Slottet i saknadens dalar

En kidnappad symbolvärld.

Med anledning av ett tidigare inlägg om hur den politiska korrektheten farit fram över de fornnordiska gudasagorna känner jag mig manad att utveckla mitt resonemang kring farorna med att överlåta historien till dem som vill använda den i dolska syften.

Jag känner vrede när jag ser hur vissa element i vårt samhälle, sådana som Josh skulle benämna ”mentala kalhyggen” roffar åt sig symboler och personligheter ur vår historia och gör dem till sina. 

Detta gör mig som sagt vred, men vad som gör mig förtvivlad är när alla välvilliga idioter som vill visa sin avsky mot dessa motbjudande grupperingar väljer att misstänkliggöra de historiska symbolerna och personligheterna, istället för att agera mot dem som lägger beslag på dem.

Istället för att skänka Tors hammare, Karl XII, nationaldagen, ja till och med nationalsången och den svenska flaggan, åt dessa antidemokratiska element som hyllar allt annat än den nordiska frihet som vi besjunger i Dybecks nationalhymn, istället för att skänka alla dessa svenska symboler till dem som vill vårt land ont, borde vi betrakta dem som en del av vårt gemensamma arv. 

Genom att ta avstånd från dem ger vi kalhyggena tillgång till en suggererande symbolvärd de inte skulle vara mäktiga att åstadkomma själva, samtidigt som vi berövar den övriga befolkningen delar av dess kulturarv, samt opolitiska symboler att sluta upp kring.

Att vissa symboler - svastikan är det mest talande exemplet - för alltid blivit stigmatiserade, är självklart, i och med att de tagits upp av någon specifik politisk rörelse som fått alltför stort inflytande. Att svastikan skulle kunna rentvås från sina bruna konnotationer känns ungefär lika troligt som att Hammaren och skäran kommer att kunna brukas som symbol för vänskapen mellan Druider och snickare. Att svastikan gått förlorad ur sin forntida kontext är dock inte ett argument för att överlåta resten av den fornnordiska symbolrepertoaren åt antidemokrater.

De allvarliga konsekvenserna.

Rasism och främlingfientlighet är viktiga problem, liksom segregering och utanförskap. Alltsammans kan emellertid ses som symptom på en betydligt mer djupgående identitetsproblematik, dels hos de rotlösa etniska svenskar som söker sin kulturella tillhörighet i ett land som förändrats till oigenkännlighet från den tid då deras far- och morföräldrar föddes, dels för de invandrade grupper från andra delar av världen, trygga i sin kulturella identitet men osäkra inför det nya land i vilket de ska försöka bygga sin framtid. 

Sorgligt är det att det vanliga i Sverige idag tycks vara att betrakta rasism och integrationsproblem som två isolerade företeelser – utan någon koppling till varandra och utan några underliggande orsaker. På sin höjd görs någon halvhjärtad ansats att förklara motsättningarna med gammal marxistisk skåpmat och ”det kapitalistiska samhällets strukturella ojämlikhet”.

Det som de självutnämnda ”antirasisterna” i sin filantropiska strävan inte inser är att deras ständiga utfall mot den svenska nationella identiteten (den må vara en social konstruktion eller inte) snarast verkar kontraproduktivt både vad gäller bekämpandet av den svenska inskränktheten och vad gäller integrerandet av nyanlända grupper i det svenska samhället.

Låt oss bejaka de positiva aspekterna av den svenska nationella identiteten på samma gång som vi tar avstånd från dess mindre tilltalande sidor. Att lära av historien innebär inte att ta avstånd från allt i det förflutna, utan att dra lärdom från de bitar som ter sig osympatiska för att slippa begå samma misstag om och om igen och sedan ta med sig mer fruktbara komponenter i skapandet av framtiden. 

Väljer vi bort historien kommer någon annan att göra den till sin och finns det inga andra uttolkare kommer han eller hon att ha tolkningsföreträde. Detta hände i Tyskland under första halvan av 1900-talet.

Så passerade ännu en jul, enligt västerländsk tideräkning den tvåtusen och sjätte sedan frälsarens födelse och dock känns tusenårsriket mer fjärran än någonsin. Ett på konstgjord väg upphettat klimat medförde inte bara barmarksjul utan även värmerekord för årstiden på många håll. I östafrika mynnade groende motsättningar av politisk, religiös och etnisk karaktär slutligen ut i öppna stridigheter när Etiopiens flygvapen gick till angrepp mot Somaliska städer och byar.

Själva firandet bjöd dock, sedan den bistra yttervärlden med viss ansträngning lyckats förträngas, på en rad ljuspunkter. I föräldrahemmets sköte förtärdes hämningslösa kvantiteter stabbig julmat (av svenska råvaror – med undantag för grötriset), till tonerna av värdig julmusik signerad herrar J.S Bach och G.F. Händel – dvs en ljudkuliss så fjärran från butikskedjornas snart sönderspelade exemplar av storsäljaren ”Absolute christmas” som man kan komma.

Aladdinasken fanns naturligtvis flerfaldigt till städes (den tycks omöjlig att undslippa) och kampen om de orättfärdigt baktalade chokladpralinerna Körsbär i likör vidtog. Nämnda pralin är ju som bekant den enda som gör asken acceptabel.

Då mitt bloggupprop till pralinens försvar tycks ha kommit till allmän kännedom vidtog somliga i min närmaste krets åtgärder och till min stora glädje fann jag vid julklappsutdelningen att ett av paketen under den minimala julgranen rymde en chokladask med enbart körsbär i likörpraliner (dock inte av samma märke som någon tipsade mig om i kommentarerna till det tidigare inlägget). Dessa har ännu inte avsmakats men tanken tilltalade mig oerhört.

Dock måste jag tillstå att något av pralinens i fråga charm försvann när den berövades sitt plebejiska sammanhang. I Aladdinasken höjde sig Körsbär i likör över sin fadda omgivning och åtnjöt således en viss stjärnstatus. I den nya asken stirrar körsbärspralinerna stumt upp mot mig i sina militäriskt räta led som en hjärntvättad folkmassa.

Slutsatsen står emellertid uppenbarad för mig som vore den skriven i eldskrift: Körsbär i likör behövs i Aladdinasken!

Vi som gillar pralinen ifråga behöver den torftigare omgivningen i asken för att fullt ut kunna njuta av våra favoriter, och ni som inte tycker om dem behöver dem istället för att era egna favoritpraliner skall kunna avteckna sig i relief gentemot just dessa. Kanske är just kontrasterna Aladdinaskens styrka, framför den nivellerade och slätstrukna kusinen Paradis.

Så här till jul infinner sig den årliga och mycket angelägna tvistefrågan rörande vissa av pralinerna i Marabous chokladask Aladdin. Förvisso har Alladinaskarna för länge sedan förlorat den charm som eljest vidlåder lyxiga pralinaskar, i och med att de numera syns torna upp sig i enorma travar på varje bensinstation och kiosk – varför den air av exklusivitet som gör just chokladaskarna åtråvärda har fullständigt skjutits i sank. Men just på grund av denna Aladdininflation tycks den ha blivit i det närmaste omöjlig att undvika – och efter varje julledighet brukar jag sitta med minst ett par tre av nämnda pappkartong.

Den tvistefråga jag nämnde rör den mörka pralinen Körsbär i likör – en sannskyldig klassiker i pralinsammanhang. Körsbär i likör har så länge jag kan minnas varit familjens favorit i pralinsammanhang och tillika den som de hårdaste striderna utkämpats kring. Detta i kontrast till den vedervärdigt tråkiga nougatpralinen Noisette, vilken tillverkarna dessbättre på sistone valt att avföra från repertoaren. 

På senare år har det emellertid kommit till min kännedom att det finns människor med underutvecklat smaksinne, ja rentav hela familjer och släkter bestående av sådana personer, vilka skyr Körsbär i likör på samma sätt som vi i min familj värjt oss mot Noisetten.

Nu fruktar jag att dessa pralinätandets barbarer ska lyckas få så starkt genomslag med sin tarvliga ståndpunkt att Körsbär i likör röner samma oblida öde som Noisetten gjorde fast välförtjänt. Därför vill jag i sann Aftonbladet-anda mana till ett upprop för bevarandet av pralinen Körsbär i likör!

För en tid sedan skrev jag om en lysande platta med John Dowland-tolkningar, gjord av Sting av alla människor. Nu är jag tvungen att göra ytterligare ett bekännande som torde vara en varningsklocka med än mer olycksbådande klang vad gäller utvecklingen av undertecknads musikaliska preferenser.

Detta nya bekännande förvärras dessutom att det var min far som introducerade mig till den skiva som skulle leda mig av den smala vägen. Nåväl, här kommer det: Jag tycker att Bruce Springsteens nya skiva Seeger sessions är lysande!

Springsteen har samlat ett gäng fenomenala bluegrassmusiker omkring sig och tillsammans gör de folkmusiktolkningar av Pete Seegers låtar – Pete Seeger, Woody Guthries arvtagare och föregångare till halvfigurer som Bob Dylan.

Det rör sig inte bara om en välljudande produktion, den levereras också i en snygg förpackning. Inte blir det hela sämre av att det medföljer en otroligt charmig DVD-skiva med filmklipp från inspelningen – i Springsteens eget vardagsrum!

Så, nu sitter jag här, och har för egna pengar inhandlat skivor med såväl Sting som Springsteen. Är jag en gubbe nu?

(Om ni hör mig börja lovprisa John Fogerty får ni skjuta mig)

Att litteraturkritiken utarmats under de senaste decennierna visste vi redan, men vidden av förflackningen har jag inte greppat förrän idag. Naturligtvis skall inte Helsingborgs Dagblads så kallade litteraturkritiker Kristian Lundberg betraktas som en representant för hela kritikerkåren, men förekomsten av sådana avarter säger en hel del om vilket klimat som råder på kulturredaktionerna i vårt land. Att man släpper fram charlataner som Lundberg på en arena där alltför många slåss om ett närmast obefintligt antal platser.

Vad är det då Lundberg har gjort? Han har recenserat och tillika sågat en roman av deckarförfattarinnan  Britt-Marie Mattsson. Problemet är att Mattsson inte hunnit skriva romanen ännu. Lundberg har baserat sin sågning på en kort sammanfattning som stått att läsa på Piratförlagets hemsida. Denna pinsamhet avslöjades när Mattsson själv ringde upp kulturredaktören på Helsingborgs dagblad.

Lundberg står sannerligen med byxorna nere – har han då vett att skämmas? Nej, oförskämdheterna mot Mattsson bara fortsätter i den så kallade ursäkt som Helsingborgs Dagblad publicerat idag:

- Den här hösten har jag läst över hundra kriminalromaner. Svenska. Utländska. Bra. Dåliga. Urusla. En och annan guldklimp fanns det naturligtvis. I och med att jag recenserade ett större antal av dessa böcker i en genomgång för Helsingborgs Dagblads kulturredaktion – lyckades jag med det postmoderna tricket att recensera en bok som inte fanns. I och för sig en smula roande. Och kanske blir det till och med ett underlag för en kommande kritikerdebatt. Men låt det då röra sig om angelägna böcker!

- Det blev naturligtvis inte bättre av att jag gav Mattssons icke-roman negativ kritik. För detta ber jag om ursäkt. Det är möjligt att Britt-Marie Mattsson kommer att skriva en alldeles förträfflig bok. Det jag gjorde var att blanda ihop författarna och böckerna. Noteringar med text för publicering.

- Och, hur troende jag än är, så kan jag inte sia om framtiden. Jag vill be Mattsson om ursäkt, och hoppas att jag får tillfälle att såga hennes bok när den väl finns ute på marknaden.

Nej Kristian Lundberg det är inte särskilt roande, det är bara pinsamt och säger en hel del om din syn på ditt uppdrag. Visst kommer detta att fungera som underlag för en kritikerdebatt, men knappast på det sätt som du har tänkt dig.

Vi tror inte heller att du av misstag blandat ihop ”noteringar med text för publicering” – att du däremot blandar ihop författarna och deras böcker tycks stå utom allt tvivel.

Jag har personligen ingen uppfattning om Britt-Marie Mattsson eller hennes författarskap, men jag tycker inte att Lundberg stärker sin egen ställning när han fortsätter att vara otrevlig, istället för att förbehållslöst be om ursäkt till författarinnan i fråga.

Han stärker inte heller sin ställning när han i en intervju svarar på frågan om hur han ser på de reaktioner hans klavertramp har väckt:

- Det här ska inte tigas ihjäl, jag har gjort ett misstag och får stå för det. Men samtidigt blir jag en smula häpen. Jag har skrivit litteraturkritik sedan jag var 20 och jag aldrig fått några reaktioner tidigare. Inte ens när jag recenserade och sågade min egen bok i Aftonbladet. Då hade jag räknat med en debatt, men ingen hörde av sig. Det visar väl lite hur korrumperad kulturvärlden är i Stockholm. Och så händer detta när jag skriver om Britt-Marie Mattsson och en deckare.

Lundberg är den siste som skall uttala sig om vem som är korrupt och inte, likväl som att påstå att han står för sitt misstag. Jag hoppas att Kristian Lundberg aldrig mer kommer att få publicera någon litteraturkritik, och jag hoppas att detta kommer att fungera som en varningsklocka för en del andra kritiker. Har man inte tid att läsa alla böcker som man har tänkt recensera ska man heller inte recensera dem.

Aftonbladet rapporterar att för första gången i modern tid lyckats utrota en större däggdjursart. Det rör sig om den kinesiska baijidelfinen som har levt i Yangtzefloden i 25 miljoner år. Ett forskarlag sökte i sex veckor efter överlevande individer innan man slutligen tvingades förklara arten utrotad. Orsakerna till det totala utplånandet uppges vara olagligt fiske, kollision med båtar och förstörelse av delfinens naturliga miljö. 

Är inte civilisationens framåtskridande fantastiskt?

Samma tidning meddelar att den svenska kvoten av sill och skarpsill redan är uppfiskad i Östersjön. Jag hoppas att detta inte kommer att leda till att folk köper mer av andra utsatta arter som torsk och lax. Tänk innan ni handlar – utplånade fiskpopulationer kan inte återplanteras!

För övrigt kan sillen från Hambergs fisk här i Uppsala varmt rekommenderas, om det finns någon kvar vill säga.

Hej igen allihop!

Vad skönt att åter kunna skriva här i Slottet i saknadens dalar, efter den gångna veckans strul. Förhoppningsvis är det över för gått, emedan man hoppas att Blogsoft lärt sig sin läxa och kommer att försöka ligga lite före med kapaciteten. Min uppmaning kvarstår dock, att man separerar oss som betalar för att våre bloggar ska fungera reklam- och problemfritt från dem som gratisbloggar med sina sidor nedsmutsade av annonser. Köper man en  tjänst så har man rätt att ställa krav.

Därför är det underligt att läsa i kommentarerna på Blogsofts informationssida hur upprörda gratisbloggarna är över att vi som betalat för oss låtit vår frustration komma till uttryck. Om man inte bryr sig om huruvida ens blogg är oanvändbar under en vecka eller om man inte bryr sig om att man gör reklam för gud vet vad, så är det upp till var och en.

Men köper man en tjänst så har man rätt att få det man betalar för. Varför då dessa upprörda tongångar från snyltarna, med ordval som ”dagens I-landsproblem” och ”skaffa er ett liv”? Varför blir ni så stötta av att vi vill ha det vi betalar för?

Bryr ni er inte mer om ert skrivande är mitt tips att ni lägger ned era bloggar och frigör serverutrymme, så att vi slipper såna här problemsituationer i framtiden. Liksom vi slipper läsa ert gnäll för gnällandets egen skull.

Nu har jag gnällt klart.

Den här hösten har klimatfrågan fått ett enormt genomslag i västvärlden, både i medierna och bland världens ledare. FN har hållit klimatkonferens i Nairobi och självaste kungen betonade klimatfrågans relevans i sitt invigningstal i Riksdagen i år.

Forskaropinionen är enig om vilka katastrofala konsekvenser en underlåtenhet att agera i klimatfrågan skulle kunna få, och miljörörelserna har presenterat handlingsplaner. Folk har skrivit på upprop och gått i klimatdemonstrationer för att få politikerna att agera. Man skulle ha kunnat tro att klimatengagemanget blivit en folkrörelse.

Det har informerats överallt i medierna om klimatförändringarnas orsaker och konsekvenser, bland annat har det understrukits att flygtransporter är en av de allra största bidragande orsakerna till utsläppen av växthusgaser. Denna statistik kan kompletteras med det faktum att 64 % av alla flygturer utgörs av rena nöjesresor.

Trots detta visar resebyråernas rapporter att solresor över julhelgerna är populärare än någonsin bland svenskarna. Resebyråerna och flygbolagen gör rekordvinster på folks längtan till solen och värmen.

Hur f*n tänker folk? Ser de inte sambanden mellan sitt eget agerande och den oroväckande varma vintern i Sverige? Tror folk att det räcker med att skriva sitt namn på något upprop och att man sen kan upprätthålla vilken livsstil som helst? Eller tror de att deras lilla insats inte skulle göra någon skillnad, så att de lika gärna kan flyga till andra sidan jorden för nöjes skull? Eller argumenterar de på det gamla beprövade sättet ”alla andra gör det ju”?

Den här typen av kortsynthet gör mig både förbannad, frustrerad och förtvivlad. Hur ska vi kunna rädda det som räddas kan om folk inte ens kan göra avkall på helt onödiga solresor över julhelgerna?

Noterar med sorg och beklämdhet att hög luftfuktighet och ett ogynnsamt förhållande till gudarna börjat få det ståtliga pepparkakstempel jag skrev om tidigare att börja krackelera. Väggarna bågnar, de rikt utsmyckade drakhuvudena lossnar och faller till marken, taken störtar in.

Dessvärre har jag ännu inte kommit över någon digitalkamera att föreviga mästerverket med, men jag har dokumenterat bygget med en vanlig kamera. Tvivlar dock på att bilderna kommer att hinna framkallas innan jul så att ni hade fått se skapelsen i hela dess prakt.

Numera är det en rätt sorglig syn som möter en i mitt kök, där det hukande hednatemplet återupplever asakultens slutliga fördrivande från det halsstarriga Uppland på 1000-talet. Jag har gett upp hoppet om att något kommer att återstå till julafton.

Man kan förvisso ifrågasätta trovärdigheten hos forskare som gång på gång genomskådats när de farit med osanning och använt sin forskning för att bevisa en hypotes om att hälften av jordens befolkning skulle vara djur, kvinnomisshandlare och satanistiska pedofilkannibaler.

Journalisten Jan Guillou har skrivit böcker och gjort teveprogram om häxförföljelser i Spanien och Sverige i historiskt tid, och även framgångsrikt relaterat dem till liknande företeelser i vår egen samtid.

I dagens kolumn i Aftonbladet tar han upp ett sådant fall, som förra året väckte enorm uppståndelse i media, eftersom det var en ledande feminist som skulle rannsakas, men som, allteftersom vederbörandes ”forskning” synats i sömmarna försvunnit alltmer i skymundan.

Visst väcker det frågor om vilka som egentligen kontrollerar det mediala utrymmet? 

Josh har för övrigt skrivit en tänkvärd text om radikalfeministernas syn på jämlikhet.

Marcus Birro tar upp ett snarlikt ämne på sin blogg. Läs och begrunda!

Jag har gjort någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har köpt en skiva med Sting. Och jag gillar den. Inte för att jag egentligen haft någonting emot Sting eller The Police, det är bara det att Sting tillhört den stora, oöverskådliga skara artister som överhuvudtaget inte intresserat mig, varför jag helt enkelt lämnat dem därhän.

Nu är det inte så att jag helt plötsligt blivit ett nyfrälst Stingfan och inom kort kommer att rusa ut för att införskaffa karlens samlade verk på vinyl. Låt mig förklara hur det ligger till.

Jag har länge beundrat den brittiske femtonhundratalspoeten och kompositören John Dowland, skapare av den Elisabethanska musikens två smash hits Greensleaves och Come again. Dowlands musik brukar framföras, antingen som på hans egen tid av en countertenor till ackompanjemang av en renässansluta, eller av diverse rennäsans- eller barockensembler.

Jag höll därför på att ramla av stolen när jag en dag på TV4:s Nyhetsmorgon fick se ett reportage om Sting, där denne gav en konsert med sånger av John Dowland. Redan detta var häpnadsväckande, men inte nog med detta – det lät bra också!

Att Sting är en duktig sångare har jag kännt till sedan tidigare även om det inte väckt något större intresse, men att han klarar av att på vanligt rock/popmanér sjunga dessa svåra renässansbitar, vanligtvis framförda av klassiskt skolade sångare imponerade storligen.

Vad Sting gör är att han flyttar ner sångerna en oktav från countertenorernas ljusa falsettsång ner till det register där vi är vana att höra sång inom populärmusiken av idag. I övrigt är arrengemangen klassiska, med Sting själv på luta och virtuose Edin Karamazov på luta och ärkeluta.

Skivan, som också är utgiven på ärevördiga Deutsche grammofon, ger ett intimt intryck och känns gedigen och välgjord. Förhoppningsvis kan den få nya generationer och vidare kretsar att intressera sig för Dowlands musik, kretsar som haft svårt att ta till sig den klassiskt skolade sången.

Man kan lyssna på exempel från skivan på Deutsche grammofons hemsida.

Jag skrev för en tid sedan här i bloggen om hur människor värjer sig för att konfronteras med min skada från bilolyckan genom att säga saker som ”det kunde ju ha gått så mycket värre” eller ”tur i oturen”.

Jag har upptäckt en annan företeelse som tycks ligga i linje med detta. Den går ut på att människor tar varje tillfälle i akt att läsa in att jag på något mirakulöst sätt helt plötsligt skulle ha blivit frisk – trots att de sedan tidigare är införstådda med skadans omfattning och vilka tidsperspektiv den innebär.

Slottet i saknadens dalar verkar spela en inte helt perifer roll i detta sammanhang. Åtskilliga gånger har jag mötts av reaktioner från ytliga bekanta som har läst i min blogg och tagit det faktum att jag inte skriver om mina skador och mitt hälsotillstånd hela tiden som intäkt för att allt helt plötsligt skulle ha gått över.

Är det så att man inte är trovärdig såsom skadad och sjukskriven om man inte ägnar all kraft åt att beklaga sig och ömka sig på alla sociala arenor? Det verkar nästan som om min strävan att försöka leva ett så normalt liv som möjligt blir något som vänds emot mig. 

Att vi äntligen bestämt oss för att släppa den sedan länge planerade singeln tas som intäkt för att jag helt plötsligt skulle kunna spela gitarr igen. Det är inte jag som spelar gitarr på singeln, jag sjunger och spelar munspel.

Jag förväntar mig inte att alla ska gå runt och tycka synd om mig för att jag är skadad, men jag är hjärtinnerligen trött på människor som antingen låtsas bry sig eller på människor som hela tiden försöker förminska skadans omfattning och vad den innebär för mitt liv.

Hur ligger det då till med mitt hälsotillstånd? Min axel är fortfarande så gott som orörlig, både till följd av mjukdelsskador efter axelfrakturen och på grund av nervskador som gör att musklerna inte kan aktiveras. Nervskadorna gör vidare att jag är mer eller mindre förlamad i överarm, underarm, handled och fingrar. 

Vad nervskadorna anbelangar vet man inte om nerverna kommer att kunna återhämta sig själva eller inte och jag är fortfarande under utredning hos neurokirurgerna på Akademiska sjukhuset rörande huruvida det kommer att bli en nervoperation eller inte. Oavsett vilket så är det en fråga om flera år innan man vet hur det slutligen blir.

Gällande själva axelleden så är det inte heller någon som kan svara på hur det kommer att bli med den, vilken rörlighet jag kommer att kunna få tillbaka och inte. Det enda jag kan göra är att oförtrutet fortsätta med min sjukgymnastik, vilken tar upp en stor del av min tid.

Så, nu har jag beklagat mig färdigt och hoppas att jag kan få ägna mig åt att skriva om andra ämnen här i Slottet i saknadens dalar, utan att det kommer att användas emot mig. Jag hatar nämligen självömkan.

Nu kommer den äntligen, cd-singeln Svärmorsdrömmen! Den som var tänkt att släppas i början av hösten, men som sköts på obestämd framtid sedan en våldsam bilolycka som nästan ändade musikkarriären kom emellan.

Svärmorsdrömmen innehåller som sig bör två stycken spår, utöver titelspåret även den lugnare ”Våldsverkarvalsen”. Låtarna är tänkt att visa på både en viss kontinuitet och en musikalisk bredd.

Skivan kommer att släppas i december. Mer information om releasefest med mera kommer inom kort. 

Svärmorsdrömmen kostar 40 kr + porto och självklart går det bra att redan nu skicka beställningar via e-post: [email protected]

I helgen besökte jag Globen och Stockholm international horse show. Det bjöds på fyrbent underhållning av de mest skiftande slag. Förutom de sedvanliga tävlingarna och uppvisningarna i dressyr, hopp och fyrspann var det också en hel del showinslag.

Mest häpnadsveckande av dessa var nog invigningens öppningsnummer med en ryttare och häst inneslutna i en gigantisk ballong. Jag begriper inte hur man lyckas få en häst att göra så komplicerade manövrar inuti en ballong, och jag begriper än mindre hur man lyckas få in hästen i ballongen ifråga. Spektakulärt var det i alla fall.

Efter paus bjöds på fartfylld underhållning i form av den internationella sporten Horse ball, rimligen hästboll på svenska. Två tyska lag tävlade mot varandra i två halvlekar om sjuminuter vardera och enligt speakern var det första gången en hästbollmatch spelades i Sverige. Sporten kan enklast beskrivas som en sorts handboll till häst, där bollarna försetts med handtag så att ryttarna ska kunna greppa dem. Stigbyglarna var även specialkonstruerade så att de medgav ryttarna att glida ner längs hästens sida och plocka upp bollen från marken. Den enda regel som jag uppfattade var att man måste passa bollen tre gånger inom laget innan man fick skjuta på mål.

Roligt var det i alla fall. Surt i sammanhanget var att speakern för stämningens skull delade in publiken i halvor. Den ena halvan skulle heja på det rödvita laget och den andra på det svartgula. Dessvärre blev den läktarsektion där undertecknad befann sig utsedd att hålla på det rödvita laget. Eftersom ingen gnagare med självaktning rimligen kan hålla på något annat lag om det finns ett svartgult gäng på spelplanen fick jag helt enkelt göra mitt yttersta för att överrösta min omgivning. Som tur är verkar inte hästmänniskorna vara så hemskt bevandrade i läktarkultur så det gick ganska enkelt.

Annars var nog fyrspannstävlingen mest underhållande, eller möjligen den showartade julfinalen. Jag kan inte hjälpa att tycka att det är otroligt charmigt med mängder av shetlandsponnys som rusar runt i full karriär. Inte minst när de har stjärngossar på ryggen.

Jag har funderat mycket kring varför det finns en marknad för kopior av märkeskläder. Eller, om jag får precisera mig ytterligare, varför det finns en marknad för dåliga kopior av dyra märkeskläder. Låt mig illustrera med ett exempel:

Det klassiska brittiska konfektionsmärket Burberry har sedan en tid tillbaka åtnjutit trendstatus i stora kretsar, inte minst sedan fotbollshuliganer blev högsta mode i media. Med tiden har Burberrytrenden sipprat ut från dessa kretsar och anammats av en vidare skara. Numera kan man knappast undgå att springa på Burberryrutigt när man går ner på stan.

Burberry är ett nästan övertydligt exempel på frågan jag vill diskutera eftersom deras signum är det karakteristiska rutmönster som också kallas Burberryrutigt och som på ett eller annat sett förekommer någonstans på i stort sett alla Burberrys produkter. Burberry håller en relativt hög prisnivå - du får pröjsa ett par tusenlappar för exempelvis en halsduk, en kjol, eller ett paraply från företaget. 

På Åhléns däremot, kan du köpa en Burberryrutig halsduk för en hundring. Det är naturligtvis en kopia, och det är helt uppenbart en kopia, liksom det finns massor av billighetsprodukter på marknaden i mer eller mindre exakt kopierat Burberrymönster. Så till frågan: Varför vill man ha ett plagg som helt uppenbart är en lågbudgetripoff av ett dyrare och exklusivare plagg? Är det för att man vill åt statuspoängen man anser att det dyrare märket besitter och man hoppas att ingen genomskådar bluffen?

Visst kan man diskutera priserna på Burberrys artiklar, men det finns massor av snygga rutmönster av olika slag, av lika god kvalitet som Burberrys – varför inte skaffa en sådan halksduk/handväska o.s.v., om det inte vore just för att man ville åka snålskjuts på det dyrare märket?

Är inte statusen hos de dyra märkena betingad av just deras höga pris? Går inte hela poängen med denna status förlorad om man istället köper billiga kopior?

Idag är det 149 år sedan författaren till Lord Jim och Heart of Darkness, Joseph Conrad föddes. Conrad, egentligen Teodor Konrad Korzeniowski, föddes och växte upp i norra Ryssland, där hans far som var polsk poet, levde i landsflykt. Som sjuttonåring reste Conrad till Marseilles där han tog anställning inom den franska handelsflottan. Senare övergick han till den brittiska handelsflottan och det var under dessa seglatser som han lärde sig tala och skriva engelska – det språk som skulle bli hans litterära arena.

Conrad blev sedermera både brittisk medborgare och sjökapten. Först på 1890-talet började han skriva. En stor del av hans författarskap har också hämtat sina motiv från livet till sjöss. Mest känd är han för romanerna Lord Jim, Nostromo, The secret agent samt, inte minst, den kusligt fängslande kolonialberättelsen Heart of Darkness, om en ångbåtsfärd upp längs Kongofloden, till en belgisk handelsstation. Berättelsen inspirerades av en resa uppför samma flod som Conrad företog sig 1889.

Heart of darkness är en av de tätaste och mest suggererande romaner jag har läst. Den har ett språk som liksom suger tag i en, och den öppnar för inblickar både i kolonialtidens vedervärdigheter och i det mänskliga psyket. 

Heart of Darkness har filmatiserats, och den användes också som inspiration när Oliver Stone gjorde sin Vietnamfilm Apocalypse now, som för övrigt är en fantastisk film. Ingen av dessa filmer kan dock mäta sig med romanen  Heart of Darkness vad intensiteten anbelangar. Den är inte särskilt tjock – ta er tid att läsa den!

Så har det då äntligen blivit första advent! Jag tillhör den skara svenskar som tycker att julfirandet är något som tar sin början just i och med första advent, och som känner en viss trötthet över merkantilisternas alltmer utsträckta julfirande, med julmusik i butikerna från början av november och julpynt i skyltfönstren ungefär samtidigt. Jag har ingenting emot tomteorkestrar i galleriorna, julgranar och glitter, men jag tycker att man kunde spara på krutet tills den första advent så att det verkligen blev en grej av det hela. Jag menar, vad är poängen med jul om den omfattar en fjärdedel av året (vissa butiker börjar ”jula” redan i oktober…)?

Nå, efter denna lilla missnöjesyttring vill jag återvända till den julefrid som i och med advents inträde börjat lägra sig över hemmet. Lägenheten är storstädad, julstjärna inhandlad, grytlapparna utbytta mot sådana med julmotiv, alla ljus i stakarna utbytta mot röda, större delen av julbaket avklarat sam Triakels underbara skiva ”Vintervisor” genomlyssnad tre gånger.

Men framförallt: pepparkakshuset är så gott som färdigt! Endast lite dekoration saknas – vissa nödvändiga ingredienser tog slut mitt i bygget – sen är det färdigt att visas upp för en beundrande allmänhet. Nåväl, för beundrande besökare i mitt hem i alla fall.

Årets pepparkakshus föreställer hednatemplet i Gamla Uppsala, så som det rekonstruerades av Nils Gellerstedt 1950. Bilder utlovas framöver!

Lättsam underhållning i förförisk trettiotalsmiljö, kryddat med förbjuden kärlek, studentikost fyllesvineri och en kallblodig mordhistoria. Det är vad som bjuds när Uppsala stadsteater ger Anders Frigells dramatisering av von Sydowmordens gåta. 

Pjäsen bygger på en verklig historia som utspelade sig i Stockholm och Uppsala 1932 och handlar i korthet om en begåvad juriststudent, Fredrik von Sydow, som mördar sin far, den inflytelserike häradshövdingen och dennes hushållerskor, reser till Uppsala och festar på champagne och ostron för att sedan skjuta sin unga hustru och därefter sig själv när polisen kommer till restaurangen för att gripa honom.

Pjäsen kretsar kring en poliskommissaries förhör med von Sydows bäste vän, vilken tillika ovetandes lånat ut den ödesdigra pistolen till mördaren. Genom förhöret får vi följa von Sydows och hans hustru Inguns liv från det att de träffas som mycket unga ända fram till den ödesdigra mordkvällen.

Vi får följa huvudpersonerna genom den borgerliga överklassens liv i trettiotalets Sverige, från sommarnöjena till lägenheterna på östermalm, från studentexamensfesten till svineriet under juriststudierna i Uppsala.

Med briljanta scenografiska lösningar hoppar man mellan de olika scenerna – särskilt imponerande är de många ”frysta” scener där polisen och den förhörde vandrar in i berättelsen och analyserar vad som sker. 

Skådespeleriet är stundtals lysande och Bengt Nilsson visar i rollen som Fredrik von Sydow än en gång vilken tillgång han är för Uppsala stadsteater! Lena Mossegård gör en stark rollprestation som Ingun von Sydow. Det unga parets högborgerliga fäder, spelade av Gustav Levin och Crister Olsson ger också en stark bild av borgerliga patriarker från början av det förra seklet.

von Sydowmordens gåta har fått mycket fina recensioner och jag får lov att stämma in i hyllningskören. Det är inte frågan om någon djupsinnig pjäs, trots att man försökt krydda den med en del filosofiska utläggningar och en diger bunt Oscar Wildecitat, men det är god underhållning och stundtals stort skådespeleri. 

Det är lätt att låta sig charmas av den trovärdiga trettiotalsmiljön, den gemytliga dekoren, den tidstypiska jazzmusiken, framförd av levande musiker, av kostymerna, språket. Jag tror att en stor del av den uppskattning som pjäsen rönt bottnar i den trettiotalsvurm man ansluter sig till, och som inte minst kommit till uttryck i nästan alla Shakespeareuppsättningar som gjorts i Sverige de senaste åren. Därmed inte sagt att uppskattningen är oförtjänt. von Sydowmordens gåta är en klart charmig pjäs!

Det blev stående ovationer när jag bevistade kungliga Dramaten för att se deras nya uppsättning av Eugene O´Neill’s familjedrama Lång dags färd mot natt. Stående ovationer för skådespelarprestationerna alltså, inte för att jag bevistade Dramaten. De stående ovationerna var välförtjänta. Inte minst Lena Endre gjorde en helt lysande insats som den morfinmissbrukande modern.

Jag är visserligen sedan tidigare förtjust i Lena Endre, men jag måste säga att detta överträffade mina förväntningar, och visade på hennes stora bredd och mångsidighet.

Börje Ahlstedt övertygade mig till slut som den bittre skådespelaren och tillika fadern i familjen Tyrone, men det dröjde ända in i andra akten innan jag helt köpte hans rolltolkning. Jag brukar ha mycket svårt för Ahlstedt, och sedan jag såg honom i Macbeth i våras var jag mycket orolig inför Lång dags färd mot natt. Om en man lyckas göra buskis av Macbeth, vad kan han då inte göra som papopa Tyrone. Mina farhågor infriades emellertid inte och buskisbörje lyste med sin frånvaro, även om skådespelaren Börje Ahlstedt några gånger skymtade fram bakom den bedagade Tyrone. Men som sagt, det tog sig i den andra akten där Ahlstedt stod för en stark rolltolkning.

De båda sönerna spelades av Jonas Malmsjö och Jonas Karlsson och de kändes på det hela taget trovärdiga. Kanske kunde framtroningen och uttrycket kännas lite väl modernt (inte minst när rekvisitören utrustat en av dem med mobiltelefon) men så har också regissören Stefan Larsson deklarerat på Dramatens hemsida att han vill att publiken ska ” känna att familjen Tyrone lever och existerar i vår tid.”

Man förstår att Larsson vill göra något nytt av sin uppsättning av en pjäs som är något av en huspjäs på Dramaten, tidigare regisserad av både Ingmar Bergman och Thorsten Flinck bland annat. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag inte sett någon av dessa uppsättningar. Hursomhelst tror jag att jag såg föreställningen mer förutsättningslöst än många flitiga Dramatenbesökare med fler år på nacken än undertecknad.

Förutom ett litet minus för den besynnerliga scenografin och ljussättningen tycker jag att denna uppsättning av Lång dags färd mot natt är väl sevärd och rekommenderar den varmt till de av er som ännu inte har varit och sett den!