Rättssäkerheten och yttrandefriheten
Det finns ett gammal talesätt som gör gällande att ”demokratin måste återerövras varje dag”. Det är dessvärre inte bara tomma ord. Vi ser allt oftare tendenser i vår omgivning där man, ofta med de mest välvilliga intentioner, vill undergräva de fri- och rättigheter som tagit generationer att förvärva och som vi ofta pompöst slår oss för bröstet om när vi bedömer andra politiska system och kulturer.
Justitieminister Beatrice Ask föreslog nyligen att man ska skicka kulörta kuvert med delgivning av misstanken till misstänkta sexförbrytare för att på så sätt göra omgivningen uppmärksamma på det brott de misstänks för. Tanken är att uthängandet, ”som att skämmas på torget”, ska verka avskräckande på dem som eventuellt står i begrepp att köpa sex. Justitieministern uppvisar här en skrämmande oförståelse för en av rättsstatens grundläggande principer, nämligen den om att man är oskyldig fram till dess att man befunnits skyldig. Något avståndstagande från utspelet har dessvärre inte hörts från regeringshåll. Sanna Rayman skriver förtjänstfullt om det hela i Svenska dagbladet.
En annan debatt som ställt de demokratiska fri- och rättigheterna på sin spets handlar om konstnären Lars Vilks rätt att teckna vad han vill utan att hotas till livet. Axessredaktören Johan Lundberg slår huvudet på spiken i en debattartikel i DN Kultur där han påtalar det paradoxala i att det konstkritikeretablissemang som i yttrandefrihetens namn tog Anna Odells och ”NUG”s spekulativa examensarbeten i försvar mot envar som uttryckte ogillande, nu underlåter att ta Vilks i försvar trots att denne verkligen är hotad till livet. Istället förs invecklade resonemang om kvaliteten på Vilks teckning (som om rondellhunden varit mer okej om den varit snyggare), e
Det konstetablissemang som gjort provokationen till sitt adelsmärke vill uppenbarligen inte provocera på riktigt. Den yttrandefrihet som man sade sig försvara i fallet med Anna Odell och NUG omfattar uppenbarligen inte den som kommer på kant med verkligt totalitära krafter. Diskussionerna om kvaliteten på Vilks teckning respektive hans intentioner med den är i sig ointressanta för diskussionen om yttrandefriheten. Oavsett hur dåligt utförd den skulle vara och oaktat om syftet enbart skulle vara att provocera, är det inte skäl nog att inskränka hans rätt att teckna vad han vill. Det medför dock inte heller en automatisk rätt att hyllas som stor konst, som Odells och NUGs anhängare tycktes vilja få det till i den debatten.
Frågan om Vilks och yttrandefriheten borde vara glasklar. Ingen ska behöva frukta för sitt liv på grund av något han eller hon sagt, skrivit eller tecknat. De auktoritära och intoleranta rörelser som med våld och terror vill tvinga den övriga världen att anpassa sig efter deras trångsynta perspektiv måste bemötas. Att tvinga en konstnär till självcensur, eller att eller att låta bli att publicera en bild på grund av påtryckningar från antidemokratiska strömningar är att i praktiken ge upp sin självcensur. Skulle det kulturetablissemang som i yttrandefrihetens namn orerade om NUGs rätt att vandalisera tunnelbanevagnar mena allvar med sina floskler skulle också stå upp för Lars Vilks. Kanske inte hans verk, men hans rätt att uttrycka sig.
Det är inte terroristerna som inskränker vår yttrandefrihet, utan vi själva om vi ger efter för deras påtryckningar. Demokratin måste återerövras varje dag.
Bajens bandysupportrar bör bada
Min skadeglädje kryddades förmodligen också av en viss grämelse över att jag dagen innan prioriterat den usla matchen mot Brommapojkarna på Råsunda framför att se bandydamerna knipa ännu ett SM-guld hemma i lärdomsstaden. Bara fyra och ett halvt tusen på läktarna, en plan som mer liknade en leråker än en gräsmatta, fullständigt intetsägande spel från Gnagets sida och två utvisningar gjorde allsvenskans andra omgång till en episod jag snart vill glömma. Då hade ett SM-guld i dambandyn varit muntrare att minnas.
Anledningen till att jag inte bevistade finalen mellan Bollnäs och Hammarby var delvis att jag inte riktigt kände för att stå och höra på de grönvitas brustna röster, men framförallt att jag hade ett möte i Stockholm att passa. Jag planerade min avfärd till innan bandymatchen var slut, så att jag skulle slippa trängas på tåget med massa ölstinna bajensupportrar. Jag bedrog mig.
Vad jag inte hade räknat med var den inom bajenleden så utbredda ryggradslösheten. Hela tåget var fullt av grönvita som lämnat matchen när en tredjedel av matchen återstod. Vi talar alltså om människor som åkt från Stockholm och löst biljetter för att se sitt lag eventuellt vinna sitt första SM-guld i bandy någonsin, och så åker de hem innan matchen är över! Det är en mentalitet som jag har oerhört svårt att förstå.
Till råga på allt hamnade jag vid ett bord i restaurangvagnen inklämd mellan två storvuxna och högljudda bajensupportrar som stank. Det finns ju en myt om att hammarbyare ska vara mer ohygieniska än andra lags fans - en myt som definitivt förstärktes av bussincidenten förra säsongen - och huruvida denna mytbildning har nån grund eller inte lämnar jag åt andra att bedöma. Men dessa båda gentlemän stank verkligen. Deras lukt var så obehaglig att jag var tvungen att kedjeäta Fishermans friends hela tågresan för att inte bli illamående.
Jag kommer inte att sakna dessa människor i Allsvenskan nämnvärt den här säsongen men börjar mer och mer misstänka att affären med Eguren är något slags komplott från Bajens sida. Vad håller karln på med? Jag hade gjort en starkare insats på mittfältet, och då saknar jag bollsinne. Och vad filmningen anbelangar tror jag inte att den gått hem ens i Uruguay. Nåväl. Allsvenskan har börjat och AIK är regerande svenska mästare. Det såg faktiskt inte så bra ut i början av förra säsongen heller. Men det gick ju som bekant vägen ändå.
Jag blev Verner von!
Vilken jackpot! Av alla dessa personer, inhemska och utländska liknade jag mest av alla självaste nationalskalden Verner von Heidenstam! Nationalromantikern, orientalisten, diktaren och prosaisten Heidenstam har alltid legat mig varmt om hjärtat. De enda som skulle kunnat smälla högre skulle väl vara Erik Axel Karlfeldt, lord Byron eller Evert Taube. Men det är tveksamt. Gör testet du också!
Verner von himself. Kanske dags för undertecknad att anlägga mustasch?