Slottet i saknadens dalar

I Uppsala, som är en sällsynt dåligt planerad stad. Lider vi av att järnvägen löper rakt genom stan och att övergångarna på många tätt trafikerade platser är gjorda i form av bommar och inte som tunnlar. Åtskilliga gånger i veckan händer det att man blir stående vid någon av dessa övergångar, väntandes vid en nedfälld bom på ett tåg som aldrig verkar komma. 

Ofta fälls nämligen bommarna ner fem minuter innan tåget ska passera, varför en stor och tämligen irriterad folkmassa brukar hinna ackumulera sig på var sida om järnvägen – med resultatet att total anarki och förvirring uppstår när dessa båda horder möts på mitten när bommarna väl fälls upp.

Idag när jag skulle gå ner på stan blev jag stående på detta vis. Så passerade tåget och bommarna började fällas upp. Så snart bommen började stiga så satte jag och den omgivande folkmassan oss i rörelse, frustrerade över att ha fått stå och vänta ovanligt länge. Döm då om min förvåning när bommen, efter att ha rests ungefär en halvmeter helt plötsligt börjar sänkas igen och varningssignalerna börjar ljuda. 

Folkmassan splittrades. Några få började springa i den fåfänga förhoppningen att hinna över innan bommarna var helt nedfällda, medan större delen av folket helt enkelt fick vända tillbaka. Undertecknad däremot råkade befinna sig precis under bommen när den började sänkas igen och fick bomj*veln i huvudet!

Jag önskar de ansvariga på Banverket allt ont, och om någon av dem skulle läsa det här uppmanar jag dem att inte låta bommarna vara nedfällda fem minuter för och efter varje tåg passerar, men framförallt att inte ändra er mitt i!