Slottet i saknadens dalar

Det är tydligen någonting oerhört provokativt i att värna om miljön i dagens samhälle. Det kan man i och för sig förstå eftersom vi i vårt land odlar ett rättighetstänkande som går ut på att inget skall fattas oss, kosta vad det kosta vill. 

Likgiltiga flyger vi på nöjesresor tvärs över jordklotet (”man måste ju få unna sig”), eller rentav skaffar sommarstuga i Sydostasien (”Thailand är hetast just nu” slår Aftonbladet fast – stick i stäv med sin klimatkampanj).

Det kortsiktiga tänkande härskar inom de flesta områden och trots att den nya regeringen utfäst sig att finna nya energilösningar har vi inte sett mycket därav i praktisk handling. 

När jag nyligen publicerade ett inlägg om klimatmotståndarnas (jag kallar dem så i brist på bättre term) argumentation var det flera stycken som uppenbarligen blev mycket provocerade. Som sig bör när känslostyrda människor argumenterar dök snart de sedvanliga ropen om ”diktatur” och jämförelsen med jasägarna under Hitlertiden i Tyskland. Av någon anledning tycks alltid människor som saknar argument, i vilken fråga det än gäller och på vilken sida de själva än står, vilja jämföra sina motståndare med nazisterna. Är inte det en smula barockt?

Det allra mest komiska i klimatmotståndarnas emotionella argumentation är ändå när de hävdar att miljörörelsen utgör en ”majoritet som okritiskt anslutit sig till en uppfattning”. Om så vore fallet, om en majoritet omfattade åsikten att vi måste göra något åt klimatförändringarna, okritiskt eller ej – borde inte detta ha tagit sig uttryck i en radikalare miljöpolitik?

Att vara miljömedveten idag, är liksom de senaste decennierna, att vara en ropande röst i öknen. Inte för att det inte pratas om klimathotet utan för att det bara pratas. Vi har kunskapen, om såväl hotbilden som de tänkbara åtgärderna. Ändå går allt så förbannat långsamt. Fråga bara den forskarmajoritet som varnat och varnat och varnar och varnar men vars ord står sig slätt mot varje enskilt exempel som skulle kunna tyda på ett undantag. Kanske är det att konsensus råder inom forskarvärlden som klimatmotståndarna uppfattar som så obehagligt? Det vore i så fall ganska paradoxalt eftersom de i nästa andetag ropar efter fler naturvetenskapliga belägg.

Den jasägande majoritet som klimatmotståndarna är så oroliga för utgörs i själva verket av dem själva. Visst har det sänts dokumentärfilmer på SVT, visst har Al Gore orerat på biodukarna, visst har Aftonbladet haft sina upprop och visst har den nya regeringen gjort några halvhjärtade utspel. Men Reinfeldts klimatdiskussioner med Tony Blair känns mest som spel för gallerierna så länge det hela inte omsätts i konkreta åtgärder. Det är i praktisk handling man ser var människors verkliga övertygelse ligger.