Marknaden Gud glömde: Dammsugarpåsarna!

För en tid sedan investerades i en ny dammsugare efter att den föregående lämnat in handuken med lång och trogen tjänst bakom sig. Den nya dammsugaren visade sig vara både smidig, effektiv och prisvärd. Så långt allt gott. Dess mörka baksida uppenbarade sig först när det skulle bli dags att byta dammsugarpåse.

Att dammsugarpåsemarknaden är en sannskyldig djungel visste jag sedan tidigare, men jag hade ingen somhelst aning om att det kunde vara så här illa. Efter fruktlösa sporadiska försök att få tag i en kompatibel dammsugarpåse under den senaste veckan bestämde jag mig för att igår verkligen ta tag i saken. Igår skulle problemet lösas.

Första anhalt på vad som skulle komma att bli lika strapatsfyllt och fåfängt som någonsin Camelots riddares Graalsökande var Elgiganten. På Elgiganten hade maskinen ifråga inhandlats och elgiganten var den enda återförsäljare av hushållsmaskiner vars hemsida tillkännagav att de hade en påse som var kompatibel med denna. Vål där stod emellertid klart att någon sådan påse inte fann inne. Osis. Den vänliga expeditissan hjälpte mig dock genom att slå i en lathund för att få fram namnen på kompatibla påsar från andra fabrikanter. Utrustad med dessa kryptiska siffer- och bokstavskombinationer begav jag mig åstad till nästa anhalt. Coop forum i Boländerna. Utan resultat.

Efter stopp på ett antal andra ställen där dammsugarpåsar såldes begav jag mig till SIBA i Stenhagen där jag av flera fått tipset av att de hade ett särdeles stort utbud av just dammsugarpåsar. Det var förvisso sant, men någon som skulle gå att fästa i maskinen jag hade därhemma fanns dessvärre inte. Så jag står ännu utan påse och dammborttagningen får ske på gammalt hederligt vis med borste alltmedan den effektiva maskinen står sysslolös i städskrubben.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Var finns den Osynliga Handen på den här marknaden?

Jag har hört sägas att det finns påsfria dammsugare. Möjligen får det bli en sådan nästa gång det blir dags att investera i en ny maskin. Synd att den senaste är så effektiv och bra på alla sätt. Förutom det här med påsarna då...

image47

Jag på jakt efter dammsugarpåsen som inte finns. (
Sir Lancelot Målning av Eleanor Fortescue Bricksdale)

Avskaffa kårpartisystemet!

Just nu pågår val till kårfullmäktige i Uppsala studentkår. Kårvalet, som är en årlig företeelse, är ett pinsamt försök till att simulera parlamentarisk demokrati inom universitetets studenters intresserorganisation, studentkåren. Eftersom det aldrig är fler än 10 % av studenterna som väljer att delta i dessa farsartade tillställningar finns knappast fog för att kalla dem demokratiska, än mindre att de valda företrädarna har studenternas mandat för sitt agerande gentemot universitetet och övriga samhället.

I samband med att jag skrev min kandidatuppsats i historia om studentrevolten 68 fick jag inblick i den debatt som föregick politiseringen av studentkårerna i Stockholm och Lund under det radikala 60-talet. Införandet av kårpartisystem, plagierade från riksdagspartierna var ett led i 60-talets extrema vänsterrörelses strävan att politisera hela samhällslivet och särskilt lärosätena. Istället för att studentkåren skulle vara det organ som tillvaratog studenternas särintressen gentemot universitet och samhälle skulle studentkåren vara ännu en arena för vänstern att driva sina allmänpolitiska kampanjer. Så ser det ut än idag. Hur många politiska broilers har inte setts gödas inom de olika studentpartierna för att sedan ta steget ut i rikspolitiken? Det är säkert en lysande språngbräda för dem, men är det inte den funktionen som de politiska ungdomsförbunden är tänkt att fylla?

Avskaffa det ineffektiva kårpartisystemet med sina förment demokratiska valkampanjer och upprätta en studentkår vars syfte är att tillvarata alla studenters intressen. Politiska frågor som inte direkt rör utbildning, forskning och studentliv bör lämpligen drivas på annat håll.

Svångremmen dras åt ytterligare

Hur lätt väger inte säkerhetspolitiska bedömningar när de ställs mot politikers besparingsiver kombinerad med en verklighetsfrämmande världsbild à la 70-talets hippierörelse? Sverige har ju dessutom en lång tradition av dåligt timade nedrustningar. Lagom innan det första världskriget rustade man ned, likaså precis innan det andra bröt ut. Det är inte utan att man blir oroad när man ställs inför värnpliktsvägraren Tolgfors presenterar ytterligare nedskärningar. Försvardebattens naiva ton påminner lite väl mycket om den som föregrep det blodiga 1900-talet. Tur att man inte är skrockfull.

Obegripligt

Varför finns det inga papperskorgar på pendeltågen?

Gammal är äldst

Svenskarna går i pension allt tidigare. Samtidigt vill moderaterna få oss att fortsätta jobba efter vår 65-årsdag. Det krävs "en kulturell förändring", menar partisekreteraren Per Schlingmann. "Vi måste börja inse att man inte är förbrukad när man går i pension."

Det är onekligen en paradoxal tid vi lever i. Samtidigt som alliansregeringen tycks utveckla allergireaktioner så snart någon inte är ute och jobbar visar näringslivet med all önskvärd tydlighet att äldre inte göre sig besvär på arbetsmarknaden. För inte så längesedan erbjöd Ericsson 1000 medarbetare över 35 år avgångsvederlag för att få in yngre medarbetare.

Ericssons föryngringsarbete visar på skrämmande tendenser i vår oreflekterade samtid. Är du över 35 är du inte längre attraktiv på arbetsmarknaden. Sätter man detta i relation till att de flesta blir färdigutbildade strax innan trettio nuförtiden blir det begripligt att allt fler unga upplever en livskris kring 25 (att adderas till de klassiska 30-, 40- och 50-årskriserna). och nu vill Schlingmann ha 70-åringar på arbetsplatserna! Man kanske skulle börja med 35+arna?

Positiv särbehandling

Positiv särbehandling är ett besynnerligt begrepp. All särbehandling är ju i lika mån positiv som negativ. Själva innebörden i begreppet särbehandling är ju att olika grupper behandlas olika. Om en grupp särbehandlas positivt innebär detta per automatik att övriga grupper särbehandlas negativt.

Därför är det märkligt att den positiva särbehandlingen som metod fått ett sådant genomslag i dagens Sverige, Sverige där diskriminering annars är det värsta man kan beskylla en människa för. Inkonsekvens någon?

Häromåret anmäldes Uppsala universitet av två tjejer som inte kommit in på juristutbildningen just för att man positivt särbehandlat några utlandsfödda som hade lägre betyg än de förfördelade tjejerna. Universitetet fälldes för diskriminering.

Sedan detta hände har det inrättats en organisation som heter Centrum för rättvisa som ideellt hjälper de förfördelade vid fall av "positiv särbehandling". Detta kritiserades skarpt i en insändare i kårtidningen Ergo där den anonyme debattören menade att juridiska institutionens samröre med Centrum för rättvisa "gynnade högerintressen". Borde det inte ligga även i vänsterns intressen att alla skall erbjudas samma förutsättningar?

Återigen häromåret så slogs larm om att positiv särbehandling behövde införas vid Statens lantbruksuniversitet, SLU. Det var tydligen för få invandrare som läste vid lantbruksuniversitetet. För få enligt vem? Om immigranterna helt enkelt inte är intresserade av att läsa de utbildningar som ges vid SLU är det då ett självändamål att få dem intresserade? Måste varje klass ha en sammansättning som helt och hållet överensstämmer med befolkningen i stort?

Hur noga ska i så fall detta regleras? Skall man också se till storleken av olika invandrargrupper och kvotera in si och så många irakier och si och så många kurder. Vill vi komma till en situation där en bättre utbildad kurd får stå tillbaka för en sämre utbildad irakier, bara för att man ska ha en klass som proportionerligt "speglar samhället i dess helhet"?

Nu på sistone är det räddningstjänsten som drabbats av ivrarna för positiv särbehandling. En jämställdhetsplan med målsättningen jämn könsfördelning inom brandförsvaret har upprättats. Nu har man konstaterat att detta mål är svårt att uppnå eftersom fyskraven för brandmannayrket är svåra för många kvinnliga sökande att klara av.

Socialdemokratiska ledarskribenter
basunerar ut att brandförsvaret är en "maskulin bastion" som måste brytas ned. Lösningen? Sänkta krav så klart. Genom positiv särbehandling av kvinnliga sökande ska man sätta jämställdhetsmålet över fyskraven.

Jag frågar mig i mitt stilla sinne om den socialdemokratiske ledarskribenten när han måste räddas ur ett brinnande rum är lika övertygad om briljansen i idén om att sänka fyskraven för brandsoldaterna...

Se hur hela Camden står i lågor

Camden market står i lågor. Det är tydligen en mycket omfattande brand dessutom. Visst sticker det till i ett gammalt punkrockhjärta när en legendarisk stadsdel som denna förgås i lågor. Jag får trösta mig med att mina personliga minnen från Camden under 2000-talet inte var särskilt stimulerande för punkromantik. Samma krimskrams som på alla andra sunkiga marknader världen över. Möjligen lite slitnare människor som hängde där. Faktum är att Camden är att likna vid Punktshopen vid Sergels torg, bara större. Vi får väl se vad den renande elden kan åstadkomma. Kanske är det rentav någon gammal punknostalgiker som i besvikelsen över områdets förfall tagit till zippotändaren?

Gott nytt år!

2007 har varit ett hektiskt år. Förutom den omställning det inneburit att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning har en stor del av året ägnats åt arbetet med debutskivan Vingklippt som släpptes i september och som jag hoppas har fallit er alla på läppen.

 

Vingklippt

 

Nästan direkt efter skivsläppet kastade jag mig in i nästa skivproduktion som nu befinner sig i sitt slutskede. Denna gång är det mina tonsättningar av poeten Erik Axel Karlfeldts dikter som har spelats in. Skivan som sker i samarbete med Karlfeldtsamfundet ochskivbolaget Hemlandssånger kommer att släppas under våren. Mer information omskivsläpp och releaseparty kommer framöver.

 

Efter helgerna börjar planläggandet av vårens och sommarensspelningar, så har ni något spelställe, någon festival eller något evenemangnär er där ni hemskt gärna skulle vilja se Lars Anders Johansson lira är det nu ni ska höra av er till arrangören och övertyga honom/henne om detta.

 

Kommer ni inte på något sådant kan ni i alla fall gå in på popradion.se och rösta på låten Snövit som är utmanare denna vecka!


Slutligen vill jag bara passa på att önska er alla, läsare som lyssnare, ett Gott nytt år och att vi ses därute, till våren eller sommaren 2008!


Kommunister och pizzabagare i reklambranschen

Det är två kategorier reklamutdelare som konsekvent åsidosätter mitt önskemål om "Ingen reklam tack" som tydligt står deklarerat på ytterdörren: kommunister och pizzabagare.

Att kommunisterna i sitt revolutionära nit gärna bortser från individens önskemål är kanske ingen nyhet. Frapperande är dock att man även sätter sig över allt vad miljötänkande heter i det ädla syftet att sprida pappersark och tidningar som mottagaren är uppenbart ointresserad av att läsa.

Underligast är dock pizzabagarna. Eller, för all del, de som delar ut lapparna är kanske inte desamma som bakar pizzorna. Hursomhelst så verkar pizzeriornas reklabladsutdelare konsekvent ignorera uppmaningen ovanför brevinkastet. Jag undrar om det kanske kan ha en principiell botten liknande den hos de självutnämnda klasskämparna ovan. Jag menar, pizzerior Sverige över tycks ju ha föresatt sig att utarbeta en helt egen begreppsapparat, väsensskild från den vi övriga använder oss av.

De flesta av dessa nya begreppsdefinitioner accepteras också helt okritiskt av oss andra så snart vi stiger in på en pizzeria. Tydligast är det kanske i fallet "oxfilé" - finns det någon som förväntar sig att få oxfilé när man beställer en pizza där denna ingrediens påstås ingå? Man får oftast vara glad om det ens är nötkött det rör sig om...

I ljuset av detta kanske man även inom pizzeriabranschens camorra beslutat sig för att definiera om begreppet "reklam". De små glättiga dubbelvikta ark med pizzamenyer är kanske inte alls reklam, det kanske är information eller rentav litteratur?

Med Digerdöden på sitt samvete

På centralstationen i Lund har man problem med råttor. Ett tiotal sådana har skymtats på perrongen. Kulmen måste ha nåtts när någon nyligen iakttog hur en av gnagarna använde sig av rulltrappan för att komma dit. Nu skall de förmenta skadedjuren tydligen bekämpas. Även Malmö dras med likartade problem. Där är det Fisktorget som drabbats av gnagarinvasion.

Annars tycks råttan äntligen vara på väg att få något slags upprättelse. Mycket tack vara Disney Pixar och deras charmerande produktion Rat a touille ("Råttatouille") som blivit en sannskyldig publiksuccé och som trots sin kanske aningen krystade intrig övertygade undertecknad.

Råttor har ett skamfilat rykte som lever kvar från det gamla bondesamhället där en växande population gnagare kunde utgöra ett påtagligt hot mot den egna fortlevnaden i och med att de slukade magasinerat spannmål och annat ätbart varthelst de fick möjlighet. När forskningen sent i modern tid påvisade gnagarnas roll som smittspridare, inte minst i samband med den demografiska katastrof vid 1300-talets mitt som vi benämner Digerdöden, sjönk djurets aktier ytterligare.

Kanske kan man retroaktivt tycka, med pestens härjningar i bakhuvudet, att råttan gjort sig förtjänt av sitt dåliga rykte. Dock kan man mena att hon genom otaliga plågsamma laboratorieförsök där hon på grund av sin framstående intelligens fått lida martyrdöden för människans fromma, något borde ha sonat sina brott.

Vad oräkneliga laboratorieförsök misslyckats med har emellertid en enda animerad film gjort i en handvändning. Efter Råttatouille har efterfrågan på tamråttor blivit så stor i vårt land att den ideella organisationen Råtthjälpen nu går ut och varnar människor för att alltför lättsinnigt skaffa ett sådant husdjur. Man menar att det är ett stort ansvar att skaffa en råtta och uppmanar föräldrar att tänka efter ytterligare en gång innan de låter sina barn skaffa sig små håriga vänner, inspirerade av filmen.

Som råttägare vill jag också utfärda en varning till er i läsekretsen som går i råttskaffartankar. Råttor är visserligen ett oerhört trivsamt,socialt och intelligent djur som det i de flesta avseenden är en stor glädje att ha i sitt hem. På lång sikt är dock deras korta levnadsår en riktig plåga. En råtta lever i genomsnitt 2-3 år vilket innebär tillräckligt långt tid för att fästa sig vid den som vid vilket hudjur somhelst, men smärtsamt kort i det långa loppet. Att ha råttor känns snart som en sannskyldig massaker. Bara under det senaste året har fem av våra vänner vandrat vidare.

image29
Selma, Tintomara och Sessan (som tyvärr har lämnat oss) är emellertid inga pestspridare.

Försvarsministern hade ryggrad trots allt.

Överbefälhavaren må kalla det för "flyktinstinkter", jag tycker nog ändå att Odenberg visade lite ryggrad till slut när han valde att hellre avgå från sin ministerpost än fullfölja den havererade försvarspolitik som regeringen Reinfeldt stakat ut.

Att Mona Sahlin försöker plocka billiga politiska poäng på incidenten är föga förvånande men inte särskilt övertygande med tanke på vilken försvarspolitik socialdemokraterna bedrivit de sista åren.

Att Reinfeldt ersätter Odenberg med en vapenvägrare känns bara symptomatiskt...

Man förundras.

Läser DN:s ledare och frapperas av det förunderliga i hela cirkusen kring Muhammedkarikatyrerna. Förundras över hur islamisterna lyckats få hela västvärlden att tro att det skall vara hädelse att avbilda profeten muhammed, trots att det är legio inom islam. Förundras över bristen på sinne för proportion hos de islamsister som svarar på Vilks fåniga teckning genom att demonstrera utanför Nerikes Allehanda eller genom att bränna dockor av den svenske statsministern - eller rent av mordhota konstnären ifråga. Kanske fyllde Vilks provokation sitt syfte trots allt? Förundras över hur Jan Guillou framhärdar i att hävda att majoriteten av alla muslimer inte delar demonstranternas åsikter, trots att denna stora majoritet aldrig ger sig till känna.

Förundras också över de sekulariserade muslimer som låter sig svartmålas i den terrorfruktande omvärldens ögon av gaphalsar och flaggbrännande extremister. Jag skulle om vore jag muslim inte vara tillfreds med den bild av islam som förmedlas via nyhetsbyråerna, allra minst i denna tidsålder präglad av "krig mot terrorismen".

Mest av allt förundras jag dock över de fåfänga unga iranska män som gör sitt yttersta för att efterlikna den bildsköne profeten, till de puritanska imamernas förtret. Det är rätt coolt, lite som om Jesus vore modeikon i väst...

Dags att lägga ner Uppsala universitet?

"Lägg ner Uppsala universitet" skriver statsvetarproffessorn vid Göteborgs Universitet Bo Rothstein i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen, med hänvisning till nye universitetskanslern, Anders Flodströms, uttalande om att Sverige egentligen bara bör ha fem universitet. Naturligtvis tycker jag inte att Uppsala universitet borde läggas ner och det tycker nog inte Rothstein heller. Däremot har han en hel del poänger i den svidande kritik som han riktar mot universitetets ledning.

Det är främst två konkreta sakfrågor som Rothstein tar fasta på i sin kritik, som i huvudsak handlar om universitetsledningens isnkänkningar i den så kallade lärofriheten, ett av universitetsväsendets viktigaste grundvalar.

Den första frågan rör två professorer vid matematiska institutionen som hamnat i kollitionskurs med universitetsledningen rörande vilken forskning som skulle bedrivas vid institutionen och fått avträda sina tjänster under besynnerliga omständigheter.

Den andra frågan handlar om den numera namnkunniga sociologiprofessorn Eva Lundgren som väckte stort uppseende efter sitt utspel i teve 2005 om att det pågick ett omfattande ritualmördande av barn i landet. Efter detta märkliga utspel beslöt universitetsledningen rätt och riktigt att granska Lundgrens forskning, varvid man uppdagade en hel del brister vad gäller redovisandet av resultaten. Med Rothsteins ord:

"Denna granskning resulterade i omfattande kritik och givetvis kunde man inte hitta belägg för påståendena om barnamorden. Eva Lundgren hade till exempel hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners och att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Granskningen visade att detta helt saknade grund.

Siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld hade överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren. Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd. Men det är faktiskt värre än så: Granskarnas analys av Lundgrens egna data visade att "slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld." Lundgrens egna data visade att risken att utsättas för våld är klart högre för kvinnor vars partner är arbetslös, inte är född i Sverige eller är drogmissbrukare, men detta hade hon inte redovisat."


Lundgrens forskning är alltså ohederlig i och med att hennes urval av redovisade resultat är svårt tendentiös, eller som en god vän till mig uttryckte det: "hon har tagit hermeneutiken till nya höjder".

Hur reagerade då universitetsledningen på denna skamfläck för vetenskapssamhället? Det rimliga hade varit att anmäla henne till vetenskapsrådet, men istället valde man att fria henne samt uttala sitt "fulla förtroende" för Lundgren och hennes forskning.

Jag tror att Rothstein gör en korrekt analys när han förmodar att anledningen till att Lundgren hanterats på detta sätt är att hennes teser "visat sig ha stort politiskt stöd och ofta använts av ledande politiker som argument."

Att universiteten ofta fungerat som plantskola åt den politiska korrekthetens extremitsiska avantgarde är för de flesta bekant sedan länge, men att ett universitets ledning är beredd att ta ohederlig forskning i försvar av ideologiska skäl är sannerligen ett hot mot "lärofriheten".

Jag hoppas emellertid inte att Flodström tar Rothsteins kritik alltför bokstavligt. Jag tror att Uppsala har mycket kvar att ge som universitetsstad, även om vissa brister i maskineriet kanske borde ses över.

Vem vill bo granne med en advokat?

Vid Uppsala universitet är den juridiska institutiuonen den enhet där fuskandet är mest utbrett bland studenterna. ironiskt om något. Den officiella statistiken kompletteras med berättelser från folk som läser vid institutionen om hur studenter gömmer viktig referenslitteratur för varandra inför tentor, hur viktiga sidor rivits ut och så vidare. Den grundval som rättssamhället villar på känns aningen skev när man begrundar ett sådant rekryteringsunderlag till juristkåren.

Än mer matt blir man när man titt som tätt stöter på berättelser ur verkligheten om hur dessa lagvrängare sedan använder sina juridiska kunskaper privat. Som
advokaten i Skåne som drivit striden mot sin granne som nu förbjuds att röka i sin egen trädgård. Detta integritetskränkande exempel på maktmissbruk sammanfattas av advokaten själv som att "miljödomstolen fattat ett klokt och riktigt beslut som dessutom ligger rätt i tiden?.

För en tid sedan uppstod rabalder sedan det framkommit att mäklarfirmor erbjöd sina kunder statistik över vilka socialgrupper som fanns representerade i olika områden. Denna statistik borde nog kompletteras med information om hur många advokater som är bosatta i nejden.

Till försvarets försvar.

Jag skrev igår ett inlägg om moderaternas, främst finansminister Borgs, nya, naiva hållning i försvarsfrågan - tidigare en av moderaternas hjärtefrågor. Moderaterna, med borg i spetsen, har uppenbarligen helt och hållet tagit till sig den försvarssyn som tidigare dominerat i vänsterblocket och som tycks vila på föreställningen om att "om vi lägger ner våra vapen kommer alla andra i hela världen att göra det också." I moderaternas fall handlar det dock troligtvis snarare om att man inte tar säkerhetspolitiska analyser på allvar utan ser försvaret som en enkel budgetpost att skära ner på.

Försvarsdebattören Bo Pellnäs skriver idag en debattartikel på SvD:s Brännpunkt om det huvudlösa i att inte ta säkerhetspolitiska hotbilder på allvar. Han drar paralleller till andra perioder av historien när nedrustning genomförts till följd av att man låtit sig invaggas i falsk säkerhet. Efter det första världskriget lät man sig övertygas om att det var helt osannolikt att någon större konflikt skulle bryta ut på nytt. Vi vet alla hur det gick.

Först 1935 avbröt Sverige sin nedrustning, då höll den tyska rustningen redan på för fullt, tre år senare påbörjades en svensk upprustning av försvaret som stod färdig 1948, tre år efter krigsslutet. Samma naiva hållning som präglade mellankrigstidens svenska försvarspolitik tycks numera vara förshärskande inom såväl regeringen som försvarsberedningen.

En snabb överblick över bloggosfären ger vid handen att den generationsklyfta som Pellnäs pratar om i sin debattartikel verkligen föreligger. Ständigt samma floskler rapas upp om att "Sverige är inte isolerat", "rysskräcken är överdriven", "på trettiotalet fanns inte EU". Det är tongångar som bara kan höras i ett land som klarat sig oförskämt bra genom de sista två hundra årens konflikter och därför upphört att tro på krigets realiteter. Länder som Tjeckoslovakien och Finland har fått lära sig den hårda vägen att internationella samfund och allianser inte är att lita på när orosmolnen tornar upp sig vid horisonten.

Det är uppenbart att de Finkändska makthavarna gjort en annan säkerhetspolitiska analys än våra egna. Helsingfors har ett robotförsvar, det har inte Stockholm. För övrigt hänvisar jag till mitt gamla inlägg Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.

Försvarslösa moderater.

Inte ens moderaterna, som tidigare varit det mest försvarsvänliga partiet, är att lite på längre när det kommer till försvarspolitiken. Nu ansluter man sig, främst finansminister Borg, till den nedrustningshysteri som präglat svensk försvarspolitik under de senaste decennierna och som på intet sätt är förankrad i säkerhetspolitiska analyser. Man ansluter sig dessutom så till den milda grad att man äventyrar sina egna vallöften. Intressanta att notera är att majoriteten i Svenska Dagbladets läsarundersökning tycker att vi inte ska skära ner på försvarsbudgeten alls. Kanske har väljarna börjat inse något som ännu inte sjunkit in hos politikerna?

Fotbollssupportrar är lovligt byte.

Återigen bryter moralpanik ut efter kravallartade scener i samband med ett fotbollsderby. Klubbarna ska få stå för polisens kostnader heter det. En arg insändare i Svenska Dagbladet får medhåll av en mängd anonyma kommentatorer av det slag som eljest brukar ägna sig åt att sätta upp ilskna lappar i gemensamma tvättstugor.


Det är intressant det här, varför moralpanik utbryter så snart något slags kriminellt beteende utövas i samband med ett fotbollsevenemang. Våld som förekommer i samband med fotboll är uppenbarligen mycket värre än våld som utövas någon annanstans. När det kravallas mellan bandysupportrar i samband med något derby uppe i Hälsingland betraktas det närmast som något pittoreskt. När det är Stockholmslagens supportrar som drabbar samman är det istället något frultansvärt och klubbarna ska hållas ansvariga.

Just i samband med derbykravaller tycks det som om den hämmade medelsvensson som annars mest knyter näven i fickan ser sin möjligeht att få utlopp för sin frustration. Precis som förföljelsen av rökare sanktioneras av medierna är det också helt ok att ge sig på engagerade fotbollssupportrar. Vi är lovligt byte. Man förespråkar en kollektiv bestraffningstyp som är olaglig på andra områden i samhället men som såväl politiker, polis och frustrerade åsiktsmaskiner vill tillämpa på just fotbollssupportrar.

Om något hundratal djurgårdssupportrar beter sig som svin i samband med en match tycker man att klubben ska stå för de poliskostnader som uppstår i samband med detta. trots att svinaktigheterna kanske förekommit flera mil från arenan (det är inne på arenorna som klubbarna ansvarar för säkerheten). På så vis straffar man inte bara klubben utan också dess många tusen fredliga medlemmar och anhängare.

Man hör aldrig någon höja rösten och kräva att de vänsterorganisationer skall stå för räkningen vars medlemmar påkallar minst lika stora polisinsatser varje gång de med sten- och flaskkastning försöker förhindra till exempel Sverigedemokrater och andra att utöva sin lagstadgade rätt att demonstrera. Det är tydligen skillnad på kravallande och kravallande i den moralpanikande insändarlobbyns svartvita samhällssyn där fotbollssupportrar är lovligt byte.


Arbetsmarknadsministerns trovärdighet.

Visst är det fantastiskt att just Sven-Otto Littorin, som  med piska och blåslampa sökt få igång den myglande och arbetsovilliga allmänheten i hederligt dagsverke, att just han tycker att det är helt ok att köpa en låtsasexamen från utlandet och sedan ställa upp den i sin CV på regeringens hemsida.

Att han tror att allt ska bli ogjort bara för att "meriten" ifråga stryks från hemsidan säger än mer om hans syn på akademiska meriter. Littorins påstådda distansstudier omfattar 115 poäng vilket inte ens räcker till en fil. kand. och är således inte ens en magisterexamen.

Littorin säger till Dagens Nyheter att han tar bort sin examen från regeringens hemsida eftersom han vill att "debatten ska handla om vad som händer nu och inte vad som hände för tio år sedan." Arbetsmarknadsministern gör sig skyldig till två stora tankefel: för det första, vad som händer nu är kopplat till att vi har en arbetsmarknadsminister som skapat sig en karriär på falska meriter - det blir inte ogjort bara för att han stryker meriterna när han väl gjort karriär med deras hjälp. För det andra, som Jinge har påpekat,  var det i höstas, i samband med att han tillträdde på sin minsisterpost, som han senast använde sig av sina falska meriter i och med att han satte upp dem i sin CV på regeringens hemsida, inte för tio år sedan.

Det känns oerhört svårt att hysa förtroende för en arbetsmarknadspolitik som förs av personer som med sitt eget agerande underkänner högskoleverkets bedömningar av olika utbildningar. Allra mest stinker de åtgärder som vidtagits för att försämra de studerandes situation, till exempel avlägsnandet av a-kassans studerandevillkor. Men det är klart, har man valt att gå den enkla vägen har man väl ingen större förståelse för de studerandes situation.

I've got stripes.

Man måste verkligen tro på ett liv efter detta om man väljer att  ingå äktenskap med en livstidsdömd fånge som man kommit i kontakt med via brevväxling. Om fången ifråga är Helge Fossmo, känd som Knutbypastorn blir hypotesen än troligare. Varje gång det rapporteras om dylika händelser börjar jag fundera över vad som får kvinnor att attraheras av mördare och psykfall som Juha Valjakkala. Ännu mer besynnerligt är det med Helge Fossmo, han ser ju inte ens hård och farlig ut! Det verkar som att själva fängelsemiljön fungerar som något slags afrodisiakum för en viss typ av kvinnor.

Det verkar dock inte som att män lockas av fängslade kvinnor på samma sätt. eller så är det helt enkelt så att media väljer att inte rapportera om Annika östbergs enorma beundrarskara. Huruvida Paris Hiltons attraktionskraft ökar på grund av fängelsevistelsen är nog svårt att säga, summan av dreglande paparazzis i hennes släptåg kommer förmodligen att vara konstant. däremot kan man ifrågasätta vad Expressen emnade med sin löpsedel häromdagen med anledning av hotellarvtagerskans återförande till tukthuset:

"Stjärnan i tårar".

- vadå "stjärnan"?! För att vara en stjärna ska man väl ha presterat något, till exempel gjort musik (visst, visst, Hilton har släppt en platta men är det på den hennes kändisstatus vilar?), spelat fotboll eller tennis eller någonting annat som kräver talang. att födas rik gör en knappast till en stjärna. Rubriken säger mer om expressen än om den platinablonderade rattfylleristen.

Snålheten bedrar visheten.

Försvarsmaktens strategi- och utvecklingschefer Jörgen ­Ericsson och Michael Moore skriver idag på Svenska Dagbladets Brännpunkt om den framtdia utvecklingen av det svenska försvaret. Bakgrudnen är Försvarsmakten senaste rapport Konsekvenser av olika militärstrategiska inriktningar som lämnades till regeringen den 15 maj i år.

Artikelförfattarna värjer sig för anklagelser om att försvarsmakten återgår till ett invasionsförsvar. för så är det ju, att det värsta som många människor i Sverige idag kan föreställa sig är en försvarsmakt som faktiskt skulle kunna försvara Sverige i händelse av en invasion.

"Den som påstår att Försvarsmakten nu bör återgå till ett anpassningstänkande med förmåga att växa för att på egen hand kunna möta ett framtida ökat hot från t ex Ryssland har inte insett EU- och Natoutvecklingens säkerhetspolitiska och strategiska innebörd," skriver artikelförfattarna.

Det är nog inte där skon klämmer. Det är varken det säkerhetspolitiska läget eller den vapenteknologiska utvecklingen som framtvingar Sveriges uppsägande av sin militära självständighet. Vi har också de senaste decennierna sett hur små länder kunnat stå emot världens starkaste krigsmakter. Svaret kommer lite längre ner:

"Försvarsekonomin sätter allt ­snävare gränser för Sveriges rent nationella försvarsambitioner. De krav som dagens uppgifter ställer på effekt och tillgänglighet kostar allt mer. Även om minskad numerär kompenseras av högre kvalitet och effektivitet hos de enskilda enheterna, så står vi inför brytpunkter och svåra vägval."

Riksdagspartierna väljer, antiungen utifrån någon slags förlegad hippiementalitet som ger vid handen att bara Sverige står försvarslöst så kommer alla andra att sluta riga, eller på grund av ren dumsnålhet, att lämna Sverige helt och hållet i främmande makters våld.

Glädjande är dock att Försvarsmakten nu framhåller att den nationella dimensionen av försvarspolitiken behöver lyftas fram eftersom et nationella och regionala perspektivet under de senaste årens förändringsarbete hamnat i skymundan. Istället har man valt att satsa sitt krut på att delta i operationer på andra sidan jordklotet.

Det ironiska är att det kommer att vara samma människor som idag gapar högst och mest om hur onödigt försvaet är som i händelse av en krissituation kommer att gapa lika högt om hur lite som görs och hur dåligt förberett försvaret är.

Tidigare inlägg Nyare inlägg