Slottet i saknadens dalar

Drottningens juvelsmycke
Kungliga dramatiska teatern
regi: Staffan Roos

Det är uppenbart att det inte alltid är helt lätt att anpassa stor litteratur för teaterscenen. Precis på samma sätt som bra böcker sällan görs rättvisa vid filmatisering. Med insikt om detta valde till exempel Alfred Hitchcock att basera sina mästerverk på tämligen anonyma litterära förlagor.

Av någon outgrundlig anledning ges nu två dramatiseringar av Carl Jonas Love Almqvists romantiska berättelse Drottningens juvelsmycke samtidigt med tjugo mila mellanrum. Det är naturligtvis glädjande att Almqvist åter har hamnat i ropet och förhoppningsvis kan det leda till att en yngre publik får upp ögonen för hans författarskap.

Tyvärr är jag rädd att de som inte tidigare är bekanta med Almqvist kommer att få sina intryck av romanen förvridna av teaterföreställningarna, precis som kommande generationer av Tolkienläsare kommer att ha svårt att förtränga bilderna av Viggo Mårtenssen och Ian McKellen.

Drottningens juvelsmycke är i likhet med många av romantikens verk komplicerad till sin uppbyggnad vilket gör att anpassningsbarheten för scenen är begränsad. Till exempel börjar historien som en brevroman mellan de fyra ungdomarna som senare alla ska komma att lockas av den mystiska androgynen Tintomara. Detta blev tydligen för svårt både för Folkteatern Gävleborg som för Dramaten att gestalta.

I övrigt är Dramatens uppsättning betydligt mer trogen mot Almqvists text än Folkteaterns. Den största förtjänsten är att man faktiskt vågat låta romanens problemställningar stå i fokus också i pjäsen, istället för politiskt korrekta tillrättaläggningar som hos Folkteatern.

Det känns svårt att inte ställa de två pjäserna mot varandra och Dramatens uppsättning är den som vinner i längden, främst på grund av att man faktiskt använde kompetenta skådespelare. Längden förresten, fyra timmar blev i mastigaste laget även för Almqvists kittlande historia. Förmodligen hade pjäsen vunnit en hel del på att kortas ned. Mitt förslag är att musik- och dansinslagen kunde ha avlägsnat utan att några tårar skulle fällas.

Det är trist att dagens regissörer är så osäkra på både teaterformens och de spelade pjäsernas egna kvaliteter att man tror sig behöva "lätta upp" det hela med antingen anakronistiska inslag (som ska visa att pjäsen minsann också har med samtiden att göra) eller med meningslös buskiskomik. Inte ens Drottningens juvelsmycke gick fri från dessa företeelser, den första representerad framst av ett synnerligen malplacerat elektroniskt soundtrack och det senare av opåkallade inslag av crossdressing.

Det sistnämnda känns extra ironiskt i ett stycke som faktiskt handlar om könets betydelse manifesterat i en androgyn som i sin gestalt manifesterar själva begreppet crossdressing. Att då göra billiga komiska poänger av att hembiträdet spelas av en kille och vaktparaden av en tjej känns bara krystat. Det är som  om Staffan Roos tror att dagens publik inte kommer att förmå att uppskatta pjäsen om de inte inte får dra några oreflekterade flatgarv emellanåt. Jag tror att det är att underskatta publiken.

Det vore glädjande om teaterfolket lyckades frigöra sig från det modernistiska kölvatten de alltjämt guppar i och började göra teater för att de ville förmedla något, snarare än att försöka passa in i den svårfångade postmoderna tidsanda som ingen riktigt lyckats sätta fingret på.

Slutligen känner jag mig tveksam till greppet att låta författaren själva stiga in i pjäsen som något slags ciceron. Johan Rabeus kändes dessutom obekväm med den eleganta Almqvistska prosan och stakade sig åtskilliga gånger under monologerna.  Greppet medförde visserligen en hel del möjligheter till dramaturgiska förenklingar och snygga scenbyten och förvisso även en del komiska poänger.

Det är dock ett tröttsamt led i samtidens tendens till alltför biografisk läsning av klassisk skönlitteratur, där man väljer att hellre fokusera på upphovsmannen/-kvinnan än på deras verk. Det är hursomhelst glädjande att Almqvist åter står i rampljuset, låt oss hoppas att detta blir startpunkten för ett nytt uppsving för den svenska romantiken!

Kerstin Ekman: Herrarna i skogen

Jag fylls av en ambivalent känsla när jag läser Kerstin Ekmans essäsamling Herrarna i Skogen. Förmodligen är det en ambivalens som påminner om hennes egen.

Kerstin Ekman är kluven. Å ena sidan förfasas hon över den skövling som det senaste århundradets extensiva skogsbruk har inneburit. Å andra sidan ställer hon sig frågande till miljörörelsens i hennes ögon ofta förenklade retorik. Hon tycker till exempel att begrepp som "natur" och "miljö" är svårbestämbara och används utan eftertanke.
Men samtidigt som miljörörelsen gång efter annan får sina slängar av sleven blir Ekmans övergripande ärende i grund och botten detsamma som deras. Skogarna måste räddas, det lilla som finns kvar av dem. Hon sörjer den artrikedom som gått förlorad och ännu mer den som strax kommer att gå samma väg.

Det som gör Ekman ambivalent är förmodligen att miljövännerna har en tendens att i sin retorik alltid måla skogen/naturen/miljön i idylliska färger och samtidigt ställa den i ett motsatsförhållande till människan och kulturen. Ekman vill, med sitt oerhörda kunnande om skogen och historien, komplicera bilden. Hon visar oss skogar som inte är vackra och idylliska utan mörka och hotfulla.

Hon visar oss naturen med alla ess destruktiva och, för oss, osympatiska tendenser. Hon visar oss också hur nära människans och skogens utveckling har följt varandra åt under de senaste fem årtusendena, något som inte alls enbart varit av ondo ens för skogen. Mycket av det vi idag beskriver som skog/natur är i själva verket produkter av mänsklig påverkan.

När det kommer till det senaste århundradets skogsbruk och dess kalhuggningar och snörräta trädplanteringar närmar sig dock Ekman miljörörelsen. Den möjliga skillnaden är väl att hennes sorg kännns personlig på ett sätt som inte alltid miljörrörelsens många asfaltsbarn förmår, de som känner att det är fel att skogen försvinner men som inte har några djupare insikter i vad som försvinner.

Ner i mossan! lyder Ekmans uppmaning. Hon menar att skolbarnen skulle må bra av lite mer artkännedom i skolundervisningen. jag är böjd att hålla med henne. åtminstone på min skola var det sorgligt illa beskaffat med den varan.

Herrarna i skogen är en, i dubbel bemärkelse, snårig framställning. Essäerna slingrar sig fram och man vet efetr ett tag inte riktigt var den ena slutar och den andra börjar. Det tematiska upplägget är stundtals luddigt. samtidigt är det ju en av de befriande egenskaperna hos essäformen, att den vandrar lite som den vill. För den som är intresserad av flora och fauna, svensk litteratur- och kulturhistoria eller bara i essäer i allmänhet så är Ekmans långtgående kunskaper en guldgruva.

Men då gäller det att man förmår skruva ner på tempot lite och stänga ute samtidsbruset, för det är en tjock bok och dess ärende presenterar sig inte omedelbart på det sätt som vi barn av reklamåldern är vana vid.

Ni glömmer väl för övrigt inte att gå in på Ett klick för skogen och bidra till att rädda de få gammelskogar som ännu finns inom rikets gränser?

SvD, SvD

För alla som sett helgens matcher i Svenska cupen på teve borde det stå klart vad Svenska fotbollsförbundets strävanden syftar till: att befria fotbollen från den störande publiken. "Fotbollsfest" rubricerades helgens så kallade "cupsammandrag" som. Den som åsett helgens begivenheter kan vittna om att feststämning var det sista som infann sig. Sällan har Strömvallen sett så ödslig ut som i helgen.

Svenska fotbollsförbundet driver, tillsammans med föreningen Svensk Elitfotboll en linje som aktivt bidrar till att den svenska klubbfotbollens publiksiffror dalar. Det beror inte enbart på de bojkotter som vi sett under denna säsong i protest mot SvFF:s vansinniga regler, det är helt enkelt ett minskande intresse för svensk klubbfotboll.

Nu kommer naturligtvis vän av ordning att säga att det minskade intresset för fotbollen beror på de rysliga "huliganerna" som kastar in saker på planen och skrämmer bort "barnfamiljerna" (dessa stackars barnfamiljer som alltid används som slagträn i alla debatter, vilket än ämnet vara månde). I själva verket är det ju precis tvärtom; ju mer bråk och stök det har varit kring matcherna desto mer publik har strömmat till.

Naturligtvis behöver det inte vara bråkigt och stökigt kring matcherna för att publiken ska sluta upp, det finns en positiv läktarkultur också som är värd att ta vara på. Det gör emellertid inte SvFF som reglerar alla former av känsloyttringar på läktarna.

I helgen fick de sitt kvitto. Under "cupsammandraget" då sex matcher spelades på tre dagar och då fem allsvenska lag spelade, varav två var publikdragarna AIK och (nåja) Djurgården var snittpubliken på strömvallen 165 personer per match. 165! De ditkommenderade poliserna måste ha undrat vad de gjorde där. Jag har varit och sett Gefle IF spela på Strömvallen innan de ens kvalat upp till Superettan, för större publik än vad hela den här helgen drog.

Jag hoppas att Lagrell och Hellströmer har fått sig en rejäl tankeställare och likaså alla sportjournalister som alltid tar dessa herrar och deras korrupta förbunds agerande i försvar. För hur mycket de än vurmar om sitt älskade landslag drar de undan förutsättningarna också för detta genom att på detta sätt bekämpa den svenska klubbfotbollen. Den svenska klubbfotbollen kommer inte att blomstra för att man motarbetar de stora klubbarna och deras genuina supportrar. Den kommer att dö. Utan supportrarna inga biljettintäkter. Utan supportrarna inga reklamintäkter. Utan supportrarna inget medialt intresse. Utan supportrarna ingen återväxt i barn- och ungdomslagen.

Som Lars Anrell ( av alla människor) formulerade i en krönika för några veckor sedan med anledning av oroligheterna i derbyt mellan AIK och Hammarby:

"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns."

Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan

För en tid sedan investerades i en ny dammsugare efter att den föregående lämnat in handuken med lång och trogen tjänst bakom sig. Den nya dammsugaren visade sig vara både smidig, effektiv och prisvärd. Så långt allt gott. Dess mörka baksida uppenbarade sig först när det skulle bli dags att byta dammsugarpåse.

Att dammsugarpåsemarknaden är en sannskyldig djungel visste jag sedan tidigare, men jag hade ingen somhelst aning om att det kunde vara så här illa. Efter fruktlösa sporadiska försök att få tag i en kompatibel dammsugarpåse under den senaste veckan bestämde jag mig för att igår verkligen ta tag i saken. Igår skulle problemet lösas.

Första anhalt på vad som skulle komma att bli lika strapatsfyllt och fåfängt som någonsin Camelots riddares Graalsökande var Elgiganten. På Elgiganten hade maskinen ifråga inhandlats och elgiganten var den enda återförsäljare av hushållsmaskiner vars hemsida tillkännagav att de hade en påse som var kompatibel med denna. Vål där stod emellertid klart att någon sådan påse inte fann inne. Osis. Den vänliga expeditissan hjälpte mig dock genom att slå i en lathund för att få fram namnen på kompatibla påsar från andra fabrikanter. Utrustad med dessa kryptiska siffer- och bokstavskombinationer begav jag mig åstad till nästa anhalt. Coop forum i Boländerna. Utan resultat.

Efter stopp på ett antal andra ställen där dammsugarpåsar såldes begav jag mig till SIBA i Stenhagen där jag av flera fått tipset av att de hade ett särdeles stort utbud av just dammsugarpåsar. Det var förvisso sant, men någon som skulle gå att fästa i maskinen jag hade därhemma fanns dessvärre inte. Så jag står ännu utan påse och dammborttagningen får ske på gammalt hederligt vis med borste alltmedan den effektiva maskinen står sysslolös i städskrubben.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Var finns den Osynliga Handen på den här marknaden?

Jag har hört sägas att det finns påsfria dammsugare. Möjligen får det bli en sådan nästa gång det blir dags att investera i en ny maskin. Synd att den senaste är så effektiv och bra på alla sätt. Förutom det här med påsarna då...



Jag på jakt efter dammsugarpåsen som inte finns. ( Sir Lancelot Målning av Eleanor Fortescue Bricksdale)

Det var så länge sedan jag upplevde en så skön seger som den mot MFF å Råsunda i söndags, att jag nästan glömt bort hur de kändes. Visserligen har AIK spelat bättre än både djyrgårn och bajen i derbymatcherna, men det har inte räckt ända fram.

I och med segern mot jumbon Peking bröt gnaget den fröbannelse som hindrat laget från att prestera mer än ett mål per match. Tyvärr var Rubarth tvungen att reducera försprånget genom en volleybollnedtagning i hemmalagets straffområde. Två mål blev det hursomhelst.

När Ortiz misslyckades med att sätta straffen i Malmömatchen trodde jag att det var kört. Så här i efterhand var det kanske bra för AIK som, om man gjort mål så tidigt i matchen, med största sannolikhet skulle ha lagt sig på defensiven enligt den gamla tråkfilosofin "ett mål räcker" - vilket det för övrigt väldigt sällan gör. Att man nu lyckades avgöra i slutminuterna kan betyda mycket för det skakiga självförtroende som tycks ha spökat i laget under säsongens början.

Namnet på allas läppar efter segern var naturligtvis 21-årige Saihou Jagne som byttes in i 76:e minuten och som kan sägas ha legat bakom bägge målen. Det nyvunna AIK-självförtroendet är ännu en anledning till att beklaga den långa och dryga sommaruppehållet. Bara nu inte Dulee Johnson och Ivan Obolo försvinner från klubben kommer det dock förhoppningsvis att stå sig även till höstsäsongen. Kanske har äntligen den stora stygga AIK-maskinen vaknat till liv på allvar!


SvD, SvD, DN, DN, Sydsvenskan, Bajenbladet,  Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet

Tack alla som var där igår och bidrog till att skapa ytterligare en trevlig kväll på Katalin. Det är helt uppenbart att Karlfeldts diktning fungerar även på en nutida, yngre publik.

Ni som inte hade möjlighet att komma får ytterligare en chans på söndag då vi spelar på Tant Gröns kulturoas i Hågadalen klockan 14. Då blir det emellertid en mer blandad repertoar.

EDIT: Karlfeldt går uppenbarligen även hem hos recensenterna! Läs UNT:s recension av konserten  här.

Ni missar väl inte den något försenade releasespelningen för I Fridolins spår på Katalin i Uppsala nu på onsdag 7 maj! Hjärtligt välkomna, Karlfeldtvänner och andra!



På söndagen 11 maj gör vi också en lunchkonsert på Tant Gröns Kulturoas i Hågadalen.