Traditionellt midsommarfirande i Dalarna

Efter att ha firat midsommar i den åländska skärgårdsidyllen några år blev det traditionellt midsommarfirande i Dalarna den här gången. Den sällsamt lokalpatriotiska bygden gjorde ingen besviken. Tråkmånsar och kverulanter lyste med sin frånvaro.

Traditionsmedvetenheten stod som spön i backen (liksom regnet senare på kvällen - men det finns ju som bekant inget dåligt väder) och Karlfeldts, Zorns och Alfvéns andar svävade över oss. Midsommafton är vår riktiga nationaldag!

Per Gudmundson skriver för övrigt tänkvärt i dagens Svenskan om svenskhet och den kulturella och politiska elitens svårigheter att hantera densamma. Det är, som Gudmundson konstaterar, tur at de flesta av oss inte har sama problem. Glad midsommar!



Traditionell stångresning kräver armkraft.




Stången på plats! Festligheterna kan börja.




Dalarna i midsommartid. Kulturlandskap i ordets alla bemärkelser.



Trubaduren själv. Med "ukelullen" i högsta hugg!

Reflektioner efter prinsessbröllopet

Det blev ett riktigt sagobröllop, på alla sätt. Hovet hade ansträngt sig ordentligt för att vi alla skulle få valuta för pengarna. Fem kronor per medborgare påstås kalaset ha gått loss på. Väl använda pengar om ni frågar mig. Kungahusets vedersakare brukar anföra kostnaderna som ett av sina tyngsta argument. En enkel jämförelse mellan västeuropeiska monarkier och dito republiker ger vid handen att kostnaderna för att ha en president som regeringschef är högre än kostnaderna för ett kungahus. Så länge inte republikanerna vill sälja ut de kungliga slotten så kommer de fasta kostnader som är relaterade till hovstaterna idag också i en framtida republik att falla på skattebetalarnas lott. Det svenska kungahuset är dessutom osedvanligt billigt jämfört med andra kungahus, således faller kostnadsargumentet.

 

Nästa argument handlar om att monarki som statsskick skulle vara oförenligt med demokratin. Eftersom flertalet av världens äldsta och stabilaste demokratier också är monarkier torde den argumentationslinje också väga tämligen lätt. Men visst finns det en etymologiskmotsättning: Monarki betyder envälde och demokrati betyder folkvälde. I en konstitutionell monarki där monarken saknar politiskt inflytande över regeringen och där konstitutionen är fastslaget genom beslut i den folkvalda lagstiftande församlingen finns emellertid ingen sådan motsättning. Det är dessutom fullt möjligt för oss att genom stillsamt demokratiskt förfarande rösta bort demokratin om vi så skulle vilja. Det enda som krävs är två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

 

Ett tredje argument vill göra gällande att det skulle vara inhumant ur kungafamiljens synvinkel att de fötts till sina ämbeten. Eftersom det står varje medlem i kungafamiljen inklusive regenten helt fritt att abdikera från tronen och avsäga sig sina förpliktelser torde sådana insinuationer om fångar i en gyllene bur falla på sin egen orimlighet.

 

Det tycks mig som att monarkins motståndare i Sverige utgörs av tre grupper. För det första finns ytterlighetsvänstern som vill avskaffa monarkin i samma veva som de vill avskaffa allting annat i samhället: den parlamentariska demokratin, äganderätten, marknadsekonomin, yttrandefriheten och så vidare. Denna grupps bevekelsegrunder är inte särskilt svåra att förstå men desto svårare att ta på allvar. Nästa grupp, som är betydligt talrikare, utgörs av socialister och liberaler i alla partier som förespråkar republik utifrån principiella grunder, gärna med argument hämtade från artonhundratalets stora liberala och socialistiska tänkare. Att denna principiella republikanism huvudsakligen utgörs av ett koketterande framgår av att ytterst få av dessa personer presenterar något konkret alternativ för hur deras alternativa statsskick skulle se ut. Den tredje gruppen utgörs av allmänt missunnsamma surpuppor som stör sig på att någon annan (i det här fallet kungafamiljen) får något gratis (till exempel ett sagobröllop) som de själva inte får. Det är ofta denna grupp som, utan att kunna åberopa konkreta fakta, hänvisar till att monarkin skulle utgöra ett slöseri med skattemedel.

 

Själv har jag oerhört svårt att känna att monarkin på något sätt skulle begränsa mitt liv och mina möjligheter. Det finns visserligen en sak jag inte skulle kunna bli inom det nuvarande systemet: kung. Men den begränsningen känner jag att jag kan leva med. Bortsett från det lilla undantaget är monarkin inte begränsande för någon svensk medborgare. Däremot skänker den en historisk kontinuitet till statsskicket och nationen, bidrar med pompa och ståt i en tidsålder som annars har en tendens att hylla det mediokra, samt bidrar med oersättlig internationell PR.

 

Jag är inte rojalist och är tämligen ointresserad av kungafamiljens göranden och låtanden, men när jag hör de njugga och missunnsamma tongångarna från dem som kallar sig republikaner känner jag stark sympati för vårt nuvarande, väl fungerande, statsskick. Det har aldrig funnits någon majoritet av svenskar som velat ersätta monarkin med republik, däremot har monarkins stöd dalat i perioder. Därför är det glädjande att bröllopet blev precis den uppvisning i kunglig glans som det kunde bli. Ännu mer glädjande var det att se att kronprinsessan vuxit in i rollen som blivande regent samt hur ödmjukt och värdigt den nye prinsen åtagit sig sin roll som hennes make och följeslagare. I lördags visade sig konungariket Sverige från sin allra bästa sida.


Gör inte Slussen till ett nytt Sergels torg!

Det hinner knappt gå en vecka från det att jag skriver om det tröstlösa likriktning som råder i den samtida arkitekturen, inte minst bland de förslag på monumentalbyggnader som slår upp som svampar ur jorden i våra storstadsregioner, så presenterar arkitektfirman Foster + Partners vidareutvecklingen av det vinnande förslaget i tävlingen om Slussens framtida utformning.

 

Slussen behöver byggas om, inte tu tal om den saken, varken de befintliga trafiklösningarna eller promenadstråken eller butiksytorna håller streck. Dessutom håller byggnaden på att förfalla. Men med en okänslighet som saknar motstycke sedan den stora rivningsvågens dagar har arkitekterna gripit sig verket an.

 

De har poänger i sin önskan att binda samman Södermalm med Gamla stan, men sättet det görs på är nedslående. Där Södermalmstorg idag erbjuder en vidsträck utsikt över Strömmen, Gamla stan, Skeppssholmen och Djurgården vill Foster + Partners resa en sex våningars monumentalbyggnad i glas och stål, av precis det slag som jag ondgjorde mig över i mitt tidigare inlägg. Dessa rätlinjiga kolosser i glas och stål som sprider sig likt en epidemi över det gamla Europas vackra och unika stadskärnor.

 

Förverkligas arkitekternas och stadshuscenterns megalomana visioner med räta betongbroar och en steril fasad av glas och stål som barriär mellan Södermalm och resten av staden, så riskerar Slussen att förvandlas till en långt otrevligare plats än den redan ganska ruffiga miljö som dagens variant utgör.

 

De öppna vattenytorna i kombination med de många nivåskillnaderna är två av huvuddragen i Stockholms karakteristiska skönhet. Låt inte historielösa arkitektfirmor och självöverskattande kommunpolitiker sabotera detta i sin iver att åt eftervärlden lämna monument över sig själva. Få känner idag tacksamhet gentemot dem som ritade och lät bygga kvarteren kring Sergels torg. Upprepa inte samma misstag i en av Stockholms vackraste miljöer!


Vi måste våga göra upp med modernismen

Hur ofta hör man inte argumentet föras fram att byggnader måste ”spegla sin tid” alternativt att ”gammalt och nytt måste finnas sida vid sida” för en ”dynamisk stadsmiljö” så snart någon vill smälla upp en grå modernistisk koloss av samma snitt som alla andra grå modernistiska kolosser i stål, glas och betong som smälls upp i alla andra städer runt o i Sverige och på jordklotet.

 

Anhängarna av dessa konforma kolosser gör dessutom anspråk på att verka för mångfald då de vill komplettera den omgivande, äldre och oftast unika bebyggelsen med en modernistisk kub av dylikt slag. Det allra mest ironiska argumentet som framförs av betongstålglaskolossivrarna är det om att man måste bygga ett sådant monster för att ”sätt [valfri svensk stad] på kartan.

 

Konceptet har testats tidigare. När man för fyrtio år sedan gjorde processen kort med den historiska bebyggelsen på Norrmalm i Stockholm för att smälla upp de betongstålglaskolosser som redan då ansågs vara det främsta uttrycket för sin tid. Resultatet lever vi med än idag. Om det har bidragit till att sätta Stockholm på världskartan känns tveksamt. Jag tror inte att Hötorgsskraporna, Kulturhuset och SEB-byggnaden står högst upp på turisters ”måste se”-lista.

 

Medan man i andra europeiska länder pietetsfullt återuppbyggde sönderbombade stadskärnor efter kriget beslöt modernismvurmande kommunpolitiker här hemma i Sverige att ödelägga många av de svenska stadskärnorna. Den historiska bebyggelse, som speglade ett antal arkitektoniska epoker, skulle ersättas med en modernism, som vid det laget redan hade ett halvt sekel på nacken.

 

Miljonprogramsområdena som byggdes på samma tid blev inte heller någon succé. Den socialistiska övertron på att tillgodoseende av de grundläggande materiella behoven skulle göra tillvaron komplett blev förödande i kombination med samma socialistiska vurm för likriktning och politiskt tillrättaläggande.

 

Människor stuvades in i små lägenheter i enorma, människofientliga byggnadskomplex. Utfallet i form av främlingskap och social misär lever vi med fortfarande. Försök att piffa till miljonprogramsområdena med upputsade fasader görs men det är lite som att sätta läppstift på en gris. I Holland däremot erkänner man sitt misslyckande och river miljonprogramsområden.

 

Trots att den modernistiska arkitekturen är mer än ett sekel gammal och redan har förfulat så många europeiska städer lever fortfarande uppfattningen om att denna enda estetiska stil kan spegla vår samtid, hos beställare och arkitekter.

 

Förtätning av innerstäder och byggande på höjden är två infekterade frågor i många svenska städer som alltför ofta sammanblandas, med varandra och med ett ställningstagande för modernistiska uttryck. För det första finns det inget självklart samband mellan förtätning och att bygga på höjden. Ju högre hus desto större avstånd mellan husen lyder formeln. Annars får vi trånga, och mörka städer. Forskning visar att stadsbebyggelse av den typ som finns på Östermalm i Stockholm tillhör den tätaste formen av stadsbebyggelse, tvärtemot vad många höghusvänner vill låta påskina.

 

För det andra hänger varken förtätningen eller byggandet på höjden samman med ett modernistiskt formspråk.   Det går att bygga höga hus i klassicistisk stil likväl som inspirerade från andra historiska epoker. Traditionella skönhetsbegrepp går att applicera också på nya byggnader. Se bara på tidiga amerikanska skyskrapor med gargoyler och andra otidsenliga utsmyckningar.

 

Vi måste våga ställa oss frågan vilka byggnader vi trivs bäst med att ha runtomkring oss, och i vilka stadsmiljöer vi vill leva. Att många av de arkitekter som ritar glas- och stål- och betongmonstren själva väljer att bosätta sig i traditionella hus i småskaliga miljöer talar sitt tydliga språk. 

 

Det verkar vara av rädsla för att anklagas för att ”inte hänga med sin tid” – det absolut värsta man kan anklaga en människa för i vårt trendkänsliga land – som så många beslutsfattare ansluter sig till det andefattiga och uttjatade modernistiska formspråket.

 

Om de istället kunde våga uppskatta de värden som skapats över tid, att bygga vidare på det befintliga istället för att hetsa fram enorma monument över sig själva som ingen ändå kommer att tacka dem för i en framtid när Västra city i Stockholm kommer att betraktas som precis lika fult som Hötorgsskraporna gör idag, och representeras i precis lika få turisters fotoalbum.


Gläns över sjö och strand

Man har satt upp en vedervärdig ljusslinga längs fasaden i mitt kvarter. Den består av en svart sladd med nakna glödlampor på för långt avstånd från varandra för att inge ens en falsk förespegling om något slags gemyt, uppbrutet med tre stycken glödlampscirklar som med största välvilja skulle kunna kallas för kransar. Denna utsmyckning sprider numera ett spöklikt sken över torget där jag bor.

 

Vi har alla våra favoriter bland julstämningsskapande utsmyckningar. Ofta rör det sig om prydnadssaker som varit med sedan eller erinrar om barndomens jular, dessa jular då det alltid låg ett metertjockt snötäcke utanför de frostiga rutorna, då ingen oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle innebära att varje vit jul vore den sista, då domherrar flockades kring fågelbordet och doften från julskinkans griljering blandades med ångorna från den ständigt puttrande glöggrytan och från den kokande knäcken som aldrig brände fast.

 

Dessa jular då ens tindrande barnaögon inte förmådde genomskåda den till ytterlighet ansträngda vapenvila som fick släktens antagonister att med ett stelt leende sträcka sig till att låta varandra åtminstone omfattas av Genèvekonventionen. Dessa jular då det endast strömmade stämningsfull julmusik ur teven och radioapparaterna och allting hade en stämningsfull inramning av idel levande ljus och sprakande brasor.

 

Levande ljus ja. Få saker bidrar så effektivt till julstämningen som levande ljus. Stämningen infinner sig bäst i ett behagligt dunkel där levande eld fått ersätta vardagens sterila elektricitet. Vi känner en skräckblandad förtjusning när tjänstefolket sätter levande ljus i granen i Bergmans Fanny och Alexander. Julen är den mest traditionstyngda av våra högtider.

 

Då råder ett back to basics förhållningssätt som får oss att sätta i oss eljest utdöda traditionella rätter, hos många vaknar ett litet uns av religiositet till liv som resten av året sällan gör sig påmind. Det är det gamla bondesamhället som en gång om året utövar sin lockelse på oss svenskar, som kanske i grunden inte hunnit hantera den på bara några generationer genomförda omställningen från jordbruksland via industrination till informationssamhälle.

 

Jag har alltid förespråkat en less is moreattityd när det kommer till julpynt och framförallt –belysning. För visst infinner sig julstämningen snarare i ett dunkelt upplyst hem med levande ljus och ett fåtal men smakfulla juldekorationer än i ett grälligt karnevalsliknande inferno av elektriska juldekorationer a la Ett päron till farsa firar jul?

 

Den svenska uppfattningen om vad som är julstämning skiljer sig på detta vis märkbart från den amerikanska. Vi längtar efter det rustika, det traditionella. Korstimrade stugor och Jenny Nyströmtomtar vid ångande grötfat väcker den svenska julsentimentaliteten till liv snarare än den skrockande Coca Colatomten vid ett berg av julklappar i neonljusens sken.

 

Man skulle kunna tro att den ökade miljömedvetenheten skulle stärka det svenska konceptet, men istället ser vi en utbredning av Ett päron till farsavarianten av smaklös julvulgaritet. På alltfler svenska garageuppfarter lyser Rudolf med röda mulen i gräll plast, och allt fler svenska villor lindas in i julslingor av det slag som gjorde att kärnkraftverkets mätare började svaja betänkligt när Chevy Chase rollfigur anslöt sin slinga till elnätet i åttiotalsfilmen.

 

Är det Brandskyddsföreningens idoga upplysningsarbete som fått de eljest så miljömedvetna svenskarna att överge den sparsmakade julstämningen i skenet av levande ljus till förmån för en elektrifierad jul? Eller är det samma motsägelsefulla beundran för det amerikanska som tog sig uttryck i att när resten av världen började utveckla miljöbilar valde Volvo att köra stenhårt på stadsjeepskonceptet?

 

Hursomhelst, vore det inte lämpligt att i dessa tider av Klimatförhandlingar, när den globala uppvärmningen är på allas läppar, när kärnkraftens vara eller inte vara debatteras liksom möjligheterna att ställa om från fossila till förnyelsebara energikällor, också se över möjligheterna att minska elförbrukningen. Är inte den tilltagande miljömedvetenheten ett utmärkt incitament för att låta den gamla sparsmakade julpyntningen komma till heders? Rulla ut jullöparen och stick stearinljusen i vitmossan (som fuktats enligt Brandskyddsföreningens rekommendationer) och gläds åt det ickeelektriska skenet.


Evert Taube var inte göteborgare!

Evert Taube föddes i Göteborg, i sin farfars hem på Stora Badhusgatan den 12 mars 1890. Han växte upp på fyrön Vinga, som han beskrivit som ett ”kungadöme i havet där min far var kung.” Som fjorton-femtonåring bodde Evert Taube i Malmö hos sin farbror. När fadern befordrades från fyrvaktare på Vinga till överlots flyttade familjen in till Göteborg. Evert började i läroverket och tog konstlektioner. 1906 rymde han som 16-åring till Stockholm och Konstakademien. Evert Taube var alltså bosatt i Göteborg mindre än ett år av sitt liv.

 

Vad som hände sedan är bekant för de flesta. Tillvaron som rymling vid konstakademien blev till slut ohållbar och Evert ställdes inför valet att gå på internatskola, bekostat av fadern, eller att gå till sjöss. Han valde havet. Knappt två år tillbringade han på havet, återvände en kort period till Stockholm och begav sig sedan till Sydamerika där han vistades, främst i Argentina, i fem år.

 

Efter hemkomsten till Sverige bosatte han sig i Stockholm, som också är en av de städer i världen där kosmopoliten Evert Taube trivdes allra bäst. Göteborgarnas förmenta bemäktigande av nationalskalden grundar sig alltså enbart på det faktum att han föddes där och dessutom tillbringade ett knappt år i staden med sin familj innan han tog mod till sig och rymde till Stockholm.

 

Men det faktum att Taube valde att flytta från Göteborg snarast möjligt för att bosätta sig i Stockholm är inte det tyngst vägande argumentet för att han betraktade sig snarare som stockholmare än Göteborgare. Enklast är att gå till visorna. Evert Taubes diktade universum har en vidsträckt geografisk utbredning: där finns sjömansvisorna som utspelar sig på världens alla hav, där finns en riklig produktion med motiv från Sydamerika, främst Buenos Aires och Argentina men också Chile, Panama och Brasilien. En stor mängd visor utspelar sig kring medelhavet i Florens, Neapel, San Remo, Barcelona – och det var också på dessa sydliga breddgrader Taube upplevde att han hade sitt andra hem. När det gäller den nordiska motivkretsen är det främst scenerier från skärgårdarna som målas upp, både den bohuslänska kusten och Stockholms skärgård är föremål för omfattande diktning hos Taube. Han älskade västkusten och dess karga klippor och inbjudande öar med en ännu levande traditionell livsstil. Men det var i Stockholms skärgård han valde att bygga sitt Sjösala.

 

Den kungliga huvudstaden har också en framträdande roll i Taubes diktning. Faktum är att få stockholmsskildrare har förmått ge liv åt huvudstaden med sådan stämningsfull precision som just Evert Taube. Han lyckas i sina dikter och sånger att fånga såväl den tidlösa staden med dess långa historia, som sin samtids tidsmarkörer. Kanske sker det allra tydligast i den välkända Stockholmsmelodi:

 

Och i crémelackblanka tvåsittsbilar
färdas herrar som Fortuna smekt
i ett skymningsregn av Amors pilar
skjutna halvt på allvar, halvt på lek.

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår!
Nya syner, gamla minnen strömma
leende emot mig där jag går.

När din vårnatt dunkelmjukt får sluta
dig i famn, från parkens dolda plan
eko tonar än ur Bellmans luta
och i Stora Skuggan spelar Pan.

 

 

När det nu blossat upp en strid om var Evert Taubes efterlämnade teckningar skall förvaras och visas upp ligger det nära till hands att slå fast att de bör vara kvar i Stockholm där de ägs och förvaras av Modernas Museet. Dessvärre har det omfattande materialet länge förvarats i magasin, oåtkomligt för allmänheten. När det äntligen ställdes ut i somras marknadsfördes det så bristfälligt att endast ett litet fåtal letade sig dit. Denna styvmoderliga hantering har föranlett en diskussion om att flytta materialet till rikets andra stad där man mer än gärna ställer resurser till förfogande för att ytterligare kunna stärka positionen som Evert Taubes minnesplats i landet.

 

Ur allmänhetens perspektiv kanske det vore klokast att flytta materialet till Göteborg om det där kommer att visas upp och rentav få en framskjuten position i en ny konsthall som det talas om att bygga för ändamålet. Det är dock synd att Taubes minne är så illa förvaltat i huvudstaden, som både är den självklara platsen för en nationalskald, men framförallt för en som är så intimt förknippad med Stockholm. Göteborg har redan ett taubemuseum, varför har inte Stockholm det?

 

Evert Taube var, trots att han var inflyttare, Stockholmare i själ och hjärta. Det faktum att han tecknade medlemskap i Allmänna Idrottsklubben borde ju upplevas komprometterande i en och annan Göteborgares ögon som vill göra honom till sin. Men att Taube identifierade sig med huvudstaden var inte något exkluderande ställningstagande, lika litet som hans mustiga nationalism som kommer till uttryck i de beredskapssånger som han skrev under kriget. Evert Taube älskade och identifierade sig med Stockholm och Sverige, men han gjorde det också med västkusten, Ligurien, Pampas och en lång rad andra platser där han levat och verkat.

 

Taube var den sanne kosmopoliten, den som inte ser någon motsättning mellan att värna och vårda det inhemska och att ta del av det fantastiska myller av kulturer som finns på vår jord.  Han var mångkulturell i en helt annan bemärkelse än den ytliga definition som används som ett slagträ i den politiska och kulturella debatten idag. Han hade trängt in på djupet i en rad olika kulturer som han älskade.

 

För Evert Taube fanns ingen motsättning mellan en brinnande patriotism och bejakandet och hyllandet av andra kulturer. På samma sätt var hans kärlek till Stockholm inte ett avståndstagande från övriga Sverige. Han älskade västkusten, men faktum kvarstår att han i sina visor inte efterlämnade sig en enda Göteborgsskildring. Evert Taube var sjöfararen som älskade havets vidder men också förstod att värdera en trygg hemmahamn. Och den hemmahamnen var Stockholm.


Hemma hos Karlfeldt

Så är jag tillbaka i lärdomsstaden igen efter en trevlig och vederkvickande helg på Sånggården i Sjugare. Gården som Erik Axel Karlfeldt lät bygga som bostad åt sig själv och som omges av den fantastiska Lustgården, en trädgård som är föremål för många av skaldens senare dikter. Själva boningshuset ritades av Gustaf Ankarcrona, hembygdsrörelsens pionjär, som också ritat gamla tingshuset, numera konstmuséet i Leksand.

Sånggården bebos numera av paret Bo och Gunnbritt Berggren som vårdar detta nationella arv pietetsfullt (sällan har man sett så välskötta gräsmattor och välkrattade grusgångar!) och trädgården är öppen för allmänheten under sommarhalvåret.


Mangårdsbyggnaden, ritad av Gustaf Ankarcrona.


Den gamla oxeln stod där redan när Karlfeldt köpte tomten.


Skrivarstugan. Här satt Karlfeldt och skaldade.


De två örnarna ner vid sjön är en 60-årspresent från Emma Zorn.


Karlfeldtsamfundets styrelse på promenad i Lustgården, som ännu inte slagit ut i blom.

Tjugondedag Knut...


...nu är julen slut!

Glad midsommar!

När mörkret lägrar sig får man glädja sig åt de små ljudpunkter som trots allt finns kvar.

När förståsigpårna avfärdar betydelsen av irländarnas rungande nej till Lissabonfördraget (underförstått att vi kommer att få detta överstatliga projekt på halsen vare sig vi vill det eller inte), när de folkvalda går på tvärs med den befolkning de är satta att representera och
röstar igenom avlyssningslagen, när  ett ålderstiget svenskt fotbollslandslag blivit snöpligen utslagna ur Europamästerskapen av Ryssland, så har vi i alla fall midsommar kvar att glädjas åt.

Midsommar! Denna fruktbarhetsfest vars ursprung förlorar sig i hedniskt dunkel men som bestått i vårt medvetande genom seklernas gång är vår egentliga nationaldag. Låt oss för en liten stund tränga bort det faktum att vårt medbestämmande inskränks och vår personliga integritet kringskärs, allt i den demokratiska ordningens namn, och förlora oss i den nordiska sommaren.


Midsommardans i Rättvik av Kilian Zoll (1818-1860). Nationalmuseum.

Bildning och utbildning i förfall

Det senaste numret av Axess magasin handlar om bildning och utbildning. Varför presterar svenska skolelever sämre och sämre resultat samtidigt som det läggs mer och mer resurser på pedagogisk forskning?

Numret innehåller som vanligt en hel del intressant läsning. Bland annat en artikel av Inger Enkvist om de pedagogiska teorier som fördärvat utbildningsväsendet i Sverige, samt en artikel där litteraturdocenten Göran Hägg ser över de skol- och utbildningsreformer som lett fram till den situation som den svenska skolan befinner sig i idag.

Själv har jag bidragit med en text om samhällets och utbildningsväsendets relation till och syn på bildning.
Artikeln kan läsas i sin helhet på Axess hemsida.


Sverige, Sverige, Sverige fosterland

...som Heidenstam skaldade. Idag kunde vi alltså fira Sverige, vår längtans bygd, vårt hem på jorden. Tillika på en dag som sedan tre år tillbaka är en helgdag. Detta med att det blivit en helgdag har fått många glädjande bieffekter, utöver själva ledigheten. Till exempel att extremisternas tarvliga uppförande i storstäderna börjat balanseras av ett seriöst firande från vanliga medborgare som äntligen får chansen att yvas över sitt fosterland (eller sitt nya hemland).

För trots allt är det ju så, vad Mona Sahlin än må tro om den saken, att vi är många som faktiskt trivs med och är stolta över landet där vi är födda och/eller bor. Än så länge har vi en bra bit kvar innan vi når samma höjder av firande som vårt grannfolk i väster har på sitt 17 majfirande, men tendensen går åt rätt håll. Snart kanske det inte ens anses pinsamt att fira nationaldagen.

Det handlar inte om något blockpolitiskt ställningstagande - de flesta norrmän, oavsett politisk färg firar 17 maj. Tänk förresten på Stig Dagerman som i en av sina dagsedlar skildrar den svenska arbetarrörelsen som "den blågulröda hären" - var finns de blågula inslagen hos den nuvarande socialdemokratiska partiledare som uttalat att hon hatar allt "genuint svenskt." Reinfeldts uttalanden i samma anda har förvisso inte varit mycket bättre.

Hursomhelst tror jag att det svenska självförtroendet skulle må bra av att få sig en skjuts åtminstone en dag om året utöver de fotbollslandskamper vars läktarspektakel år för år ständigt överträffar varandra i vulgaritet, också på det området har svenskarna en hel del att lära från andra europeiska folk vars fosterländskhet tar sig äktra uttreyck också på fotbollsmatcherna och inte som hos oss i form av lustiga peruker signerade den rosa tidningen...

Medan extremisterna som vanligt betedde sig illa i Stockholm och Göteborg (läs för övrigt gärna Per Gudmundsons underbara ledarartikel i SvD) firade vi i stillhet med en nationaldagsbakelse på Landings konditori. På tisdag börjar fotbolls-EM, då kommer också jag att sälla mig till de massor som för en gångs skull får yvas över sitt land utan att behöva skämmas över det. Till dess får jag glädja mig åt att det blir fler och fler som faktiskt gläds åt det land där de bor och faktiskt vågar visa det, samt att stenkastarna på bägge sidor för varje år räknar allt färre i sina led.

Att förtäta är inte detsamma som att förfula

Det byggs för fullt i Uppsala. Staden ska förtätas heter det. Uppsala är en av de kommuner i Sverige som expanderar snabbast. Så snabbt att kommunledning och byggbransch har svårt att hänga med.

 

Uppsala har expanderat under hela 1900-talet. Från akademisk landsortshåla i slutet av 1800-talet har man gått via blomstrande industristad till dagens IT- och forskningssamhälle. Varje fas av expansion har dessutom tyckts komma som en överraskning för stadsplanerarna, varför expensionen skett till synes planlöst. Likt årsringarna hos ett träd kan man följa expansionens faser där centrumliknande bebyggelse växt upp utanför vad som uppenbart tänkts som förstad.

 

En konsekvens av denna stadsplanerarnas bristande framförhållning har varit att vi under många år tvingats se E4:an löpa rätt genom staden, upphackad av de ökända rödljusen. Nu har det problemet visserligen avhjälpts men man frågar sig hur lång tid det kommer att ta innan Uppsala svämmat över också den nya sträckningen av Europavägen.

 

Tidigare har staden alltså expanderat koncentriskt. Nu ska man istället förtäta innerstaden. På kommunledningskontorets planeringsavdelning talar man om ?omzoning?. Begreppet syftar på att man river upp den gamla stadsplanen för att kunna bygga nytt på områden där det förut var förbjudet. Förtätningen vet inga gränser. Parker och grönområden, parkeringsplatser och torg ska ge vika när Uppsala ska förtätas.

 

I Amerika uppstod under 1980-talet en rörelse som vände sig emot dåtidens ideal inom stadsplanering, ideal som till stor del är dominerande än idag i så väl USA som Europa. New urbanism som rörelsen kallas vänder sig emot upplösningen av äldre, organiskt framvuxna stadsplaner, man vill verka för en integrerad stadsbild där olika verksamheter blandas. New urbanism vill att staden ska vara till för de boende, oaktat yrke och inkomstnivå. Bostäder ska blandas med arbetsplatser, avstånden ska vara korta och gaturummet fotgängarvänligt. Gågator och grönområden skall höja medborgarnas livskvalitet.

 

Här i Uppsala förtätar man visserligen centrum och bygger bostäder i områden som tidigare rymt industrier och kontor. Någon integrering av samhällsskikten lär det dock inte bli frågan om med tanke på att det bara är bostadsrätter man bygger i dessa attraktiva områden. Undantaget är studentbostäderna som byggs i Ekonomikumparken. Där är dock problemet ett annat ? bebyggelsen tillåts tränga undan parkmarken, ett av stadens viktiga andningshål. Än värre är att botaniska trädgården fått uppge plats åt bostadsbebyggelse.

 

New Urbanismrörelsens definition av en människovänlig stadsmiljö inbegriper en variation av olika typer av byggnader i olika stilar som gör stadsbilden organisk och levande. I Uppsala verkar man nu i motsatt riktning genom att bre ut en kvävande matta av nyfunkis över hela stadsbilden. Byggnader som var och en för sig kan te sig smakfulla och stilrena men som tillsammans utgör den största likriktningskampanj som rikets städer sett sedan rivningsvågen på 50-70-talen.

 

Det ironiska i sammanhanget är att de borgerliga politiker som nu driver förtätningskampanj i Uppsala och Stockholm rakt av tycks ha övertagit den historiematerialistiska grundsyn med vilken socialdemokraterna motiverade sin skövling av innerstäderna. Istället för att ta intryck av den teoribildning som uppstått under de senaste decennierna fullföljer man en maktfullkomlig ideologi där kvantitet och storskalighet får ersätta alla estetiska och mänskliga hänsyn.

 

Bostadsbristen skulle kunna lösas utan att staden likriktades och förfulades. Förtätning av innerstaden skulle kunna ske utan att det ledde till minskade grönområden och ökad områdessegregering. New urbanism erbjuder många riktlinjer för hur detta skulle kunna gå till och dessutom en lång rad framgångsrika exempel. Varför måste Sverige alltid följa de dåliga?


Nej Söderlund, Stockholm är inte Moderna museet

Igår såg jag den intressanta intervjun med tyske arkitekturprofessorn Hans KolhoffAxess-TV. Kolhoff är skarpt kritisk till det rådande tändkandet inom västerländsk arkitektur och menar att vi förstör de Europeiska städerna. Bland annat menar Kolhoff att synen på arkitekten som en konstnärlig individualist skapar monumentalbyggnader som förstör städerna och bryter ned deras urbana karaktär.

Hans ståndpunkt är att städerna återigen måste betraktas som en helhet och attg byggnader ska placeras i sitt sammanhang. Därvid lag borde man ta intryck av de förmoderna tänkesätten inom arkitekturen. Kolhoff är dock mån att understryka att han inte är någon bakåtsträvare. Han menar att kunskapen om de förmoderna idealen bör användas som utgångspunkt för en framåtsyftande utveckling.

Stark kontrastverkan förelåg alltså när det första jag möttes av på morgonen var ännu ett utspel från Stockholms stadsbyggnads- och trafikborgarråd Mikael Söderlund (m) som nu gör allt för att hinna förverkliga sina av hybris frambragta jätteambitioner för vår huvudstad inom loppet av sin mandatperiod. Söderlund har blivit moderaten som gjort till sitt signum att intensifiera den skövlingens ideologi som socialdemokratiska kommunpolitiker under decennier tillämpat på de svenska stadskärnorna.

Söderlund, som på kort tid blivit namnkunnig genom sin sjukliga iver att förtäta huvudstaden till vilket pris som helst får sägas manifestera den raka motsatsen till Kolhoffs hållning. Söderlund är uppenbarligen okunnig i arkitekturhistorien (trots sprungen ur en arkitektfamilj) eftersom han bortser från den organiska utveckling som skett i våra städer fram till modernismens brott med historien i början av 1900-talet.

Söderlund tror att "mötet mellan gammalt och nytt" manifesteras i form av individualistiska monumentalbyggnader som gör allt för att sticka ut ur den omgivande stadsbilden snarare än förhöja och vidareutveckla den.

"Stockholm har aldrig varit något museum" slår Söderlund fast och menar att en stad som utvecklas organiskt skulle ha en museal karaktär. Det är väl snarast Söderlund som vill göra Stockholm till ett museum, om än ett museum för modern konst. Människofientliga modernistiska artefakter i jätteformat, framsprungna ur mötet mellan narcissistiska arkitektfirmor och stadsbyggnadsborgarråd med drömmar om odödlighet.

Precis som när det gäller miljön bör vi vara försiktiga med omdaningen av våra städer. Det vi bygger nu kommer generationer att få leva med. Söderlund med sina förtätningsplaner är tydligtvis okunnig om den katastrof som omdaningen av Norrmalm på 60- och 70-talen blivit. En steril, människofientlig miljö som man nu vill försöka rädda genom att göra de offentliga utrymmen som fortfrande finns till inglasad privatägd galleria.

För den som liksom jag känner mättnad och avsmak inför de modernistiska chefsideologernas härskarplaner vill jag tipsa om rörelsen New urbanism, en motrörelse i tiden mot människofientliga oorganiska stadsmiljöer.

Bannlys Absolute Christmas några år framöver

Har ni tänkt på att alla butiker spelar samma bakgrundsmusik från mitten av november (ännu tidigare i förekommande fall) till julhelgen? Visst hör man slentrianmässigt gnällande bland kunderna om att de ledsnar på julmusiken långt innan jul. Men det är faktiskt värre än så. Det är inte julmusiken vi ledsnar på, det är urvalet av 42 jullåtar som gjordes av 1999 av EVA records som ger ut samlingen Absolute christmas.

När folkpartiet föreslog att man skulle upprätta en litterär kanon för undervisningen i svenska blev reaktionen stark hos vissa grupper i samhället, trots att en litterär kanon redan finns och med nödvändighet måste finnas. Begreppsförvirringen var total hos både folkpartisterna och deras antagonister som inte insåg att kanonbildning är en process som pågår beständigt och som de själva är med och påverkar. Den kanonbildning som de senaste åtta åren uppstått på julmusikens område har emellertid fått få att höja på ögonbrynen. Möjligen har den bidragit till att öka känslan av mättnad inför julmusik överhuvudtaget, trots att det egentligen bara varit fyrtiotvå låtar man utsatts för. Om och om igen.

Varför är då detta problematiskt? Man kan väl inte jämställa spridningen av en populär samlingsskiva med inrättandet av en statligt styrd förteckning över vilken litteratur som ska ingå i svenska undervisningen? Nej det kanske man inte kan. Däremot är Absolute Christmas-samlingens hegemoni i julmusiksgenren problematisk för oss som menar att att det faktiskt finns en hel massa julmusik värd att lyssna på. faktiskt i så riklig mängd att man inte hinner bli spyfärdig av den flera veckor innan julafton. Dessutom är ju julmusiken ett stort kulturarv att förvalta och utveckla. Det vore väl trist om det tillsut bara skulle bestå av EVA records lilla urval?

Men den är ju så praktisk den där samlingen! För under 150 riksdaler får man ju en ultimat blandning av både svenska och utländska julsånger som både vädjar till den folkhemska julstämningen med dess agrara rötter och den coca colavariant som vi matas med via de trivsamma amerkanska familjekomedier som upptar halva tevetablån under december månad. Det är ju det som är fördelen med samlingsskivor - någon annan har gjort urvalet åt en, man slipper att själv välj och vraka. Så tänkte folk 1999 när skivan omedelbart blev en försäljningssuccé av sällan skådat slag och så tänker folk alltjämt. Skivan säljer fortfarande bra. Kanhända är det bara butikspersonal som köper nya exemplar för att ersätta de som de spelat sönder.

Jag intalar mig dock att fler än jag börjar känna en mättnad inför detta urval av 42 låtar och uppmanar nu alla läsare somd elar denna känsla med mig att bannlysa Absolute christmas några jular framöver. Allra helst om ni driver en butik av något slag. Välj inte den enklaste utvägen nästa år. Leta reda på julmusik som ni faktiskt tycker är bra själva, inte som någon annan valt ut åt er!

Tips på julmusik bortom Absolute Christmas:



Folkmusiktrion Triakels Vintervisor brukar gå varm här hemma under december månad.



Californiapunkarna i The Vandals har gjort ett helt punkalbum med jultema. Underbara låttitlar som Christmas time for my penis gör skivan till ett måste hos varje punkare med självaktning och känsla för traditioner. Titelspåret Oi to the world blev för övrigt en hit med No Doubt.



Motsatsen till Vandals punkjul torde väl vara Johans Sebastians Juloratorium. Under barocken tog man verkligen i från fotknölarna när någonting skulle firas. Och firade Jul, det gjorde man.



Årets bidrag till julskivsamlingen torde väl vara Gunnar Idenstams Folkjul med bland andra Emma Härdelin och Sofia Karlsson som solister. Rätt långt från Absolute Christmasträsket även detta.

Har du något bra tips på julmusik att spela istället för Absolute Christmas?

Finns det förflutna i framtiden?

I tusentals år har jorden varsamt bevarat de föremål som bäddats i den. Lämningar från svunna tider, människoben, svärd och pilspetsar har legat där väntande på att eftervärlden ska upptäcka dem.

 

De lämningar som inte grävts fram av nitiska arkeologer eller av en slump vänts upp ur åkrarna av böndernas plogar skulle förmodligen kunna ligga kvar där i ytterligare tusentals år. Det vill säga om det inte varit för den industriella människans hämningslösa framfart över både sin egen tid och det förflutna. De senaste femtio åren har nämligen utsläpp och försurning bidragit till en enorm ökning i nebrytningstakten. Bronsföremål som legat i princip orörda sen den tid de brukades har på några decennier brutits ned till oigenkännlighet, rapporterar DN med anledning av en färsk rapport från Riksantikvarieämbetet.

 

Även klimatförändringarna spelar in i hotbilden mot det materiella kulturarvet. I och med att temperaturen stiger ökar nederbörden och vegetationssäsongen förlängs, vilket i sin tur innebär att exempelvis runstenar och hällristningar täcks av alger och lavar.

 

I viss mån har även ickemänskliga faktorer påverkat förstörelsen av kulturarvet, meddelar riksantikvarieämbetets rapport. Stormarna Gudrun och Per tillhör de mer spektakulära exemplen. På det stora hela är det emellertid människans påverkan genom utsläpp och försurning, klimatpåverkan och ingrepp i form av skogsbruk, malmbrytning och - paradoxalt nog - insatser för natur- och fiskevård som utgör det stora hotet mot kulturhistoriskt intressanta platser och föremål.

 

Det är inte bara vår framtid som står på spel i en tid när jordens resursers ändlighet framstår alltmer tydligt. Även vårt förflutna hotas av utplåning. Åtminstone de spår som kan säga oss något om det.


Gustav II Adolfdagen

Ikväll har jag deltagit i kuratorskonventets sedvanliga och trevliga firande av Gustav II Adolf. Trots att det borde vara en självklarhet att universitetet och dess studenter högtidlighöll minnet av den enskilde person som haft störst betydelse för lärosätet är firandet inte okontroversiellt. Grupperingar inom studentkåren, främst de socialdemokratiska studenterna, menar att det är oetiskt att fira en gammal krigarkung. Häromåret gick debattvågorna stundtals höga på insändarsidorna i uppsala Studentkårs organ Ergo.

Deras argumentation bygger på guilt by association: Gustav II Adolf var kung och krigare, ergo: att hylla Gustav II Adolf är att hylla envälde och krig. Med den typen av anakronistiskt synsätt blir det svårt att överhuvudtaget fälla utlåtanden om personer i det förflutna. Trots detta har den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus som något slags motåtgärd valt att detta datum fira Tagedagen, alltså minnet av Tage Erlander...

Årets Gustav II Adolffirande inleddes som vanligt med fackeltåg från Carolina Rediviva till Gustav II Adolfobelisken i Odinslund där Allmänna sången bjöd på körsång. Därefter tågades till Norrlands nation för kaffe och Gustav Adolfbakelse intogs i samband med en spännade föreläsning.

Årets föreläsning skilde sig från tidigare års i och med att den inte direkt handlade om själva festföremålet. Ännu mer anmärkningsvärt kan tyckas att föreläsaren kritiskt analyserade hela fenomenet med hyllande av gamla hjältar utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Inte minst dissikerades det pågående Linnéjubileet.

Föreläsaren, Magnus Rodell från idé- och lärdomshistoriska institutionen vid Uppsala universitet vet vad han talar om. hans egen avhandling, Att gjuta en nation från 2002, handlade om nationsformerandet i sverige under 1800-talet, speglat i dåtidens statyinvigningar. en del statyer blev det också, inte minst porträtterande Gustav II Adolf, i det intressanta föredraget.

Rodell berättade om hur utnämnandet av historiska hjältar är en central del i skapandet av nationella identiteter, och att firande av historiska personer och händelser alltid tjänar syften i samtiden. Linnéjubileet hade motiverats med dess positiva effekter för svensk ekonomi, inte minst genom turistnäringen. Rodell fördömde inte firandet som sådant men menade att det är en historikers uppgift att problematisera dessa företeelser eftersom de har en betydande inverkan på hur vi uppfattar historien.

Uppslutningen på Norrlands nation var god och förhoppningsvis kommer problematiserande och engagerade föreläsningar som denna i kombination med det ökade historieintresset i samhället (som Rodell för övrigt också problematiserade) att innebära att denna trevliga tradition kommer att fortleva även framöver. Trots att vissa grupper, för sina egna politiska syften, försöker att skjuta den i sank.

Nu är det kokta fläsket stekt!

Landslagsidrotten har fram tills nu varit en fredad zon där till och med den eljest så försiktige medelsvensson kunnat visa patriotiska känslor utan att behöva rädas för att förknippas med främlingsfientlighet och rasism. Pär Blondell, rektor för Strandskolan i skånska Klagshamn har emellertid sett till att det blivit ändring på detta och fört in rasismparanoian även på landslagsidrottens område.

Rektorn har förbjudit sina elever att bära fotbollslandslagets tröjor vid skolfotograferingen, uppger Sydsvenska Dagbladet.

- Skolfotografier är ingen politisk manifestationsplats, säger han, och förklarar därmed att det svenska fotbollslandslaget företräder någon specifik politisk gruppering, till yttermera visso någon med rasistiska åsikter. Man undrar vad Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och de övriga tycker om att få den stämpeln på sig. För att inte tala om Lagrell och de andra potentaterna inom SvFF.

Att skolans värld är en av de arenor där den McCarthyistiskt osande paranoian kring symboler som eventuellt, kanske, skulle kunna, med lite god vilja förknippas med rasism är välbekant, till exempel GB:s glassar... Vi har tidigare hört exempel på hur rektorer föbjudit sina elever att bära fornnordiska symboler eftersom även dessa skulle vara rasistiska attribut.

Kanske man rentav skulle sluta undervisa om vikingatiden på historielektionerna och sluta spela fotboll på skolidrotten? De små liven skulle ju kunna få för sig att börja intressera sig för det förflutna, eller börja följa det ack så rasistiska fotbollslandslagets matcher.

Myndighetssverige ignorerar kulturmiljöer.

Myndighetssverige ignorerar bevarandet av värdefulla kulturmiljöer i landet. Inventeringen av äldre byggnader är svårt eftersatt visar en ny rapport från Boverket. Endast 15% av de svenska tätorterna har inventerats. Ännu värre ligger det till med de områden som klassats som riksintressen ur kulturhistoriskt perspektiv - där har bara omkring elva procent inventerats.

Rapporten konstaterar också att mer än två tredjedelar av kommunerna inte har tillgång till antikvarisk fackkunskap, vare sig inom sina egna led eller genom avtal med andra aktörer. Även på statlig nivå föreligger brister: Bara ett fåtal statliga myndigheter och bolag har formuleringar om ansvar för kulturmiljövärdena inskrivna i sina uppdrag, och varken länsstyrelserna eller Boverket självt har varit tillräckligt aktiva i sin roll som tillsynsmyndigheter. Följaktligen är också den nationella överblicken dålig, skriver SvD.

Trots ett påfallande stort intresse för äldre kulturmiljöer från allmänhetens sida underlåter myndighetssverige att ta sitt ansvar för de hotade miljöerna, varför stora kulturhistoriska värden riskerar att gå om intet. Det officiella ointresset för det materiella kulturarvet har djupa rötter i Sveriges myndighetshistoria. "Här rivs för att få luft och ljus" skrev Strindberg en gång i världen i en ofta citerad mening, som av socialdemokratiska stadsplanerare använts för att motivera den rivningshysteri som banade väg för den torftiga funktionalismens utbredning i vårt land. Hur mycket luft och ljus man upplever på centrala Norrmalm eller ute i någon av miljonprogrammets människosilos kan man dock fråga sig.

Missbruket av Strindbergs formulering tydliggör det monumentala tankefel som generationer av socialdemokratiska stadsplanerare gjort sig skyldiga till: genom att utradera äldre bebyggelse trodde man sig kunna utrota fattigdomen. Irrationellt och ohistoriskt satte man likhetstecken mellan äldre bebyggelse och äldre samhällsystem. Att skylla hela skövlingen av det materiella kulturarvet på SAP vore naturligtvis alltför radikalt, de bristande insikterna om kulturmiljöerna är legio i många politiska läger, liksom det ensidiga hyllandet av modernitetens välsignelser och dess manifestationer i rätlinjiga arkitektoniska stilar.

Det är emellertid inte bara städernas kulturmiljöer som hotas, även på landsbygden hotar de bristande antikvariska kunskaperna att leda till att äldre byggnader rivs eller byggs om till oigenkännlighet. Intressant att notera är att i de länder som drabbades hårt av kriget, till exempel Tyskland där mänga städer bombades sönder och samman, har fler bevarade äldre byggnader än vad vi i Sverige har. Istället för att som på kontinenten ta vara på vad vi ärvt från våra fäder har de ansvariga myndigheterna här hemma agerat som bortskämda barn, oförmögna att visa uppskattning för vad man fått men energiskt angelägna om att få investera i vad som för studnen ansetts modernast och häftigast.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"



- ur Esplanadsystemet av August Strinberg. (Strindberg hyllade som synes inte uppförandet av människofientliga betongkomplex utan anläggandet av parker och esplanader, vilket skulle kunna ses som dess motsats. Rivningsvurmen finns dock där likväl.)


Bingsjöstämman 2007.

Ännu två dygn efter hemkomsten har jag inte fullt ut återhämtat mig från årets Bingsjöstämma. Det kanske är ett ålderstecken. Även om stämman inte var fullt lika lyckad i år som förra året så hade undertecknad ändå förträffligt trevligt.

Anledningarna till att Bingsjö anno 2007 inte blev lika lyckat som föregående år är flera. Den orsak som naturligtvis överskuggade de övriga var det faktum att nervskadorna i vänsterarmen fortfarande gör att jag inte kan spela gitarr. Även om jag numera inte behöver gå med armen i mitella hela tiden och även om jag återfått en viss funktion i arm och hand så känns gitarrspel ännu inte som något realiserbart. Att åka på spelmansstämma utan att kunna spela förmörkar givetvis upplevelsen en smula.

Övriga bidragande orsaker till att förra årets stämma var mer lyckad än årets var vädret, som medförde betydligt klenare uppslutning och det faktum att jag i år missade förstämman, vilken åtminstone förra året var till och med roligare än själva stämman. I år hade jag alltså bara en kväll på mig att härja i den natursköna Dalabygden.

Anledningen till att jag inte kom upp förrän på onsdagen var att jag de två föregående dagarna varit och spelat i dagarna två med mitt andra band, vistrion Två Taube och en Bellman, ett annat naturskönt landskap, nämligen Tjustbygden i östra Småland.

Vi spelade som brukligt på det charmfulla Tofvehults café ute i Gunnebo och dagen efter hade vi den stora äran att inviga den i Västervik centralt belägna friluftsscenen på Wimmerströmska gården. Att det rörde sig om en friluftsscen var emellertid olyckligt i sammanhanget eftersom det regnväder som sedermera förflyttade sig till Dalatrakten först infann sig i Västervik. Vattnet öste ner över det knappa hundratal tappra västerviksbor som trotsade vädret med sina paraplyer för att se sina favorittrubadurer. Spelningen resulterade bland annat i en artikel i Västervikstidningen.

När ovädret nådde upp till dalgången där Bingsjös dalaröda timmerstugor ligger asymmetriskt strödda över kullarna hade det dock avtagit i styrka. En positiv bieffekt var rentav myggen förekom i ytterst begränsad omfattning. Jag tror att jag totalt återfann tre myggbett på hela kroppen vid hemkomsten. Detta att jämföra med 2006 då de små blodsugarna förekom i sådana mängder att man drog in dem med andningen.

Utöver den fantastiska atmosfären, den myckna folkmusiken och många kära återseenden bjöd årets stämma också på en del ljuspunkter utöver det vanliga. Bland annat hade vår slagverkare Wladimir den goda smaken att fylla 30 år vilket firades med dunder och brak.  

Eftersom det var på torsdagen han fyllde så var vi tvungna att vänta med festligheterna till efter midnatt. Rätt ska vara rätt. Då Wladimir just på tolvslaget gjorde ett framträdande med V-Dala spelmanslag från Uppsala - spelmanslagens svar på Sex Pistols - så kunde inte födelsedagsfesten ta sin början förrän vid ettsnåret. Då firades det emellertid så att det stod härliga till.

Tårta, presenter, cigarrer och champagne bars fram. De många vännerna i kombination med att vår tältplats precis vid Päkkosgården var den mest strategiska i hela Bingsjö medförde att uppslutningen vid födesledagsfirandet blev stor. Gamla och nya vänner festade, jammade, tutade, brölade och gned till långt in på morgonkvisten.

När undertecknad någon gång kring klockan sex uppsökte sin sovplats hade molnen drivit undan och den varma julisolen sken över nejden. Skrattmåsarnas hesa röster hade hunnit ersätta klangen från fioler, nyckelharpor, dragspel, saxofoner, tamburiner och allehanda märkliga instrument som klarar sig fantastiskt bra utan elektrisk förstärkning.


Midsommar!

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

- ur Midsommarvisor av Erik Axel Karlfeldt

image18
Midsommardans av Anders Zorn. Källa: Nationalmuseum.

Tidigare inlägg