Boksvindeln
...och så var det dags för bokrean igen. Jag fattar inte att folk fortfarande går på denna förlagens och bokhandlarnas stora marknadsföringsbluff. Det är längesedan nu som man började med oskicket att trycka upp lågkvalitativa specialutgåvor till reaförsäljningen. Att tala om realisation är i det sammanhanget helt obefogat. Man kränger helt enkelt lågbudgetprodukter till lågbudgetpriser. Trots detta strömmar massorna till boklåderna under detta kaosartade och osmakliga jippo.
Som bokälskare gör det ont i själen att se dessa fula nytryck av klassiker på dåligt papper. Själv föredrar jag Bokbörsen, där är det bokrea året om!
SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan
Som bokälskare gör det ont i själen att se dessa fula nytryck av klassiker på dåligt papper. Själv föredrar jag Bokbörsen, där är det bokrea året om!
SvD, SvD, DN, DN, DN, Sydsvenskan, Sydsvenskan
Politik eller mode?
Jag har tidigare ondgjort mig över hur laddade symboler som exempelvis dödskallen urvattnats och gullifierats av mainstreammodet. Jag har också utgjutit mig över hur de osjälvständiga köper klubbmerchandice för amerikanska baseballag som om det vore märkeskläder.
Jag brukar även irritera mig på hur de alternastiva subkulturernas attribut - attribut som alltså syftat till att påvisa ett avståndstagande från mittfårans lämmelmentalitet - övertagits av den slätstrukna och osjälvständiga masskultur av vindflöjlar som innefattas i den pejorativa användningen av begreppet "svenssons".
Lämmelbutiker som JC och Carlings spelar punk och hårdrock på lite för hög volym och kränger kläder som för fem tio år sedan skulle ha renderat glåpord från hockeykillarna till just dessa hockeykillar.
De alternativa attributen har alltså blivit mainstream och förlorat alla sina symbolvärlden genom att röras ned i den smältddegel som dagens så kallade gatumode utgör.
Det är emellertid inte bara dödskallarna och de subkulturella symbolerna som förlorat sin innebörd när det flyktiga modets lakejer går skövlande fram över symbolfloran. Nej, nu börjar även de politiska symbolerna reduceras till acessoarnivå.
Fram till helt nyligen var bärandet av palestinasjal (även kallad PLO-sjal) en tydlig indikator på att bäraren sympatiserade med den arabiska sidan i Israel-Palestinakonflikten. Idag säljs dessa sjalar bland designermärkerna på trendiga herrklädesbutiker vid sidan av Lyle&Scott och Tiger of Sweden. Klädesbutiker vars varor i övrigt inte syftar till att visa någon politisk uppfattning. I enlighet med mainstreammodets psykologiska mekanismer har också palestinasjalarna börjat bäras av personer som om de överhuvudtaget har någon politisk uppfattning troligtvis inte tillhör den vänster som vurmar för palestinafrågan.
Det ständiga sneglandet (och snyltandet) från moderöretagens sida på de alternativa grupperingarna och strömningarna är ett talande bevis för det flyktiga modets svagheter. Eftersom det flyktiga modet per definition inte kan rymma andra värden än att det ständigt måste förnyas är det naturligt att man vill tillägna sig den associativa kraften hos de attribut som någon annan laddat dem med.
Problemet är bara att så snart attributen sugits in i lämmelkulturen förlorar de denna associativa kraft och därmed hela sin symbolladdning. Det är ju knappast så att New York Yankees fått fler fans i Sverige för att deras kepsar säljs på Stadium. Jag ställer mig också tveksam till att trendbutikernas palestinasjalskrängande bidragit till ett ökat stöd för palestinerna.
Jag brukar även irritera mig på hur de alternastiva subkulturernas attribut - attribut som alltså syftat till att påvisa ett avståndstagande från mittfårans lämmelmentalitet - övertagits av den slätstrukna och osjälvständiga masskultur av vindflöjlar som innefattas i den pejorativa användningen av begreppet "svenssons".
Lämmelbutiker som JC och Carlings spelar punk och hårdrock på lite för hög volym och kränger kläder som för fem tio år sedan skulle ha renderat glåpord från hockeykillarna till just dessa hockeykillar.
De alternativa attributen har alltså blivit mainstream och förlorat alla sina symbolvärlden genom att röras ned i den smältddegel som dagens så kallade gatumode utgör.
Det är emellertid inte bara dödskallarna och de subkulturella symbolerna som förlorat sin innebörd när det flyktiga modets lakejer går skövlande fram över symbolfloran. Nej, nu börjar även de politiska symbolerna reduceras till acessoarnivå.
Fram till helt nyligen var bärandet av palestinasjal (även kallad PLO-sjal) en tydlig indikator på att bäraren sympatiserade med den arabiska sidan i Israel-Palestinakonflikten. Idag säljs dessa sjalar bland designermärkerna på trendiga herrklädesbutiker vid sidan av Lyle&Scott och Tiger of Sweden. Klädesbutiker vars varor i övrigt inte syftar till att visa någon politisk uppfattning. I enlighet med mainstreammodets psykologiska mekanismer har också palestinasjalarna börjat bäras av personer som om de överhuvudtaget har någon politisk uppfattning troligtvis inte tillhör den vänster som vurmar för palestinafrågan.
Det ständiga sneglandet (och snyltandet) från moderöretagens sida på de alternativa grupperingarna och strömningarna är ett talande bevis för det flyktiga modets svagheter. Eftersom det flyktiga modet per definition inte kan rymma andra värden än att det ständigt måste förnyas är det naturligt att man vill tillägna sig den associativa kraften hos de attribut som någon annan laddat dem med.
Problemet är bara att så snart attributen sugits in i lämmelkulturen förlorar de denna associativa kraft och därmed hela sin symbolladdning. Det är ju knappast så att New York Yankees fått fler fans i Sverige för att deras kepsar säljs på Stadium. Jag ställer mig också tveksam till att trendbutikernas palestinasjalskrängande bidragit till ett ökat stöd för palestinerna.
Positiv särbehandling
Positiv särbehandling är ett besynnerligt begrepp. All särbehandling är ju i lika mån positiv som negativ. Själva innebörden i begreppet särbehandling är ju att olika grupper behandlas olika. Om en grupp särbehandlas positivt innebär detta per automatik att övriga grupper särbehandlas negativt.
Därför är det märkligt att den positiva särbehandlingen som metod fått ett sådant genomslag i dagens Sverige, Sverige där diskriminering annars är det värsta man kan beskylla en människa för. Inkonsekvens någon?
Häromåret anmäldes Uppsala universitet av två tjejer som inte kommit in på juristutbildningen just för att man positivt särbehandlat några utlandsfödda som hade lägre betyg än de förfördelade tjejerna. Universitetet fälldes för diskriminering.
Sedan detta hände har det inrättats en organisation som heter Centrum för rättvisa som ideellt hjälper de förfördelade vid fall av "positiv särbehandling". Detta kritiserades skarpt i en insändare i kårtidningen Ergo där den anonyme debattören menade att juridiska institutionens samröre med Centrum för rättvisa "gynnade högerintressen". Borde det inte ligga även i vänsterns intressen att alla skall erbjudas samma förutsättningar?
Återigen häromåret så slogs larm om att positiv särbehandling behövde införas vid Statens lantbruksuniversitet, SLU. Det var tydligen för få invandrare som läste vid lantbruksuniversitetet. För få enligt vem? Om immigranterna helt enkelt inte är intresserade av att läsa de utbildningar som ges vid SLU är det då ett självändamål att få dem intresserade? Måste varje klass ha en sammansättning som helt och hållet överensstämmer med befolkningen i stort?
Hur noga ska i så fall detta regleras? Skall man också se till storleken av olika invandrargrupper och kvotera in si och så många irakier och si och så många kurder. Vill vi komma till en situation där en bättre utbildad kurd får stå tillbaka för en sämre utbildad irakier, bara för att man ska ha en klass som proportionerligt "speglar samhället i dess helhet"?
Nu på sistone är det räddningstjänsten som drabbats av ivrarna för positiv särbehandling. En jämställdhetsplan med målsättningen jämn könsfördelning inom brandförsvaret har upprättats. Nu har man konstaterat att detta mål är svårt att uppnå eftersom fyskraven för brandmannayrket är svåra för många kvinnliga sökande att klara av.
Socialdemokratiska ledarskribenter basunerar ut att brandförsvaret är en "maskulin bastion" som måste brytas ned. Lösningen? Sänkta krav så klart. Genom positiv särbehandling av kvinnliga sökande ska man sätta jämställdhetsmålet över fyskraven.
Jag frågar mig i mitt stilla sinne om den socialdemokratiske ledarskribenten när han måste räddas ur ett brinnande rum är lika övertygad om briljansen i idén om att sänka fyskraven för brandsoldaterna...
Därför är det märkligt att den positiva särbehandlingen som metod fått ett sådant genomslag i dagens Sverige, Sverige där diskriminering annars är det värsta man kan beskylla en människa för. Inkonsekvens någon?
Häromåret anmäldes Uppsala universitet av två tjejer som inte kommit in på juristutbildningen just för att man positivt särbehandlat några utlandsfödda som hade lägre betyg än de förfördelade tjejerna. Universitetet fälldes för diskriminering.
Sedan detta hände har det inrättats en organisation som heter Centrum för rättvisa som ideellt hjälper de förfördelade vid fall av "positiv särbehandling". Detta kritiserades skarpt i en insändare i kårtidningen Ergo där den anonyme debattören menade att juridiska institutionens samröre med Centrum för rättvisa "gynnade högerintressen". Borde det inte ligga även i vänsterns intressen att alla skall erbjudas samma förutsättningar?
Återigen häromåret så slogs larm om att positiv särbehandling behövde införas vid Statens lantbruksuniversitet, SLU. Det var tydligen för få invandrare som läste vid lantbruksuniversitetet. För få enligt vem? Om immigranterna helt enkelt inte är intresserade av att läsa de utbildningar som ges vid SLU är det då ett självändamål att få dem intresserade? Måste varje klass ha en sammansättning som helt och hållet överensstämmer med befolkningen i stort?
Hur noga ska i så fall detta regleras? Skall man också se till storleken av olika invandrargrupper och kvotera in si och så många irakier och si och så många kurder. Vill vi komma till en situation där en bättre utbildad kurd får stå tillbaka för en sämre utbildad irakier, bara för att man ska ha en klass som proportionerligt "speglar samhället i dess helhet"?
Nu på sistone är det räddningstjänsten som drabbats av ivrarna för positiv särbehandling. En jämställdhetsplan med målsättningen jämn könsfördelning inom brandförsvaret har upprättats. Nu har man konstaterat att detta mål är svårt att uppnå eftersom fyskraven för brandmannayrket är svåra för många kvinnliga sökande att klara av.
Socialdemokratiska ledarskribenter basunerar ut att brandförsvaret är en "maskulin bastion" som måste brytas ned. Lösningen? Sänkta krav så klart. Genom positiv särbehandling av kvinnliga sökande ska man sätta jämställdhetsmålet över fyskraven.
Jag frågar mig i mitt stilla sinne om den socialdemokratiske ledarskribenten när han måste räddas ur ett brinnande rum är lika övertygad om briljansen i idén om att sänka fyskraven för brandsoldaterna...
Likriktningen av det offentliga rummet och den blocköverskridande kultursynen
Visst är det glädjande att se att en överväldigande majoritet av de som deltagit i Svenska Dagbladets läsaromröstning om de olika alternativen för tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek röstat på alternativet "Inget av dem". Det blir alltmer tydligt hur stor diskrepensen är mellan den lilla självutnämnda elit som styr över hur vårt offentliga rum utformas och alla vi som skall vistas i det.
Precis som under andra historiska epoker då de styrande på det estetiska området benhårt höll fast vid snäva, förlegade ideal i sin strävan att upprätthålla den statsbärande estetiska ideologi, klamrar sig dagens arkitektoniska maktelit fast vid modernistiska dogmer från den sociala ingenjörskonstens barndom.
Dogmer som gör gällande att alla kopplingar till tiden innan 1900-talets totalitära ideologiers uppkomst är förkastliga. Dogmer som gör gällande att utsmyckning endast får förekomma om den rör sig på den funktionalistiska stramhetens torftiga domäner. Dogmer som gör gällande att ingen hänsyn bör tas till den omkringliggande miljön när nya modernistiska (eller postmodernistiska för den som är anhängare av detta luddiga begrepp) schabrak ska smällas upp i våra stadskärnor.
Visst är det symptomatiskt att just Arkitekturhögskolan nyligen röstades fram som Stockholms fulaste byggnad. Det sorgligaste med den vedervärdiga likriktningen som råder på arkitekturens område i Sverige är att vi kommer att få leva med den till döddagar. Allra helst som eliten väljer att kulturminnesmärka miljonprogrammets modernistiska misslyckanden. Precis som när det gäller övrig kulturpolitik (utnämnandet av Johan Stael von Holstein till kulturrådet är bara ett exempel) går alliansens politiker i de socialdemokratiska fotspåren även på arkitekturens område.
Stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund hade visserligen gärna sett en annan vinnare, men bara för att han gärna hade sett större internationella namn i arkitekttävlingen. Den estetiska torftigheten tycks han inte ha något att invända emot.
Läs för övrigt gärna om den torftiga kulturpolitiken och Stael von Holsteins inträde i Statens kulturråd hos
En liten tant
och
Johan Lundberg på Axess.se
Precis som under andra historiska epoker då de styrande på det estetiska området benhårt höll fast vid snäva, förlegade ideal i sin strävan att upprätthålla den statsbärande estetiska ideologi, klamrar sig dagens arkitektoniska maktelit fast vid modernistiska dogmer från den sociala ingenjörskonstens barndom.
Dogmer som gör gällande att alla kopplingar till tiden innan 1900-talets totalitära ideologiers uppkomst är förkastliga. Dogmer som gör gällande att utsmyckning endast får förekomma om den rör sig på den funktionalistiska stramhetens torftiga domäner. Dogmer som gör gällande att ingen hänsyn bör tas till den omkringliggande miljön när nya modernistiska (eller postmodernistiska för den som är anhängare av detta luddiga begrepp) schabrak ska smällas upp i våra stadskärnor.
Visst är det symptomatiskt att just Arkitekturhögskolan nyligen röstades fram som Stockholms fulaste byggnad. Det sorgligaste med den vedervärdiga likriktningen som råder på arkitekturens område i Sverige är att vi kommer att få leva med den till döddagar. Allra helst som eliten väljer att kulturminnesmärka miljonprogrammets modernistiska misslyckanden. Precis som när det gäller övrig kulturpolitik (utnämnandet av Johan Stael von Holstein till kulturrådet är bara ett exempel) går alliansens politiker i de socialdemokratiska fotspåren även på arkitekturens område.
Stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund hade visserligen gärna sett en annan vinnare, men bara för att han gärna hade sett större internationella namn i arkitekttävlingen. Den estetiska torftigheten tycks han inte ha något att invända emot.
Läs för övrigt gärna om den torftiga kulturpolitiken och Stael von Holsteins inträde i Statens kulturråd hos
En liten tant
och
Johan Lundberg på Axess.se
Genom skogen
HULDRAN
I folkviseton
I många år har jag gått bakom plogen
- Hej hej, gått bakom plogen -
så denna morgon min vana trogen
gick jag på åkern och teg.
När solen fick tallarnas toppar att brinna
såg jag i ottan en underskön kvinna,
jag släppte min plog och lät oxen försvinna
hon glittrade mot mig och neg.
Jag gick mot den sköna vid brynet av skogen
- Hej hej, brynet av skogen -
hon backade in mellan träden och tog en
stig mot dess vindlade djup.
Jag följde min mö mellan lavklädda stammar,
vi vandrade vida på åsarnas kammar.
Jag gick med den brådska som mannen anammar.
Jag gick mellan branter och stup.
Vi gick hela dagen vi gick hela kvällen
- Hej hej, vi gick hela kvällen -
Hon förde mig till allra vackraste ställen,
de vackraste jag hade sett
Jag ökade takten, hon gjorde detsamma,
med flygande hår som hon aldrig måst kamma,
för flyger det fritt kan det göra detsamma
om nånsin man lade det rätt.
Hon förde mig in i den mörkaste natten
- Hej hej, den mörkaste natten-
hon förde mig fram till det svartaste vatten
som någonsin slagit mot strand.
Hon vandrade vidare fram på dess yta
och jag satte efter, fast utan att flyta.
Nu går jag på bottnen, min luft börjar tryta.
I folkviseton
I många år har jag gått bakom plogen
- Hej hej, gått bakom plogen -
så denna morgon min vana trogen
gick jag på åkern och teg.
När solen fick tallarnas toppar att brinna
såg jag i ottan en underskön kvinna,
jag släppte min plog och lät oxen försvinna
hon glittrade mot mig och neg.
Jag gick mot den sköna vid brynet av skogen
- Hej hej, brynet av skogen -
hon backade in mellan träden och tog en
stig mot dess vindlade djup.
Jag följde min mö mellan lavklädda stammar,
vi vandrade vida på åsarnas kammar.
Jag gick med den brådska som mannen anammar.
Jag gick mellan branter och stup.
Vi gick hela dagen vi gick hela kvällen
- Hej hej, vi gick hela kvällen -
Hon förde mig till allra vackraste ställen,
de vackraste jag hade sett
Jag ökade takten, hon gjorde detsamma,
med flygande hår som hon aldrig måst kamma,
för flyger det fritt kan det göra detsamma
om nånsin man lade det rätt.
Hon förde mig in i den mörkaste natten
- Hej hej, den mörkaste natten-
hon förde mig fram till det svartaste vatten
som någonsin slagit mot strand.
Hon vandrade vidare fram på dess yta
och jag satte efter, fast utan att flyta.
Nu går jag på bottnen, min luft börjar tryta.
Hon går under stjärnornas brand.
Lars Anders Johansson
Sorglig start på försäsongen
1-2 mot Valsta Syrianska IK, 1-1 mot IFK Mariehamn. Inte direkt en smakstart på försäsongen 2008. De skrockfulla menar dock att försäsongen är liksom ett genrep: går det dåligt då kan man räkna med succé till premiären.
Se hur hela Camden står i lågor
Camden market står i lågor. Det är tydligen en mycket omfattande brand dessutom. Visst sticker det till i ett gammalt punkrockhjärta när en legendarisk stadsdel som denna förgås i lågor. Jag får trösta mig med att mina personliga minnen från Camden under 2000-talet inte var särskilt stimulerande för punkromantik. Samma krimskrams som på alla andra sunkiga marknader världen över. Möjligen lite slitnare människor som hängde där. Faktum är att Camden är att likna vid Punktshopen vid Sergels torg, bara större. Vi får väl se vad den renande elden kan åstadkomma. Kanske är det rentav någon gammal punknostalgiker som i besvikelsen över områdets förfall tagit till zippotändaren?
Uppdaterat Myspace
Nu har jag uppaterat min Myspacesida för första gången på länge. Bland annat finns nu info om en del kommande spelningar samt en ny låt från albumet Vingklippt att lyssna på. Mycket nöje!