullade in på vågbergen mot den åländska kustens svarta kobbar. Angöringen av Åland blev ganska dramatisk, dels eftersom vårt sjökort var alldeles för översiktligt för att visa alla talrika sjömärken, dels för att undertecknad fick bommen i huvudet vid en plötslig kastby precis i hamninloppet. Den träffade dock tursamt och inga skador uppstod förutom en viss yrsel direkt efter smällen.
Det gick undan i kulingbyarna.
Mariehamn off season visade sig inte vara någon höjdare, allra minst för den som kommer in klockan elva på kvällen. Sjökrogen stängde i samma ögonblick som vi steg in på densamma, och inne i centrum var det dött som i graven fastän det var lördagsnatt. Återstod inte mycket mer för tre härjade seglare än att vända tillbaka till båten och vaggas till sömns av det krabba vatten som, trots att vi förtöjt vid kajen allra längst in i hamnen, fick S/Y Havanna att kränga betänkligt. Trots att jag sov med öronproppar kunde jag höra vinden yla som en grand danois över våra huvuden.
Söndagen ägnades åt uppmärksamt lyssnande på sjöväderrapporten, flitigt spejande mot himlen samt obligatoriskt besök på den mäktiga museibarken Pommern av Mariehamn. Framåt eftermiddagen bedömde vi att det hade mojnat tillräckligt för att kunna kasta loss mot fäderneslandet.
Obligatoriskt besök på Pommern. Hon är stooor.
Vi hade tagit ut tre alternativa kurser för den händelse att den sydliga vinden eller den gamla sjön skulle försvåra överfarten, men vågorna hade lagt sig förvånansvärt mycket så vi tog sikte på den mest fördelaktiga destinationen, fyren Tjärven vid inloppet av Furusundsleden. Överfarten skedde i stort sett utan dramatik och i skymningen kunde vi skönja Tjärvens starka sken vid horisonten.
Sjön hade lagt sig något till hemfärden. (Varför syns vågor aldrig på fotografier?)
Att angöra Furusundsleden om natten är en närmast sakral upplevelse. Allra helst som vi lyckades anlända vid samma tidpunkt som de stora finlandsbåtarna gav sig ut. Glittrande och sprakande i allsköns färger lyste de upp septembernatten där de passerade oss i sakta majestät på väg mot Mariehamn, Åbo och Helsingfors. Vinden mojnade när vi var i jämnhöjd med Tjärven och havet låg spegelblankt och svart som olja omkring oss. Vi blev tvungna att starta motorn för att kunna gira för de stora fartygen och vi tog ned seglen för att ha fri sikt att navigera mellan fyrarna. Den natten låg vi i Furusund och sedan avslutade vi seglatsen på sedvanligt vis med kalsongsegling till hemmahamnen i Djurö.
Släpa ut trollen i solen så spricker de
Ett bra sätt att få det kulturradikala elitskiktet att avslöja torftigheten i sina resonemang är att släpa bort dem från tangentbordet och få dem att framträda muntligt. Det är betydligt lättare att dölja ofullgångna tankebanor, haltande resonemang och rent trams i skriven form, allra helst när man har tillgång till den moderna konstkritikens alla standardgrepp och den hegemoniska kultursynens samlade floskelrepertoar. Allra helst på kultursidor som bara läses av ens meningsfränder och av dem som man för tillfället kämpar för att marginalisera.
Att det kan vara besvärligt att företräda samma åsikter ute i den verkliga världen framstod med all önskvärd tydlighet igår kväll på Edsviks konsthall när konstkritikern Jessica Kempe med en dåres envishet höll fast vid sina nazistinsinuationer gentemot de norska konstnärer som ställer ut inom ramen för utställningen Figurationer.
Kempes resonemang, som tedde sig besynnerligt redan i skriven form, tycks gå ut på att, håll i er nu: De figurativa konstnärernas, och särskilt Nerdrumskolans, vurm för klassiska måleritekniker och värderande av skicklighet i desamma bär på en inneboende mystik. Denna mystik leder i Kempes värld ofrånkomligen vidare till folksjälsmystik och därifrån obönhörligen till nazistisk rasbiologi. Så ser alltså den associationsbana ut som föranleder uppburna konstkritiker att så lättvindigt slänga ur sig horribla insinuationer mot unga konstnärer helt enkelt för att dessa vill förkovra sig i en teknisk ekvilibrism som lyser med sin frånvaro inom såväl konstutbildningarna som i det övriga konstlivet.
Det var synd att inte Eva Ström också var på plats, att höra henne lägga ut texten kring sin egen mer explicita nazistanklagelse skulle möjligen ha varit ännu mer underhållande än Kempes tirad.
Utöver det begränsade nöjet i att få sina farhågor bekräftade vad den radikala konstkritikens bevekelsegrunder anbelangar tillförde inte debattinslaget i gårdagens seminarium så hemskt mycket. Såväl Staffan Larsson som Stig Larsson bidrog med kloka synpunkter på dagens konstliv, och berörde särskilt hur ekonomiska faktorer är helt och hållet avgörande för att alternativa strömningar och uttryck stängs ute från den alltmer homogena konstscenen. Några av de unga norska konstnärer som blivit utsatta för den svenska kritikerkårens politiserade ångvält fick också en viss upprättelse genom möjligheten att få bemöta de ogrundade anklagelser som riktats mot dem.
Annars var den inledande föredragsdelen eftermiddagens stora behållning. Särskilt den brittiske hovskulptören Alexander Stoddarts inspirerade föredrag om konsten och skönheten, inte minst i form av skulptur och arkitektur kändes uppfriskande. Stoddart gick till storms mot bildstormningens princip såväl i samtiden som i det förflutna. Både modernismen som Schopenhauer och Nietzsche fick sig slängar av sleven liksom den skotske reformatorn John Knox och upplysningsfilosoferna med David Hume i spetsen.
Men förmodligen kommer man nu att få jämna Edsviks konsthall med marken eftersom Stoddart vid ett tillfälle under sin slideshow förevisade en bild av Albert Speers Germaniahall.
Mycket folk hade samlats på Edsviks konsthall för seminariet "Farliga figurationer - varför är konstkritikerna så upprörda"