I kulturradikalernas värld är vi alla nazister
De är för rara kulturradikalerna. Ni vet, i den som alltid extremt polariserade svenska kulturdebatten har det blivit så att den som tycker att bunden vers eller figurativt måleri kan ha något att säga även i samtiden, och att på traditionen vilande uttrycksformer kan få existera sida vid sida med moderna och postmoderna uttryck, den stämplas som kulturkonservativ och utses till allmänt villebråd av det konsensualistiska etablissemang som härskar på snart sagt alla rikets kulturredaktioner (med några få tappra undantag). Den däremot som tycker att enbart modernistiskt formspråk, konceptuell konst och fri vers ska få existera i kulturlandskapet, den kan ståta med epitetet radikal.
Det är sannerligen upp- och nedvända världen. Inte nog med att det anses radikalt att vurma för ett ”nyskapande” som tagit sig samma uttryck i snart hundra år, det anses också främja ”mångfald” att stigmatisera allt formspråk utom den modernistiska återvändsgrändens. Orwells nyspråk kunde inte ha åstadkommit absurdare omskrivningar än de självutnämnda radikalernas.
Debatten som följt på utställningen och boken Figurationer, av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, har utvecklat sig till en av de frejdigare kulturdebatterna på länge. Avsevärt mycket intressantare än det torftiga skyttegravskrig som följde på konstfackselevernas rättshaveri i våras, då de stora konstinstitutionernas företrädare ryckte ut och förklarade hur radikala de var.
Något av en höjdpunkt i kulturradikalernas strävan att kväsa alla alternativ till deras omhuldade smakriktning utgör Eva Ströms recension i gårdagens Sydsvenskan. Godwinargumentet kommer till heders (som så ofta när de självutnämnda radikalerna stöter på något främmande). Redan rubriken låter ana att i Eva Ströms värld bär alla vi som uppskattar figurativt måleri på suspekta åsikter.
Hennes koppling till nazitidens kulturpolitik, där viss konst påbjöds uppifrån som ”god” medan annan fördömdes som ”urartad”, blir rent skrattretande med tanke på att det är Eva Ström som företräder konstetablissemangets ideologi och fördömer de avvikande uttrycken. Låt oss hoppas på fler klavertramp av detta slag, så att ännu fler blir varse att den konceptuelle kejsaren numer inte bara är naken. Han fryser. I alla fall darrar han.
__________________________________________________________
Axessbloggen, Therese Bohman, Lars Vilks
Det är sannerligen upp- och nedvända världen. Inte nog med att det anses radikalt att vurma för ett ”nyskapande” som tagit sig samma uttryck i snart hundra år, det anses också främja ”mångfald” att stigmatisera allt formspråk utom den modernistiska återvändsgrändens. Orwells nyspråk kunde inte ha åstadkommit absurdare omskrivningar än de självutnämnda radikalernas.
Debatten som följt på utställningen och boken Figurationer, av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, har utvecklat sig till en av de frejdigare kulturdebatterna på länge. Avsevärt mycket intressantare än det torftiga skyttegravskrig som följde på konstfackselevernas rättshaveri i våras, då de stora konstinstitutionernas företrädare ryckte ut och förklarade hur radikala de var.
Något av en höjdpunkt i kulturradikalernas strävan att kväsa alla alternativ till deras omhuldade smakriktning utgör Eva Ströms recension i gårdagens Sydsvenskan. Godwinargumentet kommer till heders (som så ofta när de självutnämnda radikalerna stöter på något främmande). Redan rubriken låter ana att i Eva Ströms värld bär alla vi som uppskattar figurativt måleri på suspekta åsikter.
Hennes koppling till nazitidens kulturpolitik, där viss konst påbjöds uppifrån som ”god” medan annan fördömdes som ”urartad”, blir rent skrattretande med tanke på att det är Eva Ström som företräder konstetablissemangets ideologi och fördömer de avvikande uttrycken. Låt oss hoppas på fler klavertramp av detta slag, så att ännu fler blir varse att den konceptuelle kejsaren numer inte bara är naken. Han fryser. I alla fall darrar han.
__________________________________________________________
Axessbloggen, Therese Bohman, Lars Vilks
Segling 2009
Borta bra men hemma bäst brukar det ju heta, men det vete tusan. Den här sommarseglingen var så bra att jag gärna varit ute några veckor till om tillfälle givits. Detta sagt trots att seglingen inleddes under ovälkommet dramatiska omständigheter.
På grund av att en del återstod att fixa med båten innan avfärd kastade vi loss betydligt senare än planerat från Djurö och första etappen blev en kvälls-/nattsegling ner till Nynäshamn. Till en början såg det inte ut att bli någon vind överhuvudtaget och de första distansminuterna gick vi för motor. Men ute vid Kofotsgrund blåste det upp som genom ett trollslag och sedan hade vi perfekt slör ned till Nynäs.
Dagen efter kastade vi loss mot Västervik. Det slutliga målet för resan var Bornholm, men så långt skulle vi aldrig komma, den här sommaren. Hursomhelst, första etappmålet efter Nynäshamn var Västervik. På Sjöväderrapporten hade de sagt att det skulle blåsa nordöstligt – perfekta vindar för oss som skulle göra en mastodontetapp på dryga 65 distans. Eftersom vi tycker om havssegling hade vi också bestämt oss för att segla utomskärs efter fyrarna ner mot Västervik.
Föga anade vi vad som komma skulle.
Väl ute på havet blev vi snart varse att SMHI:s profetior ännu en gång skulle visa sig allt annat än tillförlitliga. Vinden vred och inom kort blåste det sydväst, det vill säga rakt förligt. Det blev med andra ord till att kryssa sig ned mot Västervik. En redan tilltagna etappen på 65 distansminuter svällde med slagen till nätta 140 distans. Dessutom blåste det upp och det blev allt högre vågor. Mot slutet av den tjugoåtta timmar långa seglatsen (då det dessutom börjat hällregna) fick vi slå allt längre bort från den önskade kursen bara för att hantera avdriften i de fem-sex meter höga vågorna.
När vi precis börjat ta oss in i farleden in mot Västervik, mitt bland alla fyrar, grynnor och skär hände det osannolika. Genuan (vi seglade bara på genuan eftersom det blåste så pass hårt) fastnar i en vinsch på masten och en liten reva slits upp. För varje slag slits denna reva upp ytterligare något och snart är seglet i praktiken delat i två delar. Under tiden har vi försökt hissa storseglet, men en av travarna har fastnat i masten på något märkligt sätt och en stor reva slits upp också i storseglet som blir omöjligt att hissa. Med två obrukbara segel som smattrar och slår i vinden försöker vi starta motorn, som dock vägrar ge något livstecken ifrån sig. Utan vare sig fungerande motor eller användbara segel återstod föga mer för oss att göra än att kasta ankar mitt ute bland de förrädiska grynnorna och anropa Sjöräddningen per VHF.
Den "lilla" revan i genuan.
Sjöräddningen dök upp efter en dryg timma (under vilken vi satt och guppade upp och ned i de fem meter höga vågorna) och gav oss bogsering. Men istället för att bogsera oss till den närmaste hamnen Västervik, där det finns flera marinor och verkstäder och dessutom ett förnämligt segelmakeri, bogserar man oss, mot vår uttryckliga vilja, till det avsides belägna och gudsförgätna Loftahammar.
I Loftahammar fick vi sedan tillbringa fyra mycket långa dygn av mekande med motorn. Någon hjälp från den lokala marinan fick vi inte, trots att de var auktoriserade Volvo Pentamekaniker kunde de inte lista ut vad det var för fel på motorn. Trots detta fakturerade de oss 700 spänn för en kvarts (!) kikande på maskinen. När skepparens pappa tre dagar senare anlände med bil från Stockholm löste han motorproblemet på fyra timmar. Å seglare och övrigt båtfolk, vad ni gör, vänd er aldrig till Marincentret i Loftahammar. Förutom den inkompetenta, otrevliga och utsugande personalen vid Marincentret träffade vi dock bara på trevliga människor, varav flera bistod oss med råd och dåd i mekandet med maskinen. En familj sympatiska semesterfirare från Stockholm körde oss dessutom fram och tillbaka till segelmakeriet i Västervik med de trasiga seglen.
Motormek i Loftahammar.
Efter fyra dygns uppehåll kunde vi sedermera fortsätta vår seglats. Vi pekade finger åt Loftahammar och seglade ned till Västervik och visfestivalen där. Eftersom vi förlorat fyra värdefulla seglingsdagar var Bornholm vid det här laget avskrivet från agendan, men vi får ändå säga att vi hade tur. Vi fick en alldeles lagom lång dagsetapp på kryss ner från Loftahammar i solsken och därefter gick vi ut på festivalen och gjorde Västervik osäkert.
Från Västervik seglade vi vidare mot Visby och Stockholmsveckan som fick utgöra substitut för Bornholmsäventyret. Eftersom vi tycker om att sova ut på dagarna och dessutom har utvecklat smak för att segla om nätterna lämnade vi Västervik vid 18-snåret till en del prudentliga båtgrannars förfäran. Själv har jag aldrig förstått grejen med att ge sig av okristligt tidigt – ska man inte ha det trevligt på sin semester?
Man seglar bäst om natten.
Hursomhelst så blev den nattliga överseglingen till Visby sommarens i särklass bästa. En snittfart på sju knop, lagom sjöhävning och ljumma vindar. (Enda minuset var möjligen den lömska våg som smög sig in under mantåget och sköljde rätt in i min uppfällda huva och sedan rann ned innanför kragen och ned längs bröstet och var precis så där iskall som bara en riktig ninjavåg kan vara… Det var märkligt nog den enda våg som bröt över båten på hela natten, men nog fick den in en fullträff alltid).
Stockholmsveckan i Visby är ett kapitel för sig. Från vår kajplats i inre hamnen hade vi uppsikt över det mesta och kan nog lugnt konstatera att vi hade de bästa efterfesterna trots att vi hade den näst minsta båten i hela hamnbassängen (allra minst hade två hjältemodiga tyskar som seglat ända från Berlin i sin lilla folkbåt och som senare gav sig av, kryssande sig ut genom hamnbassängen utan att ens starta sin lilla aktersnurra!).
Kallbadhuset.
Äventyren var för många för att sammanfattas i ett kort blogginlägg (kort och kort…) men vi noterade i alla fall att höjden av stil och finess numera är att hälla Red bull i rosévinet (ja, det är sant, de gör så), samt att en riktig stekare betalar 63 spänn för en Pripps blå i plastflaska.
När äventyren var överståndna och flaskorna bärgade till glasåtervinningen kastade vi åter loss mot fastlandet. Hemseglingen blev en långsam historia eftersom vindarna lyste med sin frånvaro. Det var emellertid kalsongväder så den låga hastigheten bekymrade oss föga.
Kalsongväder på Mysingen.
På grund av att en del återstod att fixa med båten innan avfärd kastade vi loss betydligt senare än planerat från Djurö och första etappen blev en kvälls-/nattsegling ner till Nynäshamn. Till en början såg det inte ut att bli någon vind överhuvudtaget och de första distansminuterna gick vi för motor. Men ute vid Kofotsgrund blåste det upp som genom ett trollslag och sedan hade vi perfekt slör ned till Nynäs.
Dagen efter kastade vi loss mot Västervik. Det slutliga målet för resan var Bornholm, men så långt skulle vi aldrig komma, den här sommaren. Hursomhelst, första etappmålet efter Nynäshamn var Västervik. På Sjöväderrapporten hade de sagt att det skulle blåsa nordöstligt – perfekta vindar för oss som skulle göra en mastodontetapp på dryga 65 distans. Eftersom vi tycker om havssegling hade vi också bestämt oss för att segla utomskärs efter fyrarna ner mot Västervik.
Föga anade vi vad som komma skulle.
Väl ute på havet blev vi snart varse att SMHI:s profetior ännu en gång skulle visa sig allt annat än tillförlitliga. Vinden vred och inom kort blåste det sydväst, det vill säga rakt förligt. Det blev med andra ord till att kryssa sig ned mot Västervik. En redan tilltagna etappen på 65 distansminuter svällde med slagen till nätta 140 distans. Dessutom blåste det upp och det blev allt högre vågor. Mot slutet av den tjugoåtta timmar långa seglatsen (då det dessutom börjat hällregna) fick vi slå allt längre bort från den önskade kursen bara för att hantera avdriften i de fem-sex meter höga vågorna.
När vi precis börjat ta oss in i farleden in mot Västervik, mitt bland alla fyrar, grynnor och skär hände det osannolika. Genuan (vi seglade bara på genuan eftersom det blåste så pass hårt) fastnar i en vinsch på masten och en liten reva slits upp. För varje slag slits denna reva upp ytterligare något och snart är seglet i praktiken delat i två delar. Under tiden har vi försökt hissa storseglet, men en av travarna har fastnat i masten på något märkligt sätt och en stor reva slits upp också i storseglet som blir omöjligt att hissa. Med två obrukbara segel som smattrar och slår i vinden försöker vi starta motorn, som dock vägrar ge något livstecken ifrån sig. Utan vare sig fungerande motor eller användbara segel återstod föga mer för oss att göra än att kasta ankar mitt ute bland de förrädiska grynnorna och anropa Sjöräddningen per VHF.
Den "lilla" revan i genuan.
Sjöräddningen dök upp efter en dryg timma (under vilken vi satt och guppade upp och ned i de fem meter höga vågorna) och gav oss bogsering. Men istället för att bogsera oss till den närmaste hamnen Västervik, där det finns flera marinor och verkstäder och dessutom ett förnämligt segelmakeri, bogserar man oss, mot vår uttryckliga vilja, till det avsides belägna och gudsförgätna Loftahammar.
I Loftahammar fick vi sedan tillbringa fyra mycket långa dygn av mekande med motorn. Någon hjälp från den lokala marinan fick vi inte, trots att de var auktoriserade Volvo Pentamekaniker kunde de inte lista ut vad det var för fel på motorn. Trots detta fakturerade de oss 700 spänn för en kvarts (!) kikande på maskinen. När skepparens pappa tre dagar senare anlände med bil från Stockholm löste han motorproblemet på fyra timmar. Å seglare och övrigt båtfolk, vad ni gör, vänd er aldrig till Marincentret i Loftahammar. Förutom den inkompetenta, otrevliga och utsugande personalen vid Marincentret träffade vi dock bara på trevliga människor, varav flera bistod oss med råd och dåd i mekandet med maskinen. En familj sympatiska semesterfirare från Stockholm körde oss dessutom fram och tillbaka till segelmakeriet i Västervik med de trasiga seglen.
Motormek i Loftahammar.
Efter fyra dygns uppehåll kunde vi sedermera fortsätta vår seglats. Vi pekade finger åt Loftahammar och seglade ned till Västervik och visfestivalen där. Eftersom vi förlorat fyra värdefulla seglingsdagar var Bornholm vid det här laget avskrivet från agendan, men vi får ändå säga att vi hade tur. Vi fick en alldeles lagom lång dagsetapp på kryss ner från Loftahammar i solsken och därefter gick vi ut på festivalen och gjorde Västervik osäkert.
Från Västervik seglade vi vidare mot Visby och Stockholmsveckan som fick utgöra substitut för Bornholmsäventyret. Eftersom vi tycker om att sova ut på dagarna och dessutom har utvecklat smak för att segla om nätterna lämnade vi Västervik vid 18-snåret till en del prudentliga båtgrannars förfäran. Själv har jag aldrig förstått grejen med att ge sig av okristligt tidigt – ska man inte ha det trevligt på sin semester?
Man seglar bäst om natten.
Hursomhelst så blev den nattliga överseglingen till Visby sommarens i särklass bästa. En snittfart på sju knop, lagom sjöhävning och ljumma vindar. (Enda minuset var möjligen den lömska våg som smög sig in under mantåget och sköljde rätt in i min uppfällda huva och sedan rann ned innanför kragen och ned längs bröstet och var precis så där iskall som bara en riktig ninjavåg kan vara… Det var märkligt nog den enda våg som bröt över båten på hela natten, men nog fick den in en fullträff alltid).
Stockholmsveckan i Visby är ett kapitel för sig. Från vår kajplats i inre hamnen hade vi uppsikt över det mesta och kan nog lugnt konstatera att vi hade de bästa efterfesterna trots att vi hade den näst minsta båten i hela hamnbassängen (allra minst hade två hjältemodiga tyskar som seglat ända från Berlin i sin lilla folkbåt och som senare gav sig av, kryssande sig ut genom hamnbassängen utan att ens starta sin lilla aktersnurra!).
Kallbadhuset.
Äventyren var för många för att sammanfattas i ett kort blogginlägg (kort och kort…) men vi noterade i alla fall att höjden av stil och finess numera är att hälla Red bull i rosévinet (ja, det är sant, de gör så), samt att en riktig stekare betalar 63 spänn för en Pripps blå i plastflaska.
När äventyren var överståndna och flaskorna bärgade till glasåtervinningen kastade vi åter loss mot fastlandet. Hemseglingen blev en långsam historia eftersom vindarna lyste med sin frånvaro. Det var emellertid kalsongväder så den låga hastigheten bekymrade oss föga.
Kalsongväder på Mysingen.
Till havs!
Så var det dags för äventyr igen. Nu försvinner jag ut på havet några veckor. Ha det bra tills vi ses härnäst.
Stämningsbild på Gurra och mig från förra långseglingen.
Stämningsbild på Gurra och mig från förra långseglingen.
Figurationer
Igår var jag på vernissage på Edsviks konsthall för utställningen Figurationer – Realism och romantik i norsk samtidskonst. I Norge har man, mycket tack vare den tongivande Odd Nerdrum, fader till kitschmåleriet, lyckats hålla det traditionsanknutna figurativa måleriet levande på ett sätt som man bara kunnat drömma om här i Sverige. Visserligen har man också i vårt västra grannland lagt ned alla offentligt finansierade utbildningar i klassiskt, figurativt måleri, men traditionen lever ännu, mycket tack vare Nerdrum och andra entusiaster.
Utställningen dominerades symptomatiskt av Nerdrum, hans lärjungar och efterföljare, men där fanns också andra strömningar representerade. Gemensamt för dem alla var dock den tekniska skickligheten och de föreställande motiven, även hos de mer konceptuellt orienterade konstnärerna som Sverre Koren Bjærtnes och Christer Karlstad.
För en svensk som det senaste året fått vänja sig vid att spekulativa men ack så förutsägbart enkelspåriga provokationsförsök från konstfacks sistaårsstudenter dominerat det offentliga samtalet om konst, var utställningen på Edsviks konsthall sannerligen balsam för själen.
Jag hoppas att många svenskar letar sig ut till den naturskönt belägna utställningslokalen i Sollentuna under perioden fram till den 13 september för hugsvalelse och ett konkret bevis på att det finns ett ljus bortom det postmoderna mörkret. Om inte i Sverige så hos brödrafolket i väst.
För utställningen var ingalunda bakåtsträvande, vad än de institutionellt orienterade konstprofessorerna må undslippa sig. Vad som mötte besökaren på Edsviks konsthall var en framåtsyftande urkraft, en skaparglädje som visserligen tog sitt avstamp bortom den modernistiska återvändsgränden, men som talade till samtiden, och till framtiden.
För det kan knappast vara så att man måste begränsa sig till de senaste åttio årens trender och skolor för att kunna skapa något aktuellt och nyskapande. På bildkonstens område lika lite som på arkitekturens kan modernismen och dess ätteläggar göra anspråk på att vara den enda uttolkaren av samtiden. Och som Peter Dahl uttryckte det i sitt invigningstal: ”Det går alldeles utmärkt att verka som konstnär utan att delta i det moderna konstlivet.”
Initiativtagare till utställningen var svenske men i Norge bosatte konstnären Christopher Rådlund och Johan Lundberg, chefredaktör för tidskriften Axess. Lundberg och Rådlund har tillsammans författat en bok om det norska figurativa samtidsmåleriet, med samma titel som utställningen; Figurationer. Så snart jag kommit hem från en välbehövlig semester på de sju haven ska jag ge mig i kast med den.
Utställningen dominerades symptomatiskt av Nerdrum, hans lärjungar och efterföljare, men där fanns också andra strömningar representerade. Gemensamt för dem alla var dock den tekniska skickligheten och de föreställande motiven, även hos de mer konceptuellt orienterade konstnärerna som Sverre Koren Bjærtnes och Christer Karlstad.
För en svensk som det senaste året fått vänja sig vid att spekulativa men ack så förutsägbart enkelspåriga provokationsförsök från konstfacks sistaårsstudenter dominerat det offentliga samtalet om konst, var utställningen på Edsviks konsthall sannerligen balsam för själen.
Jag hoppas att många svenskar letar sig ut till den naturskönt belägna utställningslokalen i Sollentuna under perioden fram till den 13 september för hugsvalelse och ett konkret bevis på att det finns ett ljus bortom det postmoderna mörkret. Om inte i Sverige så hos brödrafolket i väst.
För utställningen var ingalunda bakåtsträvande, vad än de institutionellt orienterade konstprofessorerna må undslippa sig. Vad som mötte besökaren på Edsviks konsthall var en framåtsyftande urkraft, en skaparglädje som visserligen tog sitt avstamp bortom den modernistiska återvändsgränden, men som talade till samtiden, och till framtiden.
För det kan knappast vara så att man måste begränsa sig till de senaste åttio årens trender och skolor för att kunna skapa något aktuellt och nyskapande. På bildkonstens område lika lite som på arkitekturens kan modernismen och dess ätteläggar göra anspråk på att vara den enda uttolkaren av samtiden. Och som Peter Dahl uttryckte det i sitt invigningstal: ”Det går alldeles utmärkt att verka som konstnär utan att delta i det moderna konstlivet.”
Initiativtagare till utställningen var svenske men i Norge bosatte konstnären Christopher Rådlund och Johan Lundberg, chefredaktör för tidskriften Axess. Lundberg och Rådlund har tillsammans författat en bok om det norska figurativa samtidsmåleriet, med samma titel som utställningen; Figurationer. Så snart jag kommit hem från en välbehövlig semester på de sju haven ska jag ge mig i kast med den.