Slottet i saknadens dalar

Der Baader Meinhof Komplex
Regi: Uli Edel

Det har från åtskilliga recensenter riktats kritik mot der Baader Meinhof Komplex (som den heter på tyska, Nordisk Film har av någon outgrundlig anledning valt att "översätta" den till dess engelska titel), filmatiseringen av Stefan Austs dramadokumentära tegelsten från 1985. Kritiken går huvudsakligen ut på att filmen är för ytlig, att terroristernas motiv och bevekelsegrunder inte skildras tillräckligt ingående och att man hängivit sig åt ett långt gånget esteticerande i det tidiga sjuttiotalets mode- och populärkultur.

Visst ligger det något i denna kritik. Der Baader Meinhof Komplex är en, om än något okonventionell, actionfilm. Och den är snygg. Visst kan det tyckas som om verkligheten piffats upp något - verklighetens RAF-terrorister var förvisso inte lika bildsköna som skådespelarna i filmen, och jag misstänker att de inte var fullt lika modemedvetna heller. Å andra sidan har man lyckats fånga en tidsanda som känns övertygande som få andra filmer om epoken.

Fragmentarisk bakgrundsteckning

Den politiska bakgrunden till Baader Meinhofligans terrordåd tecknas fragmentariskt genom ett studentmöte där den tongivande studentvänsterledaren Rudi Dutschke talar, genom inklippta autentiska filmbilder från Vietnamkriget och proteströrelserna, från Warsawapaktens intåg i Tjeckoslovakien etc. Därigenom tecknas ett historiskt och politiskt sammanhang runt den actionspäckade handlingen, men man inlåter sig inte in några längre ideologiska redogörelser. Den intellektuella vänstern skymtar i form av Dutschkes brandtal och ett radikalt gardenparty hos den radikala tidskriften Konkrets redaktion. Den som vill ha mer ingående kunskaper om de politiska grupperingarna och deras ideologier rekommenderas att läsa boken. Filmen ger som sagt en nödtorftig kontext, men tillfredsställer inte den vetgirige.

Istället är der Baader Meinhof Komplex en actionfilm, och som sådan fungerar den utmärkt. Upplägget kompliceras visserligen av att man vill fortsätta berätta historien om RAF även efter att dess innersta kärna, dvs berättelsens huvudpersoner, hamnat bakom lås och bom och sedermera tagit sig själva av daga. För den som är van vid Hollywoods actiondrasmaturgi kan det förmodligen kännas besvärande med den epilog som följer på fängelsevistelsen. Själv tycker jag att det känns rätt befriande att verkligheten fått sätta käppar i hjulen för den till leda uttjatade tragiska actionintrigen.

Våldsdåden i centrum

Redan första scenen är hård och skoningslös. Shahen av Iran är på statsbesök i västtyskland och en stor del av den vänsterradikala studentrörelsen är där för att protestera. Demonstranterna angrips av Iranska motdemonstranter som brutalt misshandlar dem med påkar emdan polisen likgiltigt ser på, för att strax därpå själva gå till angrepp. Tumultet tar en ände med förskräckelse när en civilpolis skjuter den pacifistiske studentdemonstranten Benno Ohnesorg till döds, en händelse som brukar betraktas som avgörande för den våldsamma vändning den västtyska vänsterrörelsen skulle komma att ta.

Från denna brutala inledning trappas så våldet successict upp filmen igenom. Ett långt parti är närmast att betrakta som en katalog över gruppens våldsdåd, det ena mer bestialiskt än det andra. Trots denna uppräkning och trots att det efterhand dyker upp allt fler biroller vid sidan om den lilla kretsen av huvudpersoner, blir filmen aldrig någonsin tråkig. Trots att den sträcker sig över två och en halv timma.

Med föraktet som drivkraft

Skådespeleriet håller hög nivå filmen igenom. Skall några enskilda skådespelarinsatser nämnes särskilt bör det vara Johanna Wokalek som den kusligt målmedvetna Gudrun Ensslin och Martina Gedeck som Ulrike Meinhof, den radikala och uppburna journalisten som ansluter siqg till terrorgruppen. Spänningen mellan dessa båda revolutionärer, som på många sätt var varandra smotsats, fyller mycket av det tomrum som den något bristande bakgrundsteckningen lämnat. Ensslin är  handlingsmänniskan i kontrast mot den ständigt teoretiserande Meinhof. Slutgiltigt skär det sig mellan dem bägge sedan Ensslin börjat skrifa om Meinhofs pamfletter i fängelset.

Hos såväl Wokalek som Gedeck möter biografbesökaren den kyliga likgiltighet för liv och lidande som sprang ur det förakt för det västerländska samhället som odlades av det sena 60-talets vänster, vilka hellre vurmade för Mao Zedongs Kina och som de facto understöddes av den ökända östtyska säkerhetspolisen, Stasi.

Der Baader Meinhof komplex är sevärd, både för den som hyser ett genuint intresse för Röda Arméfraktionerna (förutsatt att den besitter förmågan att inte hänga upp sig på detaljer), men också för den som är relativt obevandrad i ämnet och vill ha en introduktion. Överhuvudtaget tror jag att den är en välkommen skildring av en tid inte långt från vår egen men som många i min egen ålder och yngre vet alltför lite om. Historieundervisningen tar tyvärr oftast slut i och med det andra världskriget...

Det var synd att det var så få i biosalongen. Der Baader Meinhof Komplex är kanske inte djuplodande, men en skrämmande skildring av en grupp aktivister vars engagemang fullständigt tappat fotfästet i verkligheten och en välbehövlig påminnelse om konsekvenserna när den samhälleliga debatten vulgariseras till ett svartvitt ställningskrig utan utrymme för nyanser.


Studentledaren Rudi Dutschke eldar massorna i der Baader Meinhof Komplex.

Recensioner:

SvD, DN, UNT, Sydsvenskan, Aftonbladet