Den absurda SSU-logiken
I somras satte folkhemsterroristerna i AFA-Uppsala upp affischer i staden där de utlyste en belöning om 500 kronor och ett knogjärn till den eller de som spöade upp en namngiven 18-årig pojke som påstods vara nazist. Tilltaget, som av Uppsalapolisen betraktas som mycket allvarligt, fick en hel del uppmärksamhet i medierna och företrädare för samtliga riksdagspartier i Uppsala gick ut och fördömde affischmakarna.
För ungefär en månad sedan förgiftade någon maten på restaurangen i Näringslivets hus i Stockholm, där bland andra företrädare för Svenskt Näringsliv äter sin lunch. Ett hundratal personer förgiftades med sällsynta shigella-bakterien varav fem personer blev så illa däran att de fick läggas in på sjukhus med dropp.
Ledningen inom SSU Stockholm såg detta som ett utmärkt tillfälle till ett politiskt utspel. I ett pressmeddelande någon dag efter att matförgiftningen blev känd utlovade man en bukett rosor till den som genomfört attentatet. Man undrar om Stockholmspolisen kommer att se lika allvarligt på denna uppvigling som Uppsalapolisen gjorde på affischeringen.
Efterhandskonstruktörerna i SSU försöker nu rättfärdiga sitt smaklösa utspel genom att påstå att det hela rörde sig om ironi. Uppenbarligen har de samma skeva uppfattning om ironibegreppet som Alanis Morissette...
Ännu bättre blir det när representanter för förbundet hävdar att syftet var att "synliggöra det absurda i den nutida medialogiken." Det som synliggjorts med all önskvärd tydlighet i det här sammanhanget är det absurda i den nutida politiska ungdomsförbundslogiken. Hyser SSU månne mindervärdeskänslor gentemot stenkastarna längst ut på rättshaveristkanten eftersom de vill tillgripa samma metoder?
För ungefär en månad sedan förgiftade någon maten på restaurangen i Näringslivets hus i Stockholm, där bland andra företrädare för Svenskt Näringsliv äter sin lunch. Ett hundratal personer förgiftades med sällsynta shigella-bakterien varav fem personer blev så illa däran att de fick läggas in på sjukhus med dropp.
Ledningen inom SSU Stockholm såg detta som ett utmärkt tillfälle till ett politiskt utspel. I ett pressmeddelande någon dag efter att matförgiftningen blev känd utlovade man en bukett rosor till den som genomfört attentatet. Man undrar om Stockholmspolisen kommer att se lika allvarligt på denna uppvigling som Uppsalapolisen gjorde på affischeringen.
Efterhandskonstruktörerna i SSU försöker nu rättfärdiga sitt smaklösa utspel genom att påstå att det hela rörde sig om ironi. Uppenbarligen har de samma skeva uppfattning om ironibegreppet som Alanis Morissette...
Ännu bättre blir det när representanter för förbundet hävdar att syftet var att "synliggöra det absurda i den nutida medialogiken." Det som synliggjorts med all önskvärd tydlighet i det här sammanhanget är det absurda i den nutida politiska ungdomsförbundslogiken. Hyser SSU månne mindervärdeskänslor gentemot stenkastarna längst ut på rättshaveristkanten eftersom de vill tillgripa samma metoder?
Vad är polisens uppdrag?
Gårdagskvällen Stockholmsderby var en sorglig tillställning, såväl på planen som utanför. På Råsundas gräsmatta möttes två underpresterande lag, som trots de högtställda förväntningarna ett derby mellan två intensivt rivaliserande klubbar medför, tycktes sakna vilja och ambition.
Djurgården hade något fler målchanser än AIK, AIK fick som vanligt ett mål bortdömt (det tycks numera vara obligatoriskt - kanske är det en hemlig regel inskriven i domarmanualen...). 1-1 var ett rättvist resultat, kanske hade 0-0 varit ännu rättvisare.
På läktarna var det glest mellan supportrarna, på bägge sidor, och klackarna tycktes lida samma brist på geist som spelarna. Endast 22000 personer hade sökt sig till vad som brukade vara norra Europas intensivaste prestigederby med samtliga läktarsektioner fullsatta på Råsunda. Vad är det då som har gjort att publiken sviker den allsvenska fotbollen? Varför bestämde sig 13000 personer för att stanna hemma? Ordningsmaktens agerande kan vara en del i förklaringen.
Förnumstiga vänner av ordning av det slag vars bild av verkligheten formats av kvällstidningarnas löpsedlar snarare än personliga erfarenheter kommer säkert att slå fast att publiktappet beror på "det ökande fotbollsvåldet." Detta är en mytbildning som odlas flitigt i dags- och kvällspressen men också på arbetsplatsernas fikarum. Den som däremot regelbundet går på matcherna är väl medveten om att det, vad tidningarna än säger, är betydligt lugnare nu än kring de fullsatta derbymatcherna runt millenieskiftet.
Människor som aldrig satt sin fot på ett Stockholmsderby har plötsligt en massa åsikter om vad som där sker och framförallt vad som bör göras för att stävja "buset". Samtidigt som man ständigt upprepar floskeln om att det handlar om "ett litet antal rötägg som förstör för alla andra" skapar man ett klimat där det är legitimt att misstänkliggöra fotbollssupportrar en masse. Detta klimat avspeglar sig inte minst i hur ordningsmakten agerar i samband med fotbollsmatcher av det här slaget.
Gårdagens polisinsats
Efter gårdagens derby hade polisen spärrat av gatorna runt Råsunda för att separera de olika supportergrupperna åt. Solnavägen som löper längs med den östra läktaren var avspärrad med kravallstaket och kravallutrustade poliser. Även den västra sidan av Råsunda var avspärrad på samma sätt. Alla de åttatusen som stått på den norra läktaren hänvisades upp till det lilla torg som ligger mellan Solnavägen och Råsundavägen. När den stora folkmassan (av helt vanliga, fredliga supportrar i alla åldrar) kommer upp till torget visar det sig att poliserna spärrar av också där fast med piketbussar.
Mellan två av piketbussarna fanns ett mellnrum på drygt en meter, genom detta mellanrum skulle en folkmassa på flera tusen människor passera enligt polisens plan. En och en och två och två tog sig supportrarna ut genom denna springa alltmedan nya hundratal anlände som tryckte på bakifrån. Folk pressades samman på ett sätt som knappt ens förekommer på rockfestivaler. Alltmedan de kravallutrustade poliserna likgiltiga såg på. Understrykas bör att i denna folkmassa befann sig inga "huliganer" däremot såväl barn, flickor och äldre, vars enda förbrytelse var att de sett en fotbollsmatch.
I polisens ögon tycks varje person som bevistar ett Stockholmsderby vara en misstänkt huligan, vilket är mycket märkligt med tanke på att polisen har haft att hantera bråk i samband med idrottsevenemang i snart trettio år. de borde ha lärt sig hur det fungerar vid det här laget. Allra helst som det finns en hel enhet av "supporterpoliser" vars enda uppgift är att hantera just dessa frågor.
Behandlar folk som boskap
Polisen om någon borde förstså vad som händer med en folkmassa som jagas av beväpnade poliser, och pressas så tätyt samman att de håller på att trampa ned varandra. Hade det dessutom dykt upp "huliganer", det vill säga personer med uppsåtet att utöva våld och skapa oordning, skulle polisen ha haft betydligt svårare att hantera dem i den täta folkmassan, samtidigt som att risken för att vanliga supportrar kommer ikläm mellan grupperna.
Genom detta sätt att agera ökar polisen riskerna betydligt istället för att minska dem. Människor som kanske annars aldrig skulle ha brukat våld provoceras av poliser som behandlar dem som boskap, alternativt tvingas försvara sig mot omotiverade batongslag eller mot motståndarsupportrar som man tvingats rakt i famnen på av kravallutrustade poliser.
Det här är inte någon enstaka företeelse. Vis så gott som varje derby och annan högriskmatch agerar polisen på samma sätt. jag har med egna ögon sätt hur kravallutrustade poliser tvingat vanliga fredliga supportrar rakt i klorna på motståndarlagets huliganfirma. Det är inte heller ovanligt att poliserna kliver in med tårgas och batonger mot vanliga supportrar medan de verkliga bråkstakarna smiter undan.
Supportrar tycks sakna medborgerliga rättigheter
Av 22000 åskådare på gårdagens derby kanske något hundratal individer tillhör den kategori vars primära syfte är att bruka våld mot andra människor. Över 21000 personer är alltså på plats för att se fotbollsmatchen och inget annat. Det borde vara ordningsmaktens uppgift att skydda dessa 21000 personer från våld och övergrepp, precis som det är polisens uppdrag att skydda samtliga medborgare.
Det blir emellertid allt mer uppenbart att den som går på allsvenska fotbollsmatcher, i alla fall när storstadslagen spelar är såväl rättslös som skyddslös. Följdverkningen blir, som i alla korrupta samhällen där rättsstaten inte fungerar, att den stora massan söker sig till andra grupperingar än ordningsmakten för att söka skydd. Huligangrupperingarnas inflytande över supporterkulturen är till stor del ett utslag av det svek som samhället riktat mot de medborgare som engagerat sig för ett fotbollslag. Det är samma mekansimer som möjliggjort maffians framväxt i länder och landsändar där den gängse ordningsmakten inte fungerar.
Så länge vanliga, fredliga supportrar upplever att de får bättre beskydd av det egna lagets huliganfalang än av samhällets representanter, så länge polisen fortsätter med de strategier som ökar riskerna för att vanligt folk ska komma i kläm i samband med oroligheterna, så länge kommer man aldrig att komma tillrätta med de olika problemställningar som avfärdande sammanfattas som "huliganism" eller "fotbollsvåld".
________________________________________________________________________
Läs mer: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet
Djurgården hade något fler målchanser än AIK, AIK fick som vanligt ett mål bortdömt (det tycks numera vara obligatoriskt - kanske är det en hemlig regel inskriven i domarmanualen...). 1-1 var ett rättvist resultat, kanske hade 0-0 varit ännu rättvisare.
På läktarna var det glest mellan supportrarna, på bägge sidor, och klackarna tycktes lida samma brist på geist som spelarna. Endast 22000 personer hade sökt sig till vad som brukade vara norra Europas intensivaste prestigederby med samtliga läktarsektioner fullsatta på Råsunda. Vad är det då som har gjort att publiken sviker den allsvenska fotbollen? Varför bestämde sig 13000 personer för att stanna hemma? Ordningsmaktens agerande kan vara en del i förklaringen.
Förnumstiga vänner av ordning av det slag vars bild av verkligheten formats av kvällstidningarnas löpsedlar snarare än personliga erfarenheter kommer säkert att slå fast att publiktappet beror på "det ökande fotbollsvåldet." Detta är en mytbildning som odlas flitigt i dags- och kvällspressen men också på arbetsplatsernas fikarum. Den som däremot regelbundet går på matcherna är väl medveten om att det, vad tidningarna än säger, är betydligt lugnare nu än kring de fullsatta derbymatcherna runt millenieskiftet.
Människor som aldrig satt sin fot på ett Stockholmsderby har plötsligt en massa åsikter om vad som där sker och framförallt vad som bör göras för att stävja "buset". Samtidigt som man ständigt upprepar floskeln om att det handlar om "ett litet antal rötägg som förstör för alla andra" skapar man ett klimat där det är legitimt att misstänkliggöra fotbollssupportrar en masse. Detta klimat avspeglar sig inte minst i hur ordningsmakten agerar i samband med fotbollsmatcher av det här slaget.
Gårdagens polisinsats
Efter gårdagens derby hade polisen spärrat av gatorna runt Råsunda för att separera de olika supportergrupperna åt. Solnavägen som löper längs med den östra läktaren var avspärrad med kravallstaket och kravallutrustade poliser. Även den västra sidan av Råsunda var avspärrad på samma sätt. Alla de åttatusen som stått på den norra läktaren hänvisades upp till det lilla torg som ligger mellan Solnavägen och Råsundavägen. När den stora folkmassan (av helt vanliga, fredliga supportrar i alla åldrar) kommer upp till torget visar det sig att poliserna spärrar av också där fast med piketbussar.
Mellan två av piketbussarna fanns ett mellnrum på drygt en meter, genom detta mellanrum skulle en folkmassa på flera tusen människor passera enligt polisens plan. En och en och två och två tog sig supportrarna ut genom denna springa alltmedan nya hundratal anlände som tryckte på bakifrån. Folk pressades samman på ett sätt som knappt ens förekommer på rockfestivaler. Alltmedan de kravallutrustade poliserna likgiltiga såg på. Understrykas bör att i denna folkmassa befann sig inga "huliganer" däremot såväl barn, flickor och äldre, vars enda förbrytelse var att de sett en fotbollsmatch.
I polisens ögon tycks varje person som bevistar ett Stockholmsderby vara en misstänkt huligan, vilket är mycket märkligt med tanke på att polisen har haft att hantera bråk i samband med idrottsevenemang i snart trettio år. de borde ha lärt sig hur det fungerar vid det här laget. Allra helst som det finns en hel enhet av "supporterpoliser" vars enda uppgift är att hantera just dessa frågor.
Behandlar folk som boskap
Polisen om någon borde förstså vad som händer med en folkmassa som jagas av beväpnade poliser, och pressas så tätyt samman att de håller på att trampa ned varandra. Hade det dessutom dykt upp "huliganer", det vill säga personer med uppsåtet att utöva våld och skapa oordning, skulle polisen ha haft betydligt svårare att hantera dem i den täta folkmassan, samtidigt som att risken för att vanliga supportrar kommer ikläm mellan grupperna.
Genom detta sätt att agera ökar polisen riskerna betydligt istället för att minska dem. Människor som kanske annars aldrig skulle ha brukat våld provoceras av poliser som behandlar dem som boskap, alternativt tvingas försvara sig mot omotiverade batongslag eller mot motståndarsupportrar som man tvingats rakt i famnen på av kravallutrustade poliser.
Det här är inte någon enstaka företeelse. Vis så gott som varje derby och annan högriskmatch agerar polisen på samma sätt. jag har med egna ögon sätt hur kravallutrustade poliser tvingat vanliga fredliga supportrar rakt i klorna på motståndarlagets huliganfirma. Det är inte heller ovanligt att poliserna kliver in med tårgas och batonger mot vanliga supportrar medan de verkliga bråkstakarna smiter undan.
Supportrar tycks sakna medborgerliga rättigheter
Av 22000 åskådare på gårdagens derby kanske något hundratal individer tillhör den kategori vars primära syfte är att bruka våld mot andra människor. Över 21000 personer är alltså på plats för att se fotbollsmatchen och inget annat. Det borde vara ordningsmaktens uppgift att skydda dessa 21000 personer från våld och övergrepp, precis som det är polisens uppdrag att skydda samtliga medborgare.
Det blir emellertid allt mer uppenbart att den som går på allsvenska fotbollsmatcher, i alla fall när storstadslagen spelar är såväl rättslös som skyddslös. Följdverkningen blir, som i alla korrupta samhällen där rättsstaten inte fungerar, att den stora massan söker sig till andra grupperingar än ordningsmakten för att söka skydd. Huligangrupperingarnas inflytande över supporterkulturen är till stor del ett utslag av det svek som samhället riktat mot de medborgare som engagerat sig för ett fotbollslag. Det är samma mekansimer som möjliggjort maffians framväxt i länder och landsändar där den gängse ordningsmakten inte fungerar.
Så länge vanliga, fredliga supportrar upplever att de får bättre beskydd av det egna lagets huliganfalang än av samhällets representanter, så länge polisen fortsätter med de strategier som ökar riskerna för att vanligt folk ska komma i kläm i samband med oroligheterna, så länge kommer man aldrig att komma tillrätta med de olika problemställningar som avfärdande sammanfattas som "huliganism" eller "fotbollsvåld".
________________________________________________________________________
Läs mer: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet, Sportbladet
Rise of the footsoldier
Rise of the footsoldier (2007)
Regi: Julian Gilbey
I Sverige liknar både mainstreamkulturen och alternativkulturen, populärkulturen och finkulturen oftast mest ett enda stort lämmeltåg. Så snafrt någon fått vittring på en utländsk trend rusar alla åt samma håll.
Att filmer om engelska våldsverkare fallit den svenska prettoeliten på läppen de senaste åren står utom allt tvivel. Lovord har regnat i spalterna över filmer som The Football factory, Hooligans, 16 years of alcohol och This is England.
Fotbollshuliganer och brittiska skinheads fyller uppenbarligen de svenska kulturjournalisternas våta drömmar, samtidigt som de inte drar sig för att fälla kategoriska fördömanden över skinnskallar och fotbollsligister här hemma. Inte för att det hindrar dem från att lägga sig till med skinheadsattribut som kängor och hängslen eller casualmärken som stone Island och Burberry - allt beroende på vilken film som just haft premiär på de svenska biodukarna.
Med allt detta ovan vill jag bara konstatera att den svenska manegen borde varit krattad för en film som The rise of the footsoldier som kom förra året. Ändå gick den aldrig upp på biodukarna. Man kan undra varför - hur ser egentligen urvalskriterierna ut när de svenska filmbolagen väljer ut vilka filmer de vill importera?
Rise of the footsoldier kanske inte passar in i den våg av engelska gängfilmer som sköljt över oss de senaste åren trots allt. Vad som som vid första anblicken kan tyckas vara ännu en film i raden av rullar om fotbollshuliganer och kriminella visar sig sakna en del av de attribut som går hem hos den svenska publiken.
För det första är den inte särskilt rolig. Den saknar de putslustigheter som kryllar i Snatch och Lock stock and two smoking barrels och som även stuvats in i Football factory (undrar vad John King tycker om det egentligen? fast i och för sig så skrattar han nog hela vägen till banken...). Den är heller ingen tillrättalagd solskenshistoria som This is England och anknyter inte heller till ska- och reggaenostalgin som den gjorde, på ett sätt som fick ett antal kulturpretton att vandra ut ur biosalongen med förnumstig uppsyn för att deklarera att de nu visste hur det verkligen förhåller sig med skinheadskulturen.
För det tredje är skådespelarna i rise of the footsoldier inga skönheter. De är fula, rejält fula dessutom. Inget romantiskt skimmer vilar över dessa antihjältar. Vidare är de sjukt osympatiska, våldskåta, sönderknarkade anabolamonster. Det finns liksom inget försonande drag hos dem. I den amerikanskt producerade Hooligans (med Frodo i huvudrollen...) ser flera av skådespelarna ut som typiskt hollywoodska fotomodeller, vilket känns aningen absurt om man träffat på riktiga engelska fotbollshuliganer.
För det fjärde är filmen rå. Visst kan man säga att de övriga filmerna listade ovan också är råa, men i dem är brutaliteten så att säga inbäddad i antingen häftig musik eller i avväpnande lustigheter. Här är våldet bara smutsigt.
För den som trots beskrivningarna ovan inte blivit avskräckt kan jag säga att The rise of the footsoldier är en sevärd film. Den tar avstamp i London runt 1980 där huvudpersonen som är en hängiven West hamsupporter är med och grundar den ökända huligangrupperingen Inter City Firm. Från fotbollsbråken tar han sig vidare via dörrvaktsuppdrag in i allt tyngre kriminalitet allteftersom 80- och 90-talen framskrider.
Filmen är en obehagligt rättfram skildring av gängkulturens England och hur denna påverkades när raverörelsen och därmed drogerna gjorde sitt stora intåg i början av 90-talet. Den kan behövas som en svalkande kalldusch när de gängse skildringarna börjat stå en upp i halsen.
Ricci Harnett som icke särskilt bildskön dörrvakt visar var skåpet skall stå i Rise of the footsoldier (2007)
Regi: Julian Gilbey
I Sverige liknar både mainstreamkulturen och alternativkulturen, populärkulturen och finkulturen oftast mest ett enda stort lämmeltåg. Så snafrt någon fått vittring på en utländsk trend rusar alla åt samma håll.
Att filmer om engelska våldsverkare fallit den svenska prettoeliten på läppen de senaste åren står utom allt tvivel. Lovord har regnat i spalterna över filmer som The Football factory, Hooligans, 16 years of alcohol och This is England.
Fotbollshuliganer och brittiska skinheads fyller uppenbarligen de svenska kulturjournalisternas våta drömmar, samtidigt som de inte drar sig för att fälla kategoriska fördömanden över skinnskallar och fotbollsligister här hemma. Inte för att det hindrar dem från att lägga sig till med skinheadsattribut som kängor och hängslen eller casualmärken som stone Island och Burberry - allt beroende på vilken film som just haft premiär på de svenska biodukarna.
Med allt detta ovan vill jag bara konstatera att den svenska manegen borde varit krattad för en film som The rise of the footsoldier som kom förra året. Ändå gick den aldrig upp på biodukarna. Man kan undra varför - hur ser egentligen urvalskriterierna ut när de svenska filmbolagen väljer ut vilka filmer de vill importera?
Rise of the footsoldier kanske inte passar in i den våg av engelska gängfilmer som sköljt över oss de senaste åren trots allt. Vad som som vid första anblicken kan tyckas vara ännu en film i raden av rullar om fotbollshuliganer och kriminella visar sig sakna en del av de attribut som går hem hos den svenska publiken.
För det första är den inte särskilt rolig. Den saknar de putslustigheter som kryllar i Snatch och Lock stock and two smoking barrels och som även stuvats in i Football factory (undrar vad John King tycker om det egentligen? fast i och för sig så skrattar han nog hela vägen till banken...). Den är heller ingen tillrättalagd solskenshistoria som This is England och anknyter inte heller till ska- och reggaenostalgin som den gjorde, på ett sätt som fick ett antal kulturpretton att vandra ut ur biosalongen med förnumstig uppsyn för att deklarera att de nu visste hur det verkligen förhåller sig med skinheadskulturen.
För det tredje är skådespelarna i rise of the footsoldier inga skönheter. De är fula, rejält fula dessutom. Inget romantiskt skimmer vilar över dessa antihjältar. Vidare är de sjukt osympatiska, våldskåta, sönderknarkade anabolamonster. Det finns liksom inget försonande drag hos dem. I den amerikanskt producerade Hooligans (med Frodo i huvudrollen...) ser flera av skådespelarna ut som typiskt hollywoodska fotomodeller, vilket känns aningen absurt om man träffat på riktiga engelska fotbollshuliganer.
För det fjärde är filmen rå. Visst kan man säga att de övriga filmerna listade ovan också är råa, men i dem är brutaliteten så att säga inbäddad i antingen häftig musik eller i avväpnande lustigheter. Här är våldet bara smutsigt.
För den som trots beskrivningarna ovan inte blivit avskräckt kan jag säga att The rise of the footsoldier är en sevärd film. Den tar avstamp i London runt 1980 där huvudpersonen som är en hängiven West hamsupporter är med och grundar den ökända huligangrupperingen Inter City Firm. Från fotbollsbråken tar han sig vidare via dörrvaktsuppdrag in i allt tyngre kriminalitet allteftersom 80- och 90-talen framskrider.
Filmen är en obehagligt rättfram skildring av gängkulturens England och hur denna påverkades när raverörelsen och därmed drogerna gjorde sitt stora intåg i början av 90-talet. Den kan behövas som en svalkande kalldusch när de gängse skildringarna börjat stå en upp i halsen.
Ricci Harnett som icke särskilt bildskön dörrvakt visar var skåpet skall stå i Rise of the footsoldier (2007)
Vem skrämmer bort publiken egentligen?
Det Svenska Fotbollförbundet fortsätter att omsätta sin briljanta omvärldsanalys i praktisk handling, ivrigt påhejade av diverse myndigheter och inte minst den som alltid inkompetenta supporterpolisen. Syftet tycks hursomhelst vara att slutgiltigt döda den svenska publikens intresse för allsvenskan.
Hur ska man annars tolka beslutet att lägga en allsvensk toppmatch (den mellan AIK och IFK Göteborg) på den besynnerliga tiden 12:30 på en lördag? Det kan ju inte rimligtvis vara så att Fotbollförbundarna själva tror på utsagorna från det egna förbundet eller åsiktsfränderna i Svensk Elitfotboll, vars ordförande skall ha yttrat den briljanta frasen:
"Nu på lördag är det Liverpool mot Manchester United ungefär vid samma tid. Där är det alltid fullt med folk på läktaren. Varför ska det inte kunna vara så i Sverige?"
Man kan ju hoppas att den sorgliga publiksiffran 12417 ska få fotbollsbyråkraterna att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att Sverige inte är England och framförallt att Allsvenskan inte är Premier League. Vår sorgliga högsta serie rankas efter Cyperns inhemska liga. Den håller alltså en så låg kvalitet att den knappast förtjänar det stora och engagerade publikintresse som den fram till nyligen åtnjutit. Ett publikintresse som Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll, en mängd myndigheter och pressens förståsigpåare nu håller på att ta kål på.
Lars Anrell på Aftonbladet drabbades för några månader sedan av efterkrankens kranka blekhet, eller åtminstone av ett ögonblicks klarsyn, och skrev:
"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns. "
Det skrev han apropå mediernas hämningslöst osakliga rapportering kring det förra derbyt mot Hammarby. Och visst har han rätt, allsvenskan vore tämligen intetsägande utan den engagerade publiken. Sedan dess har diskussionen knappast blivit sakligare och fotbollsbyråkraternas strävan att tillsammans med myndigheterna motarbeta fotbollsintresserade en mass har intensifierats, ivrigt påhejat av media.
Brottsförebyggande rådets har nyligen föreslagit att man skall hantera dem som bråkar i samband med fotbollsmatcher med samma metoder som man hanterar den organiserade droghandeln. Det säger en hel del om hur insiktsfulla Brottsförebyggande rådet och deras informanter i själva verket är.
Det finns några grundantaganden som såväl Brottsförebyggande rådet, supporterpolisen, Svenska Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotboll måste göra sig av med. Grundantaganden som så ofta repeteras i media att så gott som alla som inte är intresserade av fotboll tar dem för sanning.
"Inga riktiga supportrar"
Det ena grundantagandet gör gällande att de som bråkar på fotbollsmatcherna "inte är några riktiga supportrar" och "egentligen inte bryr sig om vare sig fotbollen eller klubben." Utifrån detta antagandet anser man sig kunna avfärda "huliganerna" som ett störande element som kan motas bort med repressiva åtgärder, och om dessa inte fungerar så kan man mota bort dem med ännu repressivare åtgärder.
Det är märkligt att de Fotbollsbyråkrater som annrs så gärna sneglar mot England inte har kommit att inse att de repressiva åtgärderna där knappast har minskat till följd av repressionen. Även om de massiva säkerhetspådragen i samband med matcherna har skapat ett större lugn inne på själva arenorna har det fotbollsrfelaterade våldet utanför snarast ökat.
Ett annat felaktigt grundantagande som till viss del kan betraktas som en följd av det föregående är att man buntar ihop alla fotbollens problembarn till en och samma kategori. Det är först på sistone som supporterpolisen börjat uppmärksamma skillnaden mellan medlemmarna i de så kallade fiormorna, vars verksamhet i huvudsak går ut på att söka upp andra firmor från rivaliserande lag för att puckla på varandra, och de "ultrassupportrar" som för liv inne på läktaren. De aningslösa politiker som uttalar sina fördömanden tycks inte ha uppmärksammat skillnaden och media har det definitivt inte. Det är ständigt samma braskande rubriker om "huliganer", oavsett vad som skett och vilka som varit inblandade.
Bråkstakarna och den ideala publiken
Ett tredje grundantagande är att det är huliganerna som skrämmer bort fotbollspubliken och att om bara dessa försvann så skulle en nya, fredlig publik strömma till matcherna och skapa samma tryck som under ett Merseyside derby. Detta är ett felaktigt antagande ur två perspektiv.
För det första har stökigheten kring matcherna och den uppmärksamhet denna fått i medierna snarast fungerat som klubbfotbollens bästa reklampelare, på samma sätt som alla lite farliga företeelser alltid utövar lockelse på unga, företrädesvis män. Därmed inte sagt att alla som strömmade till matcherna under fotbollsvåldets intensivaste period i slutet av 90-talet och början av 00-talet var potentiella huliganer.
För det andra så finns inte den där idealpubliken som Fotbollförbundet och de gratisätande sportjournalisterna drömmer om. Publiken som dyker upp utan att föra något oväsen, som snällt betalar entréavgiften och villigt insuper arenareklamens alla budskap men inte ger utlopp för några känslor i annan form än en sparsmakad golfapplåd när det blivit mål, den publiken sitter inte i stugorna och väntar på att man ska mota bort de rysliga huliganerna från arenan. den publiken finns inte.
För att ägna så pass mycket tid och pengar åt ett intresse som det faktiskt tar i anspråk att på allvar följa sitt lag kräver mer än ett ljummet intresse. För att stå där på läktaren match efter match, i hällande ösregn eller stekande sol, i medgång och motgång, krävs en hängivenhet på gränsen till fanatism. Större delen av tillvaron som fotbollssupporter är ett utdraget lidande, det handlar om frustration, väntan, långa resor, sena kvällar, ett nervöst pendlande mellan hopp och förtvivlan. De som väljer att vandra fotbollssupporterns väg är trots allt övertygade om att det är värt det.
Det är dessa människor som åker land och rike kring för att heja fram sitt lag till seger, eller troget stå vid planens sida när de förlorar. Det är dessa människor som skapat och skapar intresset för allsvensk fotboll, som gjort det intressant för medierna att rapportera om, som gör det intressant för annonsörerna att annonsera och som utgör själva den ekonomiska grundvalen för såväl fotbollsklubbarna som för parasitorganisationer som Svensk Elitfotboll och för de sportjournalister som specialiserat sig för att rapportera om allsvensk fotboll. Utan den hängivna fotbollspubliken skulle ingenting av detta existera.
Fotbollspubliken är en sammansatt skara
Den hängivna fotbollspubliken är emellertid en heterogen skara. Där finns många olika åldersgrupper och människotyper representerade, personer som sökt sig till supporterkulturen av tusen olika anledningar. Där finns de som en gång spelat i klubbens ungdomslag men med åldern och insikten om den egna talangens begränsningar övergått till supporterskapet, där finns de som drivs av lokalpatriotiska stämningar för den ort eller stadsdel som laget representerar och tusen andra.
Bland alla dessa tusentals individer finns också de som är av våldsamma och kriminella. Att ta våldsamheten eller kriminaliten till intäkt för att därbakom inte finns något genuint fotbollsintresse är emellertid att skjuta sig själv i foten, allra helst för dem som har ambitioner att stävja våldet i samhället. Att porta en våldsam person från en fotbollsarena kommer knappast att göra honom mindra våldsam. Däremot är Thomas Bodströms huliganlag ett obehagligt stort steg i en riktning där rättssäkerheten luckras upp i godtycklighet och kollektiva bestraffningar.
Visst är fotbollsvåldet ett problem, precis som allt våld i samhället, men det är snarare ett samhällsproblem än ett fotbollsproblem. De repressiva åtgärder som nu genomförs och planeras slår mot hela den breda fotbollspubliken och kommer snarare att vara det som skrämmer bort de breda skarorna från arenorna än de personer som träffas flera kilometer därifrån för att slå varandra på truten. Den nuvarande attityden från polisens och myndigheternas sida, att hellre slå ner på nio vanliga fotbollssupportrar än att låta en så kallad "huligan" gå fri, kommer knappast att vare sig skrämma bort bråkstakarna eller stimulera fredliga medborgares fotbollsintresse.
Här kan vi skönja ytterligare ett felaktigt grundantagande, nämligen att den vanliga fotbollspubliken (som faktiskt går på matcherna även om det sällan framgår av rapporteringen) står ut med vilka övergrepp som helst från ordningsmaktens och fotbollförbundets sida. Eller som man från brottsförebyggande Rådets sida formulerade saken med anledning av de nya massiva säkerhetskontroller, erinrande om flyplatsernas, som man vill införa på de svenska fotbollsarenorna för att stävja "buset":
"Alla som flyger vet att man måste vara ute i god tid för att genomgå den minutiösa säkerhetskontrollen. Resenärerna underkastar sig också denna kontroll för att gemensamt öka säkerheten. Fotbollspubliken borde väl också vilja bidra till en säker arena?"
Fast kanske har de ändå rätt i sin analys: en fullkomligt öde läktare måste ju faktiskt vara det säkraste av allt. 12417 är ett steg på vägen.
Hur ska man annars tolka beslutet att lägga en allsvensk toppmatch (den mellan AIK och IFK Göteborg) på den besynnerliga tiden 12:30 på en lördag? Det kan ju inte rimligtvis vara så att Fotbollförbundarna själva tror på utsagorna från det egna förbundet eller åsiktsfränderna i Svensk Elitfotboll, vars ordförande skall ha yttrat den briljanta frasen:
"Nu på lördag är det Liverpool mot Manchester United ungefär vid samma tid. Där är det alltid fullt med folk på läktaren. Varför ska det inte kunna vara så i Sverige?"
Man kan ju hoppas att den sorgliga publiksiffran 12417 ska få fotbollsbyråkraterna att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse att Sverige inte är England och framförallt att Allsvenskan inte är Premier League. Vår sorgliga högsta serie rankas efter Cyperns inhemska liga. Den håller alltså en så låg kvalitet att den knappast förtjänar det stora och engagerade publikintresse som den fram till nyligen åtnjutit. Ett publikintresse som Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll, en mängd myndigheter och pressens förståsigpåare nu håller på att ta kål på.
Lars Anrell på Aftonbladet drabbades för några månader sedan av efterkrankens kranka blekhet, eller åtminstone av ett ögonblicks klarsyn, och skrev:
"För övrigt är jag rädd att den svenska klubbfotbollen är så medioker att den skulle självdö om inte dessa ultrasupportrars passion fanns. "
Det skrev han apropå mediernas hämningslöst osakliga rapportering kring det förra derbyt mot Hammarby. Och visst har han rätt, allsvenskan vore tämligen intetsägande utan den engagerade publiken. Sedan dess har diskussionen knappast blivit sakligare och fotbollsbyråkraternas strävan att tillsammans med myndigheterna motarbeta fotbollsintresserade en mass har intensifierats, ivrigt påhejat av media.
Brottsförebyggande rådets har nyligen föreslagit att man skall hantera dem som bråkar i samband med fotbollsmatcher med samma metoder som man hanterar den organiserade droghandeln. Det säger en hel del om hur insiktsfulla Brottsförebyggande rådet och deras informanter i själva verket är.
Det finns några grundantaganden som såväl Brottsförebyggande rådet, supporterpolisen, Svenska Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotboll måste göra sig av med. Grundantaganden som så ofta repeteras i media att så gott som alla som inte är intresserade av fotboll tar dem för sanning.
"Inga riktiga supportrar"
Det ena grundantagandet gör gällande att de som bråkar på fotbollsmatcherna "inte är några riktiga supportrar" och "egentligen inte bryr sig om vare sig fotbollen eller klubben." Utifrån detta antagandet anser man sig kunna avfärda "huliganerna" som ett störande element som kan motas bort med repressiva åtgärder, och om dessa inte fungerar så kan man mota bort dem med ännu repressivare åtgärder.
Det är märkligt att de Fotbollsbyråkrater som annrs så gärna sneglar mot England inte har kommit att inse att de repressiva åtgärderna där knappast har minskat till följd av repressionen. Även om de massiva säkerhetspådragen i samband med matcherna har skapat ett större lugn inne på själva arenorna har det fotbollsrfelaterade våldet utanför snarast ökat.
Ett annat felaktigt grundantagande som till viss del kan betraktas som en följd av det föregående är att man buntar ihop alla fotbollens problembarn till en och samma kategori. Det är först på sistone som supporterpolisen börjat uppmärksamma skillnaden mellan medlemmarna i de så kallade fiormorna, vars verksamhet i huvudsak går ut på att söka upp andra firmor från rivaliserande lag för att puckla på varandra, och de "ultrassupportrar" som för liv inne på läktaren. De aningslösa politiker som uttalar sina fördömanden tycks inte ha uppmärksammat skillnaden och media har det definitivt inte. Det är ständigt samma braskande rubriker om "huliganer", oavsett vad som skett och vilka som varit inblandade.
Bråkstakarna och den ideala publiken
Ett tredje grundantagande är att det är huliganerna som skrämmer bort fotbollspubliken och att om bara dessa försvann så skulle en nya, fredlig publik strömma till matcherna och skapa samma tryck som under ett Merseyside derby. Detta är ett felaktigt antagande ur två perspektiv.
För det första har stökigheten kring matcherna och den uppmärksamhet denna fått i medierna snarast fungerat som klubbfotbollens bästa reklampelare, på samma sätt som alla lite farliga företeelser alltid utövar lockelse på unga, företrädesvis män. Därmed inte sagt att alla som strömmade till matcherna under fotbollsvåldets intensivaste period i slutet av 90-talet och början av 00-talet var potentiella huliganer.
För det andra så finns inte den där idealpubliken som Fotbollförbundet och de gratisätande sportjournalisterna drömmer om. Publiken som dyker upp utan att föra något oväsen, som snällt betalar entréavgiften och villigt insuper arenareklamens alla budskap men inte ger utlopp för några känslor i annan form än en sparsmakad golfapplåd när det blivit mål, den publiken sitter inte i stugorna och väntar på att man ska mota bort de rysliga huliganerna från arenan. den publiken finns inte.
För att ägna så pass mycket tid och pengar åt ett intresse som det faktiskt tar i anspråk att på allvar följa sitt lag kräver mer än ett ljummet intresse. För att stå där på läktaren match efter match, i hällande ösregn eller stekande sol, i medgång och motgång, krävs en hängivenhet på gränsen till fanatism. Större delen av tillvaron som fotbollssupporter är ett utdraget lidande, det handlar om frustration, väntan, långa resor, sena kvällar, ett nervöst pendlande mellan hopp och förtvivlan. De som väljer att vandra fotbollssupporterns väg är trots allt övertygade om att det är värt det.
Det är dessa människor som åker land och rike kring för att heja fram sitt lag till seger, eller troget stå vid planens sida när de förlorar. Det är dessa människor som skapat och skapar intresset för allsvensk fotboll, som gjort det intressant för medierna att rapportera om, som gör det intressant för annonsörerna att annonsera och som utgör själva den ekonomiska grundvalen för såväl fotbollsklubbarna som för parasitorganisationer som Svensk Elitfotboll och för de sportjournalister som specialiserat sig för att rapportera om allsvensk fotboll. Utan den hängivna fotbollspubliken skulle ingenting av detta existera.
Fotbollspubliken är en sammansatt skara
Den hängivna fotbollspubliken är emellertid en heterogen skara. Där finns många olika åldersgrupper och människotyper representerade, personer som sökt sig till supporterkulturen av tusen olika anledningar. Där finns de som en gång spelat i klubbens ungdomslag men med åldern och insikten om den egna talangens begränsningar övergått till supporterskapet, där finns de som drivs av lokalpatriotiska stämningar för den ort eller stadsdel som laget representerar och tusen andra.
Bland alla dessa tusentals individer finns också de som är av våldsamma och kriminella. Att ta våldsamheten eller kriminaliten till intäkt för att därbakom inte finns något genuint fotbollsintresse är emellertid att skjuta sig själv i foten, allra helst för dem som har ambitioner att stävja våldet i samhället. Att porta en våldsam person från en fotbollsarena kommer knappast att göra honom mindra våldsam. Däremot är Thomas Bodströms huliganlag ett obehagligt stort steg i en riktning där rättssäkerheten luckras upp i godtycklighet och kollektiva bestraffningar.
Visst är fotbollsvåldet ett problem, precis som allt våld i samhället, men det är snarare ett samhällsproblem än ett fotbollsproblem. De repressiva åtgärder som nu genomförs och planeras slår mot hela den breda fotbollspubliken och kommer snarare att vara det som skrämmer bort de breda skarorna från arenorna än de personer som träffas flera kilometer därifrån för att slå varandra på truten. Den nuvarande attityden från polisens och myndigheternas sida, att hellre slå ner på nio vanliga fotbollssupportrar än att låta en så kallad "huligan" gå fri, kommer knappast att vare sig skrämma bort bråkstakarna eller stimulera fredliga medborgares fotbollsintresse.
Här kan vi skönja ytterligare ett felaktigt grundantagande, nämligen att den vanliga fotbollspubliken (som faktiskt går på matcherna även om det sällan framgår av rapporteringen) står ut med vilka övergrepp som helst från ordningsmaktens och fotbollförbundets sida. Eller som man från brottsförebyggande Rådets sida formulerade saken med anledning av de nya massiva säkerhetskontroller, erinrande om flyplatsernas, som man vill införa på de svenska fotbollsarenorna för att stävja "buset":
"Alla som flyger vet att man måste vara ute i god tid för att genomgå den minutiösa säkerhetskontrollen. Resenärerna underkastar sig också denna kontroll för att gemensamt öka säkerheten. Fotbollspubliken borde väl också vilja bidra till en säker arena?"
Fast kanske har de ändå rätt i sin analys: en fullkomligt öde läktare måste ju faktiskt vara det säkraste av allt. 12417 är ett steg på vägen.
Glada tidender
Jag ber återigen om ursäkt för min långa frånvaro och måste i samma veva passa på att uttrycka min beundran för alla er som besöker min ouppdaterade blogg dag ut och dag in i väntan på ett nytt inlägg!
För att kompensera den eventuella stämning av harmsenhet som eventuellt infunnit sig hos trogna läsare och för att gjuta olja över frustrationsvågorna tänkte jag ägna inlägget åt lite glada nyheter.
Fördelen (och nackdelen i och för sig) med långa uppehåll är dock att det hinner hända en hel del under ens frånvaro. Bara de senaste dagarna har vi till exempel kunnat glädja oss åt flera positiva nyheter. Ett exempel är, för att citera den oförtrytlige försvarsvännen Bo Pellnäs, att försvarsminister Sten Tolgfors "inlett sin säkerhetspolitiska Canossavandring från Afghanistan till Östersjön".
Kriget i Georgien är förvisso ingen positiv nyhet i sig och inte heller Rysslands allt aggressivare utrikespolitik, men det har förvisso skakat om den borgerliga alliansen så att den vaknat ur sina rosenröda drömmar om evig fred i norden och obegränsade möjligheter i den hos tongivande delar av etablissemanget så osympatiska försvarsbudgeten. Vi har inte sett vartåt det kommer att leda men bara den förändrade tonen i debatten får en ju att hoppas att vi kanske kommer att kunna få en säkerhetspolitik värd namnet i framtiden.
En annan nyhet att glädjas åt är att Johan Stael von Holstein sparkats från den post i styrelsen för Statens kulturråd som han i ett populistiskt utspel förlänades. Inte heller Statens kulturråd är någon oproblematisk verksamhet i sig, men utnämningen av nämnde figur försämrade snarast möjligheterna till en fruktbar utveckling av institutionen än de förbättrade dem.
En tredje sak att glädjas åt är den förändrade tonen i skoldebatten. Även om jag kanske inte tror att skolminister Björklunds recept är en universalmedicin som av sig självt kommer att rädda skolan så har han i alla fall initierat en debatt som är av godo. PJ Anders Linder på Svenskan har skrivit flera kloka och läsvärda artiklar i ämnet, för att inte tala om Axessredaktören Johan Lundberg som driver frågorna både i det egna magasinet, på webben och på Expressens kultursidor. Det börjar uppenbarligen bära frukt också, för flumskolans försvarare har en betydligt gällare ton av desperation i sina svarsinlagor.
Visst är det uppfriskande att få slå upp tidningen på morgonen och läsa glädjande nyheter ibland! Visserligen är samma nummer naturligtvis också, som alltid, fyllda av en massa elände. Men för en gångs skull kan det kännas besfriande att få fokusera på de glada tidenderna. vem, vet, då kanske de förökar sig?