Figurationer
Utställningen dominerades symptomatiskt av Nerdrum, hans lärjungar och efterföljare, men där fanns också andra strömningar representerade. Gemensamt för dem alla var dock den tekniska skickligheten och de föreställande motiven, även hos de mer konceptuellt orienterade konstnärerna som Sverre Koren Bjærtnes och Christer Karlstad.
För en svensk som det senaste året fått vänja sig vid att spekulativa men ack så förutsägbart enkelspåriga provokationsförsök från konstfacks sistaårsstudenter dominerat det offentliga samtalet om konst, var utställningen på Edsviks konsthall sannerligen balsam för själen.
Jag hoppas att många svenskar letar sig ut till den naturskönt belägna utställningslokalen i Sollentuna under perioden fram till den 13 september för hugsvalelse och ett konkret bevis på att det finns ett ljus bortom det postmoderna mörkret. Om inte i Sverige så hos brödrafolket i väst.
För utställningen var ingalunda bakåtsträvande, vad än de institutionellt orienterade konstprofessorerna må undslippa sig. Vad som mötte besökaren på Edsviks konsthall var en framåtsyftande urkraft, en skaparglädje som visserligen tog sitt avstamp bortom den modernistiska återvändsgränden, men som talade till samtiden, och till framtiden.
För det kan knappast vara så att man måste begränsa sig till de senaste åttio årens trender och skolor för att kunna skapa något aktuellt och nyskapande. På bildkonstens område lika lite som på arkitekturens kan modernismen och dess ätteläggar göra anspråk på att vara den enda uttolkaren av samtiden. Och som Peter Dahl uttryckte det i sitt invigningstal: ”Det går alldeles utmärkt att verka som konstnär utan att delta i det moderna konstlivet.”
Initiativtagare till utställningen var svenske men i Norge bosatte konstnären Christopher Rådlund och Johan Lundberg, chefredaktör för tidskriften Axess. Lundberg och Rådlund har tillsammans författat en bok om det norska figurativa samtidsmåleriet, med samma titel som utställningen; Figurationer. Så snart jag kommit hem från en välbehövlig semester på de sju haven ska jag ge mig i kast med den.
Utställningen verkar hur ball som helst, och inte minst välbehövlig här i vårt torftiga land. Men kunde du inte ha tagit några bilder på målningarna?
Odd Nerdrum är verkligen cool, även om vissa av målningarna får mig att må lite illa. Men det är väl meningen.
Håller med i stora drag om att denna utställning markerar något viktigt i samtidens torftiga kulturliv.
Vill dock ändå komma med en viss kritik mot kitsch retoriken som jag tycker är överflödig även om jag mycket väl förstår och sympatiserar med densamma.
Personligen tycker jag Odd Nerdrum var bäst i sin ungdom då han arbetade med varierande motiv kring både samtid och evighet och var väldigt inspirerad av Karavagio. På den tiden blev han för övrigt grovt mobbad i pressen.
Idag tycker jag dock att han blivit en aning korrumperad i sitt uttryck-
Med det menar jag spekulativ i förhållande till den marknad han vänder sig till.
Därför är han något förutsägbar vad gäller motivval inte minst.
Eleverna tycker jag apar efter alldeles för mycket för att ett friskt uttryck ska uppstå, i och med det inte sagt att det inte är skickliga, för det är de naturligtvis.
I och med att kitsch rörelsen definierat formen så hårt som de gjort tycker jag de själva på sätt och vis profilerar sig konceptuellt och detta är motsägelsefullt eftersom de vänder sig mot den hårda formaliseringen på den moderna konstarenan.
Personligen fördrar jag till exempel grupper som Upplandsmystikerna ( konstnären Markus Andersson(www.andersson-markus.se) och Michael Bonnewie ) eftersom de har en mjukare och öppnare profil även om de också arbetar ganska troget med det klassiska hantverket.
De och många fler visar att vi visst håller liv i det figurativa måleriet i Sverige även om det sällan får synas på den offentliga arenan.
Och måleriet är en tyst konstform som växer i tystnaden om det är bra och därför får ni ursäkta detta långa inlägg.
Ursäkta alltså min pratighet som ni givetvis ska misstro, liksom all annan pratighet runt konst och annat.