Pissdiken vi minns

Hultsfred var min första riktigt stora festival och dess pissdiken, nedskräpade gräsmattor, svettiga moshpits och bakugnsheta kondenstält i gryningen har satt outplånliga spår i mitt medvetande. På Hultsfred har jag haft några av mina bästa konsertupplevelser. Ett exempel var Dropkick Murphys spelning i Teaterladan 1999 – en perfekt avpassad lokal för den typen av konsert. (När bandet kom tillbaka två år senare och spelade på Hawaiiscenen var stämningen som bortblåst. Punk skall inte spelas på för stora scener.)

 

Därför är det med visst vemod som jag läser att årets festival ställs in och att det troligtvis aldrig mer blir någon Hultsfredsfestival. Det är lätt att i såna här stunder svepas med av nostalgiska stämningar och förbanna de oblida marknadskrafter som leder till att ens gamla favoritfestival dukar under, men tillslut måste man nyktra till och besinna sig, precis som man gjort efter mången smutsig och intoxikerad festivalhelg, och återvända till verkligheten.

 

Svek mot subkulturerna?


Förklaringarna till Hultsfredsfestivalens uppgång och fall är flera. En vanlig tolkning, inte minst i de alternativa musikkretsarna, vill göra gällande att festivalledningen tappade kontakten med sina rötter och fick hybris i takt med att festivalen svällde över alla breddar. Nog kan det också ligga ett korn av sanning i den versionen. När Hultsfredsfestivalen byggdes upp och blev namnkunnig var det den trogna festivalpubliken man drog – de alternativa subkulturerna, de inbitna musiknördarna, de populärkulturella freestylarna, de utlevande festprissarna och en massa andra excentriska existenser.

 

I takt med att festivalen växte och omsättningen ökade kom möjligheterna att boka allt större och mer kända artister. Publiken blev därmed delvis en annan. Från att ha varit en angelägenhet för undergroundscenen lockade Hultsfred personer ur mainstreamkulturen. Vissa av alternativmänniskorna reagerade på detta och sökte sig bort till mindre och mer nischade festivaler. Men eftersom Hultsfred fortsatte att boka artister ur smalare genrer parallellt med de bredare och eftersom många alternativmänniskor drogs till festivalen minst lika mycket för festandet på campingen fortsatte man att se punkare i tuppkam, tuperade gothfrisyrer och skinnskallar i hängslen också sedan festivalen breddat sig.


Hårdare konkurrens


Så att förklaringen till Hultsfredsfestivalens nedgång skulle stå att finna i ett svek mot den trognaste publiken är en sanning med modifikation. Troligare är istället att tiden sprungit ifrån de organiskt framvuxna festivalerna, drivna av mer eller mindre ideella föreningar vars hela verksamhet kretsar kring just festivalen. I takt med att konsertmarknaden i princip monopoliserats av ett fåtal stora bolag (Livenation) har kostnaderna för att boka stora artister skjutit i höjden samtidigt som bokningsbolagen själva insett att de kan ordna sina egna festivaler istället.

 

Eftersom bolagen redan har artisterna i sitt stall, och dessutom ekonomiska tillgångar från övrig konsertverksamhet som festivalföreningarna bara kan drömma om, är det lätt gjort för dem att sy ihop färdiga koncept med större konkurrenskraft en de gamla festivalerna. Det är därför vi sett en lavinartad ökning av denna typ av färdiga festivaler (Way Out West och West Coast Riot är två av exemplen), ofta ambulerande från stad till stad. Synergieffekterna från att bokningsbolaget självt ordnar festivalen gör att publiken strömmar från de gamla undergroundfestivalerna till de nya, krasst affärsmässiga festivalerna som så att säga byggts ”uppifrån”.

 

Konsertutbudet är alltjämt gott, åtminstone för dem som primärt är intresserade av stora artister i populärmusikens mittfåra, eller sina gamla alternativa husgudar som funnits tillräckligt länge för att vara säkra kassakor åt de arrangerande bolagen. Men visst är det något som gott förlorat på vägen? Även om Hultsfred slätades ut de sista åren, fick storhetsvansinne i sina strävanden att göra den lilla småländska orten till nationell rockmetropol och mot slutet också försörjdes med skattemedel tack vare misstänkt täta band mellan föreningens styrelse och kommunledningen, fanns ändå känslan kvar från de första årens vilda, anarkistiska längtan att skapa en alternativ festival i kamp mot tristessen. Någon sådan air kommer aldrig av uppstå kring Live Nations jättearrangemang, hur många gamla husgudar de än lyckas damma av och ställa på scenen.



Ljus framtid, trots allt 

 

Men misströsta inte. Jag är optimist. Vad vi ser är bara ytterligare ett led i den dialektiska utveckling som alltid präglat nöjesbranschen. Ekonomiskt grundad centralisering har en tendens att alltid drivas till sin spets ända tills publiken en dag tröttnar och söker sig någon annanstans. Augustibuller var på god väg att bli ett nytt alternativhultsfred men nådde inte riktigt ända fram. Peace and Love har redan svällt över alla breddar och balanserar på den hårfina gränsen mellan alternativmusik och mainstream. Förmodligen ser vi redan idag, i några av de många små lågbudgetfestivaler som ordnas av eldsjälar runt om i riket fröna till nästa generation av kultförklarade Musikmekkan, över vars pissdiken det om tjugo år ännu kommer att vila ett romantiskt skimmer.


Läs mer:


SvD
, DN, DN, DN, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, SMP, GP


Rättssäkerheten och yttrandefriheten

Det finns ett gammal talesätt som gör gällande att ”demokratin måste återerövras varje dag”. Det är dessvärre inte bara tomma ord. Vi ser allt oftare tendenser i vår omgivning där man, ofta med de mest välvilliga intentioner, vill undergräva de fri- och rättigheter som tagit generationer att förvärva och som vi ofta pompöst slår oss för bröstet om när vi bedömer andra politiska system och kulturer.

 

Justitieminister Beatrice Ask föreslog nyligen att man ska skicka kulörta kuvert med delgivning av misstanken till misstänkta sexförbrytare för att på så sätt göra omgivningen uppmärksamma på det brott de misstänks för. Tanken är att uthängandet, ”som att skämmas på torget”, ska verka avskräckande på dem som eventuellt står i begrepp att köpa sex. Justitieministern uppvisar här en skrämmande oförståelse för en av rättsstatens grundläggande principer, nämligen den om att man är oskyldig fram till dess att man befunnits skyldig. Något avståndstagande från utspelet har dessvärre inte hörts från regeringshåll. Sanna Rayman skriver förtjänstfullt om det hela i Svenska dagbladet.

 

En annan debatt som ställt de demokratiska fri- och rättigheterna på sin spets handlar om konstnären Lars Vilks rätt att teckna vad han vill utan att hotas till livet. Axessredaktören Johan Lundberg slår huvudet på spiken i en debattartikel i DN Kultur där han påtalar det paradoxala i att det konstkritikeretablissemang som i yttrandefrihetens namn tog Anna Odells och ”NUG”s spekulativa examensarbeten i försvar mot envar som uttryckte ogillande, nu underlåter att ta Vilks i försvar trots att denne verkligen är hotad till livet. Istället förs invecklade resonemang om kvaliteten på Vilks teckning (som om rondellhunden varit mer okej om den varit snyggare), e

 

Det konstetablissemang som gjort provokationen till sitt adelsmärke vill uppenbarligen inte provocera på riktigt. Den yttrandefrihet som man sade sig försvara i fallet med Anna Odell och NUG omfattar uppenbarligen inte den som kommer på kant med verkligt totalitära krafter. Diskussionerna om kvaliteten på Vilks teckning respektive hans intentioner med den är i sig ointressanta för diskussionen om yttrandefriheten. Oavsett hur dåligt utförd den skulle vara och oaktat om syftet enbart skulle vara att provocera, är det inte skäl nog att inskränka hans rätt att teckna vad han vill. Det medför dock inte heller en automatisk rätt att hyllas som stor konst, som Odells och NUGs anhängare tycktes vilja få det till i den debatten.

 

Frågan om Vilks och yttrandefriheten borde vara glasklar. Ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av något han eller hon sagt, skrivit eller tecknat. De auktoritära och intoleranta rörelser som med våld och terror vill tvinga den övriga världen att anpassa sig efter deras trångsynta perspektiv måste bemötas. Att tvinga en konstnär till självcensur, eller att eller att låta bli att publicera en bild på grund av påtryckningar från antidemokratiska strömningar är att i praktiken ge upp sin självcensur. Skulle det kulturetablissemang som i yttrandefrihetens namn orerade om NUGs rätt att vandalisera tunnelbanevagnar mena allvar med sina floskler skulle också stå upp för Lars Vilks. Kanske inte hans verk, men hans rätt att uttrycka sig.

 

Det är inte terroristerna som inskränker vår yttrandefrihet, utan vi själva om vi ger efter för deras påtryckningar. Demokratin måste återerövras varje dag.


Jag blev Verner von!

Nationalencyklopedin har ett lättsamt test på sin hemsida, framställt med hjälp av historieprfessorn i Lund Dick Harrison (ni vet han som ansökte om att få bli landshövding på Gotland). Genom att svara på 6 olika frågor matchas man mot en bank av 150 historiska personligheter från olika epoker. Som den rättskaffens person jag intalar mig att jag är svarade jag sanningsenligt på frågorna och väntade med spänning på resultatet.

Vilken jackpot! Av alla dessa personer, inhemska och utländska liknade jag mest av alla självaste nationalskalden Verner von Heidenstam! Nationalromantikern, orientalisten, diktaren och prosaisten Heidenstam har alltid legat mig varmt om hjärtat. De enda som skulle kunnat smälla högre skulle väl vara Erik Axel Karlfeldt, lord Byron eller Evert Taube. Men det är tveksamt. Gör testet du också!


Verner von himself. Kanske dags för undertecknad att anlägga mustasch?

När romantiken är som bäst

Ett besök på Nationalmuseums utställning med Caspar David Friedrich är en högtidsstund för den romantiskt orienterade i allmänhet och för naturromantikern i synnerhet. ”Den besjälade naturen” är en välfunnen titel på presentationen av den tyska romantikens främsta naturmålare.

 

Till skillnad från nordiska samtida som Johan Christian Dahl och Markus Larsson förenar Friedrich den kraftfulla naturens sublimitet med ett serent lugn. En upphöjd fridfullhet vilar över de mest dramatiska klipplandskap och skeppsbrottsscener.

 

Friedrich konst förmedlar en känsla som jag annars bara förnummit under färder över havet eller vandringar i fjällandskap. Det är en känsla av människans litenhet. När man angör en främmande kust från havet, eller när man vandrar i ett mäktigt fjällmassiv blir ens egen litenhet inför naturen fysiskt påtaglig. Det handlar om en litenhet i såväl tid som rum. Havet och fjällen är så ofattbart stora i förhållande till människorna och har funnits där så oändligt mycket längre, precis som de kommer att finnas där långt efter den sista människans utträde ur historien.

 

På samma sätt är människorna oftast perifera i Friedrichs målningar. Ofta är de små bleka skuggor, knappt skönjbara i det omgivande landskapet. Ändå är ska man inte förledas att tro att de placerats där som något slags kuriosa. I Caspar David Friedrichs naturmålningar får människan sin rätta proportion.

 

Även de målningar som har den mänskliga kulturen som motiv, företrädesvis fartyg och tyska medeltidsstäder har något tidlöst och upphöjt över sig. Gränsen mellan natur och civilisation suddas ut, men till skillnad från exempelvis Karl Friedrich Schinkels medeltidsvurmande måleri saknar Friedrichs miljöer minsta tillstymmelse till kitsch (i begreppets klassiska negativa innebörd).

 

Pendengen ”Friderich – åtta samtida kommentarer” var dock påfallande ointressant. Den kändes mest som en brasklapp från Nationalmuseums sida för att visa att man visst kan samtidsanpassa sig. Varför inte ta med någon samtida svensk konstnär som på allvar verkar i Caspar David Friedrichs anda? Till exempel Christopher Rådlund.

 

Caspar David Friedrich På segelbåten (On the Sailing Boat) © The State Hermitage Museum, St Petersburg


Karlfeldt på Facebook!

Nu finns skalden Erik Axel Karlfeldt på Facebook. Så alla ni vänner av hans mustiga dalapoesi och metriskt virtuost klingande verssmide gör bäst i att besöka hans sida och registrera er som fans!
Erik Axel Karlfeldt på Facebook

Bellman sjunger Taube

Häromsistens var jag på Musikvalvet i Gamla stan och lyssnade till min trubadurkollega och tillika medlem i den för tillfället vilande vistrion Två taube och en Bellman, Christoffer Lindahl, i folkmun kallad "Bellman", som framförde sitt Evert Taubeprogram.

Christoffer Lindahl är annars en skicklig Bellmantolkare och driven klassisk gitarrvirtuos som varvar visorna med små anekdoter om den aktuelle vispoeten och monologer ur någon prosatext. Taubeprogrammet var väl sammansatt av både välkända nummer och mer okända som "Balladen om Aldebaran av Bergen" och "På kryss med Monsunen". Det var en trevlig kväll och är ni intresserade av Evert Taubes musik ska ni hålla utkik efter den här killen.

Christoffer Lindahl förvaltar den svenska vistraditionen i gamla stans 1600-talsvalv.

Släpa ut trollen i solen så spricker de

Ett bra sätt att få det kulturradikala elitskiktet att avslöja torftigheten i sina resonemang är att släpa bort dem från tangentbordet och få dem att framträda muntligt. Det är betydligt lättare att dölja ofullgångna tankebanor, haltande resonemang och rent trams i skriven form, allra helst när man har tillgång till den moderna konstkritikens alla standardgrepp och den hegemoniska kultursynens samlade floskelrepertoar. Allra helst på kultursidor som bara läses av ens meningsfränder och av dem som man för tillfället kämpar för att marginalisera.

 

Att det kan vara besvärligt att företräda samma åsikter ute i den verkliga världen framstod med all önskvärd tydlighet igår kväll på Edsviks konsthall när konstkritikern Jessica Kempe med en dåres envishet höll fast vid sina nazistinsinuationer gentemot de norska konstnärer som ställer ut inom ramen för utställningen Figurationer.

 

Kempes resonemang, som tedde sig besynnerligt redan i skriven form, tycks gå ut på att, håll i er nu: De figurativa konstnärernas, och särskilt Nerdrumskolans, vurm för klassiska måleritekniker och värderande av skicklighet i desamma bär på en inneboende mystik. Denna mystik leder i Kempes värld ofrånkomligen vidare till folksjälsmystik och därifrån obönhörligen till nazistisk rasbiologi. Så ser alltså den associationsbana ut som föranleder uppburna konstkritiker att så lättvindigt slänga ur sig horribla insinuationer mot unga konstnärer helt enkelt för att dessa vill förkovra sig i en teknisk ekvilibrism som lyser med sin frånvaro inom såväl konstutbildningarna som i det övriga konstlivet.

 

Det var synd att inte Eva Ström också var på plats, att höra henne lägga ut texten kring sin egen mer explicita nazistanklagelse skulle möjligen ha varit ännu mer underhållande än Kempes tirad.

 

Utöver det begränsade nöjet i att få sina farhågor bekräftade vad den radikala konstkritikens bevekelsegrunder anbelangar tillförde inte debattinslaget i gårdagens seminarium så hemskt mycket. Såväl Staffan Larsson som Stig Larsson bidrog med kloka synpunkter på dagens konstliv, och berörde särskilt hur ekonomiska faktorer är helt och hållet avgörande för att alternativa strömningar och uttryck stängs ute från den alltmer homogena konstscenen. Några av de unga norska konstnärer som blivit utsatta för den svenska kritikerkårens politiserade ångvält fick också en viss upprättelse genom möjligheten att få bemöta de ogrundade anklagelser som riktats mot dem.

 

Annars var den inledande föredragsdelen eftermiddagens stora behållning. Särskilt den brittiske hovskulptören Alexander Stoddarts inspirerade föredrag om konsten och skönheten, inte minst i form av skulptur och arkitektur kändes uppfriskande. Stoddart gick till storms mot bildstormningens princip såväl i samtiden som i det förflutna.  Både modernismen som Schopenhauer och Nietzsche fick sig slängar av sleven liksom den skotske reformatorn John Knox och upplysningsfilosoferna med David Hume i spetsen.

 

Men förmodligen kommer man nu att få jämna Edsviks konsthall med marken eftersom Stoddart vid ett tillfälle under sin slideshow förevisade en bild av Albert Speers Germaniahall.

 

Mycket folk hade samlats på Edsviks konsthall för seminariet "Farliga figurationer - varför är konstkritikerna så upprörda"


I kulturradikalernas värld är vi alla nazister

De är för rara kulturradikalerna. Ni vet, i den som alltid extremt polariserade svenska kulturdebatten har det blivit så att den som tycker att bunden vers eller figurativt måleri kan ha något att säga även i samtiden, och att på traditionen vilande uttrycksformer kan få existera sida vid sida med moderna och postmoderna uttryck, den stämplas som kulturkonservativ och utses till allmänt villebråd av det konsensualistiska etablissemang som härskar på snart sagt alla rikets kulturredaktioner (med några få tappra undantag). Den däremot som tycker att enbart modernistiskt formspråk, konceptuell konst och fri vers ska få existera i kulturlandskapet, den kan ståta med epitetet radikal.

Det är sannerligen upp- och nedvända världen. Inte nog med att det anses radikalt att vurma för ett ”nyskapande” som tagit sig samma uttryck i snart hundra år, det anses också främja ”mångfald” att stigmatisera allt formspråk utom den modernistiska återvändsgrändens. Orwells nyspråk kunde inte ha åstadkommit absurdare omskrivningar än de självutnämnda radikalernas.

Debatten som följt på utställningen och boken
Figurationer, av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, har utvecklat sig till en av de frejdigare kulturdebatterna på länge. Avsevärt mycket intressantare än det torftiga skyttegravskrig som följde på konstfackselevernas rättshaveri i våras, då de stora konstinstitutionernas företrädare ryckte ut och förklarade hur radikala de var.

Något av en höjdpunkt i kulturradikalernas strävan att kväsa alla alternativ till deras omhuldade smakriktning utgör Eva Ströms recension i gårdagens Sydsvenskan. Godwinargumentet kommer till heders (som så ofta när de självutnämnda radikalerna stöter på något främmande). Redan rubriken låter ana att i Eva Ströms värld bär alla vi som uppskattar figurativt måleri på suspekta åsikter.

Hennes koppling till nazitidens kulturpolitik, där viss konst påbjöds uppifrån som ”god” medan annan fördömdes som ”urartad”, blir rent skrattretande med tanke på att det är Eva Ström som företräder konstetablissemangets ideologi och fördömer de avvikande uttrycken. Låt oss hoppas på fler klavertramp av detta slag, så att ännu fler blir varse att den konceptuelle kejsaren numer inte bara är naken. Han fryser. I alla fall darrar han.

__________________________________________________________
Axessbloggen, Therese Bohman, Lars Vilks

Figurationer

Igår var jag på vernissage på Edsviks konsthall för utställningen Figurationer – Realism och romantik i norsk samtidskonst. I Norge har man, mycket tack vare den tongivande Odd Nerdrum, fader till kitschmåleriet, lyckats hålla det traditionsanknutna figurativa måleriet levande på ett sätt som man bara kunnat drömma om här i Sverige. Visserligen har man också i vårt västra grannland lagt ned alla offentligt finansierade utbildningar i klassiskt, figurativt måleri, men traditionen lever ännu, mycket tack vare Nerdrum och andra entusiaster.

Utställningen dominerades symptomatiskt av Nerdrum, hans lärjungar och efterföljare, men där fanns också andra strömningar representerade. Gemensamt för dem alla var dock den tekniska skickligheten och de föreställande motiven, även hos de mer konceptuellt orienterade konstnärerna som Sverre Koren Bjærtnes och Christer Karlstad.

För en svensk som det senaste året fått vänja sig vid att spekulativa men ack så förutsägbart enkelspåriga provokationsförsök från konstfacks sistaårsstudenter dominerat det offentliga samtalet om konst, var utställningen på Edsviks konsthall sannerligen balsam för själen.

Jag hoppas att många svenskar letar sig ut till den naturskönt belägna utställningslokalen i Sollentuna under perioden fram till den 13 september för hugsvalelse och ett konkret bevis på att det finns ett ljus bortom det postmoderna mörkret. Om inte i Sverige så hos brödrafolket i väst.

För utställningen var ingalunda bakåtsträvande, vad än de institutionellt orienterade konstprofessorerna må undslippa sig. Vad som mötte besökaren på Edsviks konsthall var en framåtsyftande urkraft, en skaparglädje som visserligen tog sitt avstamp bortom den modernistiska återvändsgränden, men som talade till samtiden, och till framtiden.

För det kan knappast vara så att man måste begränsa sig till de senaste åttio årens trender och skolor för att kunna skapa något aktuellt och nyskapande. På bildkonstens område lika lite som på arkitekturens kan modernismen och dess ätteläggar göra anspråk på att vara den enda uttolkaren av samtiden. Och som Peter Dahl uttryckte det i sitt invigningstal: ”Det går alldeles utmärkt att verka som konstnär utan att delta i det moderna konstlivet.”

Initiativtagare till utställningen var svenske men i Norge bosatte konstnären Christopher Rådlund och Johan Lundberg, chefredaktör för tidskriften Axess. Lundberg och Rådlund har tillsammans författat en bok om det norska figurativa samtidsmåleriet, med samma titel som utställningen; Figurationer. Så snart jag kommit hem från en välbehövlig semester på de sju haven ska jag ge mig i kast med den.


På konstnärsvisit i Gävle

Idag har jag varit upp till Gävle en snabb sväng för att uträtta lite ärenden. Passade på att hänga med konstnären Erik Rask i hans ateljé några timmar. Han bor i Gävle över sommaren för att jobba med material till en utställning på länsmuséet i höst. Av det jag hann med att se verkar det mycket lovande.


Erik Rask framför några av tavlorna till den nya utställningen.

Fattig skinnskalle

Snubblade över Boråsbandet Gatans lags nytolkning av Astrid Lingrens "En fattig bonddräng" och har fortfarande inte slutat garva. Hoppas att Astrid Lindgren också kan göra det, trots att hon 1995 fångades på bild av Jens Assur när hon uppmanade en ung skinnskalle att "sluta skinheadsa".



Politiskt korrekt brasklapp för den som fortfarande lever i bombarjackornas 90-tal: Skinheadskulturen har i sig ingenting med rasism eller främlingsfientlighet att göra och Gatans lag har inte några extremistiska kopplingar. Sorgligt att man ens ska behöva påpeka sådant.

Nytt nummer av Aorta

Så har ett nytt dubbelnummer av den retrogardistiska tidskriften Aorta sett dagens ljus. Inte en dag för tidigt om jag får säga det själv. Numrets tema är Monarki & Snille och jag själv medverkar med dikten Segelmakaren.



Köp ditt nummer genom att maila [email protected]. Pris? 100 riksdaler + porto.

Man kan också köpa Aorta på följande ställen:

Stockholm: Akademibokhandeln City, Press Stop/Pressbyrån Västermalm (Västermalmsgallerian), Hedengrens bokhandel (Sturegallerian), Press Stop Söder (Götgatan 31), Akademibokhandeln Skrapan (Götgatan 78/Skatteskrapan)

Göteborg: Press stop Drottninggatan (Drottninggatan 58), Vänder sig om (Andra Långgatan 22)

Malmö: Tidskriftsbutiken Malmö (S Förstadsgatan 18)

Lund: Press Stop (Klostergatan 8)

Karlshamn: Antikvariat Bode Carlshamn (Ronnebygatan 15)

Norrköping: Antikvariatet i NorrköpingSunne: Kvarngatans Tobak.

Köp Aorta - stöd retrogardismen!

Bakom piratmasken…

…döljer sig uppenbarligen inget annat än världsfrånvänd kommunism. Jag diskuterade nyligen upphovsrätt med en så kallad pirat (ni vet de där bleka och glåmiga) och han slog fast att:

 

- Kulturarbetarna ska inte se sig från offer bara för att de inte får betalt för sitt arbete, de ska se sig som pionjärer i kampen för ett totalt avskaffande av marknadsekonomin. Felet är nämligen inte att upphovsmännen inte får betalt, utan att andra fortfarande får det.

 

Även om man skulle anse att detta var någonting eftersträvansvärt kan man fråga sig om det är en särskilt fruktbar metod att först av allt attackera kultursektorn. Man undrar ju också hur metoden skall kunna överföras på andra sektorer av samhället när ”kampen” går vidare.

 

Skönt dock att höra en så kallad pirat att blottlägga sin samhällsvision istället för att gömma sig bakom förment liberala floskler om "frihet" och ”integritet” på nätet.


Ett folk som inte skäms för sig självt

Grattis Norge! Ingen kan ha missat att vårt västra grannland kammade hem segern i spektaklet eurovisionsschlagerfestivalen ikväll. Det sköna med Norges seger är att vinnarlåten dels är skriven av artisten som framför den, vilket inte är alltför vanligt i dessa sammanhang, dels att de folkmusikinslag som ingick inte lät plastigt kitschiga som de brukar kunna göra i dessa sammanhang utan förhöjde låten avsevärt. Att Alexander Rybak själv trakterade fiolen med den äran gjorde inte saken sämre och kompenserade gott såväl för hans sång som det engelska uttalet...

Och idag (klockan har ju passerat midnatt såg jag just) kommer vårt västra grannfolk att kunna glädjas åt både detta och ett nationaldagsfirande av det slag som man kan kosta på sig när man inte skäms över vare sig sitt land eller sin identitet. kanske var det självförtroendet som förde Norge och Alexander Rybak till tidernas jordskredsseger i Schlager-EM. Heja Norge!
___________________________________________________________________________________________
DN, AB, Sydsvenskan, SvD

Den bästa julklappen

Det är nu över sex år sedan jag senast varvade det fantastiska spelet Return to Wolfenstein castle: Operation resurrection, då på PC. Idag gjorde jag det igen, fast till PS2. Det slår mig hur pass snyggt och fräscht spelet ändå är trots att det nu börjat få några år på nacken.

 

Vad som främst bär upp liret är dock förstås den fantastiska intrigen: Man spelar den amerikanske agenten BJ. Blazkowicz vars uppdrag är att spåra upp och oskadliggöra Heinrich Himmlers hemliga projekt som går ut på att dels skapa en överlägsen robotsoldat som ska hjälpa nazisterna att vinna kriget, dels att uppväcka den gamle prinsen Henrik I som ska ha levt på 1000-talet, i samma syfte.

 

Under äventyret får man utöver vanliga Wehrmacht- och SS-soldater även konfrontera Helga von Bylows kvinnliga elitkrigare i svarta trikåer (som hämtade ur den erotiska 70-talsrullen Ilsa - the shewolf of the SS), en armé av odöda och robotkrigare i olika skepnader. Miljöerna är hämtade från den rika floran av andra världskrigetfilmer, vissa är rent av hämtade rakt av. Till exempel återfinner man borggården i Castle Wolfenstein i den gamla Clint Eastwoodrullen Örnnästet.

 


Miljöerna är hämtade från krigsfilmer.

 

Return to Castle Wolfenstein är en ultimat mix av andra världskrigetaction, zombieskräck i fuktiga katakomber samt charmig retrosciencefiction i form av 40-talsfuturistiska robotkrigare. Dessutom finns ju ett starkt nostalgivärde kopplat till spelet då det baseras på det gamla 90-talsspelet Wolfenstein 3D, det första i genren First Person Shooter.

 


Världens första FPS-spel!

 

Return to Castle Wolfenstein var ett kärt återseende och ledigt världens bästa julklapp! Synd bara att jag redan hunnit varva det… Vågar man hoppas på en uppföljare?

 

Glädjande är dock att det under nästa år kommer en film baserad på spelet! Det kan väl inte bli annat än lyckat med den intrig jag redogjorde för ovan?


Long time no see

Återigen har det dröjt alldeles för länge sedan jag dykt upp här i Slottet. Inte heller ikväll hinner jag prestera något längre inlägg, men misströsta inte, jag tänkte låta er hålla till godo med en artikel jag skrev i Expressen som ett led i deras i övrigt rätt ensidiga debatt om kulturkonservatismen.

http://www.expressen.se/kultur/1.1384775/arbetarnas-kulturarv

Pionjärverk om fotbollsvåldet

Bland Huliganerna (”Among the thugs”) – Bill Buford

 

Den amerikanske journalisten Bill Bufords reportagebok från 1991 har kommit i nytryckt svensk pocketutgåva på Albert Bonniers förlag. Förmodligen vill man lite sent rida på den våg av populärkulturellt intresse för brittiska huliganscenen som de båda filmerna Hooligans och Football factory medförde i Sverige och som fick hundratals unga svenska kilar att rusa åstad och köpa sig rutiga kepsar.

 

Bufords bok är intressant på många vis, inte minst för den som är intresserad av massvåldets psykologiska mekanismer. Som tidsdokument är den också givande, den skildrar den brittiska huliganscenen under mitten av 1980-talet, mellanår i utvecklingen mellan 1960-och 1970-talens massupplopp och 1990-talets casualklädda firmakultur, men också den period som skakades av katastroferna på Heyselstadion och Hillsboroughstadion.

 

På många sätt känns dock boken hopplöst daterad. Till att börja med är det en förfluten epoks fotbollsvåld som skildras, så den som tror sig få en guidebok i den moderna huligankulturen kommer på många sätt att gå bet. Visserligen ges som påtalats intressanta inblickar i masspsykoserna kring gruppvåldet men gängkulturens organisation och hierarkier berörs bara flyktigt. Vi ges bakgrunden till katastroferna i Bryssel och Nottingham, men den som vill förstå dagens ligistvärld, i den nutid då ståplatsläktarna försvunnit och de olika supporterkategorierna alltmer fjärmats från varandra, får leta på annat håll.

 

Ett annat problem med Bufords reportage är hans ständiga behov av att markera distans. Å ena sidan månar han ständigt om att vara fördomsfri och öppen, något som särskilt understryks i kapitlet om det fascistiska partiet National Front, vars möten han besöker i hopp om att där finna svar på sina frågor om massvåldet och läktarkulturen. Å den andra sidan är han ständigt angelägen om att påtala hur främmande han, som amerikan och medveten konsument av finkultur, är inför den företeelse han har gett sig på att skildra.

 

Visst kan man förstå att en amerikan, van vid de amerikanska idrottsevenemangens helt annorlunda läktarkultur, ställer sig frågande till den tribalism som frodas kring de europeiska fotbollsklubbarna. Man kan också förstå hur en person med hans bakgrund, som redaktör på litteraturtidskriften Granta och vad det verkar från en allt annat än våldsam uppväxt förfäras av det råa massvåldet han möter. Vad som däremot tröttar är att han fortsätter att trycka på detta i sin framställning, parallellt med att han beskriver hur han lockas och tjusas av våldet och massbeteendet.

 

Det känns som att Buford gentemot läsaren rättfärdigar en i hans egna ögon pervers dragning till fotbollsvåldet och dess utövare genom att ständigt inflika små antydningar om hur främmande han trots allt är i sammanhanget, att han egentligen inte hör dit. Det ligger en inkonsekvens i detta som ju längre berättelsen framskrider tenderar att bli rätt snusförnuftig och pekpinneaktig. Det förtar lite grann av Bufords tes om att massbeteendet och våldet är någonting som ligger latent hos oss alla och att ”massan” inte är ”de andra” utan snarare ”vi själva”. Trots detta vill han alltså understryka att han själv egentligen inte hör dit och att han, efter avslutat uppdrag, kan återvända till den kulturella och civiliserade värld där människor av hans förfinade sort egentligen hör hemma.

 

Denna kritik från min sida kan dock med rätta anklagas för att vara anakronistisk. När Bufords bok kom ut  första gången 1991 var den unik i sitt slag och som portalverk inom skildrandet av den brittiska supporterkulturen har den kommit att påverka alla  senareskildringar av densamma. Med detta i åtanke att Buford, den respekterade journalisten, gav sig ut att skildra något som var både outforskat och avskytt, blir de många små brasklapparna begripliga, trots att de stundtals fläckar framställningen.

 

Det känns helt klart som om Buford skriver för sina likar, högutbildade kulturkonsumenter med liberala värderingar som likt han själv svävat i okunnighet om de brittiska fotbollsläktarnas brutala verklighet. För deras skull är han också tvungen att konsekvent skildra de våldsamma supportrarna som avskyvärda, inte bara för sitt beteende utan även utseendemässigt och hygieniskt. Jag tappar snart räkningen på alla ingående beskrivningar av guppande bleka ölmagar och nedfläckade t-shirts. Jag tror att de är ämnade att vara roliga, mend e blir rätt tröttsamma i längden.

 

På det hela taget är dock reportageboken ett imponerande arbete. Under hela 8 år följde Buford de brittiska fotbollsupportrarna på hemma- och bortamatcher runtom i Storbritannien och på kontinenten. Den innehåller många roliga, förfärande och spännande berättelser. Framförallt spänningsögonblicken lyckas Buford fånga på ett trovärdigt vis och mest intressant blir det när han skildrar hur han själv grips av samma känslor som omgivningen och låter sig bli ett med massan. Och njuter av det.

 

Intressant att notera är att många uttryck från boken och även dess titel har kommit att återanvändas i senare skildringar av brittisk huligankultur och även börjat användas av huliganerna själva. Reportaget påverkar verkligheten samtidigt som det försöker skildra den. Bland huliganerna är en läsvärd och underhållande reportagebok, men för den som önskar fördjupa sig i en mer samtida huliganscen rekommenderas John Kings romantrilogi Football factory, Headhunters och England away.

 


Från ord till handling

Der Baader Meinhof Komplex
Regi: Uli Edel


Det har från åtskilliga recensenter riktats kritik mot
der Baader Meinhof Komplex (som den heter på tyska, Nordisk Film har av någon outgrundlig anledning valt att "översätta" den till dess engelska titel), filmatiseringen av Stefan Austs dramadokumentära tegelsten från 1985. Kritiken går huvudsakligen ut på att filmen är för ytlig, att terroristernas motiv och bevekelsegrunder inte skildras tillräckligt ingående och att man hängivit sig åt ett långt gånget esteticerande i det tidiga sjuttiotalets mode- och populärkultur.

Visst ligger det något i denna kritik. Der Baader Meinhof Komplex är en, om än något okonventionell, actionfilm. Och den är snygg. Visst kan det tyckas som om verkligheten piffats upp något - verklighetens RAF-terrorister var förvisso inte lika bildsköna som skådespelarna i filmen, och jag misstänker att de inte var fullt lika modemedvetna heller. Å andra sidan har man lyckats fånga en tidsanda som känns övertygande som få andra filmer om epoken.

Fragmentarisk bakgrundsteckning


Den politiska bakgrunden till Baader Meinhofligans terrordåd tecknas fragmentariskt genom ett studentmöte där den tongivande studentvänsterledaren Rudi Dutschke talar, genom inklippta autentiska filmbilder från Vietnamkriget och proteströrelserna, från Warsawapaktens intåg i Tjeckoslovakien etc. Därigenom tecknas ett historiskt och politiskt sammanhang runt den actionspäckade handlingen, men man inlåter sig inte in några längre ideologiska redogörelser. Den intellektuella vänstern skymtar i form av Dutschkes brandtal och ett radikalt gardenparty hos den radikala tidskriften Konkrets redaktion. Den som vill ha mer ingående kunskaper om de politiska grupperingarna och deras ideologier rekommenderas att läsa boken. Filmen ger som sagt en nödtorftig kontext, men tillfredsställer inte den vetgirige.

Istället är der Baader Meinhof Komplex en actionfilm, och som sådan fungerar den utmärkt. Upplägget kompliceras visserligen av att man vill fortsätta berätta historien om RAF även efter att dess innersta kärna, dvs berättelsens huvudpersoner, hamnat bakom lås och bom och sedermera tagit sig själva av daga. För den som är van vid Hollywoods actiondrasmaturgi kan det förmodligen kännas besvärande med den epilog som följer på fängelsevistelsen. Själv tycker jag att det känns rätt befriande att verkligheten fått sätta käppar i hjulen för den till leda uttjatade tragiska actionintrigen.

Våldsdåden i centrum

Redan första scenen är hård och skoningslös. Shahen av Iran är på statsbesök i västtyskland och en stor del av den vänsterradikala studentrörelsen är där för att protestera. Demonstranterna angrips av Iranska motdemonstranter som brutalt misshandlar dem med påkar emdan polisen likgiltigt ser på, för att strax därpå själva gå till angrepp. Tumultet tar en ände med förskräckelse när en civilpolis skjuter den pacifistiske studentdemonstranten Benno Ohnesorg till döds, en händelse som brukar betraktas som avgörande för den våldsamma vändning den västtyska vänsterrörelsen skulle komma att ta.

Från denna brutala inledning trappas så våldet successict upp filmen igenom. Ett långt parti är närmast att betrakta som en katalog över gruppens våldsdåd, det ena mer bestialiskt än det andra. Trots denna uppräkning och trots att det efterhand dyker upp allt fler biroller vid sidan om den lilla kretsen av huvudpersoner, blir filmen aldrig någonsin tråkig. Trots att den sträcker sig över två och en halv timma.

Med föraktet som drivkraft

Skådespeleriet håller hög nivå filmen igenom. Skall några enskilda skådespelarinsatser nämnes särskilt bör det vara Johanna Wokalek som den kusligt målmedvetna Gudrun Ensslin och Martina Gedeck som Ulrike Meinhof, den radikala och uppburna journalisten som ansluter siqg till terrorgruppen. Spänningen mellan dessa båda revolutionärer, som på många sätt var varandra smotsats, fyller mycket av det tomrum som den något bristande bakgrundsteckningen lämnat. Ensslin är  handlingsmänniskan i kontrast mot den ständigt teoretiserande Meinhof. Slutgiltigt skär det sig mellan dem bägge sedan Ensslin börjat skrifa om Meinhofs pamfletter i fängelset.

Hos såväl Wokalek som Gedeck möter biografbesökaren den kyliga likgiltighet för liv och lidande som sprang ur det förakt för det västerländska samhället som odlades av det sena 60-talets vänster, vilka hellre vurmade för Mao Zedongs Kina och som de facto understöddes av den ökända östtyska säkerhetspolisen, Stasi.

Der Baader Meinhof komplex
är sevärd, både för den som hyser ett genuint intresse för Röda Arméfraktionerna (förutsatt att den besitter förmågan att inte hänga upp sig på detaljer), men också för den som är relativt obevandrad i ämnet och vill ha en introduktion. Överhuvudtaget tror jag att den är en välkommen skildring av en tid inte långt från vår egen men som många i min egen ålder och yngre vet alltför lite om. Historieundervisningen tar tyvärr oftast slut i och med det andra världskriget...

Det var synd att det var så få i biosalongen. Der Baader Meinhof Komplex är kanske inte djuplodande, men en skrämmande skildring av en grupp aktivister vars engagemang fullständigt tappat fotfästet i verkligheten och en välbehövlig påminnelse om konsekvenserna när den samhälleliga debatten vulgariseras till ett svartvitt ställningskrig utan utrymme för nyanser.


Studentledaren Rudi Dutschke eldar massorna i der Baader Meinhof Komplex.

Recensioner:

SvD, DN, UNT, Sydsvenskan, Aftonbladet

Rise of the footsoldier

Rise of the footsoldier (2007)
Regi: Julian Gilbey


I Sverige liknar både mainstreamkulturen och alternativkulturen, populärkulturen och finkulturen oftast mest ett enda stort lämmeltåg. Så snafrt någon fått vittring på en utländsk trend rusar alla åt samma håll.

Att filmer om engelska våldsverkare fallit den svenska prettoeliten på läppen de senaste åren står utom allt tvivel. Lovord har regnat i spalterna över filmer som The Football factory, Hooligans, 16 years of alcohol och
This is England.

Fotbollshuliganer och brittiska skinheads fyller uppenbarligen de svenska kulturjournalisternas våta drömmar, samtidigt som de inte drar sig för att fälla kategoriska fördömanden över skinnskallar och fotbollsligister här hemma. Inte för att det hindrar dem från att lägga sig till med skinheadsattribut som kängor och hängslen eller casualmärken som stone Island och Burberry - allt beroende på vilken film som just haft premiär på de svenska biodukarna.

Med allt detta ovan vill jag bara konstatera att den svenska manegen borde varit krattad för en film som The rise of the footsoldier som kom förra året. Ändå gick den aldrig upp på biodukarna. Man kan undra varför - hur ser egentligen urvalskriterierna ut när de svenska filmbolagen väljer ut vilka filmer de vill importera?

Rise of the footsoldier kanske inte passar in i den våg av engelska gängfilmer som sköljt över oss de senaste åren trots allt. Vad som som vid första anblicken kan tyckas vara ännu en film i raden av rullar om fotbollshuliganer och kriminella visar sig sakna en del av de attribut som går hem hos den svenska publiken.

För det första är den inte särskilt rolig. Den saknar de putslustigheter som kryllar i Snatch och Lock stock and two smoking barrels och som även stuvats in i Football factory (undrar vad John  King tycker om det egentligen? fast i och för sig så skrattar han nog hela vägen till banken...). Den är heller ingen tillrättalagd solskenshistoria som This is England och anknyter inte heller till ska- och reggaenostalgin som den gjorde, på ett sätt som fick ett antal kulturpretton att vandra ut ur biosalongen med förnumstig uppsyn för att deklarera att de nu visste hur det verkligen förhåller sig med skinheadskulturen.

För det tredje är skådespelarna i rise of the footsoldier inga skönheter. De är fula, rejält fula dessutom. Inget romantiskt skimmer vilar över dessa antihjältar. Vidare är de sjukt osympatiska, våldskåta, sönderknarkade anabolamonster. Det finns liksom inget försonande drag hos dem. I den amerikanskt producerade Hooligans (med Frodo i huvudrollen...) ser flera av skådespelarna ut som typiskt hollywoodska fotomodeller, vilket känns aningen absurt om man träffat på riktiga engelska fotbollshuliganer.

För det fjärde är filmen rå. Visst kan man säga att de övriga filmerna listade ovan också är råa, men i dem är brutaliteten så att säga inbäddad i antingen häftig musik eller i avväpnande lustigheter. Här är våldet bara smutsigt.

För den som trots beskrivningarna ovan inte blivit avskräckt kan jag säga att The rise of the footsoldier är en sevärd film. Den tar avstamp i London runt 1980 där huvudpersonen som är en hängiven West hamsupporter är med och grundar den ökända huligangrupperingen Inter City Firm. Från fotbollsbråken tar han sig vidare via dörrvaktsuppdrag in i allt tyngre kriminalitet allteftersom 80- och 90-talen framskrider.

Filmen är en obehagligt rättfram skildring av gängkulturens England och hur denna påverkades när raverörelsen och därmed drogerna gjorde sitt stora intåg i början av 90-talet. Den kan behövas som en svalkande kalldusch när de gängse skildringarna börjat stå en upp i halsen.


Ricci Harnett som icke särskilt bildskön dörrvakt visar var skåpet skall stå i Rise of the footsoldier (2007)

A workingclass hero is something to be

När jag häromveckan hade varit på examensfestiligheter hamnade jag tillsammans med ett glatt gäng på Pub 19 här i staden, a.k.a. gamla Katalin. Uppklädd för examensfirande som jag var bröt bröt min apparition av något från utskänkningsställets gängse klientel. Detta skulle jag komma att få sota för.

Medan jag och mitt sällskap sitter och språkar dyker en medelålders överförfriskad herre upp vid bordets ände och lägger sig i vårt samtal. Ingenting ovanligt i sig på den här typen av etablissemang. Redan från början stod det dock klart att det var mig just den här överförfriskade herrn var ute efter. Det hela började med att han högg på något jag sagt i förbifarten, om jag inte minns fel var det ett tämligen oskyldigt skämt om en av deltagarna i SVT:s eminenta tävlingsprogram På spåret.

Sedan jag på anmodan från fyllot förklarat vad jag menat med min skämtsamhet dröjde orosstiftaren sig kvar vid bordet, bibehållande sin hätska uppsyn. När vi som satt kring bordet försökte återuppta vårt samtal lade sig den rödnäste i på nytt, återigen var det något fullständigt oskyldigt som kommit över mina läppar som genererade en serie hätska utfall.

Den här gången nöjde han sig dock inte med att försöka vederlägga mina påståenden utan hängav sig även åt angrepp på min person. Eftersom han inte visste det ringaste om denna var hans påhopp helt grundlösa och var tämligen lätta att vifta bort. Det obehagliga var dock den gamla stötens lågande ögon och hans fasta övertygelse om att jag utgjorde något slags fiende. Hans utfall förtjänar inte att återges, och jag minns dem inte i dess helhet, men jag kan erinra mig passager om att han "minsann betalt" min utbildning och att han kände igen "min typ."

När de verbala angreppen visade sig föga framgångsrika ändrade angriparen strategi. Den förnyade taktiken var den väg som berusade medelålders män alltför ofta slår in på och som utgör den sannolikaste förklaringen till att just denna grupp är överrepresenterad i statistiken över offer för "oprovocerat" gängvåld.

När inte heller detta pinsamma bröstande visade sig ha någon verkan, eller kanske snarare rakt motsatt effekt - flera i sällskapet berättade efteråt hur nära de varit att gå till handgripligheter efter de upprepade muntliga övertrampen som gjort att den goda stämningen vid vårt bord var som bortblåst - försökte han sig på att spela intellektuell och överlägsen. Detta var förmodligen den pose som klädde honom sämst.

Eftersom hans smädelser visat siga ha föga effekt, liksom hans förment överlägsna hållning och eftersom smockan alltmer påtagligt hängde i luften (några i mitt sällskap började se alltmer irriterade ut) valde den objudne till slut att lämna vårt sällskap.

Vad var då så speciellt med den här incidenten? Dryga fyllon träffar man ju på ute på krogen lite nu och då, inte minst på den här typen av ölhak. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att just det här fyllot råkade vara en mycket framgångsrik deckarförfattare från Uppsala. Med Ordfronts hjälp har han tjänat miljoner på kriminalromaner uppblandade med samma torftigt marxistiska samhällsanalys som präglade hans konversationskonst.

Av denne deckarförfattares uppträdande kan man sluta sig till att han dömde mig utifrån 1. att jag hade studerat 2. att jag bar kostym. Det var nämligen det enda han visste om mig men som var skäl nog att ösa skopor av ovett över min person. Förmodligen är han lika marinerad i marxistiskt jantetänkande som han är i rusdrycker att han anser det vara hans rätt om det dyker upp någon som avviker från hans snäva normsystem på hans stampub.

Det är intressant att det fortfarande finns kvarlevor som tycker att man är en fiende från överklassen, alternativt en klassförrädare, för att man skaffat sig en högre utbildning. Den här mannen, som sina miljoner till trots envisas med att posera i en sliten manchesterkavaj, skröt upprepade gånger om att han bara hade nio års grundskola i bagaget. Det var alltså en merit, trots att han inte är äldre än att han också hade samma möjligheter som mina föräldrar och alla andra att läsa vidare om han hade velat.

Det var med hat i blicken som han deklarerade att HAN hade betalt min utbildning. Jo jag tackar. Vi lever förvisso i en tid då bildning och kunskap hanteras styvmoderligt av makthavare och kulturetablissemang, men maken till det bildnings- och utbildningsförakt som jag mötte hos denne författare av kriminalromaner har jag sällan stött på. Det är rentav ett under att karlen överhuvudtaget kan läsa och skriva - är inte skriftspråket också ett påfund av den härskande klassen?

Jag undrar vad den tidiga arbetarrörelsens pionjärer skulle tycka om denne kioskvältarmiljonär och hans syn på arbete och utbildning. Jag tänker på de som grundade och studerade vid Brunnsviks folkhögskola. Jag tänker på Dan Andersson och Stig Dagerman, jag tänker på Harry Martinsson. De skulle ha roterat i sina grifter om de tvingats höra manchestermannen predika jantelagen på Pub 19.

Om deckarmiljonerna skaver så mot den proletära självbilden kanske han skulle donera dem till något kommunistisk experimentsamhälle någonstans? Synd att Pol Pot inte längre styr i Kampuchea - de delar ju samma värderingar, inte minst vad gäller synen på utbildning.

Tidigare inlägg