Genusperspektiv på miljöfrågan?

Träffade nyligen en person som var aktiv i Gröna studenter som berättade att hon deltog i en studiecirkel som behandlade miljöfrågor ur ett genusperspektiv. Detta lät så intressant att jag bad henne utveckla på vilket sätt genusperspektivet var viktigt för miljön. Trots att jag förstod det som att cirkeln träffats flera gånger fick jag inget tydligare svar på detta än att "vårt beteende styrs av traditionella könsrollsmönster. Till exempel kör män mer bil än kvinnor." Miljömedvetna män bryter alltså traditionella könsrollsmönster. Jag ställer mig frågande till huruvida detta stämmer in på

Kaliforniens guvernör
Arnold Schwarzenegger som påverkat Barack Obama att skärpa miljökraven på bilar... Men det är väl så med genusperspektivet: det kan vridas till så att det passar ens syften, oavsett vilka dessa är.


Arnold Schwarzenegger - gör upp med den traditionella mansrollen?

Fram för fler tåg

Anders Carlgren fortsätter att kämpa för en trovärdig borgerlig miljöpolitik. Jga vet inte alltid om han lyckas i det uppsåtet, men det är synnerligen glädjande att se att han vågar trotsa statsministern genom att ställa sig bakom klimatberedningens ståndpunkt att en omfattande utbyggnad av järnvägstrafiken i Sverige är nödvändig.

När man band samman Sverige med järnvägar under 1800-talet var det en självklarhet i alla politiska läger att staten skulle bekosta utbyggnaden eftersom den gynnade alla. Den väl utbyggda järnvägen blev också en förutsättning för den industrialiseringsprocess som skapade det moderna Sverige och vårt nuvarande välstånd.

En ökad satsning på järnvägstrafik i vår tid skulle inte bara på sikt gynna näringslivet (vägnätet är redan övrbelastat av tunga transporter) utan också bidra till att minska transporternas påverkan på växthuseffekten. Förbättrade kollektiva förbindelser skulle också öka förutsättningarna både för företagare och privatpersoner i glesbygden vilket i förlängningen kunde leda till ett avtagande tryck på storstadsregionerna. För att då inte tala om hur mycket säkrare det skulle vara om en stor del av de personresor som idag görs med bil kunde styras om till rälsburen trafik.

För att tåget ska bli ett attraktivt alternativ till bilen krävs dock mer än bara en utbyggnad av spår och nya vagnar. Det är hög tid att staten ser över vilken roll SJ har att fylla i det Svenska samhällsbygget och om den nuvarande prispolitiken är rimlig. Resenärerna kommer inte att välja bort bilen och inrikesflyget för tåget så länge det sistnämnda är det i särklass dyraste alternativet.

Storskalig utbyggnad av järnvägen har skett förr. Här: rallare under det dynamiska 1800-talet!
Storskalig utbyggnad av järnvägen har skett förr. Här rallare under det dynamiska 1800-talet.

En vindlande vandring

Kerstin Ekman: Herrarna i skogen

Jag fylls av en ambivalent känsla när jag läser Kerstin Ekmans essäsamling
Herrarna i Skogen. Förmodligen är det en ambivalens som påminner om hennes egen.

Kerstin Ekman är kluven. Å ena sidan förfasas hon över den skövling som det senaste århundradets extensiva skogsbruk har inneburit. Å andra sidan ställer hon sig frågande till miljörörelsens i hennes ögon ofta förenklade retorik. Hon tycker till exempel att begrepp som "natur" och "miljö" är svårbestämbara och används utan eftertanke.
Men samtidigt som miljörörelsen gång efter annan får sina slängar av sleven blir Ekmans övergripande ärende i grund och botten detsamma som deras. Skogarna måste räddas, det lilla som finns kvar av dem. Hon sörjer den artrikedom som gått förlorad och ännu mer den som strax kommer att gå samma väg.

Det som gör Ekman ambivalent är förmodligen att miljövännerna har en tendens att i sin retorik alltid måla skogen/naturen/miljön i idylliska färger och samtidigt ställa den i ett motsatsförhållande till människan och kulturen. Ekman vill, med sitt oerhörda kunnande om skogen och historien, komplicera bilden. Hon visar oss skogar som inte är vackra och idylliska utan mörka och hotfulla.

Hon visar oss naturen med alla ess destruktiva och, för oss, osympatiska tendenser. Hon visar oss också hur nära människans och skogens utveckling har följt varandra åt under de senaste fem årtusendena, något som inte alls enbart varit av ondo ens för skogen. Mycket av det vi idag beskriver som skog/natur är i själva verket produkter av mänsklig påverkan.

När det kommer till det senaste århundradets skogsbruk och dess kalhuggningar och snörräta trädplanteringar närmar sig dock Ekman miljörörelsen. Den möjliga skillnaden är väl att hennes sorg kännns personlig på ett sätt som inte alltid miljörrörelsens många asfaltsbarn förmår, de som känner att det är fel att skogen försvinner men som inte har några djupare insikter i vad som försvinner.

Ner i mossan! lyder Ekmans uppmaning. Hon menar att skolbarnen skulle må bra av lite mer artkännedom i skolundervisningen. jag är böjd att hålla med henne. åtminstone på min skola var det sorgligt illa beskaffat med den varan.

Herrarna i skogen är en, i dubbel bemärkelse, snårig framställning. Essäerna slingrar sig fram och man vet efetr ett tag inte riktigt var den ena slutar och den andra börjar. Det tematiska upplägget är stundtals luddigt. samtidigt är det ju en av de befriande egenskaperna hos essäformen, att den vandrar lite som den vill. För den som är intresserad av flora och fauna, svensk litteratur- och kulturhistoria eller bara i essäer i allmänhet så är Ekmans långtgående kunskaper en guldgruva.

Men då gäller det att man förmår skruva ner på tempot lite och stänga ute samtidsbruset, för det är en tjock bok och dess ärende presenterar sig inte omedelbart på det sätt som vi barn av reklamåldern är vana vid.

Ni glömmer väl för övrigt inte att gå in på Ett klick för skogen och bidra till att rädda de få gammelskogar som ännu finns inom rikets gränser?

image49 SvD, SvD

Who could have guessed...

En ny studie visar att luftföroreningar ökar risken för barn att drabbas av allergi och astma. Någon som blev förvånad? Kanske kan det vara värt att påminna om i dessa klimatdiskussionens dagar att det finns andra tungt vägande skäl utöver den globala uppvärmningen till att minska utsläpp och biltrafik.

Forsberg och miljötänkandet

Det börjar bli dags för SJ att skrapa bort naturskyddsföreningens symbol "bra miljöval" från sina lok. Jan Forsberg, vd för bolaget sedan 2003 har allt annat än miljön i tankarna när han driver sitt företag. Han har uppenbarligen allt annat än resenärernas bästa i åtanka även. Visst kan jag förstå hans resonemang, han basar för ett vinstdrivande företag, hans målsättning är att tjäna pengar, ingenting annat. Hans egen jämförelse ("Mig veterligen finns det ingen företagsledare som säljer en vara för 50 kronor om en kund är villig att betala 100 kronor") känns rimlig på de flesta andra områden, men när det kommer till SJ så är det faktiskt så att deras prispolitik påverkar hela infrastrukturen i landet. Om SJ för en prispolitik som gör tåget till ett mindre attraktivt alternativ för stora grupper av resenärer (det vill säga alla som betalar sina resor själva) kommer det att öka trycket på flyg- och biltrafiken, vilket i förlängningen leder till utbyggnad av dessa och i slutändan försämrad miljö och ytterligare minskade intäkter för SJ som måste höja priserna ytterligare.

Den argumentation som SJ använder för att motivera sin prispolitik är också intellektuellt ohederlig. SJ är inte ett företag som alla andra, eftersom någon egentlig konkurrens inte existerar på de sträckor de trafikerar (såvida man inte menar att de konkurrerar med bilen och flyget, men i så fall är det ju märkligt att de väljer att gynna dessa alternativ...). Jan Forsberg och hans stab är således uttalat miljöfientliga och kommer på sikt att betyda död och undergång för järnvägen i Sverige. Som miljömedveten och förespråkare av tågtrafik är det med sorg i sinnet jag åser den utveckling som tvingar mig och många andra som skulle ha föredragit tåget alla dagar i veckan att istället välja flyget och bilen. Men kanske är en
bojkott av Forsbergs osympatiska bolag den mest framgångsrika metoden för att få SJ att växla in på ett nytt spår.

E24, E24

SJ motarbetar miljön

Statens järnväger påstår sig bedriva ett aktivt miljöarbete. Statens järnväger framhåller i sin marknadsföring sig själva som ett miljövänligt alternativ. Trots detta för man en i miljöhänseende fullständigt kontraproduktiv prispolitik. Den nya prishöjningen på biljetter visar tydligt att SJ varken tar sina resenärer eller miljön på särskilt stort allvar.

Det är inte den som väljer att ta bilen istället för tåget som ska klandras för koldioxidutsläppen, det är inte heller den som tar inrikesflyget. Det är SJ och de politiker som styr över deras uppdrag. I en verklighet där tåget så gott som alltid är flera gånger dyrare än både bil och inrikesflyg är det förmätet att kräva att folk ska välja det långsammare och mångdubbelt dyrare alternativet. Där man dessutom riskerar att bli hunsad av ohyfsade konduktörer som uppför sig som om de vore myndighetsutövare.

Missförstå mig inte, jag är en stor anhängare av tåg. Det vet alla som regelbundet läser Slottet i saknadens dalar. Jag tycker att det är ett i många stycken bekvämt färdmedel. Det är fördelaktigt för miljön både eftersom det inte bidrar till utsläpp i någon större omfattning och för att järnvägen kräver betydligt mindre ytor för att transportera folk och gods än vad landsvägstrafiken gör. Skulle SJ tillhandahålla den service man kan vänta sig av ett reseföretag, det vill säga regelbundna avgångar och konkurrenskraftiga priser, skulle jag företdra tåget framför alla anra färdmedel (båt möjligtvis undantaget).

När jag nyligen konfronterade SJ:s kundservice med frågor om det nya prissystemet samt hur företaget motiverar en prispolitik som tvingar människor till mindre miljövänliga alternativ möttes jag av inlärda floskler som att "SJ är ett företag som vilket som helst, vi har ett uppdrag att tjäna pengar, precis som SIBA och Elgiganten." När jag ville problematisera detta befängda påstående vägrade information/kundservicemannen att fortsätta prata. Sådan är den självbild som odlas inom SJ.

Det är uppenbart att SJ riktar in sig på att i framtiden enbart transportera offentliganställda människor som reser i tjänsten och därför inte betalar sina biljetter själva och vars arbetsgivare har en miljöpolicy som hindrar dem från att flyga. Vi övriga kommer också att i fortsättningen vara hänvisade till det mest prisvärda alternativet. Jag är beredd att betala mer för ett miljövänligt alternativ, helt klart, men när priset på tågbiljetten kan vara upp till fyra gånger vad det skulle kosta att åka samma sträcka med bil blir det ohållbart om man reser någotsånär ofta.

Det är lika gott att vi alla överger SJ i detta nu så att vi i ett tidigt skede kan övertyga beslutsfattarna om att SJ inte är ett företag som alla andra. Om jag tycker att priserna är för höga eller utbudet för dåligt hos SIBA så går jag till Elgiganten istället, men om jag vill resa miljövänligt till östersund så står inte alternativen som spön i backen. SJ:s stora konkurrenter är bilen och inrikesflyget - två miljöovänliga alternativ. Genom sina absurda prisnivåer tvingar SJ resenärerna att välja mindre miljövänliga alternativ. Låt oss bojkotta SJ nu så att de får ett incitament till att se över sin företagsidé innan järnvägstrafiken i Sverige självdött på grund av taffliga beslutsfattare.

Är klimathotet ett hot mot näringslivet?

"Klimatskeptiker" dvs de som tror att klimathotet är obefintligt alterantivt grovt överrivet brukar ofta föra fram åsikten att den så kallade "klimatpropagandan" är en del i en vänstervriden världskonspiration som syftar till att sabotera för näringslivet. Al Gores politiska hemvist på vänsterkanten (med amerikanska mått mätt) tar man som intäkt för detta. Denna konspirationsteori är emellertid bara hållbar om man med näringslivet enbart åsyftar företag inom vissa branscher, företrädesvis energi- flyg- och bilindustrin.

Anpassningen till de nya villkor som medvetenheten om människans påverkan på jordens klimat medför innebär nämligen även ett uppsving för andra delar av näringslivet. FN-organisationen Unep meddelar i en rapport att den framväxande så kallade "cleantech-industrin" kommer att skapa miljontals nya jobb världen över. Redan om ett drygt decennium förutspår man att Tyskland kommer att ha fler jobb inom miljörelaterad industri än inom bilindustrin, meddelar Ny teknik. Huruvida man vill se den ökade miljömedvetenheten som ett hot eller en presumtiv stimulans för näringslivet beror således helt på vems ärenden man går.

Apropå miljömedvetenhet. Ett konsultföretag med det tveksamma verksamhetsområdet "framtidsforskning" har undersökt ungdomars miljömedvetenhet i 17 olika länder och kommit fram till den paradoxala slutsatsen att svenska ungdomar är mest oroliga för klimathotet men minst benägna att själva vidtaga några åtgärder.

Ska detta tolkas som att svenskarna har passiviserats av den massiva mediefokuseringen kring klimathotet? Har hotbilden blivit så påträngande att vi förlorat handlingsförmågan? I senaste numret av Sveriges Natur kunde man läsa en artikel om hur man botar sin klimatångest. Där citeras psykologen Maria Ojala från Örebro universitet som gjort en undersökning bland svenska ungdomar mellan 16 och 29 år och kommit fram till rakt motsatt resultat som konsultföretaget - hon menar nämligen att de mest oroliga också är de mest engagerade. Kanske menar hon att det rör sig om en liten grupp som är avsevärt oroligare än majoriteten och att det stora flertalet svenska ungdomar är mest bekväma av sig i hela Europa?

Man kan väl hoppas att att intresset kommer att vakna på allvar även här när man inser att det finns pengar att tjäna på miljöanpassningen. Tas klimathotet på allvar i tid behöver anpassningen inte vara ett hot mot näringslivet utan en vitamininjektion.

Direkta aktioner bör användas med urskiljning

Det är uppenbarligen fler en jag som reagerar med upprördhet och avsky mot de ignoranter som mot bättre vetande väljer att köra runt i överdimensionerade SUV:ar a.k.a stadsjeepar. Dessa omfångsrika fordon drar mängder med bensin och att skaffa sig en sådan är således att aktivt motverka de gemensamma ansträngningarna för att bromsa klimatförändringarna. Att köra en stor bensinslukande jeep i stadsmiljö är inte försvarbart.

 

Svenska Dagbladet rapporterar om en aktionsgrupp som kallar sig Asfaltsdjungelns Indianer och som tagit till sitt uppdrag att motverka SUV:arna. Detta genom att pysa däcken på luft. Även om jag i grund och botten sympatiserar med aktivisternas målsättning ställer jag mig frågande till deras metoder. Dels för att dessa vid flera tillfällen medfört fara för omgivande trafikanter då bilägare inte observerat att deras däck tömts på luft och kört iväg. Dels för att metoden knappast kommer att göra stadsjeepsägarna mer öppna för miljörörelsens budskap. Är man så arrogant från början att man trots kunskapen om koldioxidutsläppens verkningar väljer att skaffa sig ett bensinslukande monster, lär man knappast låta sig omvändas av att någon riktar sabotage mot ens bil.

 

Vägen till den statuskåta samhällsgrupp som tycker att en stor bil är viktigare än planetens framtid går nog snarare via bilindustrin som borde presentera miljövänliga alternativ även för människor med mindervärdeskomplex, alternativt genom tongivande personligheter, dvs förebilder, som kan föregå med gott exempel. Sabotage mot privatpersoners egendom brukar sällan verka i den riktning man önskar.

 

Man kan för övrigt tycka att förslaget om den höjda trängselskatten på gamla ?smutsiga? bilar även borde omfatta SUVarna?


Dags att omsätta klimatretoriken i praktisk handling

I det senaste numret av Sveriges Natur kan man läsa en skrämmande men intressant artikel av den brittiske författaren Mark Lynas som skrivit boken Sex grader - Vår framtid i en varmare värld. Med utgångspunkt från läsningen av tusentals vetenskapliga artiklar skapar Lynas en bild av vad en höjning av den globala medeltemperaturen kan komma att medföra. Grad för grad. Det är föga upplyftande läsning.

Att insikt och praktisk handling inte alltid går hand i hand är bekant sedan länge. Därför är det kanske inte lika förvånande som det är beklämmande att I-ländernas utsläpp av växthusgaser idag är större än någonsin, trots all uppståndelse kring klimatfrågan. Endast fyra EU-länder - Sverige, Storbritannien, Tyskland och Frankrike - ser nu ut att kunna klara målet att minska sina utsläpp enligt Kyotoavtalet, ett avtal som i sig långtifrån räcker för att hindra de klimatförändringar som står för dörren.

Åtgärder skall emellertid vidtas. EU-skärper nu klimatreglerna. Utsläppsrätter ska i framtiden auktioneras ut till högstbjudande i stället för att som nu delas ut gratis. Länderna ska inte kunna gynna det egna landets industri på andra länders bekostnad. Det är bra, men långtifrån tillräckligt. Det är idag åtgärder måste vidtas. Att bara EU agerar räcker inte heller. I USA har klimatfrågan äntligen dykt upp på agendan, åtminstone hos de demokratiska presidentkandidaterna, vilka kräver 100 % auktionering av utsläppsrätterna. Som emretsson.net påpekar tarvas dock globala åtgärder för att möta ett globalt problem.

Kritikerna finns givetvis där. Som professor Kjell Aleklett som menar att klimatretoriken från EU:s sida handlar om att möta problemet med minskad tillgång på fossila bränslen. En sund skepticism förvisso, men man frågar sig dock vad vi har att vinna på att inte ta klimathotet på allvar. Om det dessutom skulle sammanfalla med att en omställning från fossila bränslen skulle vara bra för de europeiska länderna även ur resurshänseende är väl det bara någonting positivt?

Slutligen bör bara nämnas kort om Carl Cederschiöld som på SvD:s Brännpunkt vill använda skattesubventioneringar för att stimulera övergången till miljövänligare bilar. Övergång till kollektiva färdmedel samt utsläppsauktionering kanske är vägar som leder mer direkt till de minskade utsläppsmålen.

Som när Jöback kom ut ur garderoben

Trenden börjar helt klart att svänga. För inte så många år sedan kunde valet av ekologiska matvaror rendera frågande blickar eller rentav hånfulla kommentarer från andra kunder i matvarubutiken. Nu har det ekologiska utbudet växt storartat och allt fler börjar välja dessa både miljövänligare och generellt sätt nyttigare produkter framför de ordinarie dito. Undertecknad hoppas givetvis att utvecklingen skall gå så långt att ekologisk produktion blir en självklarhet och att den som efterfrågar annat i framtiden skall vara den som ådrar sig de långa blickarna.

Så länge som människors strutsmentalitet fortfarande är så utbredd att man trots den ökande klimatmedvetenheten väljer att iflyga i större utsträckning än någonsin och tillika köper fler så kallade SUV:ar (dvs onödigt stora bilar för stadstrafik), är väl detta en utopi. För dessa människor kommer kanske
EU-rapporten om att ekologiska grönsaker faktiskt är nyttigare än de ordinarie som en överraskning. För oss övriga känns det lika överraskande som när Peter Jöback kom ut ur garderoben.

Olagligt motorvägsbygge.

Att klimatmålen för de flesta svenska myndigheter är rena abstraktioner och att det hastigt uppflammande miljömedvetandet saknar djupare förankring märks på det praktiska handlandet. Vägverket planerar en enorm satsning på utbyggnad av kringleder i Stockholmsområdet, med arbetsnamnet Förbifart Stockholm. Docent Göran Finnveden och professor Thomas Sterner skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet om hur projektet går stick i stäv med regeringens och EU:s klimatmålsättning.

De flesta är ense om att nya vägar leder till ökad trafik och i förlängningen ökade utsläpp. Massbilismsförespråkarnas argument om att kringleder skulle minska trafiken i innerstaden och saknar täckning. I höstas skrev den syndikalistiska tidningen Arbetaren en artikel om just detta ämne där man hårt angriper alliansens planer.

Svenska Naturskyddsföreningen är skarpt kritisk till projektet Förbifart Stockholm.

- Miljölagarna gäller även regeringen och det betyder att man måste säga nej till en eventuell ansökan från Vägverket. Förbifarten skulle förstöra riksintressant natur och kulturmiljö, skada friluftslivet och motverka en långsiktig hushållning, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.

Föreningen bygger sitt ställningstagande på en granskning av rättsläget som gjorts av Gabriel Michanek, professor i miljö- och naturresursrätt vid Luleå Tekniska Universitet. Michanek konstaterar att Förbifart Stockholm skulle orsaka påtagliga skador på områden som utpekats som riksintressen för naturvård, kulturmiljö och friluftsliv. Eftersom den alternativa lösning Vägverket redovisat - Diagonal Ulvsunda - är ekonomiskt och trafikmässigt likvärdig, men inte orsakar motsvarande konflikter, är Förbifart Stockholm otillåten. Samma slutsats har tidigare dragits av länsstyrelsen i Stockholms län.

Klimatet igen.

Visst är det härligt hur kortsiktigt folk tänker. Vädret fuckar upp sig: I Skåne och danmark har det pissat ner från himlen till alla Malmöbors och Roskildebesökares förtret. Reaktionen? Efterfråganflygresor till solen är större än någonsin...

Det verkar som om klimatet bara är något abstrakt som man relaterar till under vinterhalvåret då man skriver på upprop på kvällstidningarnas hemsidor och så vidare. När sommaren kommer och vädret inte afller en i smaken sätter man sig istället på första bästa flyg för att i godan ro spy ut så mycket koldioxid som möjligt.

Om man då inte deltagit i någon av de stora konsertgalorna till förmån för klimatet som arrangerats i storstäder runtom i världen. Arrangemangen har dock fått kritik, bland annat av välgörenhetsgaleveteranen Bob Geldof som menar att arrangörerna inte angett några konkreta mål för evenemangen. Även artisterna har fått kritik för sin extremt konsumistiska livsstil som så att säga strider emot galans budskap.

Här hemma regnar det. I USA däremot plågas man av värmeböljor med skogsbränder som följd. Det kanske är ett scenario man som amerikan kommer att bli så illa tvungen att vänja sig vid om man fortsätter att rösta fram makthavare som halsstarrigt håller fast vid en föråldrad energipolitik.

Temperaturer högt över det vanliga, är det normalt?

Visst känns den verkligen övertygande, Kommunistkinas nya miljösatsning. Satsningen tar sig uttryck som bygget av vindkraftsparken i Changshantou. Målsättningen är att 16% av landets energi ska komma från förnyelsebara energikällor år 2020. Det känns som en droppe i havet med tanke på att vi pratar om ett land som redan i år väntas gå om USA med att släppa ut mest växthusgaser.

Den nya satsningen på vindkraft känns ännu mer futtig mot bakgrund av att det varje vecka installeras fem nya kolkraftverk i landet. Skam och vanära åt den Kinesiska diktaturen och dess hänsynslösa energipolitik! Skam och vanära likaså åt de västerländska investerare som skor sig på samma politik (investerarna i förnyelsebara energikällor undantagna). Skam och vanära även åt alla de som kommer att okritiskt hänge sig åt diktaturens stora PR-projekt o form av de olympiska spelen. Minns OS i Berlin 1936...

Kineserna bränner kol och olja som aldrig förr, USA motsätter sig bindande avtal om energipolitiken och Reinfeldt tycker att vi här hemma kan vänta på att andra länder ska agera - vi pantar ju så mycket burkar i Sverige (vad nu det har med saken att göra).

Samtidigt ser vi dagligen och stundligen konsekvenserna av det förändrade klimatet. Värmeböljor slår till och kräver dödsoffer i östra Medelhavsområdet. Storbritannien och Ryssland hemsöks av onormalt kraftiga skyfall. Skygglapparna sitter emellertid stadigt på en stor del av befolkningen och inte minst hos de kompromissande makthavarna.

Eller som jarl Alfredius formulerade sig riktat till tevemeteorologen Lage Larson:


- Temperaturer långt över det vanliga, är det normalt så här års, Lage?


Det är dyrt att köpa billigt.

Den märkliga, men ack så utbredda, föreställningen om att näringslivets aktörer så gott som helt saknar moraliskt ansvar har gjort att den gigantiska kinesiska marknaden under de senaste åren översvämmats av västerländska kunder och investerare. På kort tid har diktaturen Kina tagit över en stor del av världens livsmedelsproduktion. En stor del av den producerade maten exporteras till Väst, det vill säga till Europa och USA. Inte minst rör det sig om livsmedelstillsatser. Till exempel framställs 80 % av världens C-vitamin i Kina.

Visst är det besynnerligt att det ofta är samma personer som förespråkar avregleringar och nedläggningar av alla instanser som skulle kunna verka hämmande på denna amoraliska hållning från näringslivets sida som också tycker att att företagen inte behöver känna något ansvar. Personer som dessutom påstår sig befinna sig längst ut på andra sidan av den politiska skalan i förhållande till Kinas statsbärande ideologi.

Hursomhelst börjar nu västs okritiska tillägnande av den kinesiska produktionens fördelar (läs: låga priser) att slå tillbaka. Kina är inte bara en djupt odemokratisk statsbildning som kränker de egna medborgarnas fri- och rättigheter, Kina är även en sannskyldig avgrund vad miljö- och hälsofrågor anbelangar.

Eftersom detta är allmänt känt undrar man varför någon blir förvånad när det nu uppdagas att en stor del av de livsmedel som importeras är
otjänliga som föda. Under årets första fem månader tog svenska myndigheter emot 138 larm om otjänlig Kinamat, jämfört med 88 samma period förra året, och 50 och 60 under 2004 respektive 2005.

På listan märks totalförbjudna varianter av färgämnen, antibiotika, bekämpningsmedel och konserveringsmedel. Till det kommer kött och fisk som importerats olagligt, smuts och illalukt samt mat med höga halter av tungmetaller, mögelgifter och dioxiner.

Extra skrämmande blir alltsammans eftersom kontrollerna av livsmedel vid EU:s yttre gränser är ytterst begränsade. Mörkertalet är stort och förmodligen når en stor mängd av livsmedelsverket stämplade livsmedel fram till konsumenterna även här i Sverige.

Den som inte drar sig för att genom sin konsumtion sanktionera de politiska förhållandena i kommunistdiktaturen Kina kanske kan få sig en tankeställare när konsekvenserna riskerar att dyka upp på den egna tallriken. Livsmedelstillsatserna är svåra att komma undan, till och med för den som handlar i exklusiva butiker.

En helhetssyn på skärgården.

Så har sommarvärmen på allvar deragit in och på gott och ont kopplat ett järngrepp om vårt land. Nybakade studenter solar sig längs Fyrisån medan förvärvsarbetande prisar luftkondiutioneringens välsignelser alltmedan de desperat försöker förtränga det strålande vädret utanför arbetsplatsen och hoppas att vädret ska hålla i sig till deras egen semester i slutet av juli.

Själv går jag runt och försmäktar i värmen och ser fram emot sommarens segling. Havsvindar och bräckta stänk har en tendens att göra den gassande solen betydligt behagligare än bländande husfasader i stan.

Det är något visst med Stockholms skärgård. Tyvärr hamnar denna unika naturmiljö ofta i kläm mellan olika särintressen. I en debattartikel efterlyser journalisten
Anders Tiger idag ett helhetsgrepp om Stockholmsregionen med syfte att rädda skärgården. Han tar upp en hel del problemställningar som jag själv har funderat över under vistelser i skärgården och han föreslår en rad radikala åtgärder:

* Bygg ut hamnarna i Norrtälje och Nynäshamn. Låt dessa försörja Stockholmsregionen med gods- och persontransporter. Där har skärgården tagit slut i norr respektive söder och fartygen behöver inte kryssa mellan så många kobbar och skär för att angöra hamn.

* Bygg ut förbindelsen Norrtälje?Stockholm?Nynäshamn med dubbelspårig järnväg för gods- och persontransporter. Planera denna utbyggnad så att lämpliga områden där-emellan efter hand tillåts expandera.

* Bra pendeltåg Norrtälje?Stockholm gör dessutom Finlandsresan snabbare än när man åker båt hela vägen, och man når direkt Stockholms övriga kommunikationer.

* Väg 73 till Nynäshamn behöver uppgraderas. Till Norrtälje håller vägen redan god standard. Planera redan från början in hur hanteringen av oljeförsörjningen till regionen ska ske, inklusive flygbränslet.

* Låt den omfattande färjetrafiken enbart få angöra Norrtälje och Nynäshamn. Det finns skäl att tro att färjetrafiken till Stockholm fortsätter att öka, inte minst från Baltikum.

* Låt exempelvis Skärgårdsstiftelsen ta över och förvalta alla försvarets fastigheter i Stockholms skärgård i det uttalade syftet att göra skärgården tillgänglig för alla (en del områden är redan överlämnade till Skärgårdsstiftelsen).

* Gör en plan för hur skärgården ska användas, som inkluderar friluftslivets intressen och skydd av natur och djurliv.

* Acceptera några konferenshotell i skärgården, det är avsevärt mycket bättre än konferenser på Finlandsfärjorna. Även det är ett sätt att göra skärgården tillgänglig.


Det är omvälvande men tänkvärda förslag som Tiger kommer med. Huruvida det skulle vara praktiskt genomförbart att omlokalisera hela den tunga fartygstrafiken på Norrtälje och Nynäshamn vet jag inte, men tanken är tilltalande. Framförallt tycker jag att det är viktigt att försvarets stora områden i skärgården tas om hand av till exempel Skärgårdsstiftelsen som förstår att förvalata dem och göra dem tillgängliga för alla. Det vore hursomhelst önskvärt att de berörda kommunerna samlades till en gemensam politisk plan för hur skärgården kan göras tillgänglig och levande även för kommande generationer.

Hippiementalitet?

Jag frågar mig ibland varför miljöaktivister så ofta ska dra in nakenhet och/eller sex som teman i sina protestaktioner. Det norska exemplet Fuck för forest var väl förhoppningsvis klimax, men det tycks hursomhelst inte finnas någon hejd på i hur många olika sammanhang just nakenhet kan användas för att värna om planeten.

I år arrangerades för fjärde året i rad World naked bike ride, vas syfte enligt utsago ska vara att uppmärksamma cykelns miljövänlighet. På norre halvklotet cyklar man i juni och på det södra gör man det i mars. Inte en enda nakencyklist slöt upp i Sverige, men i London cyklade hela 700 stycken i bara mässingen.

Jag har ingenting emot nakenhet eller sex (jag menar heller inte att det nödvändigtvis måste vara något sexuellt över just World naked bike ride), men jag undrar om inte denna nakenhetsvurm som så ofta kommer till uttryck inom miljörörelsen snarast kan verka kontraproduktivt.

Det känns som att den är en rest av något slags hippiementalitet som är ett arv från 60- och 70-talets miljörörelse och som nog kan verka avskräckande på många utomstående som kanske annars skulle kunnat tänka sig att engagera sig i sakfrågorna.

Missförstå mig inte, jag förespråkar ingen prydhet eller nymoralism. Jag ifrågasätter bara huruvida nakenhet är det mest effektiva sättet att uppmärksamam "cykelns miljövänlighet" i dagens samhälle där nakna och halvnakna kroppar visas på så gott som varje reklampelare och tidningsuppslag.

Den säkra slutförvaringen.

Kärnkraftsvurmarna lovsjunger ständigt slutförvaringens definitiva säkerhet. Inga risker för utsläpp finns under de tusentals år som det tar för det dödliga kärnavfallet att brytas ned. Trots kärnkraftsförespråkarnas ständiga försäkringar möts vi av nyheter som denna: Statens strålskyddsinstitut (SSI) stoppar deponeringen av kärnavfall vid slutförvaret i Forsmark. Enligt SSI lever Svensk Kärnbränslehantering, som ansvarar för driften, inte upp till strålskyddskraven. Quod erat demonstrandum.

Sta'n är full av vatten.

Konsekvenserna av klimatfölrändringarna blir allt mer konkreta. Det märker man inte minst i Holland där man nu infört stopp för byggande av sjönära hus. Det flacka kustlandskapet i Holland är en av de regioner som drabbas hårdast vid höjningar av det globala vattenståndet till följd av polarisarnas smältning.

Endast experimenthus som är översvämningssäkra och klarar framtida klimatförändringar som får byggas på eftertraktade sjötomter.

Även i Sverige börjar myndigheterna rusta sig för att möta klimatförändringarnas effekter. Kommunala detaljplaner som inte tar hänsyn till hur klimatförändringar ökar risken för översvämningar ska kunna dras in. Kommunens ansvar för detaljplanen ska förlängas, från dagens tio år till minst det dubbla. Förslagen kommer att läggas fram av klimat- och sårbarhetskommittén i oktober.

Det handlar inte längre bara om att försöka bromsa förändringarna, det handlar om att rusta sig för dess biverkningar. Det kanske blir dags att göra som polarens farsa och flytta ned i båten på permanent basis...

Upp till bevis Anders Carlgren!

I en intervju i Svenska Dagbladet redogör miljöminister Anders Carlgren för sina ambitioner på miljöområdet. "Sverige ska möta klimathotet med ett tuffare utsläppsmål än EU" heter det nu. För några veckor sedan, när det bristfälliga utsläppsrättsystemet dryftades var det en annan ton i skällan: "Behandlas alla länder lika måste Sverige acceptera det", sade Carlgren då.

På oppositionens (främst miljöpartiets) kritik mot alliansens tama miljöpolitik svarar Carlgren:

? Jag hör gång på gång att det är dags att gå från ord till handling. Det måste vara enormt pinsamt att säga det när man själv har suttit tolv år i regeringen eller åtta år som stödparti. Aldrig har det gjorts så mycket åtgärder i Sverige, aldrig har så mycket pengar satsats, aldrig har vi siktat mot så höga ambitioner som nu.

Dessa åtgärder vill vi hemskt gärna se Carlgren. Vad sägs om ett  effektivt system för begränsning av industrins utsläpp? vad sägs om radikala satsningar på kollektivtrafiken, såväl i städerna som nationellt, istället för att miljardbelopp pumpas in i utbyggnad av den bilburna infrastrukturen? Vad sägs om ett motverkande av de stormarknader som slår upp som svampar ur jorden och konkurrerar ut mindre butiker man kunnat ta sig till  gåendes för att handla? vad sägs om åtgärder mot den förpackningshysteri som råder i våra matvarubutiker?

Den förra regeringen gjorde förvisso mer i miljöfrågorna under den förra mandatperioden än de utlovat i dden föregående valrörelsen. den nuvarande regeringen gjorde överhuvudtaget inga utfästelser på miljöområdet innan valet. Därför är det positivt att regeringen Reinfeldt nu börjat vinnlägga sig om en miljövänlig profil. Jag tycker dock att de kan vänta en smula med att slå sig för bröstet till dess att vi ser vad den gröna retoriken verkligen leder till för resultat. Upp till bevis Anders Carlgren!

En inventering av livet.

Lagom till firandet av Carl von Linnés trehundraårsminne skrider man till verket för att fullfölja hans livsuppgift. På initiativ av en Harvardprofessor har en storslagen internationell satsning inletts som syftar till att dokumentera allt liv som finns på jorden.

300 år efter Linnés födelse återupptas den svenske botanikerns och zoologens monumentala strävan att dokumentera hela världens djur och växtarter. Med hjälp av modern teknologi,
internationellt samarbete och tre seklers ackumulerad kunskap om naturen skall forskare sammanställa ett komplett uppslagsverk över allt liv på jorden - The Encyklopedia of Life. Man beräknar att projektet, om det ens går att slutföra, kommer att ta flera decennier i anspråk.

Ambitionerna är stora. Varenda namngiven livsform som finns på jorden - samtliga djur, växter, svampar och bakterier - ska få en egen sida på nätet med beskrivningar av dess utseende, livscykel och ekologi. I möjligaste mån ska informationen åtföljas av bilder, grafik och videosekvenser.

Tre sekler efter Linné.

Att vi i år firar 300-årsminnet av Carl von Linné lär inte ha undgått någon, allra minst i Uppsala. Högtidlighållandet av den store vetenskapsmannens minne har medfört ett uppsving för intresset kring det mesta som på något vis kan knytas till 1700-talsprofilen från Småland.

I bokhandlarnas skyltfönster paraderar en oöverskådlig mängd böcker om Linnés person, liv och verk. Där finns också böcker som på ett eller annat sätt kan knytas till hans verksamheter. Böcker om blommor och trädgårdsodling går åt som smör i solsken. Samhälleliga institutioner har hakat på trenden. Nationalmuseum i Stockholm ståtar under våren med utställningen "Blomsterspråk" där man visar upp blomstermåleri från Linnés 1700-tal fram till våra dagar.

Linnés verksamheter var många och hans arbetsförmåga herkulisk. Mest känd är han nog för sin beskrivning av växternas sexualsystem. En annan, inte mindre betydelsefull uppgift, var att han åtog sig att kartlägga jordens alla kända växt- och djurarter. De kända, och för all del även en hel del okända - Linnés lärjungar reste med på expeditioner jorden runt och sände till sin läromästare i Uppsala naturalier från avlägsna kontinenter som Sydamerika och Australien.

Trots att Linnés sammanställning var storslagen på sin tid och resultaten av en enorm arbetsinsats, ter sig slutprodukten ganska futtig med dagens mått mätt. Linnés förteckning över kända djur- och växtarter omfattar endast några få tusen arter.

Idag känner vi till 1,8 miljoner arter, varav en stor del är insekter. Varje år tillkommer dessutom flera tusen arter och det är omöjligt att säkert fastslå någon övre gräns för det faktiska antalet. Forskare siar om att det kan röra sig om mellan 5 och 50 miljoner unika arter.

Det finns de som menar att projektet kommer att bli omöjligt att genomföra. Sven Kullander, fiskexpert på Riksmuseet i Stockholm och drivande bakom Fishbase, var med när projektet drogs i gång i Washington:

-De kommer att klara ryggradsdjuren och de blommande växterna, men sedan blir det svårt. Det är bara att jämföra med Nationalnyckeln, kartläggningen av alla arter i Sverige. Den beräknas vara klar först om 20 år, trots att vi har så få arter här i landet. Hur ska man då klara alla ryggradslösa djur i tropikerna?

Ett amerikanskt initiativ.

Initiativtagaren till detta projekt i Linnés anda heter Edward O Wilson och är verksam vid Harvard University. Wilsons eget bidrag till projektet har varit att kartlägga alla jordens myror. Det kan låta som en oöverstiglig uppgift, men i sammanhanget är den rätt blygsam. Det finns "bara" omkring 20.000 kända myrarter i världen.

Wilson är, som man kan vänta av någon som vigt sitt liv åt att studera arternas utbredning och mångfald, oroad inför framtiden. "Vilka är vi" frågar han sig, "att förstöra Skapelsen, produkten av hundratals årmiljoners evolution?" Han menar att det kommer att ta minst tio miljoner år för evolutionen att ersätta de arter som mänskligheten bara genom fortsatt befolkningsökning och ohämmad exploatering kommer att utrota under de närmaste två decennierna.

Vetenskapsmännen bakom Encyclopedia of Life kämpar alltså inte bara mot ett oöverskådligt arbetsmaterial och en trängande brist på ekonomiska resurser, de kämpar också mot klockan. En stor del av de arter som idag läggs in med beskrivningar i det digitala uppslagsverket kommer med stor sannolikhet inte att finnas kvar om ett par årtionden. Aldrig hade väl den småländske prästsonen som skulle komma att bli känd som tidernas största botaniker kunnat föreställa sig den apokalyptiska problematik som hans sentida efterföljare skulle bli tvungna att hantera.

Tidigare inlägg