Slottet i saknadens dalar

   Jag ska bli en egen trubadur
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Jag ska spela dem för var och en
Som önskar lyssna till min sång
och lycklig ska jag sova sen
i vetskap att min väg är lång.

Jag ska lämna tyngande bagage,
min vandring ska bli lätt och fri,
förbi vart statiskt ekipage
och leran som de fastnat i.
Ska höja blicken upp mot skyn
där solen skiner varm och blid
och värmer mina ögonbryn
här i min fria vandringstid.

Jag ska gå min stråt i vetskap om
att vägen kan bli ensamt lång
men frestelsen att vända om
den ska jag motstå gång på gång.
Ska tänka när jag huttrar kall
med kappan kring min svultna kropp
vid roten av en knotig tall
på målet som jag ej ger opp.

Alla flickor som jag mötte har
jag lämnat hastigt var och en
ty alla ville hålla kvar
mig, få mig avstå vandringen.
En loppfri säng, ett mål med mat
det tar jag tacksamt alla dar
men vill du bli min färdkamrat
så får du lämna allt du har.

Ty, jag är min egen trubadur
som spelar själv på min gitarr
de visor som i moll och dur
jag komponerat och gett arr.
Fast vandringen är ensamt lång
och barkbröd just nu är min lott
så vet jag att jag någon gång
ska värma mig i kungens slott.