Dödskallarna devalveras.
När blev dödskallar som modedetalj en sådan svenssonpryl? Fram till nyligen användes dödskallen som symbol av dem som ville utmärka sig på ett eller annat sätt: av hårdrockare, satanister, punkrockare, gothare dvs sådana subkulturer som antingen anspelade på kopplingar till döden eller på någon allmän föreställning om hårdhet och farlighet.
Som ett led i mainstreamungdomarnas övertagande av alla subkulturella attribut tycks numera dödskallen ha gått samma sorgliga öde till mötes som punk- och hårdrocksmusiken sedan den började spelas högljutt i mainstreambutiker som JC och Carlings.
Redan i höstas började den föga inspirerande krimskrams och inredningsbutikskedjan Mique sälja sin Jolly Rogerkollektion bestående av plastiga artiklar i svart prydda med en flinande dödskalle och korslagda benknotor. Mainstreamfolket, som tidigare sett med oblida ögon på den alternativa ungdomen och dess attribut kan nu omge sig med badrumsmattor och duschdraperier med dödskallemotiv, sedan symbolen ifråga erhållit godkännande i och med att numera sanktionerats av den nämnda butikskedjan.
Den ultimata devalveringen har emellertid dödskallesymbolen råkat ut för sedan Gina Tricot – ni vet lågpriskedjan som riktar sig till dem som inte gör skillnad mellan lammull och akryl – lanserade sin nya kollektion. Av någon anledning befann jag mig inne i en av dessa butiker och fick se hylla efter hylla, bord efter bord, med vedervärdiga tröjor, linnen, toppar, strumpbyxor med mera, huvudsakligen i vitt och guld, prydda med olika dödskallemotiv. Runt bland dessa gick små söta, blonderade flickor och valde entusiastiskt, flickor som för ett halvor sedan skulle ha fnyst föraktfull åt någon som bar dödskallemotiv. Samma affär sålde för övrigt glittriga t-shirts med trycket ”punk-chic” i ett utförande som ingen punkbrud någonsin skulle vilja ta på sig.
Också Åhléns har hakat på trenden och säljer scarfs med dödskallemotiv. Dödskallen har helt klart blivit mainstream, ja rentav någonting gulligt. Jag tycker att det är tråkigt att se hur alla subkulturella attribut dras in i den tjocka och intetsägande sörja som mainstreamkulturen utgör. Framförallt tycker jag dock att det är märkligt att dödskallen - denna starka och uråldriga symbol som funnits i alla kulturer sedan urminnes tider och som symboliserar en enda sak: Döden – berövas sitt symbolvärde på detta tanklösa sätt.
Folkvett del 5: Föräldrar med barn.
Barn i offentliga sammanhang är en hett debatterad fråga. De två ytterlighetsståndpunkterna tycks utgöras av för det första dem som är fientliga mot barn, som betraktar dem som en främmande och motbjudande art som bör hållas borta från offentliga sammanhang. Ett utslag av denna mentalitet är att allt fler krögare väljer att porta barn från sina etablissemang, till och med i vuxens sällskap.
För det andra har vi dem som betraktar barnen som chica accessoarer att ha med sig vart man än går, utan hänsyn till vare sig barnen eller omgivningen. Ibland kan det kännas minst sagt olustigt när föräldrar tagit med sig sin avkomma till fyllefester eller på krogen vid en alltför sen timma.
Själv förespråkar jag ingen av dessa ytterligheter. Jag tycker att det är vansinnigt att förbjuda barn på exempelvis restauranger och jag tycker att det är motbjudande att kräva att barnen ska vara hänvisade till vissa enskilda vagnar på tågen som vissa har föreslagit, som om det vore allergiframkallande husdjur vi talade om. Det är klart att barnen redan från unga år ska få följa med på restaurang – om de inte får lära sig hur man uppför sig på restaurang som små, hur ska man kunna förvänta sig det av dem när de har blivit äldre?
Å andra sidan tror jag inte att det är nyttigt för barn att vistas i vilka miljöer som helst. De ovannämnda fyllefesterna och krogmiljöerna är tydliga exempel, men också en hel del arbetsplatser (i vissa kretsar förespråkas att man ska ha sina barn med på jobbet).
Att förbjuda barnen från restauranger, kaféer, museum och andra offentliga sammanhang är en enkel men kortsiktig lösning. Alla stör sig naturligtvis på ouppfostrade, skrikande ungj*vlar som kräver uppmärksamhet från allt och alla och vars föräldrar låter dem hållas. Felet ligger dock inte i deras ringa ålder utan i att föräldrarna inte lärt dem hederligt folkvett: förmodligen grundar sig detta i att föräldrarna själva saknar sådant.
Häromdagen var jag på ett kafé här i Uppsala och vid bordet bredvid satt tre kvinnor i nedre medelåldern och höll låda. En av de tre hade med sig en liten knodd i treårsåldern, vilket efter att hon fått sitt fika, tilläts driva kring i lokalerna under högljutt skrikande alltmedan de tre vuxna satt och pratade med varandra. Höga barnskrik är en fruktansvärt enerverande akustisk förorening och det var nära att sinnet rann på undertecknad. Som tur är avlägsnade sig hippiemorsan och hennes osnutna avkomma innan bägaren hann rinna över.
Lösningen är dock inte att portförbjuda barnen. Mitt förslag är istället att man ställer samma krav på barnfamiljer som man gör på andra sällskap. Föräldrarna ansvarar för sina minderåriga barn – således bör man avvisa såväl barn som föräldrar från ett etablissemang om barnen uppför sig illa, liksom man skulle göra om en fullvuxen person sprang runt mellan borden och skrek.
Att portförbjuda de små sänder helt fel signaler. Inget av detta skulle emellertid behöva ske om bara dagens föräldrar tog sin föräldraroll på allvar och inpräntade i sina arvtagare grunderna i vanligt hederligt folkvett!
Sverige sviker jordens skogar!
Den borgerliga miljöpolitiken fortsätter att bedröva. En interpellationsdebatt den 23 januari visade att jordbruksminister Eskil Erlandson har bestämt sig för en politik som kommer att leda till fortsatt inköp av olagligt avverkad skog. Olaglig avverkning är en kraftigt bidragande orsak till jordens avskogning och storskalig förlust av den biologiska mångfalden. I debatten gjorde Erlandsson klart att regeringen i dagsläget inte tänker stödja ett EU-förbud mot import av sådant material. Detta samtidigt som EU-kommissionen utforskar olika möjligheter för framtida bekämpning av illegal skogsavverkning, inklusive juridiska förbud mot import och försäljning.
Idag försvinner världens skogar med en fruktansvärd hastighet. Med dem försvinner ovärderliga ekosystem, arter såväl som levnadsmiljöer som närmare en miljard människor är beroende av för sitt uppehälle. Hela 40 procent av skogen i de största virkesproducerande länderna avverkas olagligt enligt OECD. FN har räknat ut att totalt cirka 13 miljoner hektar skog avverkas illegalt varje år. Det är skog som helt enkelt stjäls från länderna där den avverkas och människorna som är beroende av den. Den olagliga avverkningen sker utan någon som helst hänsyn till natur och djur. Läs mer.
Läs Eskil Erlandssons anförande i interpellationsdebatten.
Rysligt bedårande råttbebisar!
Mitt hem har alldeles nyligen fått tillskott av två små alldeles bedårande råttbebisar, en ljusgrå och en mörkgrå. Det är endast fyra veckor sedan de små för första gången såg dagens ljus. Kan ni ens föreställa er hur söta de är? Hade jag haft tillgång till en digitalkamera så hade jag givetvis förevigat de små liven på bild och lagt ut till allmän beundran här i Slottet. Förhoppningsvis kommer så att ske framöver. Till dess får ni hålla till godo med denna min föga opartiska beskrivning.
För övrigt, hur kommer det sig att så många ryggar tillbaka och rynkar på näsan när man säger att man har råttor hemma? Ofta är det dessutom samma människor som paradoxalt nog tycker att det är helt okej att omge sig med andra, mycket opersonligare och rentav tråkigare gnagare som kaniner och marsvin.
Visst kan man komma dragandes med råttornas föga ärorika historia såsom smittobärare och skadedjur. Jag vill dock replikera att råttor som hålls som husdjur varken är orenligare eller farligare än sina släktingar, marsvinen med flera. Snarast endast mer sociala och trevliga.
Energy revolution!
Det har varit mycket dystra tongångar om klimatproblematiken här i Slottet i saknadens dalar. Allt är emellertid inte bara mörker och förtvivlan, det finns ljuspunkter. I rapporten Energy [R]evolution: A sustainable World Energy Outlook som Greenpeace International presenterade I torsdags visas hur förnyelsebar energi tillsammans med en smart energianvändning kan leverera hälften av världens energibehov 2050.
I rapporten visas hur vi under de kommande 43 åren kan minska koldioxidutsläppen med nära 50 procent parallellt med att kärnkraften fasas ut. Med en övergång till förnyelsebar energi får världen en säker energiförsörjning samtidigt som den stabila globala ekonomiska utveckling bibehålls. Med i beräkningen är den snabba ekonomiska tillväxten i länder som Kina, Indien och Afrika.
Slutsatsen är att förnyelsebar energi och energieffektiviseringar kommer att utgöra ryggraden i världsekonomin, i utvecklingsländer såväl som i industrialiserade länder. Förnyelsebar energi har potential att 2050 tillgodose nästan 70 procent av världens elbehov och 65 procent av all uppvärmning.
Läs rapporten här! (Obs! PDF-fil!)
Järnvägstunnel förbi Gamla Uppsala!
Järnvägssträckningen mellan Uppsala och Gävle har de senaste åren byggts ut och blivit dubbelspårig vilket medfört betydligt färre komplikationer för tågtrafiken. Den enda sträcka som fortfarande har enkelspår är den som passerar fornminnesområdet i Gamla Uppsala.
Nu har Banverket presenterat ett förslag som tycks vara välkommet både ur miljö- och kulturarvssynpunkt. De föreslår att järnvägen genom Gamla Uppsala grävs ned i tunnel förbi fornminnesområdet, rapporterar Upsala Nya Tidning.
Den enda haken är att sträckan i så fall beräknas bli en av de dyraste. Den knappt fyra kilometer långa spårsträckan från norra Svartbäcken förbi Gamla Uppsala beräknas kosta nästan en miljard kronor. För den summan får man utbyggnad från enkelspår till dubbelspår samt en järnväg i tunnel förbi Kungshögarna. Tunneln skall i så fall byggas i betong och blir 650 meter lång enligt förslaget i Banverkets förstudie. Syftet är att skydda den känsliga miljön som utgör riksintresse.
Jag hoppas innerligt att man beslutar sig för att genomföra förslaget, vilket både skulle underlätta för den norrgående tågtrafiken och hjälpa till att bevara den känsliga miljön kring kungshögarna i Gamla Uppsala.
Äntligen snö!
Den senaste veckan har Uppsala bytt skepnad till den vintriga stad vi alla efterlyste i december. Den gamla lärdomsstaden är aldrig så gemytlig som i sin glittrande vinterskrud. Det är en sannskyldig befrielse att slippa se gatornas fula asfalt och till och med de påvra modernistiska fasaderna ser mindre själsdödande ut med ett omgivande snötäcke.
Naturligtvis är det beklagligt med alla problem snön ställer till med i trafiken och med den låga inomhustemperatur som jag får dras med till följd av den bristfälliga ventilationen (glipor i väggen) i lägenheten. På det hela taget tror jag dock att vi vinner på vintervädret. Det är ljusare, luften känns friskare och snötäcket dämpar allt störande buller. Det känns renat som om människor är gladare och trevligare mot varandra!
Museer som historielöshetens högborgar.
Jag skrev nyligen ett inlägg under kategorin Folkvett där jag ondgjorde mig över människor som uppträder hänsynslöst gentemot andra besökare på museum. Dessvärre var det en del som valde att tolka det som att jag menade att man inte skulle få tala med varandra överhuvudtaget när man är på ett dylikt etablissemang. En befängd åsikt som jag aldrig omfattat.Hursomhelst påminde mig denna diskussion om den angelägna fråga som museikulturens utveckling utgör.
Sakkunskapen vandrar ut.
Som ett led i den allmänna förflackningen och blinda tjurrusningen rakt in i historielöshet och fördumning håller de svenska museerna på att genomgå en omfattande förändringsprocess. Det är en förändringsprocess som minskar medborgarnas tillgång till historiska föremål och även sakkunnig expertis.
En stor del av denna problematik består i att museernas personal håller på att bytas ut, från sakkunniga arkeologer och historiker till så kallade museivetare och museologer. Där fackkunskapen vandrar ut vandrar trendfixeringen och historielösheten in.
Jag har en del obehagliga erfarenheter av diskussioner med museologistudenter här i Uppsala, vilka alla rapat upp samma typ av dävna argumentation om att det viktiga på ett museum inte skulle vara samlingarna man har att visa upp utan den ”upplevelse” besökaren får sig till livs. Man pratar om att museerna är till för ”levande människor och inte såna som är döda sedan flera hundra år”. Det tycks aldrig ha slagit dessa historielöshetens korsfarare att den generelle museibesökaren kanske har kommit dit just för att han är intresserad av dessa människor som levde för hundratals år sedan?
Det är numera viktigare med flashiga multimediapresentationer, cool ljussättning och en politiskt korrekt framställning av historien med tyngdpunkt på de som numera anses ha varit förtryckta. Den historiska grundsynen är generellt sett teleologisk och förflutna tider värderas moraliskt genom jämförelser med dagens samhälle.
Vad är då problemet med denna utveckling? Är det inte bra att man gör museerna lättillgängligare och mer tilltalande för yngre generationer?
För det första så tror jag inte att de yngre generationerna är så värst imponerade. Tonåringar och barn av idag har tillgång till åtskillig högteknologi redan i hemmiljön. De besöker inte ett museum för att uppleva högklassig datorgrafik eller olikfärgade spotlights. Det skulle kräva en omfattande budget för att museologerna skulle kunna hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen inom till exempel datorspelsindustrin. Detta är emellertid vad jag tror skulle krävas om man skulle försöka locka ”de yngre generationerna” med hjälp av teknologin.
Men redan en sådan ambition bygger på falska premisser. Till ett museum går man inte för att bli historieintresserad, man går dit för att man redan är det. De flesta som tvingas med på något mot sin vilja blir inte frälsta. Intresset väcks någon annanstans.
Museernas roll.
Det stora problemet med den nuvarande utvecklingen är att museerna alltmer överger den roll som de ensamma kan fylla, för att istället försöka konkurrera på ojämlika villkor med nöjesutbudet – en kamp som är dömd att misslyckas.
Vad är det då museerna ensamma kan erbjuda? Jo, tillgången till de faktiska historiska föremålen, dvs inte fotografier eller datoranimationen utan ”the hard stuff”. Du kan titta på hur många avsnitt av Vetenskapens värld du vill, riktiga bronsyxor behöver du gå till ett museum för att se. Vidare kan, eller kunde, museerna erbjuda medborgarna tillgång till sakkunnig expertis som kunde fördjupa de historiska insikterna hosa besökarna.
Naturligtvis är det inte fel att lätte upp framställningarna med till exempel någon film eller datoranimation (personligen är jag dock mest förtjust i modellbyggen), men det får inte konkurrera om utrymmet. Tyngdpunkten måste ligga på att visa upp samlingarna.
Som det nu ser ut flyttas allt större delar av museernas samlingar undan och göms i magasin där bara de anställda har tillgång till dem, för att ge plats att ovan nämnda trendriktiga utställningstyper.
Ett följdproblem av detta är politiskt: Om medborgarna har direkt tillgång till de historiska föremålen har de själva större möjligheter att bilda sig personliga uppfattningar om historien. De designade utställningarna lägger en ideologisk barriär mellan medborgaren och det förflutna, vilket är mycket problematiskt i ett land som kallar sig för demokrati.
Etniska svenskar - finns vi?
Det är intressant att notera hur media numera sätter likhetstecken mellan ”svensk” och ”svensk medborgare”. Det är till exempel påfallande hur många ”svenskar” som antas vara involverade i internationell terrorism till exempel.
Genom att beröva begreppet ”svensk” all annan innebörd än ”innehavare av svenskt medborgarskap” underkänner vi den svenska etniciteten, det vill säga vi hävdar att det inte finns något svenskt folk, bara en grupp människor som hålls samman juridiskt.
Med detta sätt att resonera borde inte heller några samer existera, eller romer, eller några andra etniska grupper inom rikets gränser. Har de svenskt medborgarskap borde de också vara ”svenskar” – så långt går emellertid inte medierna och proffstyckarna i sin semantiska illusionskonst. Alla andra etniciteter erkänns, utom den svenska.
Kurder och aboriginer, maorier, indianer och inuiter, inga av dessa etniciteter borde finnas emedan dess medlemmar innehar medborgarskap i en eller annan juridisk stat. Det är ju tydligen bara medborgarskapet som räknas.
Invandrade grupper belönas i argumentationen med dubbel etnicitet, man berömmer dem för deras egna kulturer och traditioner, men när någon kontrasterar dessa mot svenska skick och bruk får han eller hon i ansiktet att ”de är lika svenska som du” – med motiveringen att de innehar svenskt medborgarskap.
Anhängarna av uppfattningen att det bara är medborgarskapet som avgör etniciteten brukar ofta framhålla den amerikanska, statsburna, patriotismen som exempel, utan att tänka på att i USA är de olika folkgrupperna tydligare i sin uppdelning efter etnicitet än någon annanstans i västvärlden.
Anhängarna av uppfattningen brukar också låta påskina att inga människor ursprungligen kommit från Sverige utan att vi alla är invandrade. Naturligtvis, men menar de då att romer, samer, kurder, tyskar, fransmän etc. varit etniskt homogena sedan tidernas begynnelse?
Att hävda att det bara är innehavet av ett svenskt medborgarskap som gör en person till svensk är att underkänna ett helt folk, som organiskt vuxit fram under århundraden, med små tillskott utifrån nu och då genom historien, tillskott som bidragit till förändringar men på det hela taget assimilerats i den övriga befolkningen.
Jag är trött på att tillhöra ett folk som förnekar inte bara sitt kulturarv och sin historia utan i själva verket sin egen existens! Det finns svenskar, likväl som det finns kurder, romer, samer, norrmän, finnar, engelsmän och så vidare. Alla dessa folkslag och nationaliteter har utvecklats över tid och de utvecklas fortfarande, i ett dynamiskt samspel med andra folk och nationer.
Att värna om de så kallade minoritetsfolkens särart samtidigt som man argumenterar för ickeexistensen av övriga etniska grupper (läs de som skapat stater) är inte bara paradoxalt och intellektuellt ohederligt, det kan också leda till katastrofala konsekvenser. Se bara på hur det gick i det forna Jugoslavien sedan kommunistregimen under fyrtio år sökt utplåna skillnaderna mellan de olika nationaliteterna.
Se mig och Erik i TV4 Uppland!
På TV4:s hemsida finns ännu några dagar framöver sändningen med mig och gitarristen Erik att beskåda. Tyvärr är synkningen mellan bild och ljud inte den bästa.
Klicka er in på TV4 Uppland och tryck sedan på ”Se våra sändningar”.
Nyhetsmorgon GävleDalarna Uppland Del2 (2007-01-24) – Där hittar ni låten.
Nyhetsmorgon GävleDalarna Uppland Del1 (2007-01-24) – Där hittar ni intervjun.
Mycket nöje!
Klimatmotståndet har bara förlorare.
Klimatfrågan är inte en fråga om höger och vänster. Den strutsmentalitet som får halsstarriga individer att alltjämt blunda för klimatproblematiken upphör aldrig att förvåna mig. Hur kan man så benhårt hålla fast vid något som ingen, läs ingen, har något att vinna på i längden.
Högerns argumentation
Från klimatmotståndare (jag väljer att kalla dem för det i brist på bättre ord) på högerflanken hävdas ofta att klimatproblematiken skulle vara ett påfund från vänsterhåll för att sabotera för marknadsekonomin. Inget kunde vara mer befängt. Marknadsekonomin och de stora företagen har ingenting att tjäna i längden (möjligen kortsiktigt) på att bränna jordens begränsade resurser och tillika försämra livsbetingelserna för såväl människor som andra arter.
Det går att tjäna pengar på förnyelsebara energikällor lika väl som på de ändliga, precis som att miljövänlig teknologi inte behöver vara dyrare om den massproduceras, alltså faller argumentet om marknadsekonomin. Det finns inte heller några beräkningar som visar på att det skulle vara mer lönsamt att hålla fast vid de ändliga, däremot finns beräkningar om motsatsen.
Så eftersom fler verkar förstå en argumentation som handlar om huruvida det går att tjäna pengar eller inte än en argumentation som handlar om värnandet om miljön och våra egna livsbetingelser så vill jag understryka: Det är lönsamt att ställa om till en ekologiskt hållbar teknologi, såväl för individer som för stater och företag, och ju förr dess lönsammare!
Vänsterns argumentation.
Från klimatmotståndare på vänsterkanten framhålls istället argumentet att visst är klimatfrågan viktig, men det finns många andra frågor som är viktigare: välfärden, tillväxten, arbetslösheten, jämlikheten etc. Denna typ av tänkande är minst lika befängt som högerfolkets: Om vi har gjort planeten obeboelig, eller åtminstone tvingat miljarder människor på flykt undan torka, översvämningar, is eller orkaner – vad har vi då för nytta av en ökad tillväxt eller ens jämlikhet mellan könen. Vänstern måste också förstå att miljöfrågan är övergripande och handlar om själva förutsättningarna för vår fortsatta existens, så långt har det faktiskt gått. Sett ur detta perspektiv ter sig faktiskt politikens övriga frågor löjligt futtiga.
Strutsmentaliteten.
Det mest tröttande med klimatmotståndarnas sätt att argumentera är deras benägenhet att vägra se de större sambanden. Visar man på ett större samband, till exempel det faktum att majoriteten av världens glaciärisar håller på att smälta bort, visar de genast på ett enskilt undantag, en glaciär som istället växer till sig, och tar detta som intäkt för att hela argumentationen om de smältande glaciärisarna vilar på falska premisser.
Ett annat vanligt sätt att argumentera är att byta historiskt perspektiv. En marginell värmebölja eller nedkylningsperiod för några hundra tusen år sedan tas som intäkt för att ”klimatet växlar hela tiden, det är ingenting onaturligt med det” trots att statistiken visar att de senaste trettio årens förändringar saknar motsvarighet under 6500000 år.
Varför man väljer att kämpa med näbbar och klor för ett bibehållande av den ohållbara teknologin och de ohållbara energikällorna är egentligen obegripligt. Det finns ingen som tjänar på det, varken individer, stater eller företag. Den nuvarande linjen har inga vinnare, bara förlorare.
Teveframträdanden och Myspace!
Dagen efter, alltså onsdagen den 24 januari, kommer jag och gitarristen Erik Andersson att medverka i TV4 Upplands morgonsändning, som jag tror också visas i Gävle-Dalaregionen.
Jag hoppas att ni alla också har noterat att Lars Anders Johansson numera också återfinns på Myspace. Adressen är: http://www.myspace.com/larsandersjohansson
Där kan ni bland annat lyssna på en liveinspelning av ”Bondens år” från releasefesten vi hade här i Uppsala i december.
Folkvett del 4: På museum.
Ett museum är en plats dit människor kommer för att betrakta och kontemplera över föremål de inte kan komma i åtnjutande någon annanstans, det kan vara historiska eller arkeologiska kvarlevor och artefakter eller det kan vara konstverk av olika slag. Många museer erbjuder guidade visningar av olika slag, i övrigt är museibesöket vanligtvis något som genomförs på egen eller tu man hand. Till ett museum går man inte för att ägna sig åt vidlyftigt umgängesliv.
Ett museum är en plats som inbjuder till eftertanke och reflektion och ofta även respekt och vördnad, antingen inför flydda tider eller något stort konstnärskap. Hursomhelst ger kutymen vid handen att museibesöket genomförs under lugna och stillsamma former och att eventuella samtal och diskussionsnivåer förs på ett lågmält vis, huvudsakligen av respekt för de övriga besökarna.
Tyvärr blir det allt vanligare att respekten brister hos museibesökarna. Allt oftare skingras ens tankar inför någon utsmyckad egyptisk sarkofag, en samling bronsyxor eller en storslagen oljemålning från någon holländsk mästares hand, av att salen äntras av ett gäng larmande ungdomar vars närvaro antingen betingas av fåfänga strävanden hos någon historielärare, eller ett poserande behov hos ungdomarna själva, men vars föräldrar aldrig lärt sina arvingar rudimentärt folkvett.
Det är emellertid inte bara tonåringar - ack denna grupp som jämt får bära hundhuvudet och är föremål för övriga ålderskategoriers samfällda klander – det blir också allt vanligare att medelålders museibesökare brister i den tillbörliga respekten. Chica damer i övre medelåldern med ordet ”kulturell” skriven i pannan klampar gärna genom salarna i högljutt samspråk, märkligt ointresserade av utställningsföremålen. Samma sak gäller medelålders herrar med självgod uppsyn som inte heller drar sig för att prata i mobiltelefon högt och ljudligt.
Att återinföra hyfs och fason på museerna tror jag är en viktigare åtgärd för att fler att besöka dem än att göra ännu fler tråkiga videoinstallationer och flashiga ”interaktiva” inslag. Stillsam begrundan över äkta konst eller historiska lämningar är vad endast museer kan erbjuda. Prata i mobiltelefon eller leka med datorer kan man göra på annat håll.
En tekaka tack, eller en baguette!
För ett tiotal år sedan började den amerikanskitalienska kafékulturen på allvar att slå igenom i Sverige, ni vet den som går ut på att man på svinfula och obekväma möbler i rostfritt stål skall inmundiga sina italienskklingande smörgåsar och kaffedrycker innanför terrarieliknande skyltfönster prydda med något engelskt namn på en franchisecafékedja i neon.
Så långt är det väl ändå ok, man kan ju trots allt låta bli att gå till ”Waynes coffee” eller ”Coffeehouse by George” och allt vad de heter om man inte fallit pladask för hiphetsmyten som fått en hel generation att tro att deras liv erinrar om karaktärernas i Friends och dessförinnan Seinfeld.
Problemet är dock att denna amerikanskitalienska kulturimperialism inte bara hållit sig inom de utpräglade ”coffeeshopsens” terrarieliknande väggar. Likt en epidemi har den spridit sig även till andra kaféer och rentav klassiska konditorier.
Det opraktiska och barbariska oskicket att dricka kaffe ur glas har till exempel blivit legio, liksom, vad som är ännu värre, det faktum att så gott som alla smörgåsar som står att finna har italienska namn. Finner man en rågkaka eller en tekaka eller rentav en baguette på ett kafé idag kan man skatta sig lycklig!
Jag har ingenting emot ciabatta, panini, focaccia och allt vad de heter. Sanningen att säga hörde jag till dem som välkomnade dessa sydeuropeiska smörgåsvarianter när de gjorde sin entré på den svenska marknaden. (Jag har dock aldrig vurmat för den apfula, torftigt modernistiska coffeshopsestetiken). Vad jag nu är hjärtinnerligen trött på är att de tycks ha trängt undan det ordinarie smörgåsutbudet av vilket numera bara återstår blygsamma spillror!
Den förmenta kulturberikningen har lett till inskränkning och likriktning!
Jag är så trött på dessa torra ciabattas och foccacias (ty i takt med deras utbredning tycks den genomsnittliga kvaliteten också ha sjunkit!), jag är less på dessa ständigt återkommande soltorkade tomater (som också jag jublade åt när de var en nyhet), den svettiga lågbudgetbrien och den prickiga medvurst som på de flesta håll numera går under beteckningen ”salami”!
När jag är sugen på italiensk smörgåskultur går jag till ett kafé med italiensk profil där man vet att de är noga med råvarorna. Till andra kaféer går jag när jag inte är sugen på italiensk smörgåskultur. Låt oss slippa denna smörgåsmatens likriktning och alla halvdana smörgåsvarianter som blivit dess konsekvens!
Angående inbrottet.
Jag berättade nyligen om min kamrat som drabbats av inbrott i hemmet. Jag noterar att Upsala nya tidning har skrivit en artikel om nidingsdådet. Läs och förfäras!
Vår i luften?
Man undrar hur länge de bisarra väderomständigheterna ska få fortgå utan att folk drar ut sina huvuden ur sanden vari de är gömda och en gång för alla tar klimatproblematiken på allvar.
Det är kanske för mycket att hoppas på att vinterovädren över Förenta Staterna skall kreera ett embryo av medvetande hos det folk som ogenerat släpper ut mest växthusgaser i världen, både totalt sett och per capita?
Saddams halvbrors huvud slets av.
Nyligen kunde man på TV4:s text-teve läsa den makabra rubriken ”Saddams halvbrors huvud slets av”. Artikeln handlade givetvis om avrättningen av två hejdukar till Iraks exdiktator varav en dessutom var den senares halvbror. Vid själva avrättningen, som verkställdes genom hängning i likhet med avrättningen av Saddam Hussein själv, inträffade det sällsynta att en av de dömdas huvud slets loss från kroppen av snaran. Ett obehagligt missöde som dock kan inträffa vid en hängning.
Onödiga makabra detaljer.
Att själva avrättningen har ett nyhetsvärde förstår jag, Irakkriget pågår fortfarande och understryker den amerikanska invasionsarméns misslyckande. Irak blev inte ett paradis på jorden sedan den onde diktatorn avlägsnats. Däremot står hundratusentals människor och väntar på rättvisa och vedergällning efter decennier av övergrepp och förtryck.
Däremot undrar jag över själva nyhetsvärdet i det avslitna huvudet. Det förändrar inte situationen alls. Karlen hängdes som planerat. Det är bara en vidrig detalj från avrättningsförfarandet som jag helst hade sluppit läsa om. Det kanske säger en del om de primitiva omständigheter under vilka de irakiska dödsdomarna verkställs men förändrar som sagt ingenting i sak. Det är alltså bara TV4 som frossar i blod och skräck. Låt oss slippa, det är tillräckligt mycket sådant på nyheterna ändå!
Bilden av den irakiska rättvisan.
Apropå avrättningarna i Irak så är jag bekymrad över det sätt de genomförts på av en annan anledning, som dock till viss del har med mediebevakningen att göra. Av de bilder som spridits från avrättningarna framgår att de genomförts i ett spartanskt, alldagligt rum med låg takhöjd, av civilklädda maskerade män som dessutom, enligt vittnesuppgifter, låtit förolämpningar hagla över de dödsdömda.
Jag menar att man berövar döden dess mysterium. Visserligen förstår jag att man är orolig för att anhängare till de avrättade ska göra dem till martyrer och därför vill beröva deras bortgång allt potentiellt symbolvärde. Det finns dock en fara med att göra på det viset. De avrättningsbilder vi fått se från de lagliga avrättningarna av Iraks förra ledning skiljer sig inte nämnvärt från de skakiga amatörbilder som terrorister publicerat av hur de avrättar fångar.
Genom att beröva verkställandet av dödsdomarna all officiell prägel framstår den Irakiska regeringen som illegitima förbrytare av samma skrot och korn som dem de avrättar. Bilden som förmedlas till omvärlden, av maskerade civilister som håller i snaran och inte ens vid avrättningsögonblicket kan hålla tillbaka sin primitiva lust att smäda de redan slagna, är bilden av att barbariet alltjämt fortsätter. Det är problematiskt.
Schampo för ytterlighetshår?
TRÖTT OCH SLITET HÅR
direkt följt av, fast i ett annat typsnitt och i annan färg:
NATURLIGT VACKERT OCH FRISKT HÅR
Borde inte allt detta kunna sammanfattas som "allt hår" - eller finns där någon mellanzon av hår som varken är trött och slitet eller naturligt vackert och friskt där just detta schampo inte lämpar sig? Borde de inte i så fall ersätta texten med en varning riktad till dem som absolut inte borde använda schampot i fråga?
Med rötter i medeltiden.
Ibland blir man sådär riktigt glad mitt i vardagen. Till exempel när man hittar en raritet som man länge sökt efter. Till exempel en vinylskiva.
Just detta hände mig häromsistens. Jag har sedan många år varit på jakt efter Folk och Rackares debutskiva, från tiden innan de började kalla sig för Folk och Rackare, Med rötter i medeltiden.
Så dök skivan plötsligt upp på Tradera.com och jag bjöd naturligtvis på den. Under de följande dagarna invaggades jag i förvissningen om att skivan var min eftersom ingen bjöd över mig.
Tyvärr var jag bortrest den dag som auktionen ifråga gick ut och när jag kom hem dagen efter blev jag mycket nedslagen då jag upptäckte att någon j*vel hade bjudit över mig med fem kronor och kammat hem skivan. Förmodligen rörde det sig om någon outsägligt nördig person som vigt sitt liv åt att sitta och bevaka auktioner på Tradera. Skivan gick mig hursomhelst ur händerna.
Tung till sinnes vandrade jag ned på stan för att uträtta några ärenden. På hemvägen fick jag en ingivelse och tog en omväg för att titta in i en andrahandsbutik där jag emellanåt fyndat gamla LP-skivor. Vad tror ni då att jag finner när jag bläddrar mig igenom backarna?
Jo, precis samma skiva som jag bjudit tvåhundra pix för på nätet, fast här till det ynkliga priset av femtio! Inte nog med detta, i samma back fann jag även den nästföljande skivan, som kort och gott heter Folk och Rackare! O sälla glädje!
Det är något visst med denna gamla folkrockgrupp som förnyade den svenska folkmusiken under sjuttiotalet. Arrangemangen är sparsmakade men otroligt snygga. Inte blir de sämre heller av att fiolerna trakteras av personer som Björn Ståbi, Kalle Almlöf och Jonny Soling – idag tre av våra mest namnkunniga fiolspelmän.
Men framförallt är det Carin Kjellmans fantastiska sångröst som skapar magin hos Folk och Rackare. Hon sjunger på ett vackert men samtidigt naivt vis som dagens folksångerskor tyvärr sällan lyckas uppnå. Idag känns det ofta som att man är tvungen att välja mellan en skönsjungande folksångerska eller en som tolkar texterna hon framför. Carin Kjellman lyckades kombinera båda och hon gjorde det med den äran. Ulf Gruvbergs insatser skall förvisso inte heller ringaktas.
Nu sitter jag här och gläds åt dessa folkmusikrariteter och funderar över varför i hela friden man återfinner dem under den nedsättande genrebeteckningen ”progg”!?
Folk och Rackare, Ulf Gruvberg och Carin Kjellman, från tiden då det begav sig.
Bloggtips.
Läs gärna Dalslandsbloggarens välformulerade inlägg om Fredrik Reinfeldts huvudlösa uttalande om det ursvenska barbariet. Det är sällan jag säger det men nu är det dags: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Inga vittnen?!
En god vän till mig erfor nyligen obehaget att ha inbrott i sitt hem. Han blev av med i stort sett allt han ägde: dator (med alla bilder, all musik, textdokument), teve, musikanläggning, tevespel, skivor, filmer, spel till tevespelet – de j*vla asen tog till och med hans kostym!
Det som är allra allvarligast med hela situationen är omständigheterna under vilka inbrottet skedde. Brottet förövades under dagtid, troligtvis runt tio på förmiddagen. Förövarna hade klättrat på fasaden till balkongen på andra våningen, slagit sönder en fönsterruta och därefter i lugn och ro länsat lägenheten och burit ut bytet genom ytterdörren. Med tanke på bytets omfattning med flera tunga pjäser kan det hela inte ha skett i en handvändning.
Inga vittnen finns till händelsen, trots att min kamrat bor i ett flerfamiljshus och dessutom i ett tätt befolkat bostadsområde. Vilket underbart land vi låter växa fram omkring oss.
Klockorna, klockorna!
Inte blir det bättre heller av att neurokirurgerna aldrig hör av sig om den där eventuella operationen.
Idag är det för övrigt samma datum som Victor Hugo 1831 avslutade sin roman Notre Dame de Paris och lät en annan krympling se dagens ljus, nämligen den puckelryggige Quasimodo - en särskilt kär romanfigur för oss som bor i katedralsstäder.
Klockorna, klockorna!
Skolavslutningar i kyrkan.
Jag har med en tilltagande känsla av trötthet försökt undvika den pågående diskussionen om huruvida svenska skolavslutningar skall få firas i kyrkor eller inte. Nu bryter jag emellertid tystnaden med ett kort ställningstagande.
Debatten om skolavslutningar i kyrkorna förs mellan en liten men tongivande grupp debattörer och en stor mängd oförstående lärare och elever, såväl svenskar som invandrade.
Jag har såväl katoliker som muslimer i min umgängeskrets, både sådana som är födda och uppvuxna i Sverige och sådana som flyttat hit från andra länder. Alla tycker de att diskussionen om de svenska skolavslutningarna är befängd. Självklart kan man fira i kyrkan, det är ju tradition här, menar de.
Ingen av dem har någonsin menat sig kränkt av detta skick och bruk, lika lite som jag skulle känna mig kränkt av de sekulära eller religiösa högtider som firades omkring mig ifall jag flyttat till ett katolskt eller muslimskt land. Så länge ingen under hot tvingade mig att konvertera skulle jag inte ha höjt några ögonbryn.
Jag gick på en mycket invandrartät högstadieskola där mängder av motsättningar mellan olika grupperingar, såväl sociala som etniska, låg och pyrde under ytan och ibland blossade upp i synliga konflikter. Trots detta hörde jag aldrig någon invandrad elev yttra några synpunkter på att skolavslutningen firades i kyrkan. Alla upplevde det som traditionsenligt och fullt naturligt.
Överhuvudtaget har jag aldrig mött kritiska synpunkter på kyrkoskolavslutningarna från invandrare eller sådana som bekänner sig till andra religioner. De enda avogt inställda personer jag har mött har varit sekulariserade svenskar som kallat sig ateister, men också i denna gruppering har de varit få.
Det verkar som om föreställningen om att invandrare och personer som följer en annan trosbekännelse än den lutherska skulle känna sig kränkta och diskriminerade av våra svenska traditioner är en myt som odlas av ett fåtal debattörer på den politiska vänsterkanten. (Nu tycks emellertid även Fredrik Reinfeldt ha sällat sig till dessa i och med sitt bisarra uttalande i Södertälje om att allt inhemskt är barbari).
Vad dessa debattörer tror sig uppnå med detta idoga bespottande av allt som andas svenska traditioner och svenskt kulturarv förstår jag verkligen inte. Har inte invandrarna lika mycket att lära av oss, vår historia och våra sedvänjor som vi har av dem?
Som en saga.
Gulnad som svavel
av saffran var han
som en gång höjde ropet mot himlen,
där i kryddbodens mörker
- en fähund, en man
som förstått rätta värdet av silver.
Han bar sina bördor till koja och slott
men han stjälpte dem alla på slutet.
I gruvornas gångar
blev fähundens lott
att samla det utspillda krutet.
I djupast förtvivlan lakejerna såg
hur den sluge helt snabbt fick passera.
I sömn låg den fetmande drottningens måg
och den fähunden syns aldrig mera.
Över blå oceanerna seglar ett skepp
och tar kurs på en fallande stjärna.
Under segel av drömmar i järnhandskens grepp
lever luftslotten kvar i hans hjärna.
Gråblek och sjuk
steg han tärd från sin toft
och lät resa sitt tält uppå stranden.
Mellan snäckskal och krabbor
låg änglarnas stoft
som så vårdslöst fått falla från himlen.
Han samlade silvret i kannor och kar
men han glömde dem alla på stranden.
Så reste han hem,
och fast silvret blev kvar,
fick han med sig den skimrande sanden.
Lars Anders Johansson
SJ - alternativet som snart inte är ett alternativ.
Det har kommit till min kännedom att man tycker att jag är inkonsekvent som å ena sidan vurmar för kollektivtrafikens bevarande och utbyggnad, främst av miljöskäl, å den andra sidan ständigt kritiserar SJ och övriga aktörer på den numera avreglerade kollektivtrafikmarknaden.
De höga tågpriserna.
Själv ser jag inget motsägelsefullt i detta, snarare konsekvens. Det är ur ett miljöperspektiv oerhört illa att SJ för den prispolitik som de gör, vilken får människor att välja alla andra färdmedel hellre än tåget. SJ resonerar på samma kortsiktigt träskalliga vis som skivindustrin: ”Folk köper mindre och mindre – vi höjer priserna!”
Jag är övertygad om att så gott som alla de som trängs i de ergonomiskt missanpassade långfärdsbussarna som talrika går i skytteltrafik från Norrland ned till huvudstaden, mycket hellre skulle ha åkt tåg om det inte hade varit för den enorma prisskillnaden.
Jag tror också att många hade föredragit att lämna bilen hemma i större utsträckning om det inte varit så bisarrt att det ofta lönar sig att åka bil en sträcka istället för tåg, till och med om man är bara en person i bilen.
Jag är även förvissad om att många av dem som på grund av okunskap eller nonchalans ignorerar det faktum att flyget släpper ut tusentals gånger så mycket växthusgaser som tåget för en motsvarande sträcka, hade haft lättare att ta till sig denna argumentation om det inte varit så att det var lika dyrt eller rentav dyrare att ta tåget.
Bekvämligheten.
Men det är inte bara de ohemula priserna som gör att folk väljer bort tåget. SJ gör sitt bästa för att skrämma bort resenärerna med alla till buds stående medel. Ett exempel var införskaffandet av de fruktansvärda X40-tågen. Ni vet ”regionaltågen” som går inom Mälardalen men också från Gävle till Linköping och mellan Stockholm och Göteborg.
X40-tågen har inneburit en avsevärd försämring av bekvämligheten (trots att priserna höjts) för majoriteten av Sveriges tågpendlare (förutom dem vars arbetsplatser pyntar för X2000). De ständigt överfulla tågen saknar utrymme för bagage, reglerbara säten och drabbas ideligen av tekniska fel som leder till ytterligare minskad komfort och förseningar.
Jag tror också att rena dumheter som förekomsten av förstaklasskupéer på X40-tågen gör att resenärerna flyr SJ.
En miljökatastrof!
Jag tycker att det är dags för SJ att stanna upp och se över hela sin verksamhet. Vill de att folk ska åka tåg är det upp till dem att se till att tåget också är ett rimligt alternativ. Inte ett opålitligt och okomfortabelt fortskaffningsmedel med samma prisnivå som flyget.
En gång i världen var det självklart att tåget var bekvämare och pålitligare än både buss och bil för längre inrikesresor. Så är det inte längre. SJ, ni slår er för bröstet som ett miljövänligt resealternativ, i själva verket är ni en miljökatastrof som skrämmer bort resenärerna till andra fortskaffningsmedel!
papapapa....
För övrigt, varför är det alltid mycket lättare att somna på morgonen efter att väckarklockan har ringt än på kvällen när man har en hel natt framför sig. Är det inte lagen om alltings djävlighet som sätter in?
Sluta hyckla om utsläppsrätterna!
Regeringen Reinfeldt hycklar i miljöfrågorna. Samtidigt som man säger sig aktivt stödja EU:s förslag om att medlemsländerna tillsammans skall minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 % till år 2020 så handlar man i rakt motsatt riktning.
Saken är den att EU-kommissionen upptäckt att utdelningen av utsläppsrätter till de respektive medlemsländerna varit för riklig, varför man vänt sig till regeringarna och upplyst om att de måste minska försäljningen av utsläppsrätter för att kunna åstadkomma det gemensamt uppsatta målet om utsläppsminskningen.
Detta vägrar emellertid regeringen Reinfeldt som har protesterat i ett brev till kommissionen. Den menar att utsläppsrätterna inte ska minskas.
- Det är en märklig logik av en regering som aktivare vill använda EU för ett offensivt miljöarbete, säger Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen.
- Handeln med utsläppsrätter är det viktigaste styrmedlet som EU har i sin hand. När EU-kommissionen tar sitt uppdrag på allvar får de kritik av ett land som säger sig vara ett föregångsland på klimatområdet.
Sveriges Radio Ekots reportage.
Så sant.
- Marcel Proust, Sodom och Gomorra, översättning Gunnel Vallquist.
Hos von Hallwyls.
Idag har jag bevistat utställningen Gentlemannen – om män och mode på Hallwylska palatset (detta fantastiska museum som alltför många bara går förbi). Jag vill varmt rekommendera utställningen samt påminna om att den intresserade bör pallra sig dit illa kvickt emedan den bara visas till och med den fjortonde denna månad.
Gentlemannen kretsar kring palatsets ägare, Walther von Hallwyl och utställningsföremålen består i huvudsak av dennes personliga tillhörigheter. Det rör sig först och främst om kläder från olika tillfällen men också nödvändiga saker som promenadkäppar, klackringar, manschettknappar, cigarrfodral, rakknivar, ordensband etc – det vill säga sådant som varje gentleman behöver.
När man besöker utställningen kan man även passa på att ta sig en tur på den permanenta utställningen i palatsets paradvåning. Som en bekant till mig uttryckte det en gång:
”1890-talet – det var då det hände!”
By night II
I skenet från ett stearinljus
kan den mest motbjudande insekt
vara vacker
och medan du tvekar
hinner hon suga ditt blod
innan du dödar henne.
Med anledning av utmaningen.
Eftersom så många har gissat på frågan om vilket av påståendena i mitt tidigare inlägg som var falskt tänkte jag redan idag presentera svaret.
1. Sant. Det hela utspelade sig när jag och en kamrat luffade runt i Skottland. Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem i Kylakin på ön Skye. När vi skulle bli tilldelade ett rum frågade oss receptionspersonalen om det gick bra att vi bodde i en stuga på gården. Vi sa att det var ok och blev hänvisade till en husvagn med Star Trek-tema. I samma veva som detta meddelade oss personalen att det skulle anlända ett sällskap om åtta personer till samma husvagn (den hade tio bäddar). När sällskapet väl anlände visade det sig bestå av gigantiska MC-knuttar från Newcastle. Förutom ett aningen bristfälligt vokabulär var de faktiskt rätt trevliga.
2. Sant. Efter att ha blivit snuvade på boende i Glasgow och Stranrear tog jag och en kamrat nattfärjan till Belfast dit vi anlände klockan tre på natten. Då färjeterminalen var befolkad av drogpåverkade ungdomar ville vi inte tillbringa natten där utan beslöt oss för att söka oss in till stan. Eftersom vi inte hade varit i Belfast tidigare eller hade tillgång till någon karta letade vi olss på måfå från hamnområdet och lyckades mirakulöst återfinna järnvägsstationen, till vars öppnande det dessvärre återstod tio timmar. Uppfyllda av rykten om det hårdföra Belfast samt av den färska erfarenheten av det hårdföra Glasgow vågade ingen av oss lägga oss ned att sova. Bandaren hjälpte oss att hålla oss vakna trots den redan överhängande sömnbristen.
3. Sant. När jag bodde i Västervik var det tänkt att jag skulle dela lägenhet med några kurskamrater. Dessa flyttade emellertid aldrig in. Dock stod det i mitt hyreskontrakt att jag enbart skulle dela lägenheten med andra från samma utbildning så hyresvärden kunde inte flytta in några andra och jag hade ingen lust att flytta ut. Tvåtusen kronor i månaden för en fräsch möblerad femma med bredband och kabelteve. Det ni!
4. Falskt. Jag förstår inte hur någon kunde låta sig luras av ett så befängt påstående! Att gå till tandläkaren är ju bland det värsta som finns!
5. Sant. Jag råkade faktiskt slumra till en gång medan jag blev tatuerad. Till saken hör att jag var aningen bakfull vid tillfället. Jag tycker i och för sig även annars att det kan vara skönt att bli tatuerad, samt att det finns något kontemplativt över tatuerarmaskinens surrande. Dock bör det understrykas att ibland gör det bara vedervärdigt ont istället. Det är lite som ett lotteri.
All heder åt er som gissade rätt, skam och vanära åt dem som gissade fel!
"Direkt ifrån fabriken, en liten tennsoldat..."
Kvaliteten på leksaker sjunker alltjämt, och i takt med detta även tillgången på kvalitetsleksaker. Detta har jag fått erfara sedan jag letat gjutformar och gjuttenn till en mig närstående person som nyligen fått ett uppflammande intresse för att gjuta karoliner.
De flesta välsorterade leksaksaffärer har alltjämt ett litet, men tynande, utbud av Prince August gjutformar. Underligt nog säljer inga av dessa leksaksaffärer något tenn att gjuta med, varför man får hålla till godo med den sparsamma mängd som åtföljer själva gjutformen och som räcker till ungefär en och en halv tennsoldat. Det räcker ingalunda till någon karolinerarmé.
Varför i hela h*lvetet säljer de gjutformar om de inte säljer tenn att gjuta med!?
Målandet av tennfigurer har tagit avsevärda steg framåt sedan Prince Augusts storhetstid, i och med att figurspelen, såsom Games Workshops Warhmammer, fått spridning. Sådana, färdiggjutna tennfigurer, står att finna i riklig mängd i de flesta städer, men som sagt gjutformar och gjuttenn för egen tillverkning blir allt sällsyntare företeelser.
Jag ser detta som ett led i den alltmer lättjefyllda utveckling vi sett under de senaste decennierna. Det är hela tiden någon annan som ska ha gjort grovjobbet åt en: En tendens som tar sig uttryck i allt fler hel- och halvfabrikat.
Dessutom är det mycket häftigare att måla karoliner än att måla de stereotypa gröna goblins som data- och figurspelsmarknaden fullkomligt svämmar över av. Men det är å andra sidan bara min högst personliga uppfattning.
Here we go again.
Statens Järnvägar är en käpphäst som jag flera gånger fått anledning att återkomma till här i Slottet i saknadens dalar.
SJ börjar alltmer att likna en parodi på ett järnvägsbolag. När jag senast hade anledning att resa med ett av de förhatliga X40-tågen utspelade sig ett litet intermezzo som belyser denna utveckling.
Som så ofta var det slut på bokade biljetter (dvs bokade sittplatser) varför jag blev tvungen att köpa en obokad biljett. På perrongen (inte ”plattformen” som pappskallarna på SJ och banverket numera väljer att kalla den som ett led i den allmänna förflackningen av språkbruket) upplyste skulten oss resenärer om att ”vagn 11 och 12 är obokade”.
Således styrde jag mina steg mot vagn elva så snart tåget rullat in till perrongen (!) och satte mig på övervåningen, ignorerande den lilla skylt som sade ”1 klass” på dörren, eftersom ingenting övrigt i vagnen förrådde några skillnader gentemot vad som kallas andra klass. När konduktören anlände för biljettvisering utspelade sig följande dialog:
(Konduktören) - Biljetterna tack.
(Undertecknad) - Varsågod.
- Du vet att det här är första klass va?
- På perrongen stod det att vagn elva och tolv var obokade.
- Det var felskyltat, det finns inga obokade platser på det här tåget.
- Men det sitter ju inga i den här vagnen.
- Det här är första klass.
- Men det ser ju precis ut som i andra klass, vad är det som ska vara bekvämare här än i andra?
- Det finns ingen skillnad.
- Kan vi sitta kvar då?
- Bara om ni betalar tillägg.
- Vad kostar det?
- Dubbla priset.
- Men det är ju ingen skillnad mot andra klass!?
- Det är inte jag som bestämmer reglerna.
- Hälsa din arbetsgivare att de är dumma i huvudet.
- Det är redan framfört.
Utmaning.
Roomservice har utmanat mig, och eftersom jag i och med min förra utmaning häromsistens blivit en lydig gosse rättar jag mig i ledet och följer förmaningen. Det gäller att lista 5 saker om sig själv. Fyra av dem ska vara sanna, en ska vara falsk! Det gäller för er att gissa vilken som är falsk.
1. Jag har tillsammans med en kamrat tillbringat två dygn i sällskap med åtta gigantiska motorcykelknuttar från Newcaste vars hela vokabulär tycktes bestå av orden f*ck och c*nt. Detta skedde i en husvagn inredd med Star Trek-tema på en ö i Hebriderna. Min slaf var döpt efter captain Kirk om jag inte minns fel.
2. Jag har tillbringat tio nattliga timmar utan att våga somna på en järntrappa utanför en låst järnvägsstation i Belfast – detta efter att ha rest oavbrutet i tjugofyra timmar. Tillika till tonerna av svensk folkmusik på en risig festivalbandare.
3. Jag har under ett års tid bott ensam i en möblerad femrumslägenhet på över hundra kvadratmeter till en i hyra på ynkliga tvåtusen kronor i månaden i vilken dessutom bredband och kabelteve ingick. Alltsammans till följd av en miss från hyresvärdens sida.
4. Till skillnad från de flesta så tycker jag om att gå till tandläkaren och det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag betalat för tandstensborttagning trots att det egentligen inte varit påkallat.
5. Jag har vid ett tillfälle somnat medan jag har blivit tatuerad, helt enkelt för att jag tyckte att det var så skönt och avslappnande.
Så, få höra era gissningar, vilken är det som ska bort? Jag skickar utmaningen vidare till vem helst som känner sig hågad att anta den!
I landet ingenstans.
Sagan blev en sägen.
Jag levde länge i en värld så fylld av illusioner,
jag levde länge myten om min egen osårbarhet.
Jag var förvissad om att jag var en ibland miljoner,
att jag av Gudarna belönats, med odödlighet.
Jag stod upp mot de flesta
och jag vågade det mesta
och när jag inte vågade så drack jag mig så full.
Fast iförd lånta fjäderskrudar
hade jag flera hundra brudar.
Jag byggde myten om mig själv och levde för dess skull.
Jag blev till allt jag ville va
men risker fick man ta.
Jag tog det kallt och det gick bra,
tills jag en vacker dag
gled av vägen.
Plötsligt en dag så rycktes alla slöjor undan
och hela världen låg där framför mig naken och kall.
Det som de allra flesta lär sig undan för undan
lärde jag på en sekund i vad som blev mitt fall.
Som Miltons Satan föll jag
men livsgnistan behöll jag
och fast jag är en skugga av mitt förra stolta jag.
Fast jag inte kan spela
på luta eller fela
så är jag ännu här och trotsar döden än idag.
Jag miste allt jag en gång haft:
Mitt mod, min must, min mannakraft.
Nu är det kallt och all min saft
har runnit ut bland tyll och taft.
Min saga blev en sägen.
En illusionist
som förlorat sin magi.
En komisk artist
som förlorat sin espri.
En skald som har borttappat
sitt bläck och pergament.
En trubadur som tappat
sitt stränginstrument.
Jonglören utan bollar.
Kurtisören utan charm.
En trollkarl som inte trollar.
Boxaren förutan arm.
Boxaren förutan arm.
Folkvett del 3: Mobiltelefoner.
När mobiltelefonerna på bred front gjorde entré i vår svenska vardag var det många som såg yuppienallen, som den kallades på den tiden, som ett utmärkt redskap i sina strävanden att hävda sig i vardagen. Detta gjordes medelst högröstade samtal på olämpliga ställen: i bussen, i kön, i tunnelbanan, i tåget, i butiken och så vidare. Det vill säga de ställen där det högljudda enpartssamtalet (man hör ju inte den andra parten) skulle kunna irritera så många medmänniskor som möjligt.
Givetvis var vi många som trodde att detta oskick skulle falna bort i takt med nyhetens behag. Så har emellertid dessvärre icke skett. Istället för att vara en tillfällig barnsjukdom i mobiltelefonins inledningsskede har det blivit en integrerad del i vissa personers sätt att vara. Vad ännu värre är, är att de dessutom vidarebefordrar detta beteende till sin avkomma.
Hur ofta tvingas man inte sitta och åhöra hur djupt ointressanta människor sitter och skrävlar och redogör för ointressanta episoder ur sina ointressanta liv. Förvisso skulle det vara lika ohyfsat om det rörde sig om en intressant person med ett intressant liv, men det kanske inte skulle vara lika outhärdligt att tvingas lyssna till. För tvingas det gör man ju. De sitter alltid på sätet framför eller bakom en på tåget eller bussen och vrålar ut sina budskap så att de till och med överröstar ljudet från hörlurarna som omsluter den lomhörde hip hoparen på sätet bredvid.
För det är ju så att dessa akustiska fribytare, som dagligen gör våld på vår personliga integritet, alltid pratar högre i mobiltelefonen än vad de gör när de stänger av fanskapet och återupptar konversationen med sin kamrat.
Fortsätter detta kacklande tänker jag verka för att mobiltelefonin röner samma oblida öde som tobaksrökningen på offentliga platser. SJ har redan infört mobilfria vagnar. En gång i världen fick man röka ombord på tågen, idag är hela tågen rökfria.
Tänk på det, mobilmarodörer!
Tjejgrejer?
Det har förvånat mig en del när jag insett att ridning och hästsport, som sedan tusentals år har varit förknippat med manlighet, mod och militärer, numera betraktas som en tjejgrej, lite som att hålla på med Barbiedockor. Många män, och även en hel del kvinnor, tycks hysa uppfattningen att det skulle vara något feminint och, ur ett machoperspektiv, löjligt att hålla på med hästar.
Jag skulle snarast vilja påstå det motsatta, att det kräver en hel del av del egenskaper som enligt äldre könsroller definierats som manliga för att hantera och kontrollera ett egensinnigt djur som väger flera hundra kilo mer än en själv och består i princip enbart av muskler.
En annan sak som frapperade mig nyligen, efter kommentarer jag fått på mina inlägg, är: betraktas bloggskrivande i vissa kretsar som en tjejgrej?
Skrivande generellt är historiskt sett varken att betrakta som manligt eller kvinnligt. Journalistyrket (som torde vara ganska nära vad en bloggare håller på med fast obetalt) är väl av hävd manligt men har utjämnats och är vad jag förstår idag helt könsneutralt.
Är bloggvärlden en mer kvinnlig arena eller rör det sig om en spridd missuppfattning? Om det förra skulle vara fallet, vad tror ni att det beror på?
Dressed for success!
Nu har jag äntligen invigt ridbyxorna jag fick i julklapp. Tänk att ett plagg som sitter så fult ändå kan skänka en sådan elegans åt ens apparition! Skulle jag ha varit en mer framstående ryttare skulle jag banne mig gått omkring i ridbyxor hela dagarna.
Det är roligt att se att så många nya läsare har dykt upp här i Slottet i saknadens dalar – välkomna!
1900-talets store sagoberättare.
Idag är det 115 år sedan han som skulle bli 1900-talets store sagoberättare såg dagens ljus. John Ronald Reuel Tolkien föddes i Bloemfontein I Sydafrika, den tredje januari 1892. Tolkien är mest känd för sin romantrilogi Lord of the rings som var en bästsäljare världen över redan på 1960-talet, trots att dess sagoartade karaktär gick stick i stäv med de modernistiska strömningar som då i övrigt totalt dominerade kulturlivet.
Tolkien var en anakronism i och med att han verkade i en anda från romantikens författare, via det senare artonhundratalets författare av historiska romaner med Sir Walter Scott i spetsen och sedan via de brittiska prerafaeliterna, företrädda av stora kulturpersonligheter som socialisten William Morris vilka alla vurmade för medeltiden. Detta i en tid när moderniteten, framåtblickandet och den sociala realismen utgjorde ledstjärnor för ett kulturetablissemang som var långt mer inskränkt än det ville låta påskina.
Kanske är det detta som gjort att Tolkiens stora litterära förmåga, hans banbrytande och originella böcker, aldrig vunnit tillträde till det litterära finrummet. Från de att de kom tills idag har hans böcker med orätt, enligt mig, betraktats som lättsam underhållningslitteratur utan några större estetiska eller intellektuella värden.
Tolkiens litterära ställning har inte stärkts i de litterära finsmakarnas ögon sedan en väldig genre, som visserligen rymmer en del kvalitetsförfattare men främst kopiösa mängder usel kiosklitteratur, seglat upp i kölvattnet efter framgångssagan (i ordets rätta bemärkelse) Lord of the Rings.
Ännu mer distanserade sig Tolkien från parnassens höjder då splatterfilmsregissören Peter Jacksons filmer gick upp på biodukarna för några år sedan och spelade in miljardbelopp. Tolkien är nog dessvärre för allt dömd att ses över axeln utav de pretentiösa litteraturkännare som ser ett adelsmärke i det faktum att ingen har läst boken ifråga och som är så vidsynta att de fördömer alla som inte rättat sig efter modernismens tvångströja.
Själv väljer jag att hylla en sagoberättare av rang som hänfört generationer och förmodligen kommer att göra det långa tider framöver.
John Ronald Reuel Tolkien.
Den finska urskogen skövlas!
Den finska staten agerar just nu i strid med sina egna tidigare fattade beslut och dessutom EU:s gemensamma målsättning när de avverkar över 500 år gammal urskogskog, nyckelbiotop för en rad känsliga arter. Skogsområdet i finska Lappland, som är det största orörda gammelskogsområdet som finns kvar i Finland, anses dessutom enligt finsk tradition rymma jultomtens hem och verkstad.
Den finska miljörörelsen genomför aktioner för att förmå statsägda skogsbolaget Metsähallitus att upphöra med avverkningen, som dessutom strider mot EU:s strävanden att bevara känsliga naturtyper som hotas av förstörelse.
Jag hoppas för övrigt att ni alla hjälper till att bevara den svenska gammelskogen genom att dagligen besöka hemsidan Ett klick för skogen. Det är en investering som inte kostar er något.
Pornografins vara eller icke vara.
Den påstådda uppdelningen mellan pornografi och erotik.
Med anledning av mitt tidigare inlägg om Lars Berghagens påstådda porrkonsumtion vill jag förtydliga ett och annat angående pornografin. Det är en vanlig missuppfattning bland dem som titulerar sig själva ”porrmotståndare”, vanligtvis radikala feminister, nymoralister och kristna högergrupperingar, att det skulle finnas en klar uppdelning mellan genrerna ”erotik” och ”pornografi”. Dessa människor, som oftast förfäktar ett totalt förbud för vad de kallar porr skapar snarast en kontraproduktiv begreppsförvirring.
Någon klar uppdelning mellan erotik och pornografi finns inte. Pornografi är ett vitt begrepp som spänner över allt framställande av sexuella handlingar i syfte att väcka sexuell upphetsning inom så vitt skilda medier som måleri, skulptur, fotografi, film, lyrik och litteratur. ”Erotik” brukar användas som benämning på ”sensuell” framställning inom ovanstående framställningsformer, d.v.s. det rör sig om pornografins ”mildare” spektra, mindre explicit exponerade fortplantningsorgan etc. Den förmenta uppdelningen mellan pornografi och erotik handlar alltså, i den mån man kan tala om någon uppdelning, om grovheten i framställningen, inte om, som ”porrmotståndare” vill få det till, en fråga om ”ömsesidighet” i den sexuella akten.
Gå in i vilken videobutik som helst och kolla på erotikavdelningen. Gissa vad du hittar för typ av filmer där?
Den kommersiella porrindustrin.
Porrindustrin är idag en av de branscher som omsätter mest pengar i världen. Huvudsakligen rör det sig om framställandet av sexuella handlingar på bild eller på film. Någonstans läste jag att över 90 % av hela Internet upptas av pornografi. Pornografin är i stor utsträckning tabubelagd och som inom så många områden utkanterna av den erkända kulturen förekommer vidsträckt ljusskygg verksamhet.
Jag är övertygad om att en stor del av pornografiindustrin, säkerligen större delen av den, lever upp till anklagelserna som riktats mot den. Det förekommer ett hänsynslöst utnyttjande av kvinnor (och barn), förnedring, människohandel, slaveri. Allt detta borde alla självständigt tänkande människor ta avstånd ifrån!
Detta innebär inte att man måste ta avstånd från pornografi som fenomen. Att kalla sig ”porrmotståndare” innebär att man tar avstånd från all sexuell aktivitet framställd på bild/film i konst och litteratur och i syfte att väcka sexuell upphetsning.
Nymoralismens svartvita värld.
Vill man dra det till sin spets så borde en kategorisk porrmotståndare verka för utplånandet av de pornografiska mosaikerna i Herculeanum och Pompeji, för utraderandet av Catullus mindre högstämda latinska poesi och markis de Sades romaner, för censurerandet av författare som Lars Görlin och Sture Dahlström. Man kanske rentav borde gå ännu hårdare fram och stryka mer explicita stycken av sexuell karaktär hos till exempel akademiledamot Kerstin Ekman?
Pornografi är, återigen, inget annat än framställandet av sexuella handlingar i syfte att väcka upphetsning. Under historiens lopp har den laddats med olika ideologisk innebörd och bekämpats av olika makthavare från katolska inkvisitorer till kommunistiska diktatorer. Dess syfte har emellertid alltid varit ett: att göra människor kåta.
Så fortsätt att bekämpa den kommersiella porrindustrins avarter. Låt oss i framtiden hoppas att unga kvinnor (och män för den delen) ska slippa att tvingas till förnedrande handlingar. Men låt oss för Guds skull också slippa ohederliga resonemang med egenhändigt konstruerade distinktioner där den svartvita uppdelningen inte är applicerbar på den långt mer komplicerade verkligheten!
Bollinger Special Cuvée Brut
Mitt nyårsfirande blev en stillsam variant detta år. Eftersom jag fortfarande medicinerar var jag förhindrad att dricka nalkohol i några större mängder. Emedan jag avskyr att vistas bland aspackade människor i spiknyktert tillstånd hade jag redan tidigt bestämt mig för att inte som brukligt bege mig ut på lokal framåt småtimmarna.
Det ur fyllerisynpunkt något torftiga firandet kompenserades dock i viss mån av att jag i år hade glädjen att avnjuta två (!) trerättersmiddagar i följd! På olika gåll och i olika sällskap givetvis.
Stinn som en ballong efter de två tilltagna och välsmakande måltiderna firade jag så tolvslaget på Järnbron över Fyrisån i gott sällskap och gjorde ett smärre avsteg från min helnyktra linje genom att inmundiga en halvflaska Bollinger Special Cuvée Brut, klassikern i champagnesammanhang.
Hoppas att ni alla får ett riktigt trivsamt 2007!
Om Berghagen verkligen hade köpt en porrtidning...
Skvallerkåta kvällspressen och sensationslystna bloggare.
När jag svarade på Bloggenkäten nedan så nämnde jag som svar på frågan om jag trodde att bloggandet på något sätt skulle förändra vår kultur att en negativ konsekvens kunde vara att det undergräver trovärdigheten hos det fria ordet.
Ett talande exempel på denna typ av missbruk har vi kunnat följa i Aftonbladet de senaste dagarna. Den så kallade debattören Åsa Hagelstedt, vars främsta merit i kändissammanhang är att hon lever tillsammans med vänsterpartiledaren Lars Ohly, har på sin blogg påstått att ”en säker källa” sett Lars Berghagen köpa en porrtidning på en bensinstation.
Detta påstående har någon på Aftonbladet snappat upp och valt att publicera i sin tidning, såväl pappers- som nätupplagan. Inte nog med detta, man ansåg nyheten vara så trovärdig och angelägen att man valde att göra den till löpsedel, i två dagar i rad dessutom. Dagen efter svarade nämligen Lars Berghagen på Hagelstedts oförskämda påhopp med ett öppet brev där han dels anklagade henne för förtal, dels tydligt tog avstånd från porr – detsistnämnda något som Hagelstedt uppenbarligen inte väntade sig med tanke på de syrliga formuleringar som mötte i hennes blogg så sent som igår.
Den ”säkra källa” som Hagelstedt lutat sig mot verkar vid närmare påseende inte ha varit så säker. Istället för den ursäkt som Berghagen kunnat förvänta sig har Hagelstedt fegt valt att helt enkelt lägga ned sin blogg. Och inte nog med detta; Aftonbladet har raderat alla artiklar i frågan, såväl det ursprungliga påhoppet som Berghagens svar.
Det är uppenbart att Aftonbladet varit farligt nära att göra ”en Expressen” d.v.s. publicera fabricerade uppgifter om en kändis för att sälja lösnummer. Aftonbladet var dock lite smartare än sin borgerliga lillebror eftersom de svor sig fria genom att hela tiden hänvisa till bloggarens uppgifter.
Undergräver trovärdigheten.
Att det är fel och ovärdigt att ljuga om andra människors förehavanden såväl i tidningen som på Internet är fastslaget enligt svensk lag, vilket bevisats inte minst genom Mikael Persbrandts seger i rätten över Expressen. Den här historien om Berghagen innehåller emellertid ytterligare flera obehagliga komponenter:
Genom att publicera felaktiga uppgifter med en sopig bloggare som enda källa undergräver Aftonbladet såväl sin egen som bloggvärldens trovärdighet och i slutändan tilltron till Internet som ett forum för fri information.
Detta undergrävande av trovärdighet förstärks ytterligare av att man helt plötsligt valt att radera allt som skrivits i frågan – såväl Hagelstedts blogg som Aftonbladets artiklar. George Orwells 1984-samhälle känns inte långt borta när misshagliga texter helt plötsligt försvinner ur sinnevärlden.
Det är inte kriminellt att köpa porr.
Aftonbladet slår fast att det skulle vara något sensationellt i att en svensk man köper porr. Berghagen har tagit avstånd från porr så jag förstår att han känner sig kränkt av Hagelstedts påstående, men jag förstår inte vad som är sensationellt med att en svensk kändis köper en porrtidning. Porr är inte kriminellt i Sverige, och vore det så skulle väl bensinstationen som sålde porren vara större skurkar i sammanhanget än Berghagen?
Man kan tycka vad man vill om porr, men pornografi är ett mycket vitt begrepp och större delen av den porr som produceras är inte kriminell. Tusentals människor i Sverige köper dagligen porrtidningar, för att inte tala om alla som surfar gratis porr på Internet. Hade det inte snarast varit så att Berghagen varit en hedersman som betalat för godkänd porr, åsidosättande skammen att eventuellt uppmärksammas när han inhandlade den, istället för att surfa runt på internets suspekta porrdomäner?
Aftonbladet: Om Berghagen verkligen hade köpt en porrtidning – vad har ni/vi med den saken att göra?
Bloggenkäten 2006
På uppmaning av Josh svarar jag här på en enkät om bloggar och bloggande.
- Hur länge har du bloggat?
Inte så värst länge, sedan våren 2006. Har tidigare publicerat mig i andra sammanhang. Jag är ju bland annat verksam som frilansjournalist. - Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började logga?
Jag är generellt sett allergisk mot saker som blir hypade i media och jag kände en instinktiv aversion mot bloggfenomenet när det helt plötsligt dök upp överallt. Det var först när den egentliga trenden blommat ut och man till och med kunde läsa på sina håll att "bloggen är död" som jag insåg att en blogg kunde ha sina förtjänster. - Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Vilken underligt formulerad fråga. - Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Det var ju nu inte så hemskt längesedan som jag skrev mina första inlägg så jag känner väl inget särskilt. - Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Svårt att säga. Det beror helt och hållet på dagsformen. Vissa veckor läser jag ganska många bloggar, andra veckor knappt någon alls. - Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag läser generellt inte dagboksbloggar, lika lite som jag surfar runt på okända människors bilddagböcker. Den partipolitiska debatten försöker jag hålla mig undan, liksom den skruvade diskussionen om nedladdning från internet. Det betyder givetvis inte att jag inte har några uppfattningar i frågorna. - Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Gycklargruppens feodala betraktelser brukar bjuda på ett och annat småleende. - Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Nu kanske detta verkar oerhört inavlat eftersom han länkade mig, men jag nickar oftast instämmande åt Josh när han gisslar dumheten omkring oss. - Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Ingen aning faktiskt, jag tror inte att de tycker något speciellt. - Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag skulle vara förvåna<d om de tyckte något annat. - Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är överhuvudtaget nogrann med att upprätthålla gränsen mellan offentligt och privat när jag publicerar mig, så även här. Min gräns flyttades dock en aning i samband med olyckan eftersom den innebar så förändrade villkor för mig både som person och artist att det skulle varit obegripligt för folk om jag inte förklarat hur det låg till. - Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar på det hela taget väldigt lite om mitt privatliv. Jag hänger inte ut mina närmaste och inte heller mina vänner och bekanta. Mitt sexualliv låter jag stanna mellan mig och de involverade. - I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
är det inte så att allt man gör gör man för att få bekräftelse, av sig själv eller andra? - Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
På samma sätt som man lär känna folk genom att se dem på teve. - Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Nej, jag tror inte det. Däremot har jag läst folks bloggar efter att ha träffat dem i verkligheten, men det är kanske inte lika intressant... - Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej, däremot tror jag att vissa personers bloggande kan vara skadligt för andra. Linda Skugges blogg tycks till exempel ge en hel del människor högt blodtryck. - Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nej. - Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
No regrets. - Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
En nackdel med allt som är lärttillgängligt är att det blir en inflation av skit som dränker kvaliteten. Jag tycker att det kan vara svårt att hitta fram till de riktigt intressanta bloggarna på grund av att det finns så oerhört många intetsägande bloggar som skymmer dem. - Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja, jag ser i nuläget inget skäl till att sluta. Jag hoppas även att mitt skrivande i bloggen utvecklas kontinuerigt precis som mina övriga färdigheter och förmågor. - Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Ja på gott och ont. Jag tror att de undergräver såväl en negativ auktoritetstro som den positiva tyngden hos det fria ordet. - Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ett snabbt och smidigt forum att publicera mig i utan att behöva rätta mig efter någon annans normer och regler. Ett sätt att nå ut till min publik och en stimulerande tvåvägskommunikation med andra bloggare. - Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
En stimulerande tvåvägskommunikation med andra bloggare samt, i bästa fall, en motvikt till etablerade medier. - Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Åh, jag som alltid avskytt kedjebrev och aldrig brukar vidarebefordra dem när de objudna dyker upp i epostlådan. Nåväl En liten tant är ju gjuten samt mina trogna läsare Anne-Maj, Björn, Trolda och Nina på Johangården.