Om bara domaren gjorde sitt jobb
Jag försvarar inte att man kastade in föremål på planen för att hindra hammarby att slå sin hörna, men jag förstår dem som gjorde så. När fotbollen förstörs av Svenska fotbollsförbundet och dess repressiva regelverk, i samarbete med en domarkår som tror att de spelande lagen är där för deras skull och inte tvärtom, breder känslor av vanmakt och frustration ut sig bland supporterleden.
Att Stefan Johannesson blåste frispark till Hammarby och utvisning av AIK:s Daniel Arnefjord efter en kapning av samma slag som AIK fått utstå åtskilliga gånger tidigare under matchen utan att Johannesson höjt ett ögonbryn. Det gula kortet med påföljande utvisning av Daniel Arnefjord var kanske i sig korrekt, men om domaren konsekvent hade använt sig av samma bedömningsskala hade halva Hammarby varit utvisade redan vid det laget.
Ännu mer anmärkningsvärt är att han väljer att blåsa av matchen för att Chanko fått pappersbollar på sig som publiken kastat in i frustration. När Hammarbyfansen skjuter in fyrverkeripjäser mot AIK:s målvakt Daniel Örlund, renderade detta ingensomhelst åtgärd från den allsmäktige domaren. Vad skulle du helst få i huvudet, en pappersboll eller en fyrverkeripjäs?
Om klubbarna skall ställas tillsvars för hur fansen beter sig borde ordningsmakten också ställa krav på att domarna att göra sitt jobb. Den här typen av domare skapar situationer som inte hade behövt uppstå.
Tråkigt är också att alla större massmedier tycks ha ingått en ohelig allians med SvFF - den typ av maktfullkomlig organisation som man tycker att medierna borde granska och kritisera - riktad mot klubbar och supportrar. Efter gårdagens derby väljer man att, som vanligt, blåsa upp inkastandet av hopknölat papper till stora svarta rubriker, men nämner inte med en rad den magnifika protest mot SvFF som AIK:s och hammarbys fans genomförde tillsammans innan matchstart i form av ett helvitt tifo.
Glädjande igår var dock att se att AIK spelade oerhört mycket bättre än Hammarby (särskilt i första halvlek) och att Hammarby hemföll åt det osportsliga beteende av fulspel och filmningar som den klubben gjort till sitt signum så snart de inte behärskar spelet. 1-1 känns naturligtvis som ett surt resultat efter en match som med en opartisk domare helt och hållit varit Gnagets. Men förhoppningsvis innebär den att AIK äntligen funnit sitt spel och kan börja vinna matcher. Säsongsstarten dessförrinnan har ju inte direkt varit lysande...
DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Sydsvenskan, Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet
Fotboll och masochism
Så sa min polare efter kvällens tillställning på Råsunda, och nog är det så. Vad är det som har hänt egentligen? Från att ha varit allsvenskans självsäkraste lag, med kanske lite väl stort självförtroende ibland, som alltid gott in för att krossa motståndarna, har vi blivit ett gäng mesar som drar en lättnadens suck efter en 1-0 match hemma mot GIF Sundsvall. Sundsvall!!!
På måndag är det derby.
DN, DN, SvD, SvD, SvD
Här dödas fotbollen II
I samband med säsongsstarten passar fotbollens fiender på att vidta ytterligare mått och steg i sin långsiktiga kampanj att utrota publikunderlaget för svensk elitfotboll. Genom strängare straff, högre böter tänker man ytterligare stävja alla former av glädjeyttringar på läktaren. Böterna för en bengalisk eld på läktaren höjs från dagens vansinniga 10000 kr till ännu galnare 25000. Dessutom uppmanas domarna att avbfryta matcherna när pyroteknik används.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att inom bandyn, denna helyllesport som blivit något av en symbol för den svenska folkligheten, används pyroteknik friskt på läktarna. detta utan att någon så mycket som höjer ett ögonbryn. Snarast uppmuntrar man till användandet av bengaliska eldar genom att så gott som alla stämningsfulla publikbilder i medierna visar sådana. Men det är uppenbarligen så att medan bandyförbundet anser bengaliska eldar vara en trevlig stämningshöjare så anser SvFF att de är livsfarliga ordningsstörningar som bör bekämpas med dryga böter.
SvFF tycks inte begripa att de är de hängivna supporterskarorna, just dessa som står bakom de spontana känsloyttringarna på läktarna, som utgör den ekonomiska grundvalen för den svenska elitfotbollen och därmed i förlängningen också för SvFF. Måtte Hellströmer och hans hejdukar besinna sig innan de både dödat den svenska fotbollen och skjutit sig själva i foten. Fram för en levande läktarkultur!
Sorglig start på försäsongen
Så helvetes roligt
Fotbollsfirmorna är, i Sverige iaf, oftast uttalat opolitiska, och där samlas våldsamma anhängare till respektive fotbollsklubb för att bruka våld i klubbens namn. De politiska aktivister som söker sig till dessa grupperingar måste alltså åsidosätta sina politiska övertygelser för det högre syftet att slåss för sitt lag, troligtvis sida vid sida med de extremister på den andra politiska kanten som man pucklar på till vardags.
Jag tänker inte ansluta mig till den ignoranta massa som lättvindigt slänger ur sig kommentarer som "de som slåss är inte intresserade av fotboll". Jag tror faktiskt att det är tvärtom, jag tror att aktivisterna egentligen inte är intresserade av politik.
Politiken blir en arena för våldsutövande i jakten på fysiska kickar på samma sätt som fotbollsvåldet, med den skillnaden att de tribala våldsverkarna i fotbollsvärlden inte försöker rättfärdiga sina slagsmål med att de gör det för mänsklighetens bästa. Fotbollshuliganernas våld är således ärligare än de politiska extremisternas.
Man kan i det oändliga psykologisera kring våldsverkarnas bevekelsegrunder, sociala- och biologiska förutsättningar, hemförhållanden, en mansroll i upplösning etc. Jag väljer emellertid att låna Nils Ferlins ord i hans tidlösa reflektion över pöbelmentaliteten:
som - en natt i maj
1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
"ALLA HETER GLENN I GÖTEBORG!"
16.40 Uppsalapendeln, Uppsala central.
Förvånansvärt få gnagare har synts till trots att det är matchdag, tillika säsongens sista hemmamatch. Några gymnasistkillar i svartgula halsdukar passerar. Det är allt. I övrigt är tåget fullt av vanliga resenärer och pendlare på väg hem från jobbet en vanlig tisdag. Alla går lite kutryggigt, huttrande i höstkylan och den fuktiga luften som tycks ha följt med in i vagnen med ytterkläderna.
Vi är fyra AIK-supportrar som sitter sammanbitna kring bordet. Det är plikten som driver oss nu. Att stanna hemma en ruggig tisdagskväll som denna är att jämställa med otrohet. Trots att allt vi har att spela om är en fjärdeplacering i tabellen och en plats i Intertotocupen. Frågan är om det kompenserar det faktum att en seger för vår del ökar risken avsevärt att guldet går till ärkerivalerna i Djurgårdens IF.
17.30 Dick Turpin, Råsundatorg, Solna.
Könsfördelningen är 90-10 till männens fördel i den ombonade brittiska puben vid Råsunda torg. Ingen kan tvivla på att detta är stamhaket för en mängd AIK-supportrar. Bland brittisk kuriosa och ölreklam syns överallt Allmänna Idrottsklubbens svartgula emblem, på flaggor, vimplar och matchtröjor. Åldersgränsen är 22 så de yngsta supportrarna göre sig icke besvär, i övrigt syns här alla kategorier av fotbollsfans. Ultras i hemmatryckta huvtröjor, äldre gentlemän med AIK-nål på kavajslaget som minns Kurre Hamrins dagar trängs med råbarkade muskelberg i Burberrypikétröjor och oroväckande ärr över ansiktet. Visa av erfarenheterna från upploppen i början av 2000-talet serverar man all dryck i plastmuggar. Stämningen är inte lika hög idag som den brukar vara. Samtalstonen är mer lågmäld. De försök till sång som hörs är halvhjärtade. Stämningen ökar bara en aning när det drar ihop sig till matchstart och kampsånger från skivan "Å, vi är AIK" ljuder med hög volym ur högtalarsystemet.
18.40. Norra läktaren, Råsunda stadion, Solna.
Krutröken sticker i ögonen men kittlar luktorganens slemhinnor. De bengaliska eldarna har just falnat i det improviserade tifot på AIK-klackens norra läktare. Tifo, från italienskans Tifosi, är benämningen på konstfärdiga läktararrangemang som supportrarna ordnar för att hylla sina lag. De är vanligast i Sydeuropa men förekommer också hos de större klubbarna i allsvenskan.
Ett iskallt duggregn faller över de tusentals supportrarna på den norra läktarens nedre del. Det rensar luften från den stickande krutröken men spär på känslan av missmod. Hur kan man stå och önska att det egna laget inte ska vinna? Vi som står på mellansektionen har tak över huvudet och skonas från regnet men fryser likförbannat. Man gör vad man kan för att hantera vädret. Någon hoppar upp och ned. Någon gör åkarbrasor. Ett gäng casualklädda smågrabbar dyker upp och intar position strax nedanför oss. De rör sig med en slags ryckighet som brukar känneteckna den som försöker simulera självsäkerhet. De fryser också i sina Stone Islandkoftor och Aquascutumkepsar. Förmodligen tillhör de AIK:s yngsta huliganfirma Baby Boys.
Förstedomaren Martin Ingvarsson blåser igång matchen. Sången börjar. Det är den vid alla möten med västkustlag obligatoriska ramsan "Hata, hata, hata Göteborg!" som ekar ut över den fuktiga spelplanen. Det märks att klacken inte är i form. Sånginsatsen är halvhjärtad och snart ebbar ramsan ut i ett mummel. Nu kan man till och med höra de blåvitrandiga motståndarsupportrarnas sång där de hoppar upp och ner, inträngda i ett hörn av den södra läktaren. Inte konstigt att de har tryck i sången, deras lag spelar för SM-guld. AIK spelar om en fjärdeplacering och en plats i Intertotocupen.
Strax bakom oss på läktaren står några överförfriskade medelålders herrar i full AIK-mundering: svartgula toppluvor, matchtröjor eller urtvättade t-shirts med klubbemblem, trots höstkylan. De tillhör en läderartad sort som börjar bli utrotningshotad på fotbollsmatcherna. Under matchens inledande skede har de haft svårt att synkronisera den egna sånginsatsen med den övriga publikens, men nu när klacken börjat tystna tar de tillfället i akt och vädrar sin frustration över de tillresta Göteborgarnas närvaro och vad de bedömer som en usel domarinsats: "Åk hem jävla dumskallar" ropar en gråhårig herre i toppluva på klingande solnamål. "Domarn är köpt!" utbrister hans kumpan i fiskarhatt. Han är uppenbarligen så nöjd med denna sin analys att han upprepar den gång på gång under resten av matchen så snart den övriga klacken hämtar andan.
Göteborgarna på den andra sidan hoppar alltjämt upp och ned. Till och med på det relativt långa avstånd som längden på en fotbollsplan utgör kan man urskilja deras västkustdialekt i ramsorna: "Heja blååååvitt, heja blåååvitt" och "Sååålnatattare, Sååålnatattare", riktat till hemmapubliken. Större delen av södra läktaren är tom på åskådare. Man har av säkerhetsskäl utökat den obligatoriska säkerhetszonen kring bortasupportrarna med ytterligare några tiotal meter. Den ödsliga, av stängsel omgärdade, läktarsektionen där endast några gula polisvästar blänker i strålkastarljuset för tankarna till Warszawapaktens dagar. Säkerhetszonen är nödvändig. När IFK Göteborg gästade Råsunda föregående säsong nöjde sig inte "änglarna" med att starta inbördes slagsmål på sin egen läktarsektion, de kastade även in brandfacklor på AIK:s familjeläktare, det vill säga den sektion där barnfamiljerna befinner sig. Goa gôbbar indeed.
"Inget SM-guld för Djurgårdeeen!" När IFK Göteborg gör sitt ledningsmål blir AIK-publiken förbannad. Reprisen på storbildsskärmen visar att bollen inte alls var över mållinjen. Men Ingvarsson har blåst för mål och dömt är dömt. Göteborgsklacken firar att de tagit ett stort steg närmare SM-guldet. AIK-fansen firar att IFK förhoppningsvis kommer att snuva Djurgården på detsamma. Denna konsensus varar emellertid bara några ögonblick. Strax tar den gamla, djupt rotade rivaliteten över på nytt. Tabeller och placeringar är abstrakta fenomen. Hatet mot "änglarna" är här och nu. Den av Göteborgarna så avskydda ramsan "Alla rensar fisk i Göteborg" rullar bort mot södra läktaren. Den följs snart av sin mer humoristiska variant: "Alla heter Glenn i Göteborg, alla heter Glenn [klapp, klapp], alla heter Glenn [klapp, klapp], alla heter Glenn i Göteborg!" Ramsan bygger på empiriska fakta, förnamnet Glenn är överrepresenterat på Västkusten i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. 1982 hade IFK Göteborg i sitt a-lag inte mindre än fyra spelare med detta förnamn: Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Glenn Schiller och Glenn Holm.
Matchen stagnerar. Göteborgarna verkar tillfreds med sin 0-1 ledning och AIK kommer aldrig till avslut. Spelet blir sådär dåligt som det bara blir i allsvenskan. Den höga luftfuktigheten letar sig innanför kläderna och leder in höstkylan till huden som knottrar sig. Inte ens det blaskiga kaffet i frigolitmugg förmår göra något nämnvärt åt ruggigheten. Att uthärda till slutsignalen börjar alltmer kännas som ett hjältedåd.18.407 tillkännager speakern. Publiksiffran är pinsamt låg för Sveriges största klubb med ett hemmasnitt på 21.434 föregående säsong.
21.15. Utanför södra läktaren.
På väg mot tunnelbanan. Tusentals människor rör sig åt olika håll. Trängsel. Piketbussarnas blåljus kastar ett spöklikt sken över folkmassan och reflekteras i polishjälmar med bortskrapade nummer. En helikopter dånar ovanför våra huvuden. Utanför södra läktaren har kravallrustade poliser med dragna batonger bildat häck. En stor mobb i kepsar och vita träningsskor gör en rusning mot poliserna men motas bort mot Frösundaleden där handgemäng utbryter. Vid hamburgerrestaurangen en bit bort har någon vält en behållare för glasåtervinning och börjar kasta flaskor. Det hela påminner om kravallderbyna runt millennieskiftet. Den stora skillnaden är att nu är polisen bättre rustad och mer förberedd. Bråkstakarna lyckas inte nå fram till varandra. Annat är det i Göteborg där man som bortasupporter brukar få finna sig i att med den lokala ordningsmaktens goda minne få stå och trycka sig mot bussarna medan diverse föremål regnar ned över ens huvud som vänliga hälsningar från ?änglarna? på andra sidan.
21.30. Linje 11 mot Kungsträdgården.
Vi står tysta, hopträngda bland hundratals andra AIK:are med tomma blickar i den fullpackade tunnelbanevagnen. Alla ser ut att tänka samma sak: skulle man orka engagera sig i fotbollen om man på förhand visste att allt man inför sista omgången skulle ha att glädjas åt var en eventuell plats i Intertotocupen och att Djurgården förmodligen inte vinner guldet? Efter en stunds tryckande tystnad tar polaren bladet från munnen och yttrar de obligatoriska, förlösande orden:
"Nästa säsong, då jävlar!"
Här dödas fotbollen
Reaktionerna på gallegrindsincidenten 2004 är ett utslag av en mentalitet hos Sveriges sportjournalister och idrottsbyråkrater som gör gällande att varje typ av känsloyttring i samband med fotboll kan kopplas till "huliganism". För att stävja dessa känsloyttringar är man beredd att ta till i princip vilka åtgärder som helst, till exempel kollektiv bestraffning som är förbjudet på alla andra områden i Sverige.
I själva verket är det dessa fotbollsbyråkrater, med Lagrell och Hellströmer i spetsen, som håller på att döda den svenska fotbollen. De som tycker att det ultimata beteendet hos en idrottspublik är att sitta ner och äta popcorn. Turerna kring den nya nationalarenan i Solna talar sitt tydliga språk. Liksom man en gång tog själen ur ishockeyn och förvandlade matcherna till plastiga jippon på arenor namngivna av det näringsliv vars representanter på VIP-läktaren tycks viktigare för förbunden än hela den övriga publiken tillsammans.
SWEDBANK-arena är ett av de fulaste namn man kunde tänka sig på en idrottsarena. Den groteska anglicismen i företagsnamnet är tillräckligt illa i sig, att det redan finns som namn på en rink i Örnsköldsvik gör inte saken bättre. Att utförsäljningen av namnet (och därmed inte en så liten del av arenans själ) skett för en spottstyver gör inte saken bättre heller. 153 miljoner är en försvinnande liten del av de 1,9 miljarder som bygget av nationalarenan beräknas kosta. Lagrell och Hellströmer är nog nöjda. Fortsätter man så här kommer man snart att ha skrämt bort alla supportrar från ännu en idrott.
F.ö. publicerade SvD häromdagen en förbluffande dålig och skärmmande okritisk artikel om landets uslaste och mest partiska elitdomare sedan Anders Frisk dagar: Peter Fröjdfeldt.
Ett derby är ingen fest.
Sportjournalister ger oss dubbla budskap. Å ena sidan är deras livsuppehälle beroende av att de lyckas förmedla till allmänheten att idrott inte alls är en lek utan på blodigt allvar. När allmänheten sedan tar idrotten på blodigt allvar blir de förfärade och tar avstånd.
Klubbarna är också till viss del medskyldiga till utvecklingen. Vi såg ju häromveckan hur tre sunkiga göteborgsklubbar pissade på sina egna supportrar genom att föreslå en sammanslagning. Ponera att de tre stockholmsklubbarnas ledningar skulle lägga fram ett sådant förslag i syfte att stärka sig internationellt. Reaktionen skulle förmodligen få bondetåget 1914 att blekna i jämförelse.
För sportjournalisterna är inte fotboll på liv och död, för dem är det en födkrok. Det är också därför de kallar derbymatcher som gåprdagens för "fest" - det är en fest för journalisterna det handlar om. Aldrig får de skriva så mycket meningslös dynga som i samband med derbymatcherna.
Det är också en fest för de turister som dyker upp på derbyn men eljest lyser med sin frånvaro på de allsvenska läktarna. Samma typ av människor som aldrig brytt sig om Champions league men väljer att ockupera stolarna på alla sportbarer under finalen. Dessa människor dyker upp på derbyn, ställer sig gärna i klacken dessutom, och trycker isig popcorn under nittio minuter. Vilken fest.
För supportrar är en derbymatch ett enda långt lidande. Det handlar inte bara om själva matchen, det handlar om hela dagen, för vissa om dagar och veckor innan. Stämningen på en supporterkrog innan ett derby liknar allt annat än fest. trots att matchen inte börjar förrän klockan åtta på kvällen har många suttit där ända sedan förmiddagen. Det är oro i luften, plågade sammanbitna miner. visst kan alkohol lindra plågorna något efter hand och visst försöker man sig på ramsor och sånger timmarna innan match, men någon fest är det rakt inte frågan om.
När matchen väl är igång följer man spännt utvecklingen på planen samtidigt som man gör sitt yttersta för att sjunga ut den hatade motståndarklacken på andra kortsidan, ignorerande det faktum att man kommer att låta som Ingvar Carlsson i en vecka framöver. I sitt stilla sinne förbannar man kärleksparet intill som står och käkar popcorn och tittar förskräckt på en vid varje känsloyttring. De trodde ju att de skulle gå på fest.
Vi är svarta gula AIK!
The Glens, Gnaget och örfilade supportrar.
Ikväll gäller det. Våra svartgula krigare har avrest till Ulster för att blidka de egna supporterleden genom att i Europaspelet lyckas med vad som alls inte tycks gå vägen i allsvenskan: att vinna.
Motståndet utgörs av Belfastlaget Glentoran (vilkas smeknamn "the glens" föranleder en att tro att laget skulle ha något slags koppling till en viss stad på Sveriges baksida...). Slottet i saknadens dalar beklagar givetvis att vi inte kan närvara på the Oval och stötta spelarna på plats.
Trots att det inte riktigt har gått som planerat och trots att tabellplaceringen är allt annat än vad vi önskat åtnjuter Rickard Norling och Nebosja Novakovic fortfarande mitt och de allra flesta supportrars fulla förtroende. Norling själv är emellertid minst sagt självkritisk. Gå in och titta på den här intervjun på Gnagarforum och fråga er om det kan finnas någon ödmjukare tränare i hela allsvenskan?
Alla spelare gör sig emellertid inte förtjänta av samma förtroende. Till exempel de som mitt under pågående säsong unnar sig att supa sig berusade på stan fram till småtimmarna, till råga på allt dagen efter en svidande förlustmatch mot uppkomlingarna i Elfsborg, och som kronan på verket örfilar egna supportrar när dessa ifrågasätter lämligheten i beteendet. När man inte ens har vett att be om ursäkt för sitt beteende kanske man ska börja fundera över om man verkligen har hamnat i rätt klubb...
För övrigt noteras att division 8-klubben Råsunda FC (tidigare Black Army FC) häromsistens besegrade mittengänget Munsö IF med 2-0 på bortaplan trots att endast åtta spelare slutit upp!
Det är det här vi lever för.
Gefle - AIK 0-0
Ikväll var en sån där kväll då man verkligen fick erfara vidden av vad det innebär att vara fotbollssupporter. I negativ bemärkelse. Sådant som SvFF:s och UEFAs byråkrater aldrig kommer att fatta. De som bara ser supportrar som boskap som ska buras in, och som man helst skulle slippa om det inte vore för reklamintäkterna. De fattar inte vad vi supportrar är beredda att genomlida för vårt lag.
0-0 mellan Gefle IF och AIK på Strömvallen var ingen upplyftande upplevelse. Det var inte upplyftande eftersom det ytterligare underströk de stora bristerna i Gnaget anno 2007 och det var inte upplyftande eftersom det befäste de tendenser vi sett under hela säsongen hittills. Visst talar det sitt tydliga språk att Gefle IF ligger på sjunde plats i tabellen medan AIK ligger på tionde. AIK är i skriande behov av en ny anfallare, sedan Burgic skadades. Vad man dock behöver ännu mer är ett nytt självförtroende, ett självförtroende som skulle kunna ta laget tillbaka till det spel som chockade allsvenskan 2006.
Upplyftande var inte heller domarinsatsen. Martin Hansson dömde frispark åt hemmalaget så snart någon spelare halkade på det genomblöta gräset. Bortalagets spelare fick man dock knuffa och tackla hur mycket man ville utan att visselpipan hördes ljuda. Huruvida en mer opartisk domarinstats hade påverkat slutresultatet är dock tveksamt. Gnaget spelade inte övertygande.
Kvällens match var inte heller upplyftande för oss på läktaren eftersom vädergudarna uppenbarligen inte gillar fotboll. Under eftermiddagen rådde ett ganska fint uppehållsväder i Gävle, men i samma sekund som domaren blåste för avspark så begynte ett kraftfullt ösregn som sedan matchen igenom tilltog i styrka. Inte förrän blott ett par minuter återstod av andra halvlek började det avta i styrka för att lagom till slutsignalen helt ha upphört. Få av oss på läktaren var förberedda på ett sådant väder så dyngsura hoppade vi och sjöng fram gnaget till pinsamam en poäng på strömvallen.
"Nu ska vi ha roligt i trettio minuter till! Det är det här vi lever för!" Huttrade min bänkgranne till en kamrat när knappa sextio minuter spelats och regnet alltjämt tilltog i styrka medan frusna spelare från båda lagen halkade runt i gröngräset. Det är det här vi lever för.
En dag blev hela jorden en öken för min syn.
Att skylla hela förlusten på domaren vore barnsligt - AIK ska vara så mycket bättre att ett märkligt domslut inte ska få fälla avgörandet. Att Peter Fröjdfeldt tycker att det är helt i sin ordning att Djurgårdens spelare sparkar ner AIK:are och därefter gör mål känns emellertid lite bittert med tanke på slutresultatet. Förvånad blir man dock inte - det var samme Fröjdfeldt som berövade oss SM-guldet förra året genom bortdömda mål och mystiska straffar.
Fröjdfeldt är kanske det tydligaste exemplet på allsvenskans låga domarstandard sedan Anders Frisks dagar, och kanske säger det en hel del om allsvenskan i allmänhet. Å andra sidan tycks märkliga domslut vara en sjuka som går nuförtiden med tanke på att Milan lyckades vinna Champions league med en hands...
Nåväl, det blir ett derby till i höst.
Stackars bajen.
Idrott och alkohol!
Vi gratulerar även Andreas Larsson som vann årets sommelier-VM på Rhodos i Grekland. Det innebär att han nu kan titulera sig bäst i världen i att kombinera vin och mat, vinteori och praktisk vinservering. Välkommen nästa gång det är fest i Slottet i saknadens dalar Andreas!
Av två onda ting...
Motviljan kommer dock snart tillbaka när man än en gång tvingas beskåda köttbullen Rooney eller närbilder på Sir Alex Fergussons blodsprängda näsa. Att karlen ännu lever är ett under. hur länge José Mourinho lever om hans blåklädda mannar förlorar morgondagens match återstår att se. Hans uppdragsgivare är nog inte helt nöjd sedan laget åkte ur Champions League mot Liverpool häromveckan...
Första derbyt.
Visst känns det som att Gnaget inte riktigt hittat formen för säsongen. Men trots att spelet inte var helt övertygande från AIK:s sida spelade man helt klart bättre än bajen och segern var välförtjänt.
De första tio minuterna var förvisso Hammarbys, men efter Daniel Mendes segermål i tolfte minuten tog AIK över föreställningen. Mendes säkrade segern, men det var helt klart Wilton Figueiredo som var matchens store kämpe. När han i andra halvlek byttes ut mot Bernt Helsker fick han stående ovationer från den gulsvarta majoriteten av de 30.318 åskådarna.
Nämnas bör också mittbackarna Niklas Sandberg och Nicklas Carlsson som större delen av matchen stod för storartade prestationer.
Man kan dock fråga sig vad domaren Martin Ingvarsson tänkte på när han långt efter den annonserade tilläggstiden blåste frispark åt bajen för något som ingen såg och dessutom precis framför AIK:s mål. Många var vi som höll andan dessa ödesdigra sekunder. Som tur är slarvade bajen bort också denna möjlighet.
Överhuvudtaget rådde god derbystämning trots att de nya "hårda tagen" på läktaren lade visst smolk i glädjebägaren. Tifogruppen protesterade genom indraget tifosi mot den behandling de i samband med premiärmatchen från batongbeväpnade ordningsvakter. Jag ser dock hellre ett halsdukshav som det på norra igår, än ett misslyckat tifo som det bajarna i sedvanlig ordning styrde upp på södra.
Ordningen är återställd.
Skål Göteborg!
Tyvärr kunde jag inte själv ta mig ner till Götet för vad som brukar vara säsongens bortaresa, men jag fick inlevelsefulla rapporter via mobiltelefon från såväl matchen som från stenkastningen utanför där Göteborgs "goa göbbar" visade prov på det gemyt och den öppenhet som man eljest annars gärna slår sig för bröstet om.
Inget större fel på Götet egentligen
Bor man här länge, så blir man kanske van...
noterar jag tacksamt och far mot Sta´n.
Skål för den staden - Skål Göteborg
Där kan man vandra ostört på både gator och torg!
Bajen nästa.
Brittisk dominans i kvartsfinalerna.
Grymt pinsam premiär Gnaget.
Matchbilden blev dock en helt annan än den jag föreställt mig. Kalmar med sitt täta försvarsspel och brasilianska anfallsduo fullständigt utklassade Gnaget som ägnade sig åt att slå förvirrade långbollar ut i landet Ingenstans istället för att börja spela passningsspel. En usel insats i premiärmatchen och nu börjar den där gnagande oron infinna sig som annars brukar vara legio innan allsvenskans första match.
Allsvenskan har börjat!
På annandag påsk drar den riktiga allsvenskan emellertid igång då den Allmänna Idrottsklubbens svartgula krigare ska möta Kalmar FF, ni vet laget vars klubbemblem pryds av ett par knallröda kalsonger av Y-frontsmodell.