Ny hemsida och bloggflytt
Ny flyttar jag mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar till min officiella hemsida. Som den frekvente besökaren redan noterat är det ett bra tag sedan min hemsida uppdaterades. Det beror på att jag har haft fullt upp med produktionen av den nya skivan Budoarstämning och på att den nya hemsidan samtidigt vuxit fram bakom kulisserna.
Nu är den i alla fall äntligen här, med en massa nytt matnyttigt innehåll. Dessutom har jag passat på att flytta hit mitt bloggande från Slottet i saknadens dalar, för att underlätta för er besökare och för att hålla samman mitt webbimperium.
Nya hemsidan: www.larsandersjohansson.se
Några nyheter på den nya hemsidan:
* Under fliken Ljud & bild samlas filmklipp på Youtube, pressbilder och konsertbilder, samt ljudspår från samtliga tre fullängdsalbum. Har du filmklipp eller bilder från konserter som du skulle vilja lägga upp här? Skicka ett mejl till: [email protected]
* Allt material från bloggen Slottet i saknadens dalar har flyttat hit till larsandersjohansson.se och jag kommer i framtiden att blogga här. Den gamla bloggen kommer att ligga kvar tills vidare, men den kommer inte att uppdateras.
* Inom kort öppnar en webbshop där du kommer att kunna beställa tröjor, pins och annat roligt.
* Kalendariet med kommande spelningar hittar du i högerkolumnen. Det ser glest ut just n, men kommer att fyllas på inom kort.
Hoppas att ni kommer att känner er hemmastadda på den nya hemsidan. Skulle ni hitta buggar eller sakna några funktioner får ni gärna mejla och berätta på [email protected]
Missa inte releasespelningen i Stockholm den 28/10!
Låt oss slippa!
Folkvett del 11. Tvättstugeetikett.
Blixtrar till med ytterligare en folkvettsartikel när jag ändå har ångan uppe! Samvaron med medmänniskorna i gemensamma tvättstugor tycks vara en av våra största källor till konflikter. För att stjäla dåvarande statsminister Carl Bildts analys i samband med den famösa we-shall-overcome-historien i Rinkeby 1992: ”Motsättningarnas dynamik skapar en friktionsyta.”
Den välbekanta arga lappen i tvättstugan har blivit en institution. På hemsidan www.argalappen.se kan man läsa ett antal mer eller mindre fantasifulla utbrott på små pappersark. Frågan är varför övertramp just i tvättstugan orsakar sådana vredesutbrott hos i vanliga fall tämligen fredliga medborgare.
Jag tror att orsakerna är två och att de samverkar. För det första så tycker de flesta av oss att tvättande är dödligt tråkigt. Det är ett av det gråa vardagslivets allra gråaste måsten. Den tid som således avsätts för ändamålet ska därför utnyttjas så effektivt som möjligt så att ingen onödig ledig tid förspills i tvättstugan. Den som väljer att agera grus i någon annans väloljade tvättmaskineri genom att inkräkta på dennes tvättid gör sig därför skyldig till ett oförlåtligt övertramp.
Särskilt problematiskt är det i tvättstugor där övriga boende kan ta över tvättiden om tvättstugan stått outnyttjad en viss tid, det kan vara en halvtimma eller en timma. Risken för konflikt är överhängande om den som bokat tvättiden anländer i slutet av detta intervall och någon lysten snyltare står redo med sin tvättkorg för att kasta sig över den misstänkt övergivna tvättiden. Detta undviks givetvis genom att man låter den som bokat tvättiden besitta hela denna, från början till slut, något som fler bostadsrättsföreningar och hyresvärdar borde förmås att förstå.
För det andra så är tvättande någonting i högsta grad privat. Mest frekvent tvättar man ju sina allra intimaste klädesplagg – underkläder och strumpor. När någon främling inkräktar i denna privata ritual är det en kränkning av den personliga integriteten, allra helst om någon hanterar ens egen tvätt.
Kombinationen av dessa två faktorer blir till en sannskyldig krutdurk. Den tvättande är en flaska nitroglycerin som bara väntar på att någon ska stöta till den och få den att brisera. Men eftersom de flesta är bekanta med dessa mekanismer är det obegripligt att människor fortsätter att begå övertramp i tvättstugan, gång efter gång.
Som till exempel tanten i min tvättstuga som satt i system att snylta på andras tvättider och när man konfronterar henne skyller på att hon blandat ihop dagarna, eller att hon blandat ihop tvättstugorna (det finns två) eller att hon blandat ihop klockslagen. Hur svårt kan det vara att boka en egen tvättid och sedan hålla sig till den?
Visserligen kan friktion skapas också av den andra typen, tvättstugenazisterna som får utbrott så snart det finns minsta luddkorn kvar i filtret. Men enligt min erfarenhet är detta en försvinnande liten del av dem som orsakar eller deltar i tvättstugornas konflikter. För det mesta handlar det vanliga, hederliga, strävsamma människor som får sin heliga tvättid kapad och sin integritet kränkt av nonchalanta, likgiltiga, ouppfostrade kretiner till grannar som svinar och beter sig, det vill säga sådana som helt och hållet saknar vanligt hederligt folkvett!
Bilden är från www.argalappen.se
Pinsamma korrekturfel och otålig väntan
Det var nästan med en känsla av vemod vi skickade iväg mastern och grafiken för pressning och tryckning häromdagen. Nu är den bortom vår kontroll, bäbisen som så många personer tillsammans arbetat målmedvetet med under tio månader för att den ska komma till stånd. Nu ligger fullbordandet i andras händer.
En viss lättnad innebär det givetvis. Det är inte alltid en dans på rosor att ge ut sin egen skiva och agera producent och produktionsledare, administratör och marknadsförare samtidigt som man också står för den kreativa biten som kompositör, textförfattare, arrangör, instrumentalist och sångare. Till exempel har bokandet av spelningar fått stryka på foten under perioden eftersom all ledig tid gått åt till att få själva produktionen klar. Förhoppningsvis ska det finnas tid för sådant framöver. Men först måste vi ju se till att få till stånd en rejäl releasefest.
Några små irritationsmoment infinner sig så klart alltid i slutskedet av ett sånt här projekt. Korrekturfel till exempel. Upptäckte alldeles nyss att vår förträfflige pianist, Hans Entehed, heter ”Anders” i skivomslaget. Ett oförlåtligt misstag. Hörde av mig till tryckeriet som gav det nedslående beskedet att bookleten redan var tryckt. Otroligt pinsamt.
Förutom den lilla fadäsen, och eventuella övriga korrekturfel som kan tänkas dyka upp (det är lite som när man precis har ställt undan dammsugaren och hittills fördolda dammtussar uppenbarar sig överallt), är jag mycket nöjd med omslaget som Patrik Muhr har designat med fotografier som Tobias Rengman har tagit och teckningar av Mika Tahvanainen. För att inte tala om den nya hemsidan som Mattias Foss håller på att färdigställa.
Medan vi väntar otåligt på att ”Budoarstämning” ska dyka upp i sinnevärlden får v kavla upp ärmarna så att det blir någon releasespelning av innan vår trummis Knuts Conny far iväg till Afrika. Information om var och när dyker upp här inom kort. Håll korpgluggarna öppna.
Folkvett del 10. Att mötas på gatan.
Att åka utomlands är ett bra sätt att skaffa sig perspektiv på våra inhemska traditioner, normer, bruk och seder. En sådan sak som slår en när man får en liten distans till det kära fosterlandet är den oskrivna svenska regeln att varje möte med en främling på gatan utgör en liten styrkedemonstration. Hur gammalt detta bruk är vet jag inte, ej heller ur vilken dunkel nödvändighet det en gång sprang. Kanske förlorar sig ursprunget i hednatidens bistra verklighet då endast de styvaste kämparna hade rätt att hävda sig på allmänningen.
Oavsett ursprung så är det ett säreget bruk som praktiseras dagligen på våra gator och torg. Du har upplevt det själv. Dra dig bara till minnes senast du mötte en främling på en trottoar, som är precis så bred att bägge kan passera, men precis så smal att det tarvas en anpassning från någon av er – eller bägge – för att mötet ska ske friktionsfritt. I takt med att ni närmar er varandra blir det alltmer uppenbart at främlingen inte tänker vika från sin inslagna kurs, trots att det skulle krävas en ytterst liten vinkelförändring för er vardera för att kollisionen ska kunna undvikas. Men denna lilla vinkel innebär en prestigeförlust.
Svensken är sällan stolt av sig. Redan 1889 skrev beskrev Verner von Heidenstam självförnekelsen som ett svenskt nationaldrag i den lilla stridsskriften ”Om svenskarnas lynne”. Det självutplånande draget har knappast blivit mindre påtagligt sedan dess. Möjligen kan man säga att en inverterad stolthet infunnit sig, ett slags högfärd över hur självutplånande man är. Den senaste tidens upprepade markeringar mot Sverigedemokraterna sedan dessa tagit plats i riksdagen kan ses som illustrationer: i sin strävan att ta avstånd från främlingsfientlighet och rasism har man börjat springa benen av sig för att bevisa att det inte skulle finnas någon svensk kultur, eller för den delen något som är svenskt överhuvudtaget. Möjligen ligger det en stolthet i detta: se på oss, vi är så toleranta och gästfria och självutplånande att vi förnekar till och med vår egenart, blott självförnekandet är vår egenart.
Den stolthet som det slumpmässiga mötet på gatan väcker upp är emellertid av en mer ursprunglig natur. Här är det den starkes rätt som råder. Den som på annat håll i världen skulle uppfattas som gentlemannen emedan han underlättar samvaron på gator och torg genom att bereda väg åt sina medmänniskor, blir här betraktad som en förlorare, en ynkrygg som inte vågade hävda sin rätt till hela trottoaren.
Främlingen närmar sig och du se hur hans axel söker sig mot din. Ett tag tänker du vika undan, tänker att det är löjligt att vuxna män (eller kvinnor) ägnar sig åt den här typen av barnsligheter, att det enda rimliga är att göra plats, bereda väg, att det inte ligger någon prestige i ett möte som detta. Men så vaknar den inom dig: den heliga indignationen över hur någon kan ha mage att inkräkta på din integritet genom att kräva rätten till hela trottoaren. Du bestämmer dig. Du tänker inte vika undan.
Främlingen kommer närmare och närmare. Nu är han så nära att du kan se blodådrorna i ögonvitorna, och mjällflagorna på kavajslaget. Sekunderna segar sig fram som i sirap. Snart kommer den. Kollisionen.
Men den kommer aldrig. I sista stunden har främlingen med en akrobatisk, kringgående rörelse undvikit att era axlar vidrör varandra. Först blir du förbluffad, men efterhand som insikten om vad som skett börjat sjunka in sprider sig en behaglig värme i kroppen. Du vann. Du är segraren. Du är vikingen som ensam står kvar efter holmgången med dina fallna antagonister i drivor kring vadorna.
Men också denna eufori är övergående. Flugsvampsruset går ur blodet och ersätts av eftertankens kranka blekhet. En välförtjänt rodnad uppstiger på dina kinder. Det var du som var idioten, det var du som betedde dig som en tölp som inte vek undan. I en civiliserad tidsålder är det du som är förloraren.