Romantiken är i ropet!
Drottningens juvelsmycke
Kungliga dramatiska teatern
regi: Staffan Roos
Det är uppenbart att det inte alltid är helt lätt att anpassa stor litteratur för teaterscenen. Precis på samma sätt som bra böcker sällan görs rättvisa vid filmatisering. Med insikt om detta valde till exempel Alfred Hitchcock att basera sina mästerverk på tämligen anonyma litterära förlagor.
Av någon outgrundlig anledning ges nu två dramatiseringar av Carl Jonas Love Almqvists romantiska berättelse Drottningens juvelsmycke samtidigt med tjugo mila mellanrum. Det är naturligtvis glädjande att Almqvist åter har hamnat i ropet och förhoppningsvis kan det leda till att en yngre publik får upp ögonen för hans författarskap.
Tyvärr är jag rädd att de som inte tidigare är bekanta med Almqvist kommer att få sina intryck av romanen förvridna av teaterföreställningarna, precis som kommande generationer av Tolkienläsare kommer att ha svårt att förtränga bilderna av Viggo Mårtenssen och Ian McKellen.
Drottningens juvelsmycke är i likhet med många av romantikens verk komplicerad till sin uppbyggnad vilket gör att anpassningsbarheten för scenen är begränsad. Till exempel börjar historien som en brevroman mellan de fyra ungdomarna som senare alla ska komma att lockas av den mystiska androgynen Tintomara. Detta blev tydligen för svårt både för Folkteatern Gävleborg som för Dramaten att gestalta.
I övrigt är Dramatens uppsättning betydligt mer trogen mot Almqvists text än Folkteaterns. Den största förtjänsten är att man faktiskt vågat låta romanens problemställningar stå i fokus också i pjäsen, istället för politiskt korrekta tillrättaläggningar som hos Folkteatern.
Det känns svårt att inte ställa de två pjäserna mot varandra och Dramatens uppsättning är den som vinner i längden, främst på grund av att man faktiskt använde kompetenta skådespelare. Längden förresten, fyra timmar blev i mastigaste laget även för Almqvists kittlande historia. Förmodligen hade pjäsen vunnit en hel del på att kortas ned. Mitt förslag är att musik- och dansinslagen kunde ha avlägsnat utan att några tårar skulle fällas.
Det är trist att dagens regissörer är så osäkra på både teaterformens och de spelade pjäsernas egna kvaliteter att man tror sig behöva "lätta upp" det hela med antingen anakronistiska inslag (som ska visa att pjäsen minsann också har med samtiden att göra) eller med meningslös buskiskomik. Inte ens Drottningens juvelsmycke gick fri från dessa företeelser, den första representerad framst av ett synnerligen malplacerat elektroniskt soundtrack och det senare av opåkallade inslag av crossdressing.
Det sistnämnda känns extra ironiskt i ett stycke som faktiskt handlar om könets betydelse manifesterat i en androgyn som i sin gestalt manifesterar själva begreppet crossdressing. Att då göra billiga komiska poänger av att hembiträdet spelas av en kille och vaktparaden av en tjej känns bara krystat. Det är som om Staffan Roos tror att dagens publik inte kommer att förmå att uppskatta pjäsen om de inte inte får dra några oreflekterade flatgarv emellanåt. Jag tror att det är att underskatta publiken.
Det vore glädjande om teaterfolket lyckades frigöra sig från det modernistiska kölvatten de alltjämt guppar i och började göra teater för att de ville förmedla något, snarare än att försöka passa in i den svårfångade postmoderna tidsanda som ingen riktigt lyckats sätta fingret på.
Slutligen känner jag mig tveksam till greppet att låta författaren själva stiga in i pjäsen som något slags ciceron. Johan Rabeus kändes dessutom obekväm med den eleganta Almqvistska prosan och stakade sig åtskilliga gånger under monologerna. Greppet medförde visserligen en hel del möjligheter till dramaturgiska förenklingar och snygga scenbyten och förvisso även en del komiska poänger.
Det är dock ett tröttsamt led i samtidens tendens till alltför biografisk läsning av klassisk skönlitteratur, där man väljer att hellre fokusera på upphovsmannen/-kvinnan än på deras verk. Det är hursomhelst glädjande att Almqvist åter står i rampljuset, låt oss hoppas att detta blir startpunkten för ett nytt uppsving för den svenska romantiken!
Kungliga dramatiska teatern
regi: Staffan Roos
Det är uppenbart att det inte alltid är helt lätt att anpassa stor litteratur för teaterscenen. Precis på samma sätt som bra böcker sällan görs rättvisa vid filmatisering. Med insikt om detta valde till exempel Alfred Hitchcock att basera sina mästerverk på tämligen anonyma litterära förlagor.
Av någon outgrundlig anledning ges nu två dramatiseringar av Carl Jonas Love Almqvists romantiska berättelse Drottningens juvelsmycke samtidigt med tjugo mila mellanrum. Det är naturligtvis glädjande att Almqvist åter har hamnat i ropet och förhoppningsvis kan det leda till att en yngre publik får upp ögonen för hans författarskap.
Tyvärr är jag rädd att de som inte tidigare är bekanta med Almqvist kommer att få sina intryck av romanen förvridna av teaterföreställningarna, precis som kommande generationer av Tolkienläsare kommer att ha svårt att förtränga bilderna av Viggo Mårtenssen och Ian McKellen.
Drottningens juvelsmycke är i likhet med många av romantikens verk komplicerad till sin uppbyggnad vilket gör att anpassningsbarheten för scenen är begränsad. Till exempel börjar historien som en brevroman mellan de fyra ungdomarna som senare alla ska komma att lockas av den mystiska androgynen Tintomara. Detta blev tydligen för svårt både för Folkteatern Gävleborg som för Dramaten att gestalta.
I övrigt är Dramatens uppsättning betydligt mer trogen mot Almqvists text än Folkteaterns. Den största förtjänsten är att man faktiskt vågat låta romanens problemställningar stå i fokus också i pjäsen, istället för politiskt korrekta tillrättaläggningar som hos Folkteatern.
Det känns svårt att inte ställa de två pjäserna mot varandra och Dramatens uppsättning är den som vinner i längden, främst på grund av att man faktiskt använde kompetenta skådespelare. Längden förresten, fyra timmar blev i mastigaste laget även för Almqvists kittlande historia. Förmodligen hade pjäsen vunnit en hel del på att kortas ned. Mitt förslag är att musik- och dansinslagen kunde ha avlägsnat utan att några tårar skulle fällas.
Det är trist att dagens regissörer är så osäkra på både teaterformens och de spelade pjäsernas egna kvaliteter att man tror sig behöva "lätta upp" det hela med antingen anakronistiska inslag (som ska visa att pjäsen minsann också har med samtiden att göra) eller med meningslös buskiskomik. Inte ens Drottningens juvelsmycke gick fri från dessa företeelser, den första representerad framst av ett synnerligen malplacerat elektroniskt soundtrack och det senare av opåkallade inslag av crossdressing.
Det sistnämnda känns extra ironiskt i ett stycke som faktiskt handlar om könets betydelse manifesterat i en androgyn som i sin gestalt manifesterar själva begreppet crossdressing. Att då göra billiga komiska poänger av att hembiträdet spelas av en kille och vaktparaden av en tjej känns bara krystat. Det är som om Staffan Roos tror att dagens publik inte kommer att förmå att uppskatta pjäsen om de inte inte får dra några oreflekterade flatgarv emellanåt. Jag tror att det är att underskatta publiken.
Det vore glädjande om teaterfolket lyckades frigöra sig från det modernistiska kölvatten de alltjämt guppar i och började göra teater för att de ville förmedla något, snarare än att försöka passa in i den svårfångade postmoderna tidsanda som ingen riktigt lyckats sätta fingret på.
Slutligen känner jag mig tveksam till greppet att låta författaren själva stiga in i pjäsen som något slags ciceron. Johan Rabeus kändes dessutom obekväm med den eleganta Almqvistska prosan och stakade sig åtskilliga gånger under monologerna. Greppet medförde visserligen en hel del möjligheter till dramaturgiska förenklingar och snygga scenbyten och förvisso även en del komiska poänger.
Det är dock ett tröttsamt led i samtidens tendens till alltför biografisk läsning av klassisk skönlitteratur, där man väljer att hellre fokusera på upphovsmannen/-kvinnan än på deras verk. Det är hursomhelst glädjande att Almqvist åter står i rampljuset, låt oss hoppas att detta blir startpunkten för ett nytt uppsving för den svenska romantiken!
Kommentarer
Trackback