Slottet i saknadens dalar

Med M/S Lova i Saltkråkan race 2009

 

Ska man kappsegla så ska man göra det i kulingvindar i oktober. Ska man skutkappsegla ska man göra det i en till segelfartyg ombyggd gammal lotskutter i stål.

 

I helgen har jag varit ute med ett skönt gäng på Skeppsholmsgårdens skolfartyg M/S Lova, som annars används till sjöutbildning och kolloseglingar för barn och ungdomar, och kappseglat i skutkappseglingen Saltkråkan race på jungfrufjärden.

 

En skutkappsegling är en storslagen upplevelse och det känns som att färdas tillbaka i tiden när fjärden fylls av höga master och svällande råsegel. I jämförelse med de ståtliga gamla träskutorna var M/S Lova definitivt minst och fulast, allra helst sedan någon fått för sig att måla om henne i grönt och ljusbrunt (!). Men jag vill nog ändå sträcka mig till att hon var det hårdaste av de fartyg som var ute och kryssade i lördags.

 

Hur gick det då i tävlingen? I racet kom vi sist av dem som fullföljde racet (tre båtar bröt på grund av det hårda vädret). Huruvida sistaplaceringen var rättvis eller inte är en diskussionsfråga. LYS-talen känns tveksamma när vi fick ta ner jagaren på grund av de hårda vindarna (beslutet fattades sedan lutningen medfört att vatten börjat rinna in i styrhytten) medan de andra skepp som låg på samma LYS kunde ha alla segel uppe utan att luta något alls.

 

Vi gjorde i alla fall en i mitt tycke helt okej segling och hade sannolikt roligast av de besättningar som var ute och kämpade i vindarna.

 

Morgonen efter avgjordes den så kallade ”ship-shapetävlingen”, då båtarnas skick, invändigt och utvändigt skulle bedömas. Medan pedantiska sjöscouter varit uppe i ottan och skrubbat sina fartyg skinande rena låg vi och drog oss i vårt sjörövarskepp utav stål, och när de första bedömningskommittéerna steg ombord runt niosnåret satt vi vid ett dukat frukostbord och hade allsång.

 

Med hjälp av sång, ukulele och improviserade rytminstrument gjorde vi sedan vårt yttersta för att charma bedömningskommittéerna och hindra dem från att stiga ned i ruffen (där frukosten inte dukats av). Troligtvis hjälpte det något eftersom vi lyckades ta oss upp till en delad näst sista placering i shipshapemomentet.

 

Sist, minst och fulast således, men en fantastiskt trevlig helg som får mig att undra varför seglingssäsongen brukar anses begränsad till sommarhalvåret.

 

(Inlägget kommer eventuellt att kompletteras med bilder om jag lyckas rädda några ur min vattenskadade mobilkamera.)

Häromsistens så var jag på en god väns bröllop. Min bordsdam arbetade, precis som brudgummen, inom det militära och efterhand så gled samtalet in på min egen korta tid inom detsamma (läs mönstringen). När jag berättade att jag blivit utmönstrad redan hos psykologen, och inte ens behövt göra fys-testerna, utbrast hon ”Blev du utmönstrad redan hos psykologen, ja men då måste du ju vara komplett galen!”

 

Dessa ord ringde i mitt huvud när jag i fredags fann mig själv sittande i en åtta meters segelbåt i kulingbyar ute på Ålands hav på väg mot Mariehamn i skymningen, alltmedan de mer och mer askgrå vågbergen tornade upp sig runtomkring. Antingen är man komplett galen för att utsätta sig för något sådant eller så har man blivit biten. Kanske är det en kombination.

 

Om man seglar i september är man ensam i skärgården. Då gör man lite som man vill.

Vi hade fyra dagar ledigt och beslöt att krama ur det mesta möjliga ur dem. På grund av initiala motorbekymmer (tar de aldrig slut?) kastade vi loss senare än planerat, runt lunchtid i torsdags, från Djurö. Seglatsen inleddes med fin segling i halvvind norrut längs Husaröleden. Solen värmde och hade det inte varit för att hela skärgården var tömd på fritidsbåtar så hade man aldrig kunnat tro att det var september. Vi satt i bara överkroppar och njöt av livet.

 

I Blidösund stannade vi till för att en i besättningen ville köpa snus. Affären hade dock stängt en kvart tidigare och vi fick kasta loss med oförättat ärende under den abstinentes förtrutna grymtningar. När vi strax därpå kom ut på fjärden där Blidösundsleden korsar Furusundsleden och skulle hissa sprang ett schackel på storseglet vilket ställde till en del bekymmer. Samtidigt drog regnmolnen ihop sig över våra huvuden, vattnet hävde sig i ilskna krabba sjöar och mörkret lade sig som en sammetsduk över skärgården. I hällregn gick vi för motor upp längs discot av fyrar längs Furusundsleden för att i Gräddö invänta morgonen och överfarten.

 

Pyssel med förseglet vid Ålandets grund.

 

Morgonen därpå var klar och solig men det blåste hårt. Vår plan var att gå tillbaka ner till Furusundsleden för att sedan gira upp mot Åland ute vid Tjärvens fyr, där de stora Finlandsskeppen angör Sverige. Kryssen ned mot Kapellskär blev dock i hårdaste laget och för varje slag sköljde vågorna över sittbrunnen. Plötsligt hördes en smäll och till vår bestörtning såg vi hur storseglet börjat slitas loss ur sin skåra i bommen. Det fanns inte mycket annat att göra än att vända om, trots att vi redan kryssat oss halvvägs ned till leden.

 

Vi stannade på Lidö och fixade segel och lunchade.

Vi seglade upp till Lidö för att fixa seglet och käka lunch. Skepparn lagade en fantastisk gryta med strimlad lövbiff medan vi andra säkrade storseglet på dess rätta plats. Trötta på att kryssa valde vi nu att lämna Sverige via den något nordligare passage som bär det ödesmättade namnet havssvälget. Utfarten gick dock som en dans. I hög sjö och stark vind men i strålande solsken lämnade vi så den svenska kusten bakom oss med god fart och kursen ställd på Mariehamn.

 

Intermezzot på Lidö hade emellertid försenat vår avgång och när vi började närma oss Åland var det mörkt. Marhällans fyr var vårt riktmärke när vi ömsom surfade, ömsom rullade in på vågbergen mot den åländska kustens svarta kobbar. Angöringen av Åland blev ganska dramatisk, dels eftersom vårt sjökort var alldeles för översiktligt för att visa alla talrika sjömärken, dels för att undertecknad fick bommen i huvudet vid en plötslig kastby precis i hamninloppet. Den träffade dock tursamt och inga skador uppstod förutom en viss yrsel direkt efter smällen.

 

Det gick undan i kulingbyarna.

Mariehamn off season visade sig inte vara någon höjdare, allra minst för den som kommer in klockan elva på kvällen. Sjökrogen stängde i samma ögonblick som vi steg in på densamma, och inne i centrum var det dött som i graven fastän det var lördagsnatt. Återstod inte mycket mer för tre härjade seglare än att vända tillbaka till båten och vaggas till sömns av det krabba vatten som, trots att vi förtöjt vid kajen allra längst in i hamnen, fick S/Y Havanna att kränga betänkligt. Trots att jag sov med öronproppar kunde jag höra vinden yla som en grand danois över våra huvuden.

 

Söndagen ägnades åt uppmärksamt lyssnande på sjöväderrapporten, flitigt spejande mot himlen samt obligatoriskt besök på den mäktiga museibarken Pommern av Mariehamn. Framåt eftermiddagen bedömde vi att det hade mojnat tillräckligt för att kunna kasta loss mot fäderneslandet.

 

Obligatoriskt besök på Pommern. Hon är stooor.

Vi hade tagit ut tre alternativa kurser för den händelse att den sydliga vinden eller den gamla sjön skulle försvåra överfarten, men vågorna hade lagt sig förvånansvärt mycket så vi tog sikte på den mest fördelaktiga destinationen, fyren Tjärven vid inloppet av Furusundsleden. Överfarten skedde i stort sett utan dramatik och i skymningen kunde vi skönja Tjärvens starka sken vid horisonten.

 

Sjön hade lagt sig något till hemfärden. (Varför syns vågor aldrig på fotografier?)

Att angöra Furusundsleden om natten är en närmast sakral upplevelse. Allra helst som vi lyckades anlända vid samma tidpunkt som de stora finlandsbåtarna gav sig ut. Glittrande och sprakande i allsköns färger lyste de upp septembernatten där de passerade oss i sakta majestät på väg mot Mariehamn, Åbo och Helsingfors. Vinden mojnade när vi var i jämnhöjd med Tjärven och havet låg spegelblankt och svart som olja omkring oss. Vi blev tvungna att starta motorn för att kunna gira för de stora fartygen och vi tog ned seglen för att ha fri sikt att navigera mellan fyrarna. Den natten låg vi i Furusund och sedan avslutade vi seglatsen på sedvanligt vis med kalsongsegling till hemmahamnen i Djurö.

 

Borta bra men hemma bäst brukar det ju heta, men det vete tusan. Den här sommarseglingen var så bra att jag gärna varit ute några veckor till om tillfälle givits. Detta sagt trots att seglingen inleddes under ovälkommet dramatiska omständigheter.

På grund av att en del återstod att fixa med båten innan avfärd kastade vi loss betydligt senare än planerat från Djurö och första etappen blev en kvälls-/nattsegling ner till Nynäshamn. Till en början såg det inte ut att bli någon vind överhuvudtaget och de första distansminuterna gick vi för motor. Men ute vid Kofotsgrund blåste det upp som genom ett trollslag och sedan hade vi perfekt slör ned till Nynäs.

Dagen efter kastade vi loss mot Västervik. Det slutliga målet för resan var Bornholm, men så långt skulle vi aldrig komma, den här sommaren. Hursomhelst, första etappmålet efter Nynäshamn var Västervik. På Sjöväderrapporten hade de sagt att det skulle blåsa nordöstligt – perfekta vindar för oss som skulle göra en mastodontetapp på dryga 65 distans. Eftersom vi tycker om havssegling hade vi också bestämt oss för att segla utomskärs efter fyrarna ner mot Västervik.


Föga anade vi vad som komma skulle.

Väl ute på havet blev vi snart varse att SMHI:s profetior ännu en gång skulle visa sig allt annat än tillförlitliga. Vinden vred och inom kort blåste det sydväst, det vill säga rakt förligt. Det blev med andra ord till att kryssa sig ned mot Västervik. En redan tilltagna etappen på 65 distansminuter svällde med slagen till nätta 140 distans. Dessutom blåste det upp och det blev allt högre vågor. Mot slutet av den tjugoåtta timmar långa seglatsen (då det dessutom börjat hällregna) fick vi slå allt längre bort från den önskade kursen bara för att hantera avdriften i de fem-sex meter höga vågorna.

När vi precis börjat ta oss in i farleden in mot Västervik, mitt bland alla fyrar, grynnor och skär hände det osannolika. Genuan (vi seglade bara på genuan eftersom det blåste så pass hårt) fastnar i en vinsch på masten och en liten reva slits upp. För varje slag slits denna reva upp ytterligare något och snart är seglet i praktiken delat i två delar. Under tiden har vi försökt hissa storseglet, men en av travarna har fastnat i masten på något märkligt sätt och en stor reva slits upp också i storseglet som blir omöjligt att hissa. Med två obrukbara segel som smattrar och slår i vinden försöker vi starta motorn, som dock vägrar ge något livstecken ifrån sig. Utan vare sig fungerande motor eller användbara segel återstod föga mer för oss att göra än att kasta ankar mitt ute bland de förrädiska grynnorna och anropa Sjöräddningen per VHF.


Den "lilla" revan i genuan.

Sjöräddningen dök upp efter en dryg timma (under vilken vi satt och guppade upp och ned i de fem meter höga vågorna) och gav oss bogsering. Men istället för att bogsera oss till den närmaste hamnen Västervik, där det finns flera marinor och verkstäder och dessutom ett förnämligt segelmakeri, bogserar man oss, mot vår uttryckliga vilja, till det avsides belägna och gudsförgätna Loftahammar.

I Loftahammar fick vi sedan tillbringa fyra mycket långa dygn av mekande med motorn. Någon hjälp från den lokala marinan fick vi inte, trots att de var auktoriserade Volvo Pentamekaniker kunde de inte lista ut vad det var för fel på motorn. Trots detta fakturerade de oss 700 spänn för en kvarts (!) kikande på maskinen. När skepparens pappa tre dagar senare anlände med bil från Stockholm löste han motorproblemet på fyra timmar. Å seglare och övrigt båtfolk, vad ni gör, vänd er aldrig till Marincentret i Loftahammar. Förutom den inkompetenta, otrevliga och utsugande personalen vid Marincentret träffade vi dock bara på trevliga människor, varav flera bistod oss med råd och dåd i mekandet med maskinen. En familj sympatiska semesterfirare från Stockholm körde oss dessutom fram och tillbaka till segelmakeriet i Västervik med de trasiga seglen.


Motormek i Loftahammar.

Efter fyra dygns uppehåll kunde vi sedermera fortsätta vår seglats. Vi pekade finger åt Loftahammar och seglade ned till Västervik och visfestivalen där. Eftersom vi förlorat fyra värdefulla seglingsdagar var Bornholm vid det här laget avskrivet från agendan, men vi får ändå säga att vi hade tur. Vi fick en alldeles lagom lång dagsetapp på kryss ner från Loftahammar i solsken och därefter gick vi ut på festivalen och gjorde Västervik osäkert.

Från Västervik seglade vi vidare mot Visby och Stockholmsveckan som fick utgöra substitut för Bornholmsäventyret. Eftersom vi tycker om att sova ut på dagarna och dessutom har utvecklat smak för att segla om nätterna lämnade vi Västervik vid 18-snåret till en del prudentliga båtgrannars förfäran. Själv har jag aldrig förstått grejen med att ge sig av okristligt tidigt – ska man inte ha det trevligt på sin semester?


Man seglar bäst om natten.

Hursomhelst så blev den nattliga överseglingen till Visby sommarens i särklass bästa. En snittfart på sju knop, lagom sjöhävning och ljumma vindar. (Enda minuset var möjligen den lömska våg som smög sig in under mantåget och sköljde rätt in i min uppfällda huva och sedan rann ned innanför kragen och ned längs bröstet och var precis så där iskall som bara en riktig ninjavåg kan vara… Det var märkligt nog den enda våg som bröt över båten på hela natten, men nog fick den in en fullträff alltid).

Stockholmsveckan i Visby är ett kapitel för sig. Från vår kajplats i inre hamnen hade vi uppsikt över det mesta och kan nog lugnt konstatera att vi hade de bästa efterfesterna trots att vi hade den näst minsta båten i hela hamnbassängen (allra minst hade två hjältemodiga tyskar som seglat ända från Berlin i sin lilla folkbåt och som senare gav sig av, kryssande sig ut genom hamnbassängen utan att ens starta sin lilla aktersnurra!).


Kallbadhuset.

Äventyren var för många för att sammanfattas i ett kort blogginlägg (kort och kort…) men vi noterade i alla fall att höjden av stil och finess numera är att hälla Red bull i rosévinet (ja, det är sant, de gör så), samt att en riktig stekare betalar 63 spänn för en Pripps blå i plastflaska.

När äventyren var överståndna och flaskorna bärgade till glasåtervinningen kastade vi åter loss mot fastlandet. Hemseglingen blev en långsam historia eftersom vindarna lyste med sin frånvaro. Det var emellertid kalsongväder så den låga hastigheten bekymrade oss föga.


Kalsongväder på Mysingen.

Så var det dags för äventyr igen. Nu försvinner jag ut på havet några veckor. Ha det bra tills vi ses härnäst.


Stämningsbild på Gurra och mig från förra långseglingen.