Slottet i saknadens dalar

Nu finns skivan äntligen ute i handeln! Gå in och beställ den via din lokala skivhandlare eller beställ den direkt på nätet via CDON!



Översvallande recensioner har vi fått också, bland annat från Musikindustrin och Arbetarbladet.

Releasefesten på Katalin häromveckan blev mer än lyckad! Tack alla ni som var där och gjorde det till en oförglömlig kväll! Ve, er som missade det! Bilder från releasespelningen utlovas inom kort.

På torsdag spelar Lars Anders Johansson Band på Norrlands Nation här i Uppsala. Gratis inträde men kårleg krävs.

Hjärtligt välkomna alla som har tid och möjlighet!

För övrigt så får ni gärna gå in och rösta på vår låt "Rosor och törnen"  Popradion så länge som vi ligger kvar på listan!

Jag är så hjärtinnerligen trött på myspysjargongen i tidningarna inför derbymatcherna. Expressens sportbilaga igår prydde sin framsida med två gamla damer som de klätt ut i varsin AIK- respektive djurgårdenhalsduk och rubriken "Rör inte vår derbyfest!". Symptomatiskt var att de bägge damerna på bilden inte figurerade någonstans inne i själva tidningen.

Sportjournalister ger oss dubbla budskap. Å ena sidan är deras livsuppehälle beroende av att de lyckas förmedla till allmänheten att idrott inte alls är en lek utan på blodigt allvar. När allmänheten sedan tar idrotten på blodigt allvar blir de förfärade och tar avstånd.

Klubbarna är också till viss del medskyldiga till utvecklingen. Vi såg ju häromveckan hur tre sunkiga göteborgsklubbar pissade på sina egna supportrar genom att föreslå en sammanslagning. Ponera att de tre stockholmsklubbarnas ledningar skulle lägga fram ett sådant förslag i syfte att stärka sig internationellt. Reaktionen skulle förmodligen få bondetåget 1914 att blekna i jämförelse.

För sportjournalisterna är inte fotboll på liv och död, för dem är det en födkrok. Det är också därför de kallar derbymatcher som gåprdagens för "fest" - det är en fest för journalisterna det handlar om. Aldrig får de skriva så mycket meningslös dynga som i samband med derbymatcherna.

Det är också en fest för de turister som dyker upp på derbyn men eljest lyser med sin frånvaro på de allsvenska läktarna. Samma typ av människor som aldrig brytt sig om Champions league men väljer att ockupera stolarna på alla sportbarer under finalen. Dessa människor dyker upp på derbyn, ställer sig gärna i klacken dessutom, och trycker isig popcorn under nittio minuter. Vilken fest.

För supportrar är en derbymatch ett enda långt lidande. Det handlar inte bara om själva matchen, det handlar om hela dagen, för vissa om dagar och veckor innan. Stämningen på en supporterkrog innan ett derby liknar allt annat än fest. trots att matchen inte börjar förrän klockan åtta på kvällen har många suttit där ända sedan förmiddagen. Det är oro i luften, plågade sammanbitna miner. visst kan alkohol lindra plågorna något efter hand och visst försöker man sig på ramsor och sånger timmarna innan match, men någon fest är det rakt inte frågan om.

När matchen väl är igång följer man spännt utvecklingen på planen samtidigt som man gör sitt yttersta för att sjunga ut den hatade motståndarklacken på andra kortsidan, ignorerande det faktum att man kommer att låta som Ingvar Carlsson i en vecka framöver. I sitt stilla sinne förbannar man kärleksparet intill som står och käkar popcorn och tittar förskräckt på en vid varje känsloyttring. De trodde ju att de skulle gå på fest.

Landslagsidrotten har fram tills nu varit en fredad zon där till och med den eljest så försiktige medelsvensson kunnat visa patriotiska känslor utan att behöva rädas för att förknippas med främlingsfientlighet och rasism. Pär Blondell, rektor för Strandskolan i skånska Klagshamn har emellertid sett till att det blivit ändring på detta och fört in rasismparanoian även på landslagsidrottens område.

Rektorn har förbjudit sina elever att bära fotbollslandslagets tröjor vid skolfotograferingen, uppger Sydsvenska Dagbladet.

- Skolfotografier är ingen politisk manifestationsplats, säger han, och förklarar därmed att det svenska fotbollslandslaget företräder någon specifik politisk gruppering, till yttermera visso någon med rasistiska åsikter. Man undrar vad Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och de övriga tycker om att få den stämpeln på sig. För att inte tala om Lagrell och de andra potentaterna inom SvFF.

Att skolans värld är en av de arenor där den McCarthyistiskt osande paranoian kring symboler som eventuellt, kanske, skulle kunna, med lite god vilja förknippas med rasism är välbekant, till exempel GB:s glassar... Vi har tidigare hört exempel på hur rektorer föbjudit sina elever att bära fornnordiska symboler eftersom även dessa skulle vara rasistiska attribut.

Kanske man rentav skulle sluta undervisa om vikingatiden på historielektionerna och sluta spela fotboll på skolidrotten? De små liven skulle ju kunna få för sig att börja intressera sig för det förflutna, eller börja följa det ack så rasistiska fotbollslandslagets matcher.

Överbefälhavaren må kalla det för "flyktinstinkter", jag tycker nog ändå att Odenberg visade lite ryggrad till slut när han valde att hellre avgå från sin ministerpost än fullfölja den havererade försvarspolitik som regeringen Reinfeldt stakat ut.

Att Mona Sahlin försöker plocka billiga politiska poäng på incidenten är föga förvånande men inte särskilt övertygande med tanke på vilken försvarspolitik socialdemokraterna bedrivit de sista åren.

Att Reinfeldt ersätter Odenberg med en vapenvägrare känns bara symptomatiskt...

Läser DN:s ledare och frapperas av det förunderliga i hela cirkusen kring Muhammedkarikatyrerna. Förundras över hur islamisterna lyckats få hela västvärlden att tro att det skall vara hädelse att avbilda profeten muhammed, trots att det är legio inom islam. Förundras över bristen på sinne för proportion hos de islamsister som svarar på Vilks fåniga teckning genom att demonstrera utanför Nerikes Allehanda eller genom att bränna dockor av den svenske statsministern - eller rent av mordhota konstnären ifråga. Kanske fyllde Vilks provokation sitt syfte trots allt? Förundras över hur Jan Guillou framhärdar i att hävda att majoriteten av alla muslimer inte delar demonstranternas åsikter, trots att denna stora majoritet aldrig ger sig till känna.

Förundras också över de sekulariserade muslimer som låter sig svartmålas i den terrorfruktande omvärldens ögon av gaphalsar och flaggbrännande extremister. Jag skulle om vore jag muslim inte vara tillfreds med den bild av islam som förmedlas via nyhetsbyråerna, allra minst i denna tidsålder präglad av "krig mot terrorismen".

Mest av allt förundras jag dock över de fåfänga unga iranska män som gör sitt yttersta för att efterlikna den bildsköne profeten, till de puritanska imamernas förtret. Det är rätt coolt, lite som om Jesus vore modeikon i väst...