Slottet i saknadens dalar

"Hur än människan försöker fly de existentiella grundfrågorna, hinner de till slut ändå ikapp henne. Ingen kan påstå att frågor som rör liv, död, gott, ont, skuld och försoning är henne likgiltiga. Tillvaron har tyvärr förytligats och tömts på livets djupdimensioner."

Så skriver Svenska Dagbladet i en uppföljningsartikel till sin serie om nyandlighet. Kanske är det sökandet efter dessa djupdimensioner som fått medlemmarna i den nya kriminella gruppering som polisen ådagalagt i Stockholm att ansluta sig till djävulsdyrkan!

Skämt åsido, känns det inte symptomatiskt för det offentliga Sveriges normupplösande hållning i de flesta frågor att satanister nu gör sitt intåg på den kriminella arenan, likväl som att svensson söker sig till nyandligheten.

Samtidigt som man drabbas av moralpanik över slagsmål som inträffar i anslutning till idrottsevenemang och högljutt gormar efter kollektiva bestraffningar så är det oerhört problematiskt att diskutera det hedersrelaterade våld som utgör verklighet för en stor mängd kvinnor i Sverige.

Istället för att ta tag i de verkliga samhällsproblemen ägnar vi oss åt att strida över namnen på glassar. Tillvaron har i sanning förytligats och tömts på livets djupdimensioner.

I USA tar man i med hårdhandskarna mot spammare, och det är sannerligen inte en dag för tidigt. I Seattle har man gripit en 27-årig man som misstänks för stöld av identitet, penningtvätt och bedrägeri via e-post. Robert Soloway skickade ut tiotals miljoner e-postmeddelanden för att göra reklam för webbsajter på vilka hans bolag, Newport Internet Marketing, sålde produkter och tjänster. Jag önskar att alla dessa spammare skulle gå samma oblida öde till mötes.

Jag undrar hur mycket pengar det kan finnas att tjäna på spamningen. Jag menar, jag skulle aldrig någonsin överväga ens att köpa en produkt eller tjänst av någon som gjorde reklam på det viset. Å andra sidan köper jag aldrig av telefonförsäljare heller, en verksamhet som dock tycks vara lönsam eftersom företagen framhärdar med den.

Jag undrar också hur spammarna och telefonförsäljarna väljer ut sina offer. Hur kommer det sig till exempel att jag alltid erbjuds att köpa kalsonger av telefonförsäljare, medan min mailkorg fylls av erbjudanden om bröstförstoringar?

Det vore för övrigt skönt om spamfolket lät bloggarna vara ifred. Blogsofts spamfilter i samband emd kommentarfunktionen är mer än lovligt tröttsamt.

Bland vissa människor jag träffat är det brukligt att avfärda allt som någon beklagar sig över, oavsett dignitet med att påstå att det rör sig om "dagens I-landsproblem", underförstått då att problem i ett I-land inte skulle kunna vara riktigt problematiska. ett sant problem i dagens I-länder är emellertid att invånarna blir allt fetare.

Så feta har europeerna blivit att makthavarna börjat uppmärksamma problematiken. Något måste göras, menar EU-kommissionen som i dag presenterade en rad förslag till åtgärder. Man uppmanar till exempel matindustrin att ta sitt ansvar i fetmabekämpningen. Har inga resultat nåtts inom tre år hotar lagstiftning.

I EU är över hälften av befolkningen, 200 miljoner, feta eller överviktiga. Samtidigt ökar övervikten bland barn kraftigt, med 400.000 om året. Jag har oerhört svårt att förstå de föräldrar som låter sina barn svälla upp till dessa ohälsosamma proportioner. Men det är klart, vi lever i ett tidevarv när föräldrar gärna köper färdiga barnkalas på McDonalds istället för att ordna arrangemangen själva.

Det säljs fler kokböcker än någonsin i Sverige, samtidigt som vi svenskar tillbringar allt mindre tid i köket och snabbmatskedjorna ständigt ökar sin omständigt. Någonting är helt uppåt väggarna och detta är verkligen ett av dagens stora I-landsproblem!

Kärnkraftsvurmarna lovsjunger ständigt slutförvaringens definitiva säkerhet. Inga risker för utsläpp finns under de tusentals år som det tar för det dödliga kärnavfallet att brytas ned. Trots kärnkraftsförespråkarnas ständiga försäkringar möts vi av nyheter som denna: Statens strålskyddsinstitut (SSI) stoppar deponeringen av kärnavfall vid slutförvaret i Forsmark. Enligt SSI lever Svensk Kärnbränslehantering, som ansvarar för driften, inte upp till strålskyddskraven. Quod erat demonstrandum.

Konsekvenserna av klimatfölrändringarna blir allt mer konkreta. Det märker man inte minst i Holland där man nu infört stopp för byggande av sjönära hus. Det flacka kustlandskapet i Holland är en av de regioner som drabbas hårdast vid höjningar av det globala vattenståndet till följd av polarisarnas smältning.

Endast experimenthus som är översvämningssäkra och klarar framtida klimatförändringar som får byggas på eftertraktade sjötomter.

Även i Sverige börjar myndigheterna rusta sig för att möta klimatförändringarnas effekter. Kommunala detaljplaner som inte tar hänsyn till hur klimatförändringar ökar risken för översvämningar ska kunna dras in. Kommunens ansvar för detaljplanen ska förlängas, från dagens tio år till minst det dubbla. Förslagen kommer att läggas fram av klimat- och sårbarhetskommittén i oktober.

Det handlar inte längre bara om att försöka bromsa förändringarna, det handlar om att rusta sig för dess biverkningar. Det kanske blir dags att göra som polarens farsa och flytta ned i båten på permanent basis...

Att moderater generellt sätt är mot statlig inblandning är ju allom bekant, men ibland tar sig denna privatiseringsvurm närmast löjliga uttryck. Polisstyrelsens ordförande Kristina Alvendal vill nu att privata intresseföreningar, i det här fallet idrottsföreningar, skall bedriva egen rättsskipning. Häpnadsveckande med tanke på att moderaterna faktiskt är det parti som vill ge mest resurser åt just polisen.

Kan man lita på en rättsstat där man när polisen inte klarar av sina arbetsuppgifter förväntar sig att föreningslivet skall sköta detta åt dem? Inom hur många andra områden i samhället skulle man acceptera att själva tvingas axla det polisiära asvaret?

Människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur drabbas titt som tätt av moralpanik när de läser tidningarnas sensationsartiklar om det fotbollsrelaterade våldet. Liksom journalisterna gör de misstaget att blanda ihop olika typer av supportervåld och fram träder en diffus bild av Fotbollshuliganen med stort F, som uppenbarligen utgör ett av våra allra största samhällsproblem.

Dessa människor som är ointresserade av fotboll och inte förstår sig på supporterkultur är också generellt sätt förespråkare för "hårdare tag" och kollektiva bestraffningar. Man tycker det är bra att "klubbarna straffas" med spel för tomma läktare, trots att den överväldigande majoriteten i alla klubbar aldrig är inblandade i några våldsamheter.

Vidare har man en ytterst skev föreställning om hur våldet ser ut och vilka som utövar det. "De som slåss är överhuvudtaget inte intresserade av fotboll" hävdar man självsäkert - om så vore fallet, vad är poängen med att stänga av dem från amtcherna? Det är för övrigt väldigt sällan det blir några våldsamheter inne på arenorna.

Naturligtvis är fotbollsligsiterna intresserade av fotboll. hade de inte varit det hade de sökt sig till någon av alla de andra grupperingar i samhället som med förkärlek ägnar sig åt våld - kanske som maskerade AFA-aktivsiter eller så hade de sökt in på polishögskolan.

Det jag frågar mig nu är vem det i själva verket är Kristina Alvendal vill stänga av i hela tio år från arenorna? Är det Pelle som är aktiv inom en så kallad firma och åtskilliga gånger per säsong deltar i organsierade slagsmål långt borta från arenorna? Är det Jocke som annars aldrig involverat sig i våldsamheter men som i ett adrenalinrus kastar en flaska mot kravallpolisen som nyss misshandlat hans kompis med teleskopbatonger i biljettkön? Är det familjefadern Bosse som fått några öl för mycket och slagit en motståndarsupporter på truten efter att ha fått utstå smädelser i minst en kvart?

Det finns lagar som beivrar misshandel i det här landet, räcker inte det? Varför tycker människor som inte bryr sig om fotboll att det är så mycket värre att misshandel sker i samband med ett idrottsevenemang?

En sista fråga bara: Om nu klubbarna axlar det polisiära ansvaret, kommer vi då att slippa se våldskåta och adrenalinstinna rambosnutar utanför arenorna vid varje så kallad högriskmatch?

Magnus har skrivit tänkvärt om Alvendals förslag, trots att han är bajare. =)

Igår kväll spelade AIK sin bästa match på hela säsongen hittills. Med ett stundtals lysande passningsspel och snabba kontringar utklassade man Djurgårdens IF under hela första halvlek och en bra bit in i andra. Det var helt och hållet Gnagets match. Tyvärr speglade resultatet inte matchbilden. 3-1 till Djurgårdens IF gjorde måndagen den 28 maj till ett mörkt datum.

Att skylla hela förlusten på domaren vore barnsligt - AIK ska vara så mycket bättre att ett märkligt domslut inte ska få fälla avgörandet. Att Peter Fröjdfeldt tycker att det är helt i sin ordning att Djurgårdens spelare sparkar ner AIK:are och därefter gör mål känns emellertid lite bittert med tanke på slutresultatet. Förvånad blir man dock inte - det var samme Fröjdfeldt som berövade oss SM-guldet förra året genom bortdömda mål och mystiska straffar.

Fröjdfeldt är kanske det tydligaste exemplet på allsvenskans låga domarstandard sedan Anders Frisks dagar, och kanske säger det en hel del om allsvenskan i allmänhet. Å andra sidan tycks märkliga domslut vara en sjuka som går nuförtiden med tanke på att Milan lyckades vinna Champions league med en hands...

Nåväl, det blir ett derby till i höst.

Inte nog med att de förlorar mot Gefle IF, de kan inte ens hålla sig i skinnet på sitt eget stamställe. Bajensupportrarnas namnkunnigaste vattenhål Kvarnen har i dag förlorat sitt utskänkningstillstånd. Orsaken är, föga förvånande, överservering och stökig ordning. Tur för bajarna att ölhaken ligger vägg i vägg på söderkullen, så de slipper att söka sig särskilt långt när de ska dränka sina sorger.

I en intervju i Svenska Dagbladet redogör miljöminister Anders Carlgren för sina ambitioner på miljöområdet. "Sverige ska möta klimathotet med ett tuffare utsläppsmål än EU" heter det nu. För några veckor sedan, när det bristfälliga utsläppsrättsystemet dryftades var det en annan ton i skällan: "Behandlas alla länder lika måste Sverige acceptera det", sade Carlgren då.

På oppositionens (främst miljöpartiets) kritik mot alliansens tama miljöpolitik svarar Carlgren:

? Jag hör gång på gång att det är dags att gå från ord till handling. Det måste vara enormt pinsamt att säga det när man själv har suttit tolv år i regeringen eller åtta år som stödparti. Aldrig har det gjorts så mycket åtgärder i Sverige, aldrig har så mycket pengar satsats, aldrig har vi siktat mot så höga ambitioner som nu.

Dessa åtgärder vill vi hemskt gärna se Carlgren. Vad sägs om ett  effektivt system för begränsning av industrins utsläpp? vad sägs om radikala satsningar på kollektivtrafiken, såväl i städerna som nationellt, istället för att miljardbelopp pumpas in i utbyggnad av den bilburna infrastrukturen? Vad sägs om ett motverkande av de stormarknader som slår upp som svampar ur jorden och konkurrerar ut mindre butiker man kunnat ta sig till  gåendes för att handla? vad sägs om åtgärder mot den förpackningshysteri som råder i våra matvarubutiker?

Den förra regeringen gjorde förvisso mer i miljöfrågorna under den förra mandatperioden än de utlovat i dden föregående valrörelsen. den nuvarande regeringen gjorde överhuvudtaget inga utfästelser på miljöområdet innan valet. Därför är det positivt att regeringen Reinfeldt nu börjat vinnlägga sig om en miljövänlig profil. Jag tycker dock att de kan vänta en smula med att slå sig för bröstet till dess att vi ser vad den gröna retoriken verkligen leder till för resultat. Upp till bevis Anders Carlgren!

Att hederskulturer är ett utbrett fenomen i västvärlden och även i Sverige förnekas av vissa grupperingar. Besynnerligt nog rör det sig ofta om grupperingar som annars slår sig för bröstet om att företräda utsatta grupper i samhället. de kvinnor, för det är företrädesvis kvinnor, som drabbas av hedersrelaterat våld eller lever i de av hederskulturens kodex uppfyllda männens strama tyglar, lämnas helt enkelt i sticket av de filantroper som tror att varje kritik riktad mot invandrade människor är ett ustlag av rasism och främlingsfientlighet.

När Stockholms moderate socialborgarråd Ulf Kristersson för en tid sedan meddelade att Stockholms stads förvaltningar tilldelats uppdraget att kartlägga hederskulturen i huvudstaden höjde naturligtvis de skygglappsbärande människovännerna sina röster i protest. Hedersvåldet fanns ju inte, menade man.

Denna typ av förnekelsementalitet löser inga problem överhuvudtaget. Istället låter man motsättningar frodas och jsäa när man lägger locket på. Därför är det glädjande att läsa professorn i socialantropologi vid universitet i Oslo Unni Wikans debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Det glädjande består i att Wikan belyser hedesproblematiken ur såväl samhällets, offrens och förövarens perspektiv. Wikan betraktar inte "heder" som någonting ont i sig och inte heller hederskulturernas medlemmar som onda människor. Hederskulturer av olika slag drivs av sin egen inre logik, en logik som i förekommande fall kan få monstruösa konsekvenser. Wikan menar att det svenska samhället måste ta fasta på hederskulturernas positiva aspekter och bygga vidare på dem. På så sätt skulle det omgivande samhället kunna visa en konstruktiv respekt för människor för vilka hedern är viktig, inte genom att blunda för de sammanhang som leder fram till våld och kränkningar.

"Hederskulturer måste omvandlas så att de låter sig förenas med grundläggande mänskliga rättigheter. Först då kan man ta till vara de många goda värden och normer som befordrar välvärd samtidigt som man frigör den mänskliga potentialen och växtkraften.

Den största utmaningen, inte bara i Sverige, består i att motarbeta etnisk och religiös tribalism, klanmentalitet och sekterism. Den väg Fadime, Pela och Ghazala slog in på ? en väg som överskred gränser ? är också vägen in i framtiden."

Läs för övrigt En liten tants inlägg om Hedersvåldet.

Kalendariet uppdaterat med tre nya spelningar!

2007-06-07 Högbo kyrka, Sandviken

2007-07-13 Lunchmusik live, Sveriges radio P4, Uppsala

2007-09-09 Rådhussalen, Uppsala

Fler kommer! Håll utkik på www.larsandersjohansson.se !

Lagom till firandet av Carl von Linnés trehundraårsminne skrider man till verket för att fullfölja hans livsuppgift. På initiativ av en Harvardprofessor har en storslagen internationell satsning inletts som syftar till att dokumentera allt liv som finns på jorden.

300 år efter Linnés födelse återupptas den svenske botanikerns och zoologens monumentala strävan att dokumentera hela världens djur och växtarter. Med hjälp av modern teknologi, internationellt samarbete och tre seklers ackumulerad kunskap om naturen skall forskare sammanställa ett komplett uppslagsverk över allt liv på jorden - The Encyklopedia of Life. Man beräknar att projektet, om det ens går att slutföra, kommer att ta flera decennier i anspråk.

Ambitionerna är stora. Varenda namngiven livsform som finns på jorden - samtliga djur, växter, svampar och bakterier - ska få en egen sida på nätet med beskrivningar av dess utseende, livscykel och ekologi. I möjligaste mån ska informationen åtföljas av bilder, grafik och videosekvenser.

Tre sekler efter Linné.

Att vi i år firar 300-årsminnet av Carl von Linné lär inte ha undgått någon, allra minst i Uppsala. Högtidlighållandet av den store vetenskapsmannens minne har medfört ett uppsving för intresset kring det mesta som på något vis kan knytas till 1700-talsprofilen från Småland.

I bokhandlarnas skyltfönster paraderar en oöverskådlig mängd böcker om Linnés person, liv och verk. Där finns också böcker som på ett eller annat sätt kan knytas till hans verksamheter. Böcker om blommor och trädgårdsodling går åt som smör i solsken. Samhälleliga institutioner har hakat på trenden. Nationalmuseum i Stockholm ståtar under våren med utställningen "Blomsterspråk" där man visar upp blomstermåleri från Linnés 1700-tal fram till våra dagar.

Linnés verksamheter var många och hans arbetsförmåga herkulisk. Mest känd är han nog för sin beskrivning av växternas sexualsystem. En annan, inte mindre betydelsefull uppgift, var att han åtog sig att kartlägga jordens alla kända växt- och djurarter. De kända, och för all del även en hel del okända - Linnés lärjungar reste med på expeditioner jorden runt och sände till sin läromästare i Uppsala naturalier från avlägsna kontinenter som Sydamerika och Australien.

Trots att Linnés sammanställning var storslagen på sin tid och resultaten av en enorm arbetsinsats, ter sig slutprodukten ganska futtig med dagens mått mätt. Linnés förteckning över kända djur- och växtarter omfattar endast några få tusen arter.

Idag känner vi till 1,8 miljoner arter, varav en stor del är insekter. Varje år tillkommer dessutom flera tusen arter och det är omöjligt att säkert fastslå någon övre gräns för det faktiska antalet. Forskare siar om att det kan röra sig om mellan 5 och 50 miljoner unika arter.

Det finns de som menar att projektet kommer att bli omöjligt att genomföra. Sven Kullander, fiskexpert på Riksmuseet i Stockholm och drivande bakom Fishbase, var med när projektet drogs i gång i Washington:

-De kommer att klara ryggradsdjuren och de blommande växterna, men sedan blir det svårt. Det är bara att jämföra med Nationalnyckeln, kartläggningen av alla arter i Sverige. Den beräknas vara klar först om 20 år, trots att vi har så få arter här i landet. Hur ska man då klara alla ryggradslösa djur i tropikerna?

Ett amerikanskt initiativ.

Initiativtagaren till detta projekt i Linnés anda heter Edward O Wilson och är verksam vid Harvard University. Wilsons eget bidrag till projektet har varit att kartlägga alla jordens myror. Det kan låta som en oöverstiglig uppgift, men i sammanhanget är den rätt blygsam. Det finns "bara" omkring 20.000 kända myrarter i världen.

Wilson är, som man kan vänta av någon som vigt sitt liv åt att studera arternas utbredning och mångfald, oroad inför framtiden. "Vilka är vi" frågar han sig, "att förstöra Skapelsen, produkten av hundratals årmiljoners evolution?" Han menar att det kommer att ta minst tio miljoner år för evolutionen att ersätta de arter som mänskligheten bara genom fortsatt befolkningsökning och ohämmad exploatering kommer att utrota under de närmaste två decennierna.

Vetenskapsmännen bakom Encyclopedia of Life kämpar alltså inte bara mot ett oöverskådligt arbetsmaterial och en trängande brist på ekonomiska resurser, de kämpar också mot klockan. En stor del av de arter som idag läggs in med beskrivningar i det digitala uppslagsverket kommer med stor sannolikhet inte att finnas kvar om ett par årtionden. Aldrig hade väl den småländske prästsonen som skulle komma att bli känd som tidernas största botaniker kunnat föreställa sig den apokalyptiska problematik som hans sentida efterföljare skulle bli tvungna att hantera.

Att kokainet flödar i vår svenska huvudstad är bekant sedan länge. Norrmännen står oss inte långt efter på snöfronten. Hela 8000 doser koks konsumeras varje dag i den norska huvudstaden. varje dag. Hur har man då tagit reda på detta? Jo, genom att analysera innehållet i Oslos kloaker. 

Det som går in måste också komma ut, konstaterar forskningsledaren Kevin Thomas vid Norsk institutt for vannforskning till etermediebolaget NRK.

Jag hoppas verkligen att resultatet av analysen var värt det mindre angenäma arbete som undersökningen måste ha inneburit...

På Svenska Dagbladets kultursida kan man idag läsa en lång intervju med författardebutanten Åsa Linderborg, sedan tidigare namnkunnig som historiker och debattör. Linderborg debuterade nyligen med romanen Mig äger ingen som handlar om hennes egen uppväxt i Västerås.

Romanen har fått väldigt fina recensioner och står i väntelistan här hemma hos mig. Förvisso i celebert sällskap - Per I. Gedins Heidenstambiografi från förra året står först på tur.

I intervjun berättar Linderborg att hon, samtidigt som hon gläds åt att hennes bok fått så fina recensioner så stör det henne att folk uppfattar det som att hon växt upp i misär. Att människor bortser från alla positiva aspekter av hennes barndom som enligt henne också framskymtar i boken. Jag förstår hennes frustration. Varför är det så att männsikor oftast bara kan hantera en aspekt av ett sammanstt fenomen: en människa är antingen lycklig eller olycklig, antingen lyckad eller misslyckad. Mer komplexa och sammansatta figurer måste tvingas in i endera mallen. Annars orkar man helt enkelt inte hantera dem.

I en ny undersökning som Demoskop gjort rörande svenskarnas inställning i miljöfrågor framkommer att man i allmänhet är beredd att göra åtskilliga uppoffringar för att förbättra miljön och klimatet. Många makthavare får dock lågt betyg för sitt agerande i klimatfrågan.

Väldigt intressant att notera är att synen på klimatfrågan är relativt enhetlig, oavsett ålder, kön eller inkomst. Detta är ett tecken på att det mediala genomslaget för denna viktiga fråga verkligen har burit frukt. Oron för klimatförändringarna är lika stor, sju av tio, i alla grupper.

Demoskops vd Anders Lindholm säger att de flesta svenskar kan tänka sig att välja miljövänligare produkter och betala mer för dessa, minska konsumtionen, välja miljövänligare transportsätt, sänka inomhustemperaturen och köpa en miljöbil för att förbättra miljön.

Däremot menar han att folk inte är beredda att sänka sin levnadsstandard. Vad Lindholm lägger in i begreppet levnadsstandard vet jag inte, men nog skulle jag säga att folk är beredda att offra en del av sin levnadsstandard om de är beredda att minska sin konsumtion, sänka inomhustemperaturen etc. Jag tycker att det är glädjande att miljöfrågan fått ett sådant genomslag att folk faktiskt är beredda att göra uppoffringar som berör den egna levnadsstandarden, även om, som lindholm också säger, mycket säkert rör sig om anpassning och politisk korrekthet.

Bäst betyg för sin trovärdighet i just miljöfrågorna får, föga förvånande, miljöpartiet. Partiet har för övrigt lagt fram ett förslag om att kraftbolagen ska beskattas hårdare i syfte att minska energiförbrukningen. Sämst får moderaterna, vilket kanske inte heller är så konstigt, trots att Fredrik Reinfeldt den allra sista tiden vinnlagt sig om en allt grönare retorik.

Samtidigt som de får bra betyg i miljöfrågorna ägnar sig miljöpartiet vid sin kongress åt vad de är allra sämst på, dte vill säga övrig politik. Grön ungdom har gått ut med ett kontroversiellt förslag som går ut på att man ska skrota äktenskapsbalken. Detta kan sättas i relation till brittiska tories, ett annat parti med miljöprofil, som driver en aktiv kampanj för att stärka äktenskapets ställning i Storbritannien. Tories menar nämligen att undergrävandet av äktenskapets trovärdighet varit en bidragande orsak till de sociala missförhållandena i landet.

Ikväll gratulerar vi Gefle IF till lagets viktiga hemmaseger mot Hammarby IF. Gästrikelagets seger över bajen är att betrakta som ännu ett av utslag av ur oerhört jämn allsvenskan anno 2007 egentligen är. Imorgon gästar Halmstad Råsunda och AIK ser fram emot tre sköna poäng och en andraplacering i tabellen.

Vi gratulerar även Andreas Larsson som vann årets sommelier-VM på Rhodos i Grekland. Det innebär att han nu kan titulera sig bäst i världen i att kombinera vin och mat, vinteori och praktisk vinservering. Välkommen nästa gång det är fest i Slottet i saknadens dalar Andreas!

Jag hade för mig att det svenska rättsamhället fungerade efter premisserna att det är samhället som utmäter straffen åt brottslingar och att brottslingen som väl avtjänat sitt straff är en fri man.

Dagens Nyheter resonerar dock annorlunda, där anser man att brottslingar ska fortsätta att straffas även efter avtjänat straff. Till exempel genom att hängas ut med namn och en förteckning över gångna brott i Sveriges största morgontidning. Man ställer sig också frågande till att AB Stockholm Globe Arena låter Kasra Ashhamis arrangera evenemanget trots gångna brott i det förflutna.

Med Dagens Nyheters sätt att resonera är en brottsling brottslig för all framtid och bör utestängas från alla möjligheter till hederlig verksamhet i resten av sina liv. Försöker man sig trots allt på något sådant bör den före detta brottslingen hängas ut i media för skam och vanära. Är det då inte lika bra att återinföra dödsstraff på en gång?

Till råga på allt är man upprörda över att arrangören valt att dra in tidningens presspass till galan!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore. Eller, rättare sagt: jag är kluven i min inställning till honom. Jag tycker att det är bra att han tar upp och belyser angelägna ämnen, och att han faktiskt yckats med att väcka opinion i kontroversiella frågor. Däremot har jag oerhört svårt för hans gapiga, vulgäramerikanska framtoning. Jag repellerades starkt av scenen i "Bowling for Columbine" när Moore hämningslöst förföljer den åldrade Charlton Heston med fotografier på ett av Columbineoffren.

Av dessa anledningar blir jag nyfiken på moores senatse film, "Sicko" som är ett utfall mot det amerikanska sjukvårdystemet. jag blir nyfiken därför att Morre själv påstår att han ville testa en lite lugnare, mindre konfrontativ stil i den här filmen. att han är trött på skrik och bråk, lite trött på att vara en "ställföreträdande buse som publiken hejar på".

Jag tror att det kan var en framgångsrik strategi. däremot är jag tveksam till om han verkligen bytt framtoning, med tanke på att uppståndelsen kring filmen, som nu är på filmfestivalen i Cannes, handlat om en resa till Kuba, för vilken Moore nu är under utredning för brott mot den amerikanska handels- och reseembargot mot Kuba.

Här i Slottet i saknadens dalar gläder vi oss naturligtvis åt att gamla feodala miljöer, kryddat med ridarr- och herrgårdsromantik åter fått ett uppsving, inte minst i turismsammanhang. Svenska Dagbladet rapporterar om att flera gamla slott och herresäten på danska Fyn under sommaren öppnar sina portar för en turistande allmänhet som vill ta del av gångna tiders mystik.

Tillsammans med den medeltidsvurm som varit rådande i några decennier och inte visar några tecken på att avta - snarast kommer väl filmatiseringen av hr Guillous riddarböcker som väntas bli en svensk Braveheart boosta vurmen ytterligare - utgör den feodala romantiken en behaglig motvikt till dagens krassa och genomkommersialiserade samhälle.

Det är dock med visst vemod vi tar del av nyheten att den svenska herrgårdskulturens förgrundsfigur, den originelle greve Magnus Stenbock, har avlidit vid 95 års ålder. Stenbock, född 1911 föddes i stockholm men residerade på slottet Herrborum i Östergötland. För en bredare allmänhet blev han känd dels genom den fantastiska SVT-dokumentären "I grevens tid" och genom ett kapitel i Åke Mokvists De ovanliga. Stenbock utmärkte sig genom sin i dagens samhälle udda livsstil.

Han var på många sett omodern. Han hade en kvinnosyn som en gammal gentleman, föga gångbar i dagens tidevarv, och en uppfattning om klassamhället som på många sätt hörde hemma i 1800-tlet. På andra områden var han emellertid en föregångsman, inte minst på miljöområdet. Han var en anhängare av den indiska filosofin ahimsa som gör gällande att inget levande får dödas. han var följdaktligen en stor djurvän. Greve Stenbock var även författare. 1961 utkom hans "Tankar och synpunkter" för första gången, en bok där han redogör för sin säregna livsfilosofi.

Vad som ska hända med Herrborum, slottet där inte mycket ändrats sedan 1800-talet och där parken fått växa vild och romantisk och dit turister var välkomna till självkostnadspris ända sedan 1981, är ännu oklart. Likaså vem som ska föra Stenbocks konservativa evangelium vidare.

Imorgon är det FA-cupfinal. Sällan har väl uttrycket "Pest eller kolera" kommit så väl till pass som inför morgondagen då Chelsea möter Manchester United. Motviljan mot United har visserligen hamnat något i bakgrunden sedan penningstinna Chelsea dominerat inom brittisk fotboll de senate åren.

Motviljan kommer dock snart tillbaka när man än en gång tvingas beskåda köttbullen Rooney eller närbilder på Sir Alex Fergussons blodsprängda näsa. Att karlen ännu lever är ett under. hur länge José Mourinho lever om hans blåklädda mannar förlorar morgondagens match återstår att se. Hans uppdragsgivare är nog inte helt nöjd sedan laget åkte ur Champions League mot Liverpool häromveckan...

Miljöfrågan har sannerligen blivitv ett hett ämne i den svenska politiken. Statsminister Reinfeldt som inte yttrade ett ord om vare sig miljöpolitiken i allmänhet eller klimatfrågan i synnerhet under valrörelsen - om nu någon minns den - har plötsligt börjat svänga sig med en grön retorik.

"Moderaternas kursomläggningar går väldigt snabbt, men principen att anpassa sig till nya opinioner har moderaterna lärt sig av socialdemokraterna" skriver Göran eriksson i Svenska Dagbladet och menar att Göran Persson för tio år sedan gjorde samma helomvändning som den Reinfeldt gör nu. Att socialdemokraterna kom att föra en allt radikalare miljöpolitik, inte minst under den senaste mandatperioden visade sig, bland annat i en undersökning som Svenska Naturskyddsföreningen gjorde av alla riksdagspartier inför valet i höstas.

Låt oss hoppas att Reinfeldts gröna retorik är mer än just retorik. Att vi kommer att få se fler och mer genomgripande åtgärder på miljöområdet än höjd bensinskatt och gynnande av miljöbilsköpare. Vi får inte glömma bort att de nya moderaternas väljarkår trots allt huvudsakligen är den samma som röstat på dem även då de förespråkade den minst miljötillvända politiken av alla riksdagspartierna. Det vore glädjande om Reinfeldts omvändelse vore mer än simpelt röstfiske och om den dessutom kunde medföra en ökad miljömedvetenhet i det borgerliga lägret och även sätta viss press på vänsterblocket.

Det är emellertid inte bara moderaterna som förvirrar dessa dagar. Från miljöpartiets kongress kommer motstridiga uppgifter. Partiets kongress har, med stor majoritet, beslutat att miljöpartiet framöver ska komma att stå fria i blockpolitiken. Samtidigt meddelar partiets språkrör att de vill inleda ett formaliserat samarbete med socialdemokraterna inför nästa val. Hur ska de ha det egentligen?

Ibland känns det som om fiktionen stiger in i vardagen. Jag undrar om det var så restauranggästerna i Rotterdam kände när de fick se gorillan Bokito äntra etablissemanget där de befann sig. Fyra människor skadades när rymlingen löpte amok, balnd annat en kvinna som han rövat med sig, säkerligen inspirerad av gorillornas gorilla, king Kong. Osökt erinrar jag mig Poes detektivhistoria The murders in the Rue Morge, där de bestialiska morden visar sig vara utförda av en orangutang. Lyckligtvis var det ingen som avled under Bokitos framfart i Rotterdam. En fråga infinner sig dock, i artikeln kallas gorillan för "den svartklädde jätten" - hur klär man en Gorilla?

En annan nyhet i bästa fictionstil rör den enorma guldskatt som företaget Odyssey Marine ska ha bärgat från okänd plats på havets botten. 17 ton silver- och guldmynt har hämtats upp från havsbotten, och värdet beräknas till 500 miljoner dollar. Vraket med jätteskatten har givits kodnamnet "Black Swan". Bättre gratismarknadsföring kunde inte den nya piratmatinéfilmen med Jonny depp ha fått, även om captain Sparrows skepp kallas pärlan.

Självklart ska man straffas om man bryter mot lagen. Självklart är det oetiskt att "snylta på andra", för att använda SL-ordföranden Christer G Wennerholms egna ord. SL:s nya krafttag mot plankandet i tunnelbanan ger dock en bitter eftersmak i munnen.

Samtidigt som miljöfrågorna diskuteras som aldrig förr - "miljömedveten är snart en lika urvattnad etikett som "feminist" - samtidigt som vi blir alltmer medvetna om privatbilismens inverkan på miljön, såväl vår närmiljö som den globala miljön, så försämras kollektivtrafiken för de medborgare som trots allt  försöker undvika att bidra till utsläppen.

I Stockholm tog man bort enhetstaxan, detta fantastiska system som om det fått kvarstå med stor säkerhet ökat antalet resenärer på sikt (försöksperidoen var alldeles för kort för att människor skulle hinna lägga om sina vanor).

I Uppsala har man höjt priset på bussbiljetterna. Hela 30 kronor kostar en biljett om man köper den ombord på bussen, det är en höjning med 50%. Om det inte lönade sig att åka taxi förut så gör det definitivt det nu, åtminstone om amn är några stycken. Är det en sådan utveckling politikerna i Gatu- och Trafiknämnden efterlyser? Samtidigt ojar man sig ju över den ohållbara trafiksituationen i centrum.

Att SL nu höjer bötesbeloppen för plankning sänder allt annat än positiva signaler till medborgarna. Plankningen är helt uppenbart ett tecken på att medborgarna inte ställer upp på SL:s prispolitik. Kanske borde Stockholms makthavare överväga att istället för att lägga miljardbelopp på byggandet av en ny kringled kring huvudstaden, för att på så sätt ytterligare underlätta för biltrafiken, lägga pengarna på en billigare och bättre fungerande kollektivtrafik.

- Det ska svida för dem som snyltar på andra, säger Christer G Wennerholm, och åsyftar de som inte betalar för sig i tunnelbanan. Alla de som inte har någon bil, men som ändå via skattsedeln blir tvungna att betala för nya omfattande byggprojekt för främjande av privatbilismen kanske har ett annat sätt att se på vem som i själva verket snyltar på vem...

Jag förstår skolminister Jan Björklunds utfall mot gymnasieskolornas "hobbykurser" (Björklunds uttryck). Det är tveksamt huruvida det gagnar någon med ett så brett utbud av gymnasieutbildningar där tyngdpunkten läggs på rena hobbyverksamheter. De största förlorarna torde i slutändan vara eleverna sjäva. Visst, någon kommer förmodligen att kunna försörja sig som "skidakrobat" men knappast mer än en bråkdel av dem som läser utbildningen.

Visst är det rätt och riktigt att unga människor förverkligar sina drömmar. Frågan är dock om inte det tunga fokus som i dessa konkurrensens dagar lagts på denna typ av obskyra kurser snarast skapar en efterfrågan på just denna typ av utbildningar. De "häftiga" gymnasieprogrammens aggressiva marknadsföring i kombination med medier som dagligen basunerar ut att självförverkligande är något som företrädesvis sker inom media, turism och extremsporter är nog större orsaker till tillströmningen av studenter till dessa program än någon ursprunglig önskan hos studenterna ifråga.

Det är emellertid besynnerligt att inte Björklund själv ser att denna aggressiva marknadsföring av gymnasieprogram med namn som låter betydligt mer fantasieggande än de vardagliga "samhälle och "natur" etc. är en konsekvens av det konkurrenstänkande som han själv vill tillämpa inom skolans värld. Istället för att sträva efter en gedigen och kvalitativ utbildning åt alla, tvingar man skolor att konkurrera med varandra över hela landet. Resultatet är inte en kvalitetshöjning, resultatet är de kurser som Björklund föraktfullt benämner "hobbykurser". Konkurrensen medför att allt större resurser läggs på marknadsföring - resurser som skolorna annars skulle använt till kärnverksamheten.

Besynnerligt är också att den fria konkurrensen inte omfattar de kommunala skolorna. De hundratals lokala inriktningar som finns på kommunala gymnasier omfattas inte av frisöket, trots att det ofta är med dessa utbildningar som kommunerna konkurrerar. Med andra ord en frapperande inkonsekvens.

Oroande läsning om växthuseffekten möter i dagens Svenska dagblad. Västhuseffekten har börjat generera sig själv. De pågående klimatförändringarna har medfört blåsigare väder över Södra Oceanen under de senaste decennierna. Sedan 1958 har det blivit blåsigare, och klimatmodeller förutsäger att den trenden kommer att intensifieras när koldioxidhalterna i atmosfären fortsätter att öka.

Södra Oceanen är ett av de två stora områden i världen där koldioxid ats upp av haven och förpassar växthusgasen ned i havsdjupen.

Världshaven spelar enligt ICCP en central roll för att tvätta ur koldioxid ur atmosfären. På land är det träd och andra växter som tar upp koldioxid från luften i fotosyntesen. I haven finns en annan mekanism, där luftens koldioxid tas upp av ytvattnet och sedan långsamt förs ner till djupvattnet på över 5000 meters djup.

Ungefär hälften av atmosfärens koldioxid fångas upp av hav och land. På mycket lång sikt, hundratals eller tusen år, hamnar det mesta ändå i haven, i de enorma vattenvolymerna på de stora djupen, enligt rapporten.

Att klimatrubbningarna nu medför förändringar i denna process kan innebära att växthuseffekten så att säga påskyndar sig själv.

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand gick till hårt angrepp mot den borgerliga miljöpolitiken när partiet inledde sin kongress:

- Jag skulle säga att de borgerligas klimatpolitik är lika trovärdig som när George W Bush försöker ägna sig åt att vara fredsmäklare, förklarade hon och fick enligt Svenska Dagbladet en rejäl applåd för uttalandet.

Visst har klimatfrågan gett Miljöpartiet vin i seglen. Enligt opinionsundersökningar skulle partiet kunna bli tredje största parti om det var val idag. Vad gäller miljöfrågorna är partiet också det i särklass trovärdigaste. allt annat skulle förvisso förvåna med tanke på att partiet uppstod som ett enfrågeparti i sviterna av gröna vågen.

Miljöpartiets svar på klimatfrågorna är också allt annat än en borgerlig politik. Man föreslår höjda koldioxidskatter. man kräver även att en miniminivå på koldioxidskatt införs inom EU. De subventioner av kol som finns inom EU ska avskaffas. De indirekta subventionerna av bland annat brunkol, torv och olja som finns inom EU och Sverige bör också avskaffas enligt Miljöpartiet.

Miljöpartiet säger också nej till koldioxidförvaring. Den här metoden är under utveckling. Tanken är att koldioxid ska lagras under mark. Mp menar dels att metoden är osäker, dels att det tillåter fortsatta koldioxidutsläpp.

Jag hoppas att inte miljöpartriets hårdföra skattepolitik i miljöfrågorna ska leda till ytterligare polarisering på området. det finns en utbredd föreställning inom delar av den svenska borgerligheten som gör gällande att miljöfrågor i allmänhet och klimathotet i synnerhet skulle vara utslag av någon lämsk vänsterkonspiration. Därför har det varit glädjande att statsminister Reinfeldt på sistone åtminstone börjat ge sken av ett intresse för de internationella miljöfrågorna. Intresset tycks ha stimulerats inte minst av besöket från den brittiske konservative ledaren David Cameron med sin uttalade miljöprofil.

Det vore glädjande om den svenska borgerligheten kunde ta till sig den engelska högerns miljöengagemang istället för att åter fastna i ett fruktlöst ställningskrig kring höjda och sänkta skatter. Miljö- och klimatpolitiken berör oss alla.

Idag, 17 maj, passar Slottet i saknadens dalar på att gratulera vårt västra grannfolk till deras självständighet på deras nationella högtidsdag. I Norge har man länge haft och har än idag ett betydligt sundare förhållningssätt till sitt eget kulturarv och sin nationella identitet. Utan chauvinism av det danska slaget gläds man åt sin kultur, utan att för den skull behöva se ner på andra.

Jag tror att vi i Sverige har en del att lära av våra västra grannar i dessa frågor. Man behöver inte be om ursäkt för att man firar sin egen kultur. det finns ingen motsättning emellan att göra så och att fortfarande vara öppen för andra kulturer.

Skillnaden mellan det norska och det svenska sättet att betrakta sitt kulturarv är tydligt inte minst på det musikaliska området. Den traditionella norska musiken har en stark ställning i det norska musiklivet, ljusår ifrån den undantagsposition som den svenska folkmusiken trängts ut i av en musikbranch dominerad av slätstruken mainstreampop av internationellt snitt. Motsättningen är onödig, det ena behöver inte utesluta det andra.

Till och med på stan i Stockholm såg man idag glada norrmän i folkdräktar på väg till eller från firandet av 17 maj. Detta kan jämföras med vårt eget sjukligt nervösa nationaldagsfirande där kommunalpampar försiktigt ses tassa runt på tå, uppfyllda av oro för att bli anklagade för rasism. Inte konstigt om extremistiska grupperingar försöker göra nationaldagen till sin, när alla andra skäms över den. I Norge skulle något sådant inte kunna hända.

Den amerikanske komikern Jerry Seinfeld låter meddela att det inte blir någon återförening med Seinfeldgänget. Någonsin. Många är nog de anhängare av epokgörande komediserien Seinfeld som grämer sig efter beskedet. Jag tycker emellertid att Seinfeldgänget agerar riktigt. Som huvudrollsinnehavaren själv säger:

- Vi resonerar som Abba. Folk skulle bara bli besvikna.

Efter många år i punksvängen känner jag att jag helhjärtat stödjer beslutet. Återföreningar blir sällan lyckade. Alltför många gånger har jag varit i England och annorstädes för att se gamla punkhjältar från sjuttiotalet som av någon anledning väckts till liv av någon festivalarrangör. Det har sällan varit särskilt upplyftande upplevelser. Undantagen har utgjorts av de band som faktiskt vidmakthållit ett aktivt muciserande hela tiden. De som visserligen försvann ur rampljuset när punkvågen blåste över, men som likväl fortsatte att göra musik, spela in plattor och turnera.

Att skaka liv i gamla husgudar och hoppas att allt ska vara som det var förr är sällan lyckat. Jag tycker att Seinfeldfansen ska vara tacksamma för den ebsvikelse som besparas dem.

Det ser dystert ut på den svenska utsläppsfronten. Trots att EU-direktiv säger att Sverige ska minska sina utsläpp av koldioxid med 30% innan 2020 så finns inga incitament till industrin att minska sina utsläpp. De får fler utsläppsrätter än de behöver.

Enligt nya siffror från Naturvårdsverket ökade den svenska industrin sina koldioxidutsläpp från 2005 till 2006. Inte nog med detta, dessutom tilldelades industrin ångt fler, 12 procent, utsläppsrätter än vad de gjorde av med under 2006 vilket innebär att utsläppsrättssystemet istället för att fungera som hämmande faktor för koldioxidutsläppen fortsätter att vara verkningslöst.

Utsläppsrättsystemet är inget annat än ett fiasko. Konsekvent har industrin helt gratis fått fler utsläppsrätter än avd de kunnat göra av med. Tame miljöministern Anders Carlgren gör inte nämnvärt för att påverka utvecklingen i de förhandlingar kring hur utsläppssystemet ska fungera från 2008 till 2012.

-Behandlas alla länder lika så måste Sverige acceptera det, säger den föga stridbare Carlgren till E24.

Det är inte bara från den svenska industrin som utsläppen inte minskar i önskvärd takt. Rapporter från miljöförvaltningen visar att Stockholm inte kommer att nå de miljömål som satts upp eftersom miljögifter som hormonstörande alkylfenoler, bly, kadmium och kvicksilver fortfarande finns kvar i utsläppen från stadens reningsverk, trots att användningen av de farliga ämnena minskat.

Miljöförvaltningen visar också på att användningen av och följdaktligen även utsläppen av kadmium och kvicksilver, minskat i Stockholmsregionen. Däremot har utsläppen av bly ökat, vilket oroar. En orsak är bly i bilbatterier som misstänks vara en huvudkällan till blyföroreningar. För inte så länge sedan kunde vi läsa om hur farlig luften var att andas i stora delar av huvudstadens tättbefolkade områden. Nu får vi läsa om att vattnet fortsätter att förorenas. I sanning oroande.

Visst är det bra att Reinfeldt åker till staterna och pratar klimatförändringar med George Buske, men nog vore det på tiden att man tog krafttag även mot de inhemska utsläppen?

Igår rapporterade Dagens Nyheter om en kampanj från Motormännens riksförbund som syftade till att uppmärksamma bilister på farliga vägsträckor. Kampanjen gick ut på att röda kors sattes upp utmed vägkanten på de olycksdrabbade sträckorna som en påminnelse till förarna att köra försiktigt.

Den varnande påminnelsen fick inte ens stå i tjugofyra timmar efter väg 259 mellan Huddinge och Haninge. Någon hade slitit upp samtliga 23 kors efter sträckningen. Enligt motormännens presschef Tomas Nilson stötte de under uppsättandet av korsen på en mycket upprörd man. Mot denne riktar sig nu misstankarna för sabotaget.

Varför saboterar man ett projekt syftande till ökad trafiksäkerhet? är uppryckandet av korsen möjligen ett ustlag av den utbredda kristofobin som råder i landet? Av bloggkommentarer till gårdagens artikel får man intryck av att många tycker att korsen är obehagliga. Så klart de är. Trafikdöden är obehaglig.

Varför vill så många sticka huvudet i sanden i denna allvarliga fråga? Vi pratar om bilismens miljöpåverkan, men sällan om den dagliga livsfara vi alla svävar i. vägverket gör sitt bästa för att lindra konsekvenserna, motormännen varnar. Allmänheten stoppar huvudet i sanden.

Läste någonstans att 80 % av alla bilförare anser att de själva kör säkrare än genomsnittet. Talande statistik. Den som kört bil i Grekland, där trafikdödligheten är högre än i Sverige, vet att där kantas också farliga vägsträckningar av kors, kors med ännu mer konkret innebörd än motormännens. Varje kors markerar en dödsolycka. Vem skulle ha mage att rycka upp dem?

Jag skrev häromdagen om hur vanligt det är att folk försöker fuska till sig körkort genom att låta andra skriva teoriprovet i deras ställe eller göra uppkörningen åt dem. Ett betydligt mindre riskfyllt sätt att kringå höga krav, ett sätt som efter vad jag förstår är lagligt, är att helt enkelt åka till någon av de platser i Sverige där det är enklast att köra upp. Skillnaderna är nämligen betydande.

Svårast att köra upp är det enligt Vägverkets undersökning i Helsingborg, Malmö och Farsta. Enklast är det att klara sig i Örnsköldsvik där hela 67 % av aspiranterna klarar sig.

Så sitter du och är nervös inför din uppkörning och överväger att göra en fuling och låta någon annan göra provet åt dig, ta det säkra före det osäkra och packa dig iväg till norra Sverige. Men gör det snart, jag misstänker att Vägverket inte är helt nöjda med de stora regionala skillnaderna...

Att Chelseas tränare José Mourinho är en sannskyldig skurk har vi alla vetat sedan länge. Det är dock inte helt utan förvåning vi noterar att han nu är i klammeri med lagen. Anledningen? Mourinho har gripits misstänkt för hundsmuggling. Han ska ha smugglat in en Yorkshireterrier i Storbritannien och därmed ha brutit mot karantänsreglerna. Hunden lyckades smita i samband med gripandet och är fortfarande på fri fot.

Uppståndelsen kring barnböckerna om trollkarlslärlingen Harry Potter verkar aldrig upphöra. Inför den kommande, och sista, Harry Potterboken som släpps den 21 juli, har en ny hotbild börjat torna upp sig: Sabotörer hotar att avslöja slutet på boken! Ve och fasa!

Hur skall Harry Potterfansen kunna skydda sig mot detta. Det är fansajten www.the-leaky-cualdron.org som har börjat få sabotage-mail från människor som hävdar att de vet hur det går.

En stilla undran bara: Kan man helt enkelt inte, som fantast av barnböckerna ifråga, helt enkelt låta bli att ta del av informationen om hur romanen slutar?

Författarinnan JK Rowling vädjar till sabotörerna att upphöra med dessa avslöjanden:

- Jag vill att läsarna som i många fall växt upp med Harry, ska få följa med på Harrys sista äventyr utan att veta vart de är på väg, skriver Rowling.

I'm touched.

Svenska populärhistoriska författare cashar in - genom filmproduktioner. Jan Guillous böcker om den fiktive väsrgötske riddaren Arn håller redan på att omgestaltas i den dyrbaraste svenska filmproduktionen någonsin.

Nu kommer en annan svensk författares verk att spelas upp på vita duken. Det rör sig om Herman Lindqvist, i likhet med herr Guillou fördömd av historikerskrået för sakfel och bristande akribi, men ändå läst av miljoner. 

Det är det svensk-franska bolaget Ironwood som köpt rättigheterna till Herman Lindqvists bok om Axel von Fersen. Inspelningen väntas ske under 2009. Det ska bli spännande att se resultatet, även om den förmodligen inte kommer att bli fullt så påkostad som Guillous hjältesaga. Hursomhelst så är det glädjande att det ökande intresset för historia sätter avtryck inom populärkulturen. Man önskade dock att dessa insikter också skulle påverka de som ansvarar för fördelningen av resurser inom den akademiska världen.

Janne Josefsson kan slänga sig i väggen. Brittiske stjärnjournalisten John Sweeney har på egen hadnd lyckats starta ett fullskaligt krig mellan BBC och Scientologkyrkan. Upprinnelsen skall vara en dokumentärfilm om nämnda trossamfund som Sweeney stått bakom. Under produktionen skall journalisten ha tappat besinningen och nu sprider scientologerna videon medden rosenrasande journalisten till alla och envar.

Själv erinrar jag mig det i sammanhanget tämligen tama ordkrig som utspelade sig här hemma i Svedala mellan våra självutnämnda toppjournalister Janne Josefsson och Lars Adaktusson, Sakfrågan, den grävande journalistikens vara, var visserligen en annan, men nivån lika låg, om inte lägre.

Igår kväll såg jag av någon anledning om katastroffilmen Day after tomorrow från 2004. Jag fascineras av de sperktakulära specialeffekterna snarare än dess kvasivetenskapliga budskap om klimatförändringarnas mer än drastiska konsekvenser. Filmen fick inget större genomslag när dne kom, inte som exempelvis tidigare katastroffilmer som "Independence day".

Man undrar om inte produktionsteamet grämer sig något över att de inte lyckades tima in den bättre med den enorma mediauppmärksamhet som skulle komma att råda kring klimatförändringarna bara några år senare. Å andra sidan är det intressant att notera att klimatfrågan anses som så pass stor och trovärdig redan 2004 att Holywood var beredda att satsa kulor på att göra en katastroffilm om ämnet. Filmen är väl inte något dramaturgiskt mästerverk precis, men de dramatiska specialeffekterna gör den enda såvärd.

Hursomhelst så finns det i "Day after tomorrow" en särdeles apocalyptisk scen där enorma tromber ödelkägger Los Angeles. Döm om min förvåning när jag bara ett dygn senare läser i pressen att virvelstormar härjat västmanländska Virsbo. Domedagen måste sannerligen vara nära.

Man häpnar när SJ för en gångs skull gör något för att förenkla för oss resenärer. Även om jag är en varm förespråkare för kollektivtrafik i allmänhet och tågresande i synnerhet är jag ingen varm anhhängare av SJ.

Såväl SJ:s prispolitik som deras kundbemötande har lämnat mycket i övrigt att önska under de senaste åren. För att inte talla om bisarriteter som införskaffandet av de urusla franskbyggda X40-tågen.

Det märkliga fenomenet att man hos SJ inte kan resa med sitt bokningsnummer (vilket man kan på många håll utomlands) har länge ställt till problem för resenärer, exempelvis när uthämtningsautomaterna krånglat (vilket inte är alltför ovanligt) eller när sådana helt enkelt inte funnits tillstädes. Utländska turister har ofta haft svårt att vänja sig vid det svenska systemet.

Nu kommer då äntligen biljettlösa resor, knutna till de personliga identitetshandlingarna. Onekligen ett steg framåt. Låt oss hoppas att detta är första steget i en ny, kundvänligare hållning från SJ:s sida.

Jag har alltid förundrats över de människor som tror att de är trendriktiga och modemedvetna trots att de alltid hakar på trenderna långt efter det att de har blåst över. Långt efter det att trendsättarna gått vidare till nya, fräschare marker springer de och köper förra årets kläder på MQ och Carlings. Jag menar alltså inte de som skiter i trenderna utan kör sin egen stil. De för vilka det är likgiltigt om de bär säsongens, förra säsongens eller förrförra säsongens grejor, bara det passar in i deras personliga stil. Nej, jag menar dem som verkligen tror att de är inne, hetast och trendigast, men som i själva verket bara simmar i kölvattnet på svenssontrendernas tackiga Ålandsfärja.

Ett paradexempel på denna typ av tänkande har vi kunnat iaktta i samband med årets upplaga av jättespektaklet Eurovision Song Contest. Buttricksrockarna Lordis seger förra året satte en helt ny standard för evenemanget. Samtidigt som Schlagerfestivalens popularitet nåddee nya höjder i och med att en uppsjö svenssonhårdrockare med fäbless för latexmasker anslöt sig till den redan etablerade schlagerpubliken slogs också fast att man inte längre behövde prestera seriös schlagermusik för att vinna. Faktum var att man behövde varken hålla på med schlager eller vara seriös över huvudtaget.

Fjolårets plojnummer kändes nog för många som en engångsföreteelse. Inte minst för ledande personer inom den svenska musikindustrin som självsäkert slog fast the Arks vinstchanser. Ack så fel de hade. Vilket är besynnerligt eftersom den slätstrukna mainstreammusikens förkunnare borde vara de som bättre än några andra kände till efterslentrarmentalitetens mekanismer. De borde inse att om ett plojnummer vinner det ena året, så kommer horder av plojnummer att dyka upp det andra året i hopp om att kunna återupprepa framgången.

Nu var det ju inte ett plojnummer som vann, men väl som knep åtskilliga höga placeringar, bland annat andraplatsen. Jag vill inte ens försöka summera hur många av de sjutton placeringar som föregick svensk medias gullgosse Ola Salo som i själva verket var rena jipponummer.

Nu är man dessutom upprörd över Eurovisionsschlagerfestivalen hotar att bli politiserad. Man tycker att det är fruktansvärt att de östuropeiska länderna röstar på varandra - som om inte de skandinaviska länderna gjort likadant i alla år! Hur kommer det sig att mainstreammusikens makthavare inte haft framförhållning nog att de räknat med efterslentrarmentalitetens konsekvenser. Att ett segrande pajasnummer med latexmasker skulle följas av tjogvis med pajasnummer året efter borde ha tett sig lika självklart för dem som att östutvidgningen skulle medföra samma typ av etnocentrism och chauvinism från öststaterna som den vi i väst alltid har ägnat sig åt. Alla vill tillägna sig ett vinnande koncept.

Som jag tidigare skrivit om så har Högskoleverkets omfattande utvärdering av svenska universitet och högskolor förra året medfört svidande kritik av många utbildningar. Nu kommer sammanställningen av utvärderingarna och resultatet visar att fler än var tionde svensk universitets- och högskoleutbildning håller så låg klass att examinationsrätten ifrågasätts. Av de 1 700 högskoleutbildningar som granskats har närmare 11 procent mycket allvarliga brister.

Det bör dock understrykas att svensk högre utbildning generellt sett håller god kvalitet, även i ett internationellt perspektiv. Att en kvalitetssänkning inträffat tycks dock oomtvistligt. Anledningen: Den snabba utbyggnaden av högskolan har inte åtföljts av motsvarande resursförstärkningar.

Bristen på ekonomiska resurser har lett till att antalet undervisningstimmar per vecka har minskat och att fler studenter undervisas i allt större grupper, något som de flesta som studerar vid universitet och högskolor kan känna igen sig i. Dessutom har studenternas förkunskaper i exempelvis svenska, matematik, språk, kemi och historia sjunkit markant på senare år. Problemet går alltså till viss del att spåra till gymnasium och grundskola. jag vet inte hur många gånger jag hört sannskyldiga eldsjälar bland mina lärare vid universitetet beklaga sig över den sjunkande kunskapsnivån hos de nyanlända studenterna. Det är klart att en student har mindre med sig från sin universitetsutbildning om han/hon fått ägna större delen av utbildningen åt sådant han/hon borde ha lärt sig på gymnasiet.

Sammantaget är utbildningarna inom skola, vård och omsorg de mest kritiserade. Allra värst är psykoterapiundervisningen där fjorton av arton utbildningar inte håller måttet. Också undervisningen i olika språk får lågt betyg. Det är riktigt skrämmande i ett samhälle där allt fler, inte minst unga, mår psykiskt dåligt.

Det skanas emellertid inte idéer om hur lärosätena ska komma till rätta med situationen. Högskoleverket förespråkar profilering, samverkan och koncentration. Den nuvarande trenden, att alla små högskolor ska kunna erbjuda utbildningar inom allt är orimlig. Likaså den resursfördelning som går ut på att studenternas val av utbildning styr resurstilldelningen vilket får till följd att lärosätena försöker locka så många studenter som möjligt till sina utbildningar, och sedan se till att så många som möjligt snabbt kommer igenom utbildningarna.

"En upplevd sänkning av kravnivåerna i utbildningarna och en ökad förekomst av "mjukare" examinationsformer kan kanske också förklaras av ett resurstilldelningssystem som premierar kvantitet före kvalitet." Skriver högskoleverkets talesmän i sin debattartikel.

Jag tror att en nationell uppstramning av de högre utbildningarna är av nöden tvunget om Sverige på sikt ska ha någon högre utbildning värt namnet. Det är dags att vi slutar se på universitetsstudier som något slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är dags att vi släpper socialdemokraternas irrationella målsättning att alla ska ha en akademisk examen - fram för bra yrkesutbildningar istället! Det är dags för alla små kommuner med mindervärdeskomplex att släppa drömmarna om upphöjelse till universitetsstäder för att stället med kraft fördela utblidningarna mellan sig så att var och en kan erbjuda en så kvalitativ utbildning som möjligt inom sitt specialområde.

Det är dags att återupprätta kunskapens och bildningens anseende och att sluta låta resursfördelningen styras utifrån tillfälliga trender på arbetsmarknaden, trender som oftast blåst över när de examina delas ut. Det är dags att humanioras anseende återupprättas bredvid övriga ämnessfärer. Det är också dags att börja rekrytera studenter till utbildningar med innehåll istället för att konkurrera om bidragspengarna genom att marknadsföra kortvariga utbildningar med trendiga namn innehållandes namn som "media" och kommunikation". Framförallt är det dags för en rejäl uppstramning av grundskola och gymnasium, så att inte högskolans uppgift blir att lära ut vad studenterna för tio år sedan redan förväntades kunna som recentiorer.

Under förra året stoppade Vägverket tvåhundra olika personer som försökt ta körkortsaspiranternas plats vid uppkörningar och teoriprov. Detta trots att man infört fotograferingskrav i samband med uppkörningarna eftersom man tidigare haft problem med organiserade ligor som erbjöd den här typen av tjänster.

Statistiken säger ingenting om hur många som inte åker fast och vi får anta att det rör sig om ett rätt stort mörkertal med tanke på att det fortfarande föresvävar många att det kan vara ett framgångsrikt koncept att låta någon annan göra teoriprov och uppkörning åt en. Numera är det dessutom ofta släktingar som begår brottet, varför likheten med körkortsaspiranten i fråga kan underlätta forcerandet av fotograferingshindret.

Det är dock inte utan att man frågar sig hur dessa körkortsaspiranter i själva verket tänker. Varken teoriprovet eller uppkörningen är särskilt svåra att klara av. Visserligen tycks de ha blivit svårare: 2006 godkändes endast 47% av aspiranterna att jämföras med 73% år 2000 enligt Vägverkets statistik. Hursomhelst kan jag inte förstå hur man kan vilja ge sig ut i trafiken utan att uppfylla de reudimentära krav på trafikvett som ådagaläggs vid uppkörning och teoriprov. Ännu svårare är det att begripa de släktingar och vänner som med berått mod ställer upp på att göra uppkörningen åt dem. Vuxna myndiga människor som får rösta i allmänna val. Man hisnar.

Under helgen har jag vistats nere i mörkaste Småland och på grund av dröjsmål hann jag inte ta mig upp till Solna i tid till avspark för AIK:s hemmamatch mot Helsingborg.

Inte nog med att AIK bjöd på en usel prestation (igen) jag fick följa eländet via Radiosporten genom bilradion. Som om det inte vore nog med elände var det dubbelsändning eftersom Hammarby spelade SM-final i handboll mot Skövde i Globen.

Således hoppade man under större delen av sändningen mellan de två matcherna, vilket kanske är begripligt eftersom det trots allt verkar finnas de som är intresserade av handboll. Vad som dock inte ät begripligt är att man, sedan handbollsmatchen var över och det konstaterats att bajen tagit sitt sm-guld, fortsatte att rapportera från globen ("nu springer de ärevarv"), alltmedan kommentatorerna endast upprepade sådant som de sagt under matchen ("ett fantastiskt målvaktsspel") - ingen ny information tillkom överhuvudtaget. Detta trots att det återstod nästa tjugo minuter av matchen på Råsunda!

Där fick vi alltså sitta och höra kommentatorerna upprepa sig i oändlighet om en redan avslutad match på Globen alltmedan fotbollsmatchen fortfarande pågick. Riktigt, riktigt uselt radiosporten!

En glädjande anekdot från helgen utgörs dock av att jag i matsalen på Värnamo Folkhögskola som jag besökte som hastigast, fick se att någon med hjälp av en schablon målat trycket från en av AIK:s supportertröjor på väggen:

"Allmänna Idrottsklibben - Vi är överallt!"

Quod erat demonstrandum.

Medan allt fler svenskar, inte minst ungdomar, oroar sig för framtiden, förbereder sig allt fler tyskar för en framtid i Sverige. Vi har redan sett dem som båtturister i skärgården, stugköpare på västkusten och vandrare i de svenska fjällen, åtnjutande en allemansrätt som de inte har tillgång till i Das Vaterland. Nu kommer de också som immigranter.

Hur kommer sig nu detta? Den tyska ekonomin går bättre än på mycket länge. De tyskar som Dagens Nyheter pratat med säger att de flyttar hit för jobbens skull. Arbetslösheten är, trots de ekonomiska konjunkturerna, fortfarande hög, framförallt i det forna Östtyskland.

Lite ironiskt känns det ändå, eftersom arbetslösheten varit den i särklass mest debatterade frågan här hemma, frågan som fällde en regering och insatte en annan, en regering med en "arbetslinje". Men inte kan det vara denna linje, så färsk som den trots allt är, som gjort att tyskar önskar slå ned sina bopålar inom våra landamären. Kan det inte bara vara så, att gräset är lite grönare på andra sidan Östersjön? Att man dessutom fritt får beträda gräset oavsett vem som äger det spelar förmodligen in det också...

En stor del av huvudstadens invånare andas dagligen och stundligen giftig luft. Hela 34 procent av invånarna i Stockholms kommun har höga eller mycket höga halter farliga partiklar i sin hemmiljö. I dessa kvarter ligger också 210 förskolor och 114 skolor.

För första gången har halterna av giftiga ämnen i luften i Stockholm kartlagts. Detta har gjorts av SLB-analys på miljöförvaltningen som på uppdrag av arbets- och miljömedicin vid landstinget för första gången både har kartlagt luftföroreningarnas storlek kvarter för kvarter i staden, och hur många skolor, dagis och invånare det finns i varje område.

Rapporten visar att 4.050 personer i länet bor i områden med extrema halter av farliga partiklar, därav 3.620 personer i Stockholms kommun.

När även de som bor i de näst mest utsatta områdena räknas in i Stockholms kommun blir antalet 263.820 personer, det vill säga 34 procent av befolkningen.

Intressant statistik i tider då vi har en regering som hellre satsar på biltrafiken än kollektiva färdmedel, i en tid då statliga Vattenfall investerar i byggandet av nya kolkraftverk i Tyskland, i en tid då vi förfasar oss över kinesernas och amerikanernas smutsiga energipolitik, men framförallt i en tid då städernas invånare mår allt sämre, såväl fysiskt som psykiskt.

Tänk om fler kunde engagera sig för i så stor utsträckning som möjligt bilfria innerstäder. Jag vet att Uppsala skulle må bra av det, bevisligen även Stockholm och troligtvis stora delar av övriga Sveriges tätorter. Läs om bilfria innerstäder på www.newurbanism.org !

Det talas ofta om varningsklockor i den offentliga debatten. Det är alltid en varningsklocka inom politiken när det dyker upp någon aktör vars agenda inte stämmer överens med den egna världsbilden. En varningsklocka.

Då undrar jag om det inte borde vara en varningsklocka för kulturen att den konstnär vars verk inbringar störst summor vid försäljning just nu, efter Picasso, är Andy Warhol.

Kulturens, massproduktionens och fördumningens apostel betraktas nu som en av 1900-talets viktigaste konstnärer. Det kan iofs äga sin riktighet. Få enskilda har bidragit så mycket till smakens förflackning som just Warhol. Att det skulle vara ett argument för att punga ut astronomiska summor för hans massproducerade produkter säger nog mer om dagens konstvärld än om Warhols konstnärsskap...

Chelsea är utslaget ur Champions League och det var Liverpool som gjorde det. I semifinalen. Gårdagskvällens straffdrama på Anfield var den största rysaren sedan finalen mot Milan 2005. Vilken nu alltså kan komma att upprepas om Fergussons mannar slarvar bort returen ikväll.

Stackars lille José Mourinho får ödmjukt äta upp alla storvulna ord han utslungat i sitt "psykkrig" mot gentlemannen Raphael Benitez. Två Champions Leaguefinaler på tre år, det är inte illa pinkat Benitez! Keep it up!