Argument för amerikaanhängare.
Professorn i internationell historia vid Lunds universitet Kim Salomon resonerar i e en lång debattartikel kring den västeuropeiska synen på USA och amerikanerna, en syn som är övervägande kritisk. Trots att vi dagligen och stundligen inflöueras av amerikansk populärkultur är vi i västeuropa ryggradsmässigt fientliga mot den amerikanska livsstilen. Sina resonemang grundar han på den amerikanske statsvetaren Andrei S Markovits nya bok Uncouth Nation: Why Europe Dislikes America.
"I Västeuropa kan de växande antipatierna dateras till perioden efter terrorattacken i New York den 11 september 2001. Omedelbart efter dådet var medkänslan med USA förvisso stor. Men de första veckornas sympatier förbyttes ganska snart till kritik och skadeglädje. Amerikanerna ansågs ha sig själva att skylla. Äntligen straffades de för alla tidigare illgärningar, från Vietnam till globalisering", skriver Salomon.
"Orsakerna till den europeiska opinionens snabba vändning är flera enligt Markovits: Bushadministrationens arrogans och oansvariga politik. Det började med USA:s militära engagemang i Afghanistan, därefter följde Guantánamo, Irakkrigets kaos och Abu Ghraib. Men viktigare än själva händelseförloppet är enligt Markovits föraktet för USA som förgrenar sig djupt ned i den västeuropeiska politiska kulturen. Dagens antiamerikanism bygger på gamla etablerade stereotyper och fördomar."
Vid läsningen av artikeln får man dock snart intrycket av att boken går ut på ett avfärdande av de kritiska uppfattningarna mot den amerikanska livsstilen som historiskt grundade fördomar. Intensiteten och omfattningen av kritiken mot USA förklarar Markovits med fördomar om amerikansk livsstil. Tonen i de västeuropeiska medierna vittnar om irritation och förargelse och de använder sig av en förlöjligandes retorik, menar han. Termer som amerikanisering och amerikanska förhållanden fungerar som nedsättande för allt som man önskar att misskreditera och stigmatisera. Det stora landet i väst blir en ?Mr Big? som många önskar på fall. Som så ofta när anklagelser om fördomsfullhet slungas ut mot en motståndare tycks inte mycket energi ägnas åt hur underbyggda de påstådda fördomarna i själva verket kan vara.
Höjden nås emellertid när antiamerikanismen påstås grundas i en europeisk antisemitism. Enligt Markovits är det visserligen fullt möjligt att skriva om europeisk antisemitism utan att nämna antiamerikanism. Det omvända är emellertid omöjligt. Sambandet mellan antisemitism och antiamerikanism spårar han till slutet av 1800-talet. USA och judar utgjorde modernitetens sinnebild och förknippades med det urbana och individualitet. Båda utpekades dessutom som de främsta representanterna för kapitalismen. En stor del av skulden för den aktuella antisemitismen lägger Markovits på den europeiska vänstern, en häpnadsväckande men intressant tanke som går ut på den utgår från en specifik förståelse av global imperialism och Israels betydelse i ett större sammanhang där USA spelar en helt central roll. Lite magstarkt känns det dovck att beskriva denna Israelkritik i termer av antisemitism.
Hängivna anhängare av såväl USA:s politik som den amerikanska livsstilen tycks emellertid i Markovitj bok ha fått en samling argument att ta till vid en svartmålning av den amerikakritiske fienden. Och vilket argument är slagkraftigast i en politisk debatt idag om inte möjligheten att utmåla motståndaren som antisemit?
Jag tror inte "USA-motståndet" grundar sig på hur vanliga amerikaner beter sig (trots att de använder EXTREMT mycket vatten per dag/invånare och har väldigt dåliga geografikunskaper, tror att det finns fler solar m.m), utan att det handlar om ett allmänt missnöje med George Bush och hans administration. För även om det är det politiska klimatet och USA:s utrikespolitik man avskyr så blir ändå retoriken "amerikaner". Visserligen missvisande - men en möjlig teori.
Kristofer Wallmark: Jag tror att du kan ha rätt.
Det finns delar av artikeln jag inte håller med om ? antiamerikanismen/antisemitismen framför allt ? men jag tycker definitvt att mycket av det europeiska förhållandet till USA och amerikaner är fördomsfullt, smårasistiskt, och ja, en ryggmärgsreflex. Det går alldeles utmärkt att kritisera amerikansk politik och amerikanskt samhällsliv utan att falla tillbaka på stereotyper, men ändå tillhör det undantagen.
//JJ
Johan: Jo naturligtvis finns det fördomar om amerikaner. Man undrar dock om de står i paritet till amerikanernas fördomar om européer...
Jänkarnas förbannade antityska och antieuropeiska förljugna och falska nidbilder och antipropaganda är fienden nummer ett. Detta jävla skitsamhälle och denna hjärntvättade idiotvärld är totalt sönderamerikansierad och full av vedervärdig propaganda. Det måste komma en vändning och det är omgående! Det var Europa som upptäckte Amerika och koloniserade kontinenten i fråga. Inte tvärtom.
Det finns dock något som är än värre än en självgod amerikan. Det är en europé, oftast en svensk, som svalt all proamerikansk och antieuropeisk dynga och vänt sin egen kontinent ryggen. Det är de personer jag föraktar mest i denna värld. Svenskarna talar ju knappt sitt eget modersmål längre utan att blanda in ett gäng patetiska amerikanska fraser i varje mening. SKANDAL!
Embrace!
Hur många gånger skall du posta samma bittra inlägg i olika blogs? Ditt inlägg säger en hel del om dig själv :(
Fördomar finns mot alla folk, etniska och religiösa grupper. Det finns antisemiter, islamofober och personer som hatar kristna. Det finns rysshat i gamla Östeuropa, som visserligen inte kan försvaras men som har en historisk förklaring genom den långa sovjetiska närvaron. Varför då lyfta fram "antiamerikanismen" som något unikt? Varför blir man så förvånad över negativa stämningar mot USA, som historiskt sett borde vara lätt att förstå? Det räcker med att nämna USA:s stöd till repressiva diktaturregimer i Mellanöstern (t. ex. Saudiarabien) och Latinamerika (Pinochet's Chile) för att förstå bakgrunden till denna USA-kritik.
"Antiamerikanism" är värdelöst som analytisk term, eftersom det har blivit ett skällsord från högerhåll, som innefattar så vitt skilda fenomen som legitim kritik mot t. ex. Irakkriget, som europeisk kultursnobbism. Därför bör ordet "antiamerikanism" sluta användas för det är innehållslöst och oprecist. Kim Salomon's artikel säger mer om Salomon själv och hans närmast osunda fixering vid den "vänster" som han innerst inne avskyr och hatar.
Det är märkligt att en enkel tendenskritik av vänsterns retorik kan få så många att gå i taket. Det enda Kim (som ombud) gör är ju att visa på att det OCKSÅ finns något mer än bara nykter "USA-kritik". Era reaktioner adderar snarare sanning till sägen.
Artikeln var således nyanserad och pekar endast ut att vänsterns USA-kritik, precis som all kritik, ÄVEN är baserad på det mänskliga behovet av definiera sig själv genom att stämpla "andra".
Kan det verkligen inte vara så att Er indignation beror på att Kim utsätter Er för den egna favorittekniken, fast inverterad: demonisering och avhumansering av borgare och amerikaner?
Vad säger panelen? Ryms det inte ett uns av självkritik i det budskap som Kim levererar, ett litet litet korn av sanning?
Jag läser inte artikeln som om att vänstern bara reflexmässigt hatar amerikaner. Den har ofta fog för sin kritik. Men i kampen mot det onda förlorar den sig ändå i "antiamerikansism". Dels för att ändamålet gärna helgar medlen. USA är ju inkarnationen av det kapitalistiska samhället. Dels för att man som kritiker får sitt ego tillfredställt genom att vara den som hittar mest fel (i detta fall USA-fel), gärna utifrån sofistikerade analyser av djupt liggande kulturella strukturer.
Kort sagt innehåller kritiken av USA ofta komponenter som kan hänföras till en slags kulturell frenologi, ett värderande av amerikaner med hjälp av polära begreppspar som ont/gott; bra/dåligt; nytt/gammalt och rätt/fel.
En kulturkritiker med det goda för ögonen blir vidare gärna blind för det faktum att man lätt tryfferar sin kritik med negativa nationella stereotyper. Det är allmänmänsklig fälla som även USA-kritiker har att undvika. Men då måste man se fallgropen.
Dags att akta sina steg i fortsättningen?
mvh
OP
Embrace: Du har onekligen en poäng.
Erik Svensson: Jag håller med dig i dina synpunkter på problemen med termen "antiamerikanism".
Olaus Petri: Såväl bilder som motbilder behöver nyanseras.